Knut Kurck

4 Kurck, Knut, son till K 3 i hans första g, f 8 sept 1622 på Laukko, Vesilax, Tavasteh, Finland, d 26 juli 1690 i Sthlm (begr i Näshulta, Söd). Inskr vid UU aug 34, vid univ i Leiden 14 febr 43, landsh i Västmanlands län 10 jan 51, riksråd 12 febr (tilltr 20 febr) 60—82, dessutom assessor (generalkommerseråd) i kommerskoll 2 juni 60, led av reduktionskoll 7 mars 63—64, president i kommerskoll 8 april 63—3 dec 78, led av myntkommissionen 2 nov 63, av kommissionen för undersökn av Gbgs stads tillstånd 22 juli 65, dessutom lagman i Närke från 15 mars 66, led av kommissionen för undersökn av tillståndet i Västmanland, Dalarna, Närke o Värmland 21 dec 67, dessutom häradsh i Gästrikland 5 okt 74—80, över Västerbotten o dess lappmarker 15 juni 76— 80, president i Svea hovrätt 4 aug 77—dec 80.

G 1) trol i april 46 i Deussen, Ravestein, Nederländerna, m Lucretia van Stakenbroek, f 11 mars 14 i Nederl, d 28 aug 64 i Sthlm, dtr till nederländske generallöjtn Tomas van S o Walborg van der Brouck samt förut g m översten Lamoraal van der Noot; 2) jan 65 på Hedensö m sin kusin frih Barbro Natt o Dag, begr 14 dec 80 i Sthlm, dtr till riksrådet o riksmarskalken frih Åke Axelsson (Natt o Dag) o frih Elsa Oxenstierna samt förut g m riksrådet o amiralen frih Claes Hansson Bielkenstierna (d 62); 3) 9 juni 81 på Sundby, Öja, Söd, m frih Christina Sparre, f 6 juli 50, d 22, dtr till riksjägmästaren o överstath frih Axel Carlsson S o grev Margareta Oxenstierna.

K sändes 1634 vid tolv års ålder tillsammans med den två år yngre brodern Gustav till Uppsala akademi. Fadern hade rådgjort härom med sin svåger, rikskanslern Axel Oxenstierna, som tillrådde Uppsala i stället för Dorpat, som också varit på tal. Till inspektor fick bröderna K den rättslärde Johannes Loccenius, vilken gjorde upp ett program för deras studier, som han tillställde Axel Oxenstierna. Hos Loccenius fick de starka andliga impulser o träffade jämnåriga kamrater. De fick även övning i uppträdande o hövlighet. K förvärvade snart anseende för begåvning o flit. Hans vistelse i Uppsala hindrade inte, att Åbo nyupprättade akademi valde honom till "rector magnificus" 40 o 42.

Vid tjugo års ålder fick K tillsammans med brodern Gustav bege sig på en längre utlandsfärd för fortsatt utbildning. Färden gick med preceptorn, sedermera assessoren i Åbo hovrätt Andreas Salamontanus till Utrecht o Leiden. 43 inskrevs han tillsammans med brodern i Leidens matrikel. Resan ledde emellertid till allehanda besvikelser o förtretligheter. Bröderna K skuldsatte sig i Holland, o K ingick äktenskap med en änka, som redan hade sju barn men ingen nämnvärd förmögenhet.

Efter återkomsten till Sverige bosatte sig K på Hedensö, som han senare fick ärva efter fadern. Genom Oxenstiernas protektion blev han 51 landshövding i Västmanland. Som sådan verkade han till 60, då han kort före Karl X Gustavs död utsågs till riksråd. Samtidigt öppnade sig en ny ämbetsmannabana för honom. Han blev assessor i kommerskollegium o 63 kollegiets president. Som sådan kom K att göra betydelsefulla insatser under samarbete med Israel Lagerfeldt. Han lyckades även hävda kollegiets intressen o självständighet i förhållande till kammaren; tvisterna rörde rätten att tillsätta tjänstemän o bestämma över tullarna. Mot slutet av sin bana fick han emellertid se sina insatser på dessa områden spolierade o kammarkollegiet under Jöran Gyllenstierna åter tillvälla sig ledningen.

I förmyndarstyrelsen efter Karl X Gustavs död blev K en av förgrundsfigurerna i oppositionen mot rikskanslern M G De la Gardie. Tillsammans med Gustav Bonde, Sten Bielke, Mattias Biörenklou o Claes Rålamb ivrade K för sparsamhet. Deras program sammanfattades 68 i den s k Blå boken. När riksskattmästarämbetet efter Seved Bååt skulle besättas 72, var K en av de främsta kandidaterna men blev slagen av Sten Bielke. Utrikespolitiskt motsatte sig K o Rålamb under Biörenklous o Sten Bielkes ledning alliansen med Frankrike. Det kom av den anledningen i rådet i dec 67 till en upprörd scen med rikskanslern, den franska orienteringens främste målsman. Till en början vann motståndarna till den franska alliansen framgång; Sverige slöt sig till England o Holland. Men fyra år senare lyckades kanslern bryta detta förbund o — med svåra följder för landet — genomdriva en allians med Frankrike.

Under riksdagen 75 kom det till en ny, häftig urladdning av spänningen mellan rikskanslern o K samt Claes Rålamb. Dessa två beskyllde nu kanslern för högförrädiska yttranden om kungen: "den bussen" skall ur landet. De var beredda gå ed på att kanslern skulle fällt ett sådant yttrande. De la Gardie bedyrade sin oskuld o fick kungens tillstånd att föra talan inför Svea hovrätt mot K o Rålamb. Rättegången förlorade sig emellertid i formaliteter o rann ut i sanden. K o Sten Bielke ivrade jämte sina meningsfränder för en räfst med förmyndarnas finansförvaltning; avsikten var även att komma åt De la Gardie. De yrkade i rådet på en granskning av finansförvaltningen efter Karl X Gustavs död. Utredningen kom till sist till stånd — men fick en alldeles annan o även för K ödesdiger innebörd.

Ännu 77 kunde K glädja sig åt en förnämlig utnämning, nämligen till president i Svea hovrätt. Men denna var främst föranledd av att bröderna Gyllenstierna lyckats få honom avlägsnad från kommerskollegiet. Som president visade K duglighet o initiativkraft. Han tog upp frågan om advokatväsendets organisation o ivrade för en bättre turordning i målens handläggning. Hans ställning var emellertid redan hotad. Till motståndare hade han fått den nu allt mer inflytelserike Johan Gyllenstierna. Den närmaste orsaken till hans fall var emellertid M G De la Gardie. När dennes politiska inflytande var slut, soulagerades han med drotsämbetet o presidentskapet i Svea hovrätt. K fick därför avsked från detta. Det dramatiska händelseförloppet o K:s bitterhet avspeglas i hovrättens protokoll.

Djupare sett berodde K:s fall på enväldets upprättande o nederlaget för den stats-o samhällsåskådning, som han o hans likasinnade hyste. K:s statsrättsliga åskådning var utpräglat aristokratisk. Han uppfattade rådet som ett stånd mellan monarken o folket, representerat av de fyra riksstånden. Det var ett konstitutionellt program, som säkerligen går tillbaka på hans studieår o som omfattades av många inom hans samtid. Det var emellertid fundamentalt olika de politiska tankar, som under intryck av Ludvig XIV:s envåldsmakt o Frankrikes storhet förfäktades av Johan Gyllenstierna, Erik Lindschöld o andra som under 70-talets slutar vann det avgörande inflytandet över Karl XI.

Det var därför tämligen givet, att K skulle komma att drabbas hårt, när enväldet upprättades o räfsterna med förmyndarstyrelsen började, trots att han bekämpat kanslerns finans- o utrikespolitik. Visserligen kom det inför den annalkande faran våren 77 till en försoning mellan denne o hans kritiker, men det aristokratiska rådets ställning blev likafullt hopplös. Ännu 80 kunde en utländsk iakttagare tala om K som en av ledarna för "kabalen". Men den nya koalitionens försök att krossa bröderna Gyllenstiernas makt o inflytande över kungen misslyckades helt. Karl XI vann med deras bistånd sin seger vid 80 års riksdag; enväldet upprättades o det stolta rådet reducerades till en k institution utan den självständiga ställning i statslivet, som man gjort anspråk på. Följande år nödgades K o hans kolleger i rådet att avge en skriftlig försäkran, som satte enväldet i högsätet o för honom själv innebar det slutliga politiska nederlaget. K o hans kamrater måste förklara, att de aldrig betraktat rådet som en mediator eller ett särskilt stånd. K gav vika — men först inför hotet om en rättegång inför Svea hovrätt. I en skrivelse från sin gård Hedensö anhöll han om avsked, vilket beviljades.

Ekonomiskt betydde räfsten med förmyndarstyrelsen o reduktionen ruin för K. Tom hans hem o husgeråd gick på stadsauktion i Sthlm. På alla gathörn anslogs 86 ett meddelande, berättade utländska diplomater till sina regeringar, att K:s egendom skulle auktioneras. Den en gång så mäktige mannen hade "mit blossem Leben und Leibe daraus gegangen", rapporterade ett ombud för De la Gardie till denne. Hans älskade bibliotek o tavlor m m hade dock räddats för sonen Knuts räkning av K:s halvsyster Catharina Elisabeth.

Samtidens omdömen om K var vanligen uppskattande. Carl Bonde säger i sina Anec-doter, att han var en av de "snällaste" i rådet. Magalotti ger i sin sverigeskildring 74 samma omdöme — K var en begåvad o förståndig man, vars mening skattades högt i rådskretsen. Johan Rosenhane, som i sin ungdom tjänstgjort under K i kommerskollegiet, säger, att K var mycket skicklig o rättskaffens. Porträtten av honom ger otvivelaktigt bilden av styrka o intelligens.

Den 26 juli 90 — enligt inskrift på hans kista — avled K i Sthlm. Han var då gift för tredje gången. För begravningskostnaden anhöll änkan om något bidrag av kungen — men torde ej ha fått något. Erik Benzelius höll likpredikan.