Michael Choræus

Choræus, Michael, f. 15 mars 1774 i Vörå, Österbotten, d 3 juni 1806 på Karlberg. Föräldrar: pastorsadjunkten i Vörå, sedermera komministern i Kristinestad Mikael Choræus och Anna Margareta Hammar. Inskrevs som skeppsgosse på ett krigsfartyg i Stockholm 1790, men återtog värvningen; åtnjöt undervisning hos fosterfadern, domprosten J. M. Fant i Västerås 1790—92; student i Uppsala 12 okt. 1792; disp. 3 dec. 1794 (Historia librorum catecheticorum, p. 1; pres. G. F. Fant); fil. kand. 12 dec. 1796; disp. 17 maj 1797 (De legationibus svecicis in Orientem; pres. E. M. Fant); fil. magister 13 juni 1797; student vid Åbo universitet 20 mars 1799; stipendiat därstädes 1799—1802. Konditionerade i Jakobstad 1797—99 samt hos landshövdingen friherre E. G. von Willebrand 1799—okt. 1800 och hos f. d. landshövdingen greve R. V. De Geer okt. 1800—1802; docent vid Åbo universitet 30 juni 1799; adjunkt i teologi, moral och historia vid krigsakademien å Karlberg 6 maj 1802; prästvigd 3 juni 1802; avlade pastoralexamen i Åbo 28 juni 1802; regementspastor vid Södermanlands regemente 9 mars 1803; e. o. hovpredikant 27 apr. 1803; uppfördes på tredje förslagsrummet till tredje teol. professuren vid Åbo universitet i konsistoriets skrivelse till kanslern 19 nov. 1805. Erhöll pris i Svenska akademien 1799, 1801 och 1802 samt i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle 1799 och 1800.

Gift 8 jan. 1805 med Sofia Kristina Wester, f. 22 maj 1780, d 22 okt. 1829, dotter till hovsekreteraren, bruksägaren Erik Wester på Övre Haddebo i Närke, änka efter advokatfiskalen Johan Ludvig Robsahm och 1807 omgift med kyrkoherden i S:ta Clara, sedermera biskopen i Härnösands stift Frans Mikael Franzén.

På dödsbädden hade kaplanen Choræus givit Mikael, som var äldste sonen, anvisning på domprosten J. M. Fant i Västerås (en kusin till den äldre C:s' mor). I denne människovän hoppades han finna en fosterfar åt sin son och en välvillig befordrare av den begåvade gossens studier. Frans Mikael Franzén har som inledning till sin edition av C:s' »Vittra arbeten» lämnat en klassisk skildring av den unge Mikaels äventyrliga färd till det nya hemmet, och traditionens riktighet bestyrkes av C:s' dedikation till domprosten Fant på en 1794 utgiven Uppsaladisputation. I den vittre, vältalige och världsvane prelaten och hans maka (f. af Geijerstam) fann C. mycket ömsinta och överseende fosterföräldrar, som, själva barnlösa, kanske en smula skämde bort den munvige och självsvåldige österbottningen — en ingénu från civilisationens utkanter. Uppgiften, att C. studerat vid Västerås gymnasium, kan ej bekräftas: varken i dess album eller dess protokoll förekommer hans namn, ej heller har han därifrån medfört något testimonium vid sin inskrivning som student i Uppsala. Däremot visar hans magisterdissertation 1797, att han åtnjutit undervisning av den ansedde latinpedagogen A. H. Stamberg, som vid C:s' ankomst till Västerås var gymnasieadjunkt (C. tackar denne »sin forne lärare» och beklagar, att han ej har något förnämligare att komma med). I Uppsala tycks han ha fortsatt att nyttja privat handledning: han nämner särskilt Benjamin Höijers lycklige medtävlare om professuren i teoretisk filosofi 1799 P. Högmark som sin lärare 1792—93. För hans båda disputationer presiderade fosterfaderns brorsöner, de båda kusinerna G. Fr. och E. M. Fant. Bland jämnåriga gjorde sig C. känd för en viss kitslighet både i umgänge och versmakeri — redan i Västerås hade han fått rykte för sin vassa tunga, och hans första studentår inföllo under nidvisornas och paskillernas blomstringstid. I studentkonventen torde han dock ej ha deltagit: Hans Järta fann han »mycket, alltför mycket jacobin», och senare händelser och uttalanden vittna ej heller om någon närmare beröring med G. A. Silverstolpes krets.

Tidigt hade C. börjat skriva vers. Under Västerås- och Uppsalaåren var det väl mest epigram och satirer samt skämtsamma resebeskrivningar, vanligen på alexandriner. Sin egentliga poetiska väckelse fick han först under informatorstiden i Jakobstad (1797—99), då hans eldfängda lynne och flinka improvisationsgåva sökte sig uttryck i infall och skämtvers, som levat kvar i muntlig tradition ända till våra dagar (t. ex. visan om »Flickorna i Jakobstad»). Genom Franzén, vars personliga bekantskap han gjorde vid denna tidpunkt, fann han väg till offentligheten, i det Åbo tidningar alltifrån våren 1798 mottog bidrag av C:s' hand. En del av dessa dikter infördes senare i Stockholms posten, bl. a. »Enkans visa» (»Ensam i min lilla koja»). Med docentutnämningen 1799 — vartill hans förbindelse med Fantska familjen bidragit (H. G. Porthan hade han träffat i Västerås redan 1791) — fick C. rikare tillfälle till litterärt umgänge, bl. a. med Franzén och Jak. Tengström, och akademiska konditioner, först hos landshövdingen friherre E. G. von Willebrand, sedan hos f. d. landshövdingen greve R. V. De Geer på Tervik (Nylands län), bibragte honom även den sällskapliga förfining och det fulländade världsmannaväsen, som vid denna tid ansågos vara oumbärliga kvalifikationer för en framgångsrik verksamhet i litteraturens tjänst. Med särskild glädje deltog C. i den Willebrandska familjens ferieliv på Runsala, Jockis och andra herregårdar, och minnet av den unge poetens angenäma umgängestalanger och hemlighetsfulla ensliga skogsvandringar levde länge kvar i dessa nejder.

Utom mindre dikter författade C. under denna tid några större didaktiska poem i den gustavianska tidens smak och vann med »Yppigheten» och »Trollhättan» pris i Göteborgs vitterhetssamhälle, med »Poem till teaterns sånggudinnor om den dramatiska konsten» ett mindre pris (silverpenning) i Svenska akademien och utan särskild tävlan Lundbladska priset som en uppmuntran för lovande poetisk-retoriska ansatser. Den sistnämnda utmärkelsen gav honom anledning att i tacksägelsebrev till Nils von Rosenstein utbedja, sig denne inflytelserike herres bistånd, då tillfälle till någon anställning i den svenska huvudstaden kunde yppa sig. Platsen som informator i De Geerska familjen hade lockat honom med utsikten att få komma till Stockholm och där »stadga sin smak och bilda, sin lycka». Men detta hopp gäckades, och några motgångar och besvikelser på skaldebanan kommo C. att överväga, om ej försynen snarare ämnat honom för predikstolen. Betecknande för tiden och i viss mån för C. själv är det förhållandet, att prästtankarna först fingo riktig fart, då den i religiösa ting mycket avancerade Georg Adlersparre refuserat den unge Åbodocentens i originaltexten ganska djärva satir »Babels torn» såsom alltför frispråkig »i vårt ortodoxa tidevarv». När våren 1802 en plats som teologie adjunkt vid Karlbergs krigsakademi blev ledig, sökte C. den och lyckades även genom mäktiga befordrares förord erhålla tjänsten. Då han ännu ej avlagt någon teologisk examen eller blivit prästvigd, infordrades före utnämningen betyg över hans predikogåvor. Han sammanskrev då på ett par dagar en predikan över ämnet »De betraktelser, som lifva en upplyst kristen, då han begår Jesu nattvard» och provläste den hos Franzén inför några särskilt inviterade gäster, varvid han flera gånger kom av sig och t. o. m. lär ha skrattat mitt i predikan. Dagen därpå, palmsöndagen, höll han den på fullt allvar i Åbo domkyrka och fick det begärda vitsordet. I brev till. sin vän L. Mathesius yppar han efter utnämningen sin avsikt att »bilda sig till andlig vältalare» och taga Magnus Lehnberg till ideal.

För kännedomen om C:s' religiösa åskådning erbjuder hans poetiska författarskap från denna och närmast följande tid ett ganska intresseväckande material. Både i stora lärodikter som »Menniskans bestämmelse», »Menniskans värde», »Tviflan och tro» och i smärre stycken som »Det åldriga templet», »En suck från altaret» röjer sig en brottning mellan upplyst reflexion och varm känsla, mellan ett nära nog schablonmässigt deklamerande och en viss tillbakaträngd naiv omedelbarhet. Den filosofiska bakgrunden tycks vara bestämd ej blott av Kant utan även av Fichte, vars namn ibland är synligt i Åbo tidningar. Ett mera konfessionellt uttryck ger C. sina tankar i ett handskrivet kateketiskt försök: »Frågor och svar uti salighetsläran för herr baron Otto Berndt De Geer», vilket förskriver sig från informatorsåret på Tervik (1801) och visar, att C. omfattat en neologisk åskådning, besläktad med vad en senare tid skulle vilja kalla religiös pragmatism. Som predikant erinrar C. ibland om Rousseaus savoyardpräst, ibland om den tyska idealismen. Es. Tegnér, som hört honom, sätter honom mycket högt, t. o. m. över Lehnberg, men anmärker, att »dogmerna voro väl moderna».

De fyra år, som C. fick verka som religionslärare på Karlberg, förde honom till höjden av popularitet i den förnäma huvudstadsvärlden. Han gör intryck av att vara ett slags svensk variant av den franske abbén, kvick, slagfärdig, öm och svärmisk och, när så kräves, även en högstämd retorisk moralist. Alltjämt strör han omkring sig poetiska galanterivaror och uppvaktar damer av snart sagt alla åldrar med dylikt lekverk (t. ex. Barnsligheten: »Lilla Clara, förebrå ej mig»). Men han vinner ock liksom i Åbo betydande litterära mäns uppskattning och tillgivenhet: Leopold och Lehnberg omfattade honom med välvilja och skänkte honom uppmuntran, K. B. Rutström tog sig an den nykomne och införde honom i kretsen av yngre stockholmspoeter: J. D. Valerius, Anders Karlsson Kullberg, A. D. Hummel m. fl. Den förnyade bekantskapen med J. O. Wallin, som han redan träffat under Västeråstiden, fick särskilt mot slutet av C:s' liv ett viktigt inflytande på bägges diktning, och för Tegnér, (från början av 1803 informator i överdirektör M. K Strübings hus) synes umgänget med C. ha varit en ljuspunkt under en eljest mulen period. Av C:s' hand har man ock en skildring från det Lenngrenska hemmet, liksom hans korrespondens överhuvud är av stort intresse för kännedomen om det vittra stockholmslivet vid 1800-talets början. Det är i synnerhet de akademiska pristävlingarnas unga habituéer, som C. är förtrogen med, och såväl domare som klienter skymta ofta i hans brevväxling. Själv hade han 1802 för ett större skaldestycke, »Ehrensvärd», ännu en gång belönats i Svenska akademien.

C:s' diktning är typisk för sin tid. Den företer i stort sett samma prägel som i allmänhet utmärker »järnårens» vitterhet: idyllen, särskilt barnidyllen, den sentimentala kyrkogårdsbetraktelsen, tillfällighetsdikten och sällskapsvisan omväxla med lärodikter av mestadels filosofiskt moraliserande, någon gång fosterländskt historiskt innehåll. På sin tid voro flera av C:s' visor, delvis tack vare musik av Olof Åhlström och andra, mycket omtyckta och flitigt sjungna: bl. a. ha J. L. Runeberg och Z. Topelius som barn lyssnat till dem. Den stoiska moralen och den varma hänförelsen för dygden i lärodikterna ha övat ett icke föraktligt inflytande på resignationstidens ungdom: t. o. m. Tegnér har i en dikt givit uttryck åt sin tacksamhet för den tröst, C. skänkt honom med sin lyra. — I tekniskt hänseende röjer sig hos C. ett bemödande att bryta den enformiga jambiska eller trokeiska takten dels genom införande av ny taktart i de senare raderna av varje strof i samma dikt, t. ex. »Oskulden» (de första fem radernas trokéer avlösas i sjätte raden av blandade jamber och anapester), dels genom en fritt byggd, alternerande rytm av samma slag som i Tegnérs Asatiden (1813), t. ex. »Åskan» (Åbo tidningar 1799), där stämningen och tankegången mäktigt förstärkas av den effektfulla taktväxlingen.

Slutligen skall C. genom sin posthuma »Omarbetning av svenska psalmer» (utgiven tillsammans med Wallins 1807) ha väckt sin vän Wallins håg för psalmdiktning — både Wallmark och P. Wieselgren tillägga C. initiativet i detta samarbete. Den långt drivna moderniseringen av såväl språk som tankeinnehåll tilltalade livligt den vittra och upplysta åhörarskara, som samlades att höra C. predika, och på Karlberg begagnade t. o. m. »en stor och bättre del av församlingen» efter C:s' bortgång hans och Wallins psalmhäften i stället för den gällande karolinska psalmboken. Samtliga C:s' bearbetningar — med ett enda undantag (Sv. ps. 246) — underkändes emellertid vid den slutliga redigeringen av 1819 års psalmbok, något som ingalunda bör beklagas. För sin tid utgjorde dock C:s' psalmer en apologetisk insats av ej ringa värde, men den romantiska och götiska strömningen omskapade inom loppet, av nästa årtionde den allmänna föreställningen om kyrkospråk och psalmstil.

C., som lockats att speciminera för en teologisk professur i Åbo hösten 1805, ådrog sig på hemresan till Sverige en svår förkylning, som förvärrade den bröstsjukdom, varav han länge lidit. Det blev honom under den följande våren klart, att hans livsmått var utmätt, och han visade från den stund, han kom till insikt härom, det förtröstansfulla lugn, som anstod en filosof och en präst. Hans korta familjelycka och kära vänners deltagande förljuvade de sista månadernas lidande. Den 3 juni 1806 slutade han sin levnad, och fyra dagar senare fick han sin grav på Solna kyrkogård. C:s' minnestecknare i Svenska akademien 1894 (Karl Snoilsky) säger med fog: »Han omgives för våra ögon av det egendomliga skimmer, vari eftervärlden älskar att se de sångare, som dö unga.»