Bengt S Juusten

2 Juusten, Bengt Söffringsson (Severinsson; oftast nämnd utan släktnamn), brorson till J 1, d 23 sept 1609. Far: kh i Hauho, Tavastehus län, Söfrin Persson Justen. Skeppshövitsman senast hösten 67, slottsfogde på Reval senast 10 juli 75—77, underamiral från mellan 1 juli o 30 okt 78 till hösten 79, befälhavare över den kexholmska skeppsflottan 3 aug 82, riksens överste arkli- mästare 29 juli 91 (ny fullm som överste arkli- o tygmästare i Sverige o Finland 29 juli 94), adlad 13 aug 91 (löfte därom 4 juli o 26 aug 90), häradsh i Masku, Åbo o Björneborgs län, 96, i fångenskap hos hertig Karl 30 sept 97—02.

G 1) m en dtr till frälsemannen Markus Jönsson i Helsinge, Nylands län, o sannolikt dennes enda kända hustru Gertrud Jönsdtr; 2) före 99 (Anthoni 1937, s 84 f) m Brita Eriksdtr, d tidigast 14.

I Sthlms tankebok 1578 namnes ett arvskifte mellan J o underamiralen Henrik Arvidssons änka. Hur de var befryndade, är ej säkert känt, men man kan konstatera, att J:s första hustru hade samma relativt ovanliga patronymikon (Markusdtr) som Henrik Arvidssons finländska mor (bd 17, s 523). Av intresse är emellertid, att det vapen J fick vid adlandet var ett helt annat än farbrodern J l:s men har stora likheter med det vapen Henrik Arvidsson fått tjugo år tidigare, och J:s son fick vid sin introduktion på riddarhuset namnet Gyllenlood, medan Henrik Arvidssons son kallades Gyllenanckar. Släktskapen med Henrik Arvidsson torde ha haft betydelse för J:s val av levnadsbana. Av räkenskaper av honom (Skeppsgårdshandl 1569: 1) framgår, att han senhösten 1568 deltog i en av Henrik Arvidsson ledd flottexpedition till Danzig, och även 1570 tjänstgjorde han under denne (Skeppsgårdshandl 1570:2). Våren 1573 var J verksam vid utrustningen av den flotta i Finland, med vilken Herman Fleming och Henrik Arvidsson skulle återuppta blockaden av Narva, och på sommaren s å tjänstgjorde han under dem.

Då Henrik Arvidsson drunknade 1578, blev J hans efterträdare som underamiral och befälhavare för denna flotta. En räkenskap (Kaperiräkenskaper 6: 14) vittnar om att han uppbringat gods i farvattnen utanför Narva 1579. På sommaren s å företog J ett misslyckat anfall mot Narva. På hösten s å underlät han att med flottan understödja Henrik Klassons (Horn) tåg mot samma stad, varigenom detta företag misslyckades. J miste nu sitt befäl, och skuldfrågan blev föremål för en långvarig undersökning av riksrådet. Denna ledde till att Henrik Klasson frikändes 1581. J blev benådad. Sedan Pontus De la Gardie erövrat Kexholm, Narva och en stor del av Ingerman-land, beordrades J sommaren 1582 att med några små skepp bege sig till Ladoga för att där operera mot ryssarna. Hans räkenskaper från de följande stilleståndsåren (Skepps-gårdshandl 1582—83 o 1589—90) vittnar om hans verksamhet vid denna s k kexholmska skeppsflotta. Som den främste i det finländska ståthållarskapets förvaltningsråd under ståthållaren Axel Leijonhufvuds frånvaro 1587 hade J en viktig funktion (Renvall 1949).

Efter sin utnämning till riksens överste arklimästare transporterade J hösten 1591 artilleriet från Finland till Ingermanland för Klas Flemings tåg mot Novgorod men blev försenad, vilket bidrog till att fälttåget misslyckades. Under konflikten mellan Sigismund och hertig Karl tillhörde J den förres anhängare, vilket medförde, att hans förläningar blev indragna (HKR 1596) och hans gods plundrade. Själv blev J tillfångatagen av hertigen vid Åbo slotts kapitulation hösten 1597 och förd i fångenskap till Sverige. Han vittnade mot de anklagade riksråden vid riksdagen i Linköping 1600 men blev frigiven först 1602. Hertigen synes ånyo ha haft misstankar mot J i slutet av 1603 och våren 1606, då denne var bland de finländska frälsemän som kallades till honom. Vid intetdera tillfället kan emellertid beläggas, att aktionen blivit fullföljd.

Hösten 1602 sändes J med alla tillgängliga skepp i Finland och Reval till farvattnen utanför Riga för att upprätthålla blockaden av denna stad. 1604 beordrades han och underamiralen Bengt Larsson att med sex skepp hävda de sv handelsintressena i farvattnen kring Narva. 1607—08 ledde J tillsammans med borgmästaren i Viborg Glemet Sigfridsson anläggningen av vad som långt senare blev Saima kanal. Vid dess södra ända var hans släktgods Juustila beläget.

Flera samtida källuppgifter kan tyda på att J var hänsynslös i ekonomiska sammanhang. 1573 påtalade Johan III, att han "förryckt och bortrappat" en del av de re-stantiegärdespersedlar som fogdarna uppburit av bönderna och som var avsedda för Viborgs befästande. Hösten 1574 kallade konungen J till sig för redovisning av vad som under sommaren kapats från lubeckarna i farvattnen utanför Narva, då han förnummit, att såväl vilt som pärlor, smycken av guld, ädelstenar, guldringar och slagna daler blivit "förryckt och undanstunget". 1597 beskylldes J både av sina meningsfränder och av hertigens folk för att ha undanhållit flera tusen dlr av knektarnas lön (Koskinen), vilket minskat dessas vilja att försvara Åbo. Vid kapitulationen måste han lämna slottet genom en lönnport, varefter hertigen måste skydda honom mot de uppretade knektarna (SRA). Av ett brev från hertig Karl 1604 framgår, att J av bönderna uppburit persedlar för sjöfolket, att han ej fått befallning om denna uppbörd, och att det ej heller kunnat bevisas, att sjöfolket fått nämnda persedlar.

Såsom framgår av J:s testamente 1609 (DGA), torde J:s familj ha blivit hårt drabbad under hans fängelsetid 1597—1602. En av hans döttrar blev våldtagen av en ryttmästare i hertig Karls tjänst, och om en annan uppger han, att hon "för svält och nakenhetsrädslas skull" skall ha "givit sig i mansens våld".

J:s sätesgård Olsböle i Tenala, Nylands län, hade förlänats honom av Johan III 1579 och ärvdes av hans ättlingar ända in på 1700-talet.