Carl J Lindegren

Lindegren, Carl Johan, f 22 febr 1770 i Lindesberg, d 1 maj 1815 på gäldstugan i Sthlm. Föräldrar: prosten Johan L o Anna Catharina Rabenius. Inskr vid UU 23 okt 81, elev vid Västerås gymn 84, åter inskr vid UU årsskiftet 86/87, FK 13 april 91,- disp pro gradu 9 juni 91, mag 16 juni 91, informator i Finland 92 o 94, sekr vid K teatrarna i Sthlm i varje fall 95—97 (uppbar viss lön ännu 05). Förf.

G 2 dec 1801 (-09) i Sthlm m Beata Sophia Silfverswärd, f 10 nov 1780 i Mariestad, d 14 mars 1846 i Sthlm, Hovf, dtr till majoren Carl S o Beata Hierta samt omg m mekanikus Per Engman.

Carl L:s far var en berest o lärd man, känd för fromhet o aktningsvärt nit i ämbetet. Modern omtalas som 'ett vittert fruntimmer', öm o känslofull o oförmögen att handskas med pengar. I ett brev till Anna Maria Lenngren 1798 skildrar hon sonens barndoms- o uppväxtmiljö i utpräglat känslosam ton som en landsbygdsidyll "i vänskapens och oskuldens sköte", där föräldrarnas människokärlek väckt sonens medkänsla för olyckliga o nödställda. Sin tid hade denne delat mellan studier, nyttiga samtal o glada ungdomsnöjen (brevet tr i Gustavianska brev, s 347—51).

I lärdomsskolan betraktades L som ett skolljus. I Uppsala o Västerås övervakades hans studier av Anders Henrik Stamberg, som synes ha haft en god förmåga att leda honom. Efter avlagda examina tog L snart plats som informator hos frih R G Wrede på Anjala gård i Finland. Under denna vistelse skall han ha kommit i beröring med de av ockultism intresserade bröderna Nordenskiöld på Frugård, i vilkas krets han under seanserna blev känd som "ett förträffligt somnambulistiskt medium" med förmåga att till o med skriva dikter under hypnotisk sömn. Som känslomänniska o spiritist upplevde han sig stå högt över vardagsmänniskorna. Han ansåg sig tillhöra de utkorade, genierna, som tidens svärmandar ägnade sin hänförda dyrkan.

Hösten 1793 återkom L till Sverige i sällskap med sin discipel C H Wrede, som 9 okt inskrevs vid UU. Från Uppsala uppvaktade L i sept 1794 andre direktören vid K teatrarna kanslirådet A N Edelcrantz med ett skådespel, "förstlingen av en ynglings bemödande". Detta skedde några dagar innan han på nytt avreste till Finland, denna gång som informator hos landshövdingen A Tandefelt i Vasa. Edelcrantz visade L sin välvilja, o andra dramatiska verk följde från Finland. Vistelsen här synes närmast ha blivit en plåga för L, som inte var road av att "gravera begrepp i petrificerade hjärnor hårdare än agat". Enda ljuspunkten var mötena med v hovrättspresidenten P Z Ahlmans hustru o hennes "aimabla döttrar". För L utgjorde de litterära "orakel av fin smak och urskillning", o han hade nöjet lyssna till sina egna visor sjungna av de unga fröknarna till ackompanjemang av cittra.

Som en skänk från ovan i L:s informatorsbetryck nådde honom ett bud från Edelcrantz med erbjudan om plats som "sekreterare vid konungens spektakler". I sitt svarsbrev beskrev L sig själv som "en människa med ett oroligt huvud och ett ännu oroligare hjärta, stundom svag och barnslig, någon gång halvstark av en överspänning men framför allt oläglig, ledsnande och efterhängsen". Trots detta osminkade signalement stod Edelcrantz fast vid sitt anbud.

I Sthlm deltog L flitigt i tidens ordensliv. Han var bl a medlem i både Svea orden o Par Bricole. Om L vid denna tid skrev C C Gjörwell till fru Linnerhielm: "Själv ser han ut som vällusten, som en ung Anacreon" (Wes-tin, s 73). I dessa kretsar uppträdde han som en glad sällskapsbroder, men hans oregelbundna liv, hans oförmåga att sköta sin tjänst o att handskas med pengar jämte hans alltför flitiga umgänge med bägaren gjorde att han måste sätta sig i skuld hos vänner o gynnare. Endast med möda kunde han skrapa ihop det oundgängligaste för att slippa undan gäldstugan. Av den en gång under Stambergs färla skötsamme o lovande uppsalastudenten blev en oförbätterlig alkoholist. Edelcrantz som i längden inte kunde nöja sig med en misskötsam sekreterare hotade med avsked, o L fann till slut bäst att ta sin Mats ur skolan.

En tillfällig förbättring inträdde i L:s ekonomi genom giftermålet med Beata Sophia Silfverswärd, som enligt Mikael Choræus dessutom var mycket vacker. Förspelet till äktenskapet blev dramatiskt. Den unga adelsfröken blev gravid. Fadern rasade o förbjöd allt fortsatt umgänge. Brodern, som var livdrabant, utmanade förföraren på duell, o denne flydde halvt från vettet till sin själasörjare i Danviken. Sedan första upphetsningen lagt sig, ingicks "en vänlig förlikning", o då L kommit till sitt förstånd igen, stod bröllopet. En vecka senare satt han med en order i handen att inställa sig på gäldstugan.

För att ånyo rädda L pantsatte makarna stycke för stycke hustruns i boet medförda lösöre, men denna utväg sinade till slut. Gäldstugan blev i allt högre grad L:s hem. Han blev på egen begäran satt under svärfaderns förmynderskap, medan hustrun trofast stod vid hans sida, besökte honom på gäldstugan, tröstande o hjälpande. Som en sista utväg sökte man att försätta honom i konkurs. Vid det laget hade hans borgenärer blivit 18 till antalet. Men rätten beviljade inte konkursen, då L hade utsikt till ett arv. Hans mor hade genom en process erhållit egendomen Farsta, värd över 25000 rdr bko. Efter hennes död betaltes skulderna genom svärfaderns försorg, varpå denne avsade sig förmynderskapet. Då återstod av arvet 7 222 rdr bko, vilka L snabbt satte fart på.

L:s äktenskap upplöstes. I jan 1809 hade han förlöpt hustrun, som med anledning härav begärde skilsmässa. Rätten fann, att L "genom förövat horsbrott med okänd kvinnsperson sin äktenskapsrätt förverkat". Sina sista år tillbringade han på gäldstugan, där han avled i ett slaganfall. Hans kvarlåtenskap bestod av en "gammal rock utsliten och oduglig, som han själv en gång fått till skänks".

I vår litteraturhistoria har L en plats som representant för den borgerligt sentimentala dramen, närmast i den tyske författaren A v Kotzebues stil. L saknade inte talang eller förmåga att fängsla sin publik. Hans sceniska popularitet höll sig ända in på 1850-talet. Hans dramer, bl a Den blinde älskaren (1795), Den försonade fadren (så), General Eldhielm (1800), Lycksökaren (så) o Doktor Petit eller Operationen (1803), utmärker sig ofta för dramatisk spänning, snabb replikföring o träffsäker personkarakteristik, särskilt i de komiska scenerna. I Skyddsängeln (1807), där han går utanför den borgerliga miljön o de rörande familjescenerna, visar han förmåga att skapa både romantisk kolorit o laddad skräckstämning.

L:s lyriska produktion är splittrad. Den rymmer allt ifrån känsloutgjutelser, oroligt hektiska sinnesstämningar o morbid dödslängtan till huslig hjärtnupenhet inför fåglar o barn. Mera omstridd har L blivit som politisk visdiktare med jakobinsk anstrykning. Det synes dock inte finnas skäl att ifrågasätta hans eget påstående att han sysslat med "rimmad politik". I hans litterära sortiment ingår därutöver spökballader, sällskapsvisor, satiriska versberättelser o epigram, allt i det slutande 1700-talets stil.

Sitt liv synes L ha uppfattat som ett drama, där han själv utför rollspelet i ständigt växlande skepnader. Han är den känslofulle, den kärlekssjuke, den vänskapshungrande, den gråtmilde, den självömkande, den sårade, den bittert övergivne, den ångerköpte, den himlastormande, den hinsidesträngtande, kort sagt den alltid ombytlige, men kanske också ihålige, då det alltid är svårt att säkert avgöra vad som är äkta o vad som är pose i hans skiftande sinnesstämningar.