Meriter

Lundström, Georg Filip, f 26 aug 1838 i Helsingborg, d 3 maj 1910 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: jaktuppsyningsmannen Lars Jörgen L o Maria Filippina Soffel. Anställd i handelssjötjänst 54–59, sjökaptensex 3 april 56, eo uppsyningsman vid Sjötullsbevakn i Sthlm 28 jan 60, kåsör, reseskildrare o ekon skribent i NDA m fl tidn:ar 63–68, jaktuppsyningsman i Haparanda 16 dec 63, överuppsyningsman där 17 april 66, medarb i Sthlms Aftonpost 71–72, överuppsyningsman i Furusund 6 sept 72–84, medarb i DN 77, medred för Budkaflen 30 mars 84–9 jan 85 o 15 april–9 okt 87, för Blänkaren mars–maj 85, utg av Jörgens Sthlms-bref mars 86 (utg:bevis 13 sept 86)–maj 87, av Figaro juli 88–03.

G 10 sept 1873(–98) i Bällefors, Skar, m förf Ulrika Mathilda (Mattis) Henrietta Tengbom, f 26 juni 1844 där, d 15 mars 1908 ; Lysekil, dtr till kh Anders T o Amalia Charlotta Rythén.

Biografi

Georg L (sign Jörgen) hann med tre levnadsbanor – sjömannens, tullmannens och publicistens. Han gick länge i sin fars fotspår. Efter några år till sjöss, med examen som sjökapten och med dispens från student- och kameralexamina anställdes han 22-årig i tullverket. Under heta fejder med verksledningen tjänade han där nästan ett kvartssekel, länge förvisad – det var så han såg det – till det för skåningen avlägsna Haparanda. Striden med bl a generaltulldirektören och dåv byråchefen, sedermera statsministern Robert Themptander slutade med att den både i åsikter och vanor avvikande L avskedades. Det var ett rättsövergrepp. Han skulle själv ständigt återkomma till detta, men det förefaller ändå inte ha varit helt okärt för honom att efter den korta banan till sjöss och den långa vid gränserna finna sig placerad i centrum. Med en penna som vässats i inlagor inom verket och genom flitigt frilansande i pressen trädde han in i publicistiken vid en tid då debatterna och tidningsgrundandet var mycket livliga. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det skedde nästan samtidigt med att tullarna blev frågan för dagen.

I tullfrågan var L utpräglad protektionist; han hörde alltså till den sida som avgick med segern genom riksdagsbeslutet 1888. Hans grundhållning får karakteriseras som konservativ, och han borde således också ha varit i samklang med den reaktion man kan förnimma under 80-talets senare hälft. Men de flesta beteckningar och placeringar verkar skäligen meningslösa för denne särling, som 45-årig satsade på publicistbanan. Han karakteriserade sig själv när han anmälde sin första egna tidning, cirkulärkorrespondensen Jörgens Stockholms-bref: "Tidningen är oberoende, omutbar, personlig, vaken, nykter, glad, obesvärad, elegant och argsint; hatar inte gammalt gott, fruktar ej nytt dito; ... bekrigar framför allt det grundlagsstridiga skrivardömet och den falskeligen s k frihandeln; försvarar i synnerhet de lägre statstjänarnas rätt till lagens skydd". Det var i K A Lindströms (bd 23) konservativa NDA som L i första hand skolat sig som skribent. Inte minst som August Strindbergs försvarare skulle han väcka uppmärksamhet. Själv var han övertygad om att inkonsekvenserna var andras och att också det privata rättshaveriet hörde offentligheten till. Han hade funnit sin roll som en sanningssägare som man aldrig visste var man hade.

Jörgen blev en känd gestalt i Oscar II:s Sthlm. Hans bruna ögon beskrevs som genomträngande, hans skägg var ansat efter franska mönster. Så snart han utträdde från sin kombinerade redaktion och bostad högt uppe i Brunkebergs hotell, var han ytterst mån om sin elegans och sitt uppförande. Inte för inte skrev han en personlig och mycket spridd etikettbok, och sätt och vett och klädsel hörde till det som han oftast återkom till i sina tidningar. I detta stycke såg han sig som en folkbildare. Han var en utpräglad stadsmänniska, föraktade "bondorten" och ville ofta framstå som osvensk. Utpräglat fransk i sina ideal hatade han allt tyskt.

L kom att gälla som en av det oscarianska samhällets fribytare. Han förenade sällan kombinerade egenskaper och åsikter. Att vara tullvän och tyskätare framstod närmast som naturstridigt i ett land som tydligt närmade sig Tyskland. Det syntes knappast lättare att förena gärningen som murvel med hållningen som intelligensaristokrat. Han höll lika strängt på moralen som på etiketten, men hans moral var inte med nödvändighet den ängsliga samtidens. Han levde i ett fritt äktenskap med den på sin tid namnkunniga författarinnan "Mattis"; han karakteriserade det själv i en självbiografisk skiss i Budkaflen: "Detta äktenskap är barnlöst. Och makarna ha mest levat skilda, i Stora Britannien, Tyskland, Norge, Österrike, Frankrike, Italien, Portugal, Spanien eller Marocko, m m. Ty bägge äro livliga och skarpa reseskildrare, oroliga och efter omväxling törstande andar för vilka hemmets härd har föga lockelse." I samtiden föreställde man sig ibland att L skulle vara homosexuell.

L:s märke Jörgen skulle bli synonymt med Figaro, som han under sträng arbetsdisciplin och energiskt värnande om sina arbetstider skrev till stora delar egenhändigt under många år. Redan tidigare hade han hunnit sätta sin prägel på ett par andra organ. Mest uppmärksamhet väckte hans samarbete och sammanstötning i Budkaflen med Janne Bruzelius, den vid sidan av L mest namnkunnige skribenten i dessa understundom illa sedda men flitigt lästa blad. Budkaflen slöt upp till Strindbergs försvar i samband med Giftas-åtalet på hösten 1884; det var också i denna tidning som Strindberg med Kvarstadsresan skulle ge sin syn på händelserna. "Jörgen är tidens och vår man", förklarade han. Åtalet och dess följder framstår i mycket som en vattendelare för 80-talet, och det gällde också för L. En incident i Publicistklubben (PK) ger både tiden och mannen. I en diskussion om åtalet spetsade L efter vanligheten till sitt beklagande över att PK inte ville uttala sig annat än i form av en rätt lam principiell protest, och i trängseln efteråt blev hans älskade hund Putte trampad av hans argaste vedersakare J Hellstenius. L hävdade att det skett med flit, förgick sig, och blev, efter strider som nästan hotade klubbens existens, utesluten. För den som var så mån om skråets anseende som han var det ett hårt slag.

Kontakten med Strindberg upprätthölls under några år och ledde till att L hade förstahandsinformationer att förmedla och bättre än de flesta förstod sig på honom. Det är inte någon tillfällighet att man i L:s sätt att skriva påminns om Det nya rikets diktare. Glöden har de som gemensam förutsättning, men L är på en gång ensidigare och uthålligare. Han kunde föra livslånga kampanjer för sin sak och mot vissa personer och grupper. Vreden var nödvändig för att hålla honom igång. Hyllad under sina sista år skall han betecknande nog ha sagt: "Jag har fått för många vänner – det finns snart inga att ta itu med."

Till L:s hatobjekt hörde Rudolf Wall. Där spelade DN:s tyskvänlighet under kriget 1870–71 in, men L angrep i Figaro också den populära inriktningen hos Madam Andersson – samtidigt som han motvilligt erkände motståndarens skicklighet. Under sina sista år i DN:s ledning försökte Wall samla de stora tidningarna till en bojkott; han ville framför allt slippa ifrån den grundlösa beskyllningen att ha varit beroende av tyska pengar. Aktionen strandade på att ett par konservativa tidningar ville ha med också de radikala boulevardbladen i fördömelsen.

Karaktärsgenren framför andra i L:s organ är krönikan under rubriken Med tvål och borste. Fullföljande allusionerna på tidningsnamnet använde han därtill rubriken Rakknifven för sin kortprosa, men den kan lika gärna signalera skärpan. – L skrev personligt, direkt och effektivt. Meningarna är ofta korta och lämnar plats för eftertanke. Jämfört med nästan all annan samtida tidningsprosa är L:s fortfarande påtagligt läsbar. För moderniseringen av skrivsättet i tidningarna har han spelat en roll som påminner om den Strindberg haft för litteraturen. De olika bilderna av L går isär. Albert Engström har tecknat honom som en blid och vänlig man, som håller upp en vredgad mask för sitt ansikte. Det stämmer med flera närståendes intryck: han var sina vänners vän, sina fienders maniske förföljare. Myter har bildats kring honom, och han har själv varit en av mytbildarna. Flera paradoxer återstår. Trots att han ständigt är upptagen av sig själv, förblir han ändå i grunden okänd. Trots att han håller styvt på tidningsmannens omutbarhet och okränkbarhet, kan han ogenerat tillhandahålla textreklam.

Utöver sin egen insats har L bokstavligen skolat ett antal yngre kåsörer, av vilka Hasse Z är den mest bekante, och direkt och indirekt påverkat många andra långt fram i tiden. Som satiriker är han en av de vassaste vi haft. Som människa vinner han genom att han aldrig tar del i allmänt skall. Även om hans livsverk i Figaro-årgångarna numera inte så ofta tas fram och delvis är ohjälpligt tidsbundet, skymtar hans gestalt i klassiska skildringar av sekelskiftet, så exempelvis hos Hjalmar Söderberg: "Och Figaroparnassen – var vilar nu dess stridbare hövding efter arbetsdagens möda, eller med andra ord, var tar Jörgen sin middagslur nu för tiden?"

L:s hustru Mathilda (Mattis) gav ut dikter, noveller, romaner och skådespelen Kristina Gyllenstierna, Grim Viking och Konung och prelat.

Författare

Per Rydén

Arkivuppgifter

A Strindbergs brev till L tycks ha gått förlorade; se härom Strindbergs brev, 5, 1956, s 253. – Strödda brev o autografer från L i KB o LUB. Ett större antal brev från L till V Granlund i UUB. Några brev från L o hans hustru till R Wall i Sveriges pressarkiv, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Från polcirkel till vändkrets. Humoresker och skizzer af Jörgen. Sthlm 1881. 194 s. [Pseud.] – Det passar sig inte att ej känna um-gängeslifvets grundregler och att underlåta att köpa denna deri högst lärorika bok. Handledning i god ton, för att undvika misstag i drägt, uttryckssätt och uppförande. Fri bearb för sv förhållanden efter flera eng, tyska o fr källskrifter. Sthlm 1886. VI, 84 s. [Anon.] [Ny uppl] s å. 3. uppl:... uppförande. 1901. 90 s. [Föret undert Jörgen.] 4. uppl Upps 1918. 90 s. 5.-6. förk uppl 1963, 1964, 69 s. [Även pseud; omsl: Roc-böcker.] 7.-8. utökade uppl:.. med Gastronomica ur Figaro. 1964, 1965. 78 s. – Jörgenboken. Ett urval af Jörgens tidningsartiklar, verkställdt af A Möller. Sthlm 1910. 230 s, 9 pl. [Pseud.] – Med tvål och borste. Kåserier av Jörgen. Sthlm 1918. 272 s. [Pseud; omsl: Utg av H Zetterström.] 2. uppl så. – Bidrag, under pseud, främst i Figaro 1888–1910 (även pseud Ture Gran), i Söndags-Nisse o Eko, veckotidn för allvar o skämt / populär månadsskrift, samt i NDA (även pseud Ture Gran), Stockholms aftonpost 1871–72 (pseud Engel Göransdotter) o DN 1877; pseud: Jörgen.

Redigerat: Budkaflen, tidn för tidsenliga reformer, 1884–85, 1887 (medred, utgj A Bruzelius); Blänkaren, radikalt onsdagsblad, 1885 (d:o, utg F J Kjerrman); Jörgens Stockholms-bref, 1886–87, från nov 1886 som Dagliga nyhetsuppl för landsorten resp Veckouppl (även utg); Figaro, 1888–1903 (d:o); allt Sthlm, fol.

Källor och litteratur

Källor o litt: Generaltullstyns arkiv, Personella berättelser 1873, RA.

L Ahlgren, G L "Jörgen" 70 år (NDA 26 aug 1908); H Cohn, Då Carl David o Jörgen duellerade lör Selma. Till Iduns bouppteckn (Upsala Nya Tidn 2 mars 1963); H Emilson, Sveriges causeur (SDS 3 maj 1956); A Fjelner, Skånska mannar: G L (Jörgen) (SDS 21 juli 1935); E Gamby, Jörgen (Upsala Nya Tidn 20 juni 1958); G Hasselberg, Rudolf Wall (1945); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 1 (1951); "Jörgen", af Falle med pennan [pseud] (Originella sthlmstyper af olika förf, 3, 1892); Lundstedt; H Lång, Den unge Albert Engström (1959); dens, Kolingen o hans fäder (1966); J Mellhed, "Jörgen" – en sekelskiftespublicist (Borås Tidn 30 aug 1965); G Michanek, Skaldernas konung (1979); T Nerman, Hjalmar Branting, kulturpublicisten (1958); PK (1924); A Strindberg, Brev, 4–10 (1954–68); H Söderberg, En Sthlmskrönika från sekelskiftet (SvD 1900, julnr; även tr i Det mörknar över vägen, 1907 o i Vers o varia, 1921); S Tjerneld, Sthlmsliv, 1-2 (1950); dens, Hasse Z – en sv humorist (1962); K Wikberg, Samhällets skrattspegel, Studier i Grönköpings Veckoblad (1978); E Zetterström, Jörgen o Hasse Z. Ett kåseri om två kåsörer (SvD 19 dec 1954). Mathilda L: S Leijonhufvud o S Brithelli, Kvinnan inom sv litt:en intill år 1893 (1893); G Michanek, a a; G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg F Lundström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9904, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Rydén), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9904
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg F Lundström, urn:sbl:9904, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Rydén), hämtad 2024-04-23.