Meriter

Lundstedt, Anders Vilhelm, f 11 sept 1882 i Gbg, Domk, d 20 aug 1955 där (kbf i Uppsala, Domk). Föräldrar: kassören Carl Johan Heribert L o Emelie Maria Pettersson. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 6 juni 00, elev vid apoteket Lejonet, Gbg, 00–mars 01, inskr vid GH 4 mars 01, jur fil ex där 5 dec 01, inskr vid LU 31 jan 02, ex till rättegångsverken där 14 dec 03, eo notarie i hovrätten över Skåne o Blekinge 15 jan 04, jur utr kand vid LU 31 okt 04, eo notarie i Göta hovrätt 17 aug 06, tingstjänstg 07 o 13, jur utr lic vid LU 11 nov 08, disp 28 nov 08, doc i civilrätt vid LU 24 mars 09, JD 28 maj 09, tf prof i processrätt där 1 juli 09–31 okt 11, biträdde nykterhetskomm juni 13–jan 14, bostadskommissionen jan 14–okt 17, prof i civilrätt (från 38 med romersk rätt) vid UU 29 april 14–31 dec 47, led av stadsfullm i Uppsala 19–28, av komm ang byggnadsborgenärer mars 20–dec 21, enmansutredare ang hyresrätten mars–okt 23, led av AK 29–48 (led av första lagutsk 41–42).

G 1) 15 okt 1907(–17) i Flensburg, Tyskland, m Margaretha Dorothea Husvogt, f 12 febr 1886 där, S:t Nicolai, d 3 aug 1930 i Gbg (kbf i Uppsala, Domk), dtr till handl Friedrich August Theodor H o Marie Louise Franzén; 2) 21 april 1917 i Uppsala, Domk, m första hustruns syster Hilda Theodora Husvogt, f 9 maj 1892 i Flensburg, S:t Nicolai, d 3 dec 1918 i Uppsala, Domk; 3) 25 mars 1923 i Uppsala, Domk, m Sally Maria Ekblom, f 5 nov 1894 i Norrköping, Hedvig, dtr till kornmissionären Adolf Fredrik E o Selma Amalie Johansson.

Biografi

I början av vt 1902 kom Vilhelm L till Lund, där han i slutet av följande år avlade hovrättsexamen med överbetyg i alla ämnen. 1904 blev han klar med jur kand:examen och gick omedelbart vidare till högre studier. 1908 disputerade han på avhandlingen Aftal angående prestation till tredjeman. Han hade då även sammanlagt 2 1/2 års tjänstgöring vid domstol samt kortare studier vid Berlins universitet bakom sig. Doktorsavhandlingen gav honom en docentur i civilrätt vid LU. Våren 1914 blev den då 31-årige L utnämnd till professor i civilrätt (från 1938 med romersk rätt) vid UU.

L tillhörde de människor som präglas av en väckelseupplevelse. De erfarenheter som skulle ge hans liv nytt innehåll och ny riktning var dock inte av religiös eller politisk art utan av rättsfilosofisk. I sin doktorsavhandling hade han anslutit sig till den begreppspenetrerande forskningsinriktning som hade sina förebilder inom den tyska rättsvetenskapen. Dess kärna låg i den logiska dissektionen och systematiska klassifikationen av juridikens begrepp. Även L:s övriga skrifter före professorsutnämningen – om civildomens rättskraft, om biintervention och om lösöreköp – föll in i denna begreppsjurisprudensens tradition. Hans prestationer förskaffade honom snabbt yttre framgångar. Den inre tillfredsställelsen gav de däremot inte. Han skulle själv beskriva den nyutnämnde professorn som en som arbetade inte av lust utan av nödtvång.

Den omvändelse och vetenskapliga pånyttfödelse som L genomgick under sina första år i Uppsala var ett resultat av hans möte med filosofen Axel Hägerström. Under inträngande samtal med denne kom L fram till att hans tidigare arbeten saknade genomtänkt, rättsfilosofisk grund och ansåg dem därefter vara utan vetenskapligt värde. Privilegiet att vid denna upptäckt vara innehavare av en fast professur utnyttjade L till att på ett ambitiöst sätt börja om sina studier från början. Under samtal med Hägerström och genom läsning av bl a förarbetena till dennes rättsfilosofiska huvudarbete (Till frågan om den objektiva rättens begrepp, 1919) arbetade han sig fram till en sammanhängande rättsfilosofisk ståndpunkt. 1917 började han få grepp om sammanhangen, 1918 började en ny syn prägla hans föreläsningar, 1919 gjorde han en extraopposition efter de nya linjerna och 1920 publicerade han sitt, enligt egen mening, första vetenskapliga verk, Kritik av straffrättens grundåskådningar. Enligt den rättspositivistiska skola som då helt dominerade den juridiska vetenskapen hade rättsbegreppet sitt ursprung i de maktbud som under en historisk process uttalats och åtlytts i ett samhälle. Rätten var "satt" eller "given", varav benämningen "ius positum". Sade man om en handling att den var i enlighet med rätten innebar det, enligt rättspositivisterna, att den under denna historiska process fått en bestämd kvalitet, som oskiljaktligen ingick i dess karaktär. Denna uppfattning var för den omvände L ren magi. I anslutning till Hägerström menade han, att man med satsen "handlingen är rätt" inte uttryckte något utöver en känsla. Man hade inte tillskrivit handlingen någon speciell egenskap, man hade inte sagt att den var önskad eller krävd av Gud, Konungen, samhällsgemenskapen eller någon annan. Att denna frånvaro av en abstrakt rätt inte ledde till allmän laglöshet berodde enligt L på den faktiskt existerande rättsordningen. Genom att lagar stiftades och konsekvent tillämpades utvecklades en allmän moral i samhället som manifesterades i laglydnad.

Genom sitt förnekande av den absoluta rättens existens ställdes L inför problemet att ange en ny utgångspunkt for lagstiftning och rättstillämpning. Det ville han lösa med sin princip om samhällsnyttan. Den hade snarast karaktären av en praktisk tumregel som skulle leda till att realistiska överväganden blev enda grunden för beslut om lagar och lagars tillämpning. Dessa överväganden skulle utgå från de gemensamma värden som medborgarna i ett samhälle anslöt sig till och som omfattade t ex materiell välfärd, säkerhet till liv, lem och egendom, handlings- och rörelsefrihet. Rättsordningen skulle syfta till att hjälpa människorna att uppnå och förkovra dessa av alla eftersträvade värden. – Upphöjandet av denna commonsense-artade princip till en högsta rättsnorm borde rimligen få konsekvenser för synen på problemet om rättens existens, men på den punkten var L:s formuleringar inte helt klargörande.

L:s rättsfilosofiska åsikter var redan i sig starkt utmanande, och när därtill kom att de ibland lämnade vida tolkningsramar, samtidigt som de framfördes i ohämmat polemisk form, var det oundvikligt att de skulle möta häftigt motstånd. L göt liv i den rättsfilosofiska debatten och framtvingade onekligen väsentliga framsteg i sv rättsfilosofiskt tänkande. Som exempel kan nämnas dels den distinktion mellan substansbegrepp och funktionsbegrepp som Östen Undén presenterade i en uppsats från 1928, dels den uppspaltning i äkta och oäkta rättssatser som Ingemar Hedenius 1941 utvecklade i boken Rätt och moral.

L var under hela sitt liv engagerad i denna debatt om rättsbegreppet. I sitt sista arbete, Legal thinking revised, posthumt utkommen 1956, lade han fram sina idéer för en internationell publik. Men hans gärning präglades samtidigt av en stark vilja att föra ut idéerna i verkligheten och att ta del i det praktiska samhällsarbetet. Redan hans inlägg i den straffrättsliga debatten 1920–21, där han i strid med Johan Tyrén hävdade de allmänpreventiva motivens totala prioritet, var uttryck för hans starka intresse för rättsordningens praktik. Detsamma kan sägas om hans mäktiga arbeten inom skadeståndsrätten, till stor del utförda efter uppnådd pensionsålder, där tyngdpunkten ligger just på de metodiska och praktiska aspekterna.

L var också vid skilda tillfällen inbegripen i aktuella rättssaker. Till dem hörde den s k förräderiprocessen 1916 samt Högbroforsmålet, i vilket han under 20 års tid gjorde upprepade försök att visa att Torsten Kreuger fällts för bedrägeri på ohållbara grunder (bd 21, s 553 ff).

L:s praktiska intresse yttrade sig också i ett omfattande politiskt engagemang. I mitten av 1910-talet anslöt han sig till socialdemokraterna, som han 1919–28 representerade i Uppsala stadsfullmäktige och 1929–48 i AK. Sin första insats i politiken gjorde han inför 1922 års folkomröstning om rusdrycksförbud, då han hörde till nejsidans flitigaste agitatorer (alltså mot totalförbud). Inte långt därefter grundlade han ett livslångt intresse för de internationella fredssträvandena. Han var starkt kritisk mot försöken att göra folkrätten till ledande princip i det mellanfolkliga umgänget. I linje med sin kritik av rättsbegreppet menade han att så länge som inte en världsomspännande regeringsmakt hade upprättats, var såväl enskilda staters rättsanspråk som hela folkrätten inget annat än vidskepelse. Eftersom dessa idéer om rätt och rättvisa stater emellan var så starka att de kunde egga hela folk till våldsgärningar, var de, menade L, i själva verket en av de viktigaste orsakerna till krig. Sin syn på folkrätten och fredsarbetet presenterade han bl a i ett stort anförande inför 1924 års socialdemokratiska partikongress, i den omfångsrika boken Superstition or rationality in action for peace? (1925) samt i en stor motion till 1931 års riksdag, där han föreslog att regeringen skulle ompröva sitt engagemang i Nationernas förbund.

Inför invalet till riksdagen 1929 hoppades L på placering i utrikesutskottet, men partiledningen ansåg annorlunda. Han kom aldrig att tillhöra de inflytelserika i kammaren; fast utskottsplacering hade han endast 1941–42, då han var ordinarie ledamot av första lagutskottet. Han deltog bla aktivt i debatten om de inskränkningar i den politiska friheten som då genomdrevs. I debatten om transportförbud mot vissa tidningar hörde han till de få som hävdade att den nya förordningen, som främst var riktad mot kommunistpressen, inte stod i strid med grundlagen.

I konsekvens med sin samhällsnytteprincip ansåg han, att man aldrig kunde hävda att en bestämmelse som syftade till att rädda landet från undergång, stred mot grundlagen. L ville ytterligare utvidga skyddet för demokratin genom införande av förbud mot samhällsfarliga partier samt allmänt förbud mot diktatursträvande agitation. Bakom dessa krav låg tanken, vilken han utförligt utvecklade i sina motioner, att den demokratiska statens rättigheter gällde enbart för demokrater. Men endast enstaka av hans partikamrater stödde honom, och inte heller i de övriga partigrupperna vann han några betydande sympatier.

Sin sista stora politiska debatt kastade sig L in i 1947–48. Åter i opposition mot sina partivänner men nu med DN som bundsförvant hävdade han att Sverige borde uppge sin neutralitet och i stället söka sig in i den västliga gemenskap där landet ideologiskt hörde hemma. I boken Europas demokratier – förenen Eder! varnade han för sovjetisk expansionspolitik och pläderade för sv anslutning till Atlantpakten.

L var både som vetenskapsman och politiker en man som stred mycket, och det var inga futiliteter striden gällde. Inom rättsfilosofin ville han etablera en revolutionerande ny syn, som, enligt hans egen värdering, skulle förvandla all tidigare litteratur i ämnet till makulatur. Inom politiken ville han föra in mänsklighetens fredssträvanden på nya vägar genom sin kritik av folkrätten. Efter andra världskrigets utbrott förklarade han att detta kunnat undvikas, om hans idéer vunnit beaktande. Han nådde förvisso aldrig framgångar i paritet med ambitionerna, men ingen torde förneka, att han som provokativ debattör spelade en livgivande och fruktbar roll inom såväl vetenskap som politik.

Författare

Karl Molin

Arkivuppgifter

Föreläsntms o brev till L i UUB. – Brev från L i KB (bl a till J Landquist), SSA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill sept 1952 se bibliografi av O Holm, Sthlm (tr Upps) 1942, 4:o, 55 s, 1 portr, fortsatt av G Bokelund i Svensk juristtidning, årg 37, 1952, Sthlm, s 775-782. – Law and justice. Sthlm (tr Upps) 1952. 48 s. (Acta Instituti Upsa-liensis iurisprudentiae comparativae, edidit Å Malmström, 1.) – Grundlinjer i skadeståndsrätten, d 2, bd 2:2. Innehåller – utom frågor om farlighets- och principalansvar samt juridisk kausalitet -diskussion med Ussing samt min syn på juridiken som vetenskap. Upps 1953. 584 s. (Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten, 4.) – Legal thinking revised. My views on law. Sthlm (tr Upps) 1956. 420 s, 1 portr. – Torsten Kreuger unjustly sentenced. Opinion. Sthlm 1960. 71 s. – Har rättsvetenskapen behov av rättsideologi? (K Olivecrona o V L, Grundtankar hos Hägerström och Lundstedt, tre uppsatser, 2., oförändr uppl 1964, 4:o [duplic], bl 25-62; 2.-3. tr 1966, 1968; 4. tr [= tr utg] Lund 1970, s 24—54 [beteckn som bilaga till K O, Grundtankar ...], 5. tr 1972).

Källor och litteratur

Källor o litt: L Drangel, Den kämpande demokratin (1976); A-K Hatje, Befolkningsfrågan o välfärden (1974); Z Höglund, Hj Branting o hans livsgärning, 2 (1929); dens, Minnen i fackelsken. Från Branting till Lenin, 1912–16 (1953); J Landquist, V L 70 år (S-T 10 sept 1952); C Lindskog, Bokslut (1949), s 120-29; G Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 3 (1924); K Molin, Försvaret, folkhemmet o demokratin (1974); K Olivecrona, V L 70 år (Sv juristtidn 1952, h 7–9); M Waller, Axel Hägerström (1961); V L – tänkare o kämpe, minnesskr, ed Z Höglund (1956); K Zetterberg, Liberalism i kris (1975). – Nekr:er över L i AB, DN o SvD 21 aug 1955.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Vilhelm Lundstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9892, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Molin), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9892
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Vilhelm Lundstedt, urn:sbl:9892, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Molin), hämtad 2024-04-18.