Johann Christian Friedrich Hæffner

Haeffner, Johann Christian Friedrich, f 2 mars 1759 i Oberschönau, Thüringen, Tyskland, d 28 maj 1833 i Uppsala. Föräldrar: skolläraren Johann Heinrich H o Anna Reckenagel. Faderns vikarie 74—75 o 80, organist i Schweinsberg 30 dec 80, vid Tyska kyrkan i Sthlm juni 81—sept 93, arvodesanställd sånglär vid K teatern hösten 81—83, kapellmästare vid Stenborgs teater 82—omkr 85, informationsmäst i sång vid K teatern 83—95, lärf i clavecin vid Nationella musikskolan 86—87, vik hovkapellmästare efter J M Kraus' död 15 dec 92—95, sånglär vid MA 94—96, efter F Uttinis död 25 okt 95 ord hovkapellmästare (bekr 24 april 99) —aug 08, director musices vid UU 29 juni 08—33, psalmbokskommitténs uppdr att utarbeta den nya koralboken 18 dec 18, vik domkyrkoorganist i Uppsala hösten 21, ord 31 maj 26. — LMA 88.

G 1) 7 okt 87 (—07) i Sthlm m operasångerskan Gertrud Elisabeth Forselius (Forsell), f 23 jan 71, omg 08 m operasångaren Johan Jakob Fahlgren (d 48), d 15 febr 50 där (Jak), trol dtr till amanuensen vid fiskalkontoret Jacob F; 2) 20 dec 07 i Sthlm (Jak) m Anna Magdalena Schylander, dp 27 aug 78 i Karlskrona, d 20 nov 48 i Uppsala, dtr till kassören i Krigskoll Johan Elias S o Christina Maria v Schantz.

De med all säkerhet på H själv återgående uppgifterna i Upsala academies matrikel 1832 om hans öden före överflyttningen till Sverige har endast på några få punkter kunnat verifieras av senare forskning (Morin). Man vet dock, att familjen ett par år efter H:s födelse 1759 flyttade till Klein-Schmalkalden, där fadern fått tjänst som skolmästare och kyrkomusiker. Här kom H som tonåring att studera orgelspelning och generalbas för den bekante tonsättaren och koralboksutgivaren T G Vierling, som 1773 blev organist i Schmalkalden. Genom Vierling, som själv studerat för Kirnberger, infördes H i traditionen från den vid denna tid annars föga uppmärksammade J S Bach.

Under åren 1774—75 vikarierade H för sin fader. Om de följande fyra åren går uppgifterna starkt isär. I den nämnda matrikeln heter det, att han 1776 började studera i Leipzig, där han tog särskild undervisning i estetik och deklamation för Clodius (professor, slutligen i skaldekonst) och Zollikofer (predikant och litteratör). I Leipzig skall H vidare, enligt vad han uppger i sin sånglära, ha studerat för den framstående sångläraren J A Hiller. Dessa uppgifter har betvivlats men med tanke på hans senare verksamhet synes de inte kunna avfärdas såsom helt osannolika. Detsamma gäller matrikelns uppgift, att H efter Leipzigtiden under ett par år verkat som musikanförare vid olika teatrar. Klart är, att han i febr 1780 började ett nytt vikariat för fadern, som avled på sommaren samma år. Utan framgång sökte H platsen som faderns efterträdare men blev i stället vid årets slut organist i Schweinsberg.

Samtidigt drev H emellertid underhandlingar med tyska församlingen i Sthlm, som just sökte en ny organist. En av församlingens ledare, som hade nära förbindelser med Schmalkalden, lyckades genomdriva, att H kallades att pröva till den lediga tjänsten. Sannolikt har utsikten till en karriär vid den välkända Sthlmsoperan varit en bidragande orsak till att H nu begav sig till Sverige. Han tillträdde sin tjänst som Tyska kyrkans organist i samband med att kyrkans nya orgel efter flera års byggnadstid invigdes på midsommardagen 1781.

Enligt egen uppgift började H på hösten 1781 sitt arbete vid Operan, där F Uttini då var förste och J M Kraus andre hovkapellmästare och där dessutom abbé Vogler 1786 anställdes som »direktör av musiken». Först efter två år fick H kontrakt som informationsmästare i sång. Samtidigt arbetade han några år som kapellmästare vid Stenborgs teater, för vilken han skrev det aldrig uppförda sångspelet »Sängkammareko». Så småningom synes han också tillfälligtvis ha fått dirigera hovkapellet. Möjligen var det H, som dirigerade uruppförandet av Kellgrens och Naumanns opera »Gustaf Wasa» 1786. 1787 fick H sin egen tragediopera »Electra» uppförd.

I det kontrakt som i början av 1792 ingicks med H såsom beständig informationsmästare i sång och musik vid de k teatrarna hade inryckts en klausul om hans skyldighet att när så befalldes leda hovkapellet. I enlighet härmed fick han, sedan Kraus i slutet av året avlidit, överta hela ansvaret för hovkapellets ledning (Uttini hade 1788 pensionerats med bibehållen lön). 1793 framträdde H också som kompositör av officiell tillfällighetsmusik dels vid jubelfesten till minne av Uppsala möte, dels med enaktsoperan »Alcides inträde i världen» vid Dramatiska teaterns invigning. Att Vogler efter några års uppehåll åter anställdes på sommaren 1793 innebar inte, att H:s vikariat på hovkapellmästarposten upphörde. Samtidigt förlorade han sin tjänst vid Tyska kyrkan, som han misskött. Efter Uttinis bortgång i okt 1795 blev H med K M:ts tillstånd av Operans direktion antagen till ordinarie innehavare av hovkapell-mästartjänsten. Riksmarskalksämbetet, genom vilket en del av kapellmästarlönen skulle utbetalas, ansåg sig dock inte kunna godkänna utnämningen, eftersom den inte bekräftats genom k fullmakt. Först 1799 drog operadirektionen denna tvist inför konungen, som, alltjämt utan att utfärda någon fullmakt, beordrade riksmarskalken att utanordna den sedan 1795 innehållna lönen. Huruvida detta beslut hade något samband med att Vogler snart därefter lämnade Sverige är inte känt.

Stegvis hade H nu avancerat till obestridd innehavare av rikets främsta musikbefattning. Hans ställning stärktes ytterligare genom en löneförhöjning 1803. Sedan 1788 var H ledamot av Musikaliska akademin. Han hade också invalts i Frimurarorden och Par Bricole. 1804 blev han vidare hedersledamot av sällskapet »Nytta och Nöje».

H framträdde även som konsertdirigent, bl a vid minneskonserterna över Kraus och Wikmanson och vid de sv uruppförandena av Haydns Skapelsen och Mozarts Requiem. Hans egen opera »Renaud» gavs första gången 1801 och upplevde liksom tidigare »Electra» ett tiotal föreställningar.

Skulden till att H:s kapellmästartid betecknar en nedgångsperiod i Sthlmsoperans historia faller väl till viss del på H personligen. Han synes inte ha ägt tillräcklig auktoritet för uppgiften. Hans häftiga temperament och bristande samarbetsförmåga gjorde hans position inom musiklivet alltmer isolerad. Operaledningens missnöje med H ledde slutligen till att han 1808 avskedades. I den av C G Nordforss undertecknade uppsägningen 11 febr s å åberopas den allmänna uppsägning av K teaterns personal, som gjorts vid Gustav IV Adolfs drastiska indragning av Operan 1806. Även sedan operaverksamheten nedlagts hade ett låt vara förminskat hovkapell bibehållits för andra uppgifter. H hade t v fått fortsätta som hovkapellmästare, men då han inte velat acceptera föreslagna villkor utan tvärtom visat motsträvighet i tjänsten hade något nytt kontrakt inte kunnat ingås med honom.

Avskedet innebar en tvångspensionering men man synes också i samråd med greve Axel Fersen, som var Uppsala universitets kansler, ha berett H en reträttplats som director musices i Uppsala. Innehavaren av tjänsten var sedan länge sjuklig och avled i maj 1808. Fersen hade redan lovat bort denna syssla åt J N Eggert. Men då denne nu fått överta ledningen för hovkapellet kunde den i stället erbjudas åt H. Utan att fästa avseende vid vare sig akademiska konsistoriets förslag, att platsen skulle återbesättas genom vanligt ansökningsförfarande, eller professor Samuel Ödmanns för H ogynnsamma yttrande över tänkbara sökande utnämnde kanslern denne i juni 1808.

Nästan 50-årig tillträdde H denna för en hovkapellmästare mycket oansenliga och illa avlönade befattning, vars anseende dessutom under företrädaren åtskilligt skamfilats. Efter hänvändelse till kanslern lyckades H få Linneanums övervåning till kapellsal och tjänstebostad. Men H:s stora och alltjämt växande familj gjorde försörjningsbördan tung. Trots ivrigt arbete med konserter och musiklektioner levde han under ett ständigt ekonomiskt betryck. Särskilt kritisk var situationen kring 1820. Då hade han redan måst sälja sin stora insektsamling, som Karl XIV Johan senare skänkte till universitetet. Upprepade gånger vädjade H till konungen om hjälp, bl a 1824, då han i en skrivelse gjorde anspråk på full hovkapellmästarlön sedan 1808, under motivering, att den då gjorda uppsägningen skulle vara ogiltig. Skrivelsen remitterades till statsutskottet vid 1828 års riksdag, som dock fann H:s krav oberättigade.

I slutet av 1824 yrkade H ersättning för de tre år han dittills vikarierat som domkyrkoorganist. Han hade alltså sannolikt börjat vikariatet ungefär samtidigt med att hans nya koralbok infördes i Domkyrkoförsamlingen 1:a advent 1821. De kyrkliga myndigheternas stora uppskattning av H:s insatser för kyrkosången visade sig bl a i den betydande löneökning man gav honom, när han 1826, 67 år gammal, blev ordinarie domkyrkoorganist.

Överflyttningen till Uppsala kunde tolkas som ett personligt misslyckande, men den blev i själva verket inledningen till det fruktbaraste skedet i H:s liv. Han började genast med en omfattande musikpedagogisk verksamhet, som resulterade i ett mångsidigt amatörmusicerande, vilket jämte de berömda litterär-musikaliska salongerna gjorde Uppsala till landets ledande musikstad vid sidan av Sthlm.

En viktig nyhet, som H inte utan motstånd införde, var undervisning i sång för studenterna. För de vokala och instrumentala resurser han därigenom kunde förfoga över, tonsatte och framförde han redan under sitt första arbetsår Ödmanns oratorium »Försonaren på Golgatha», vilket blev H:s oftast framförda större verk. Senare blev körmedverkan ett stående inslag i de kantatartade kompositioner, med vilka H gav de akademiska högtidligheterna en rikare inramning än kanske någonsin tidigare.

H:s sångundervisning var förutsättningen också för den körsång, som blev ett så karakteristiskt uttryck för den nya, fosterländskt och rojalistiskt präglade studentandan i Uppsala. Med komponerandet och in- övandet av en fyrstämmig, oackompanjerad manskörsrepertoar för studentbeväringens exercis, för olika slags kungahyllningar och liknande ceremonier grundlade H en för Sverige ny musikgenre. Genom sin elev J J Pippingsköld fick H grundläggande betydelse också för Finlands manskörssång.

Den originelle »Gubben H» vann studenternas varma tillgivenhet, men han erkändes även såsom framstående musikalisk auktoritet av den musikälskande nyromantiska kretsen kring Geijer och Atterbom. H har tonsatt dikter av dem båda. Men det hände också, att Atterbom skrev ord till musik, som H redan komponerat. Så var fallet med två av H:s oftast sjungna sånger, serenaden »Hulda Rosa», som senare infogades i »Lycksalighetens ö», och den i Uppsala såsom »trappmarsch» ännu kvarlevande »Vikingasäten», vars musik egentligen är en orkestermarsch i promotionsmusiken 1812.

H synes ha fungerat som musikredaktör för såväl Iduna som Poetisk kalender. Genom Geijer fick han två andra betydelsefulla uppdrag, nämligen att redigera musiken till Geijer-Afzelius Sv folkvisor och att utarbeta koralboken till den Wallinska psalmboken. I båda sammanhangen tillämpade H en historicerande syn, som nyromantikerna sympatiserade med men Sthlmsmusikerna (Ahlström, Frigel m fl) stod främmande inför.

Som upptecknare av melodier har H inte gjort någon större insats i Sv folkvisor (däremot var hans uppteckningar av jojkar i början på 1780-talet en pionjärgärning). Sitt val av »rätt» melodiform bland olika varianter liksom sina principer för harmoniseringen grundade H på sin redan 1812 antydda teori om en speciell nordisk, från dur och moll avvikande skala, för vilken han närmare redogjorde i tidskriften Svea 1818. H:s teori mötte starkt motstånd men har i vissa avseenden bekräftats av nutida folkmusikforskning. Under slutet av sitt liv ägnade sig H, i strid mot en tidigare hävdad princip, åt att arrangera folkvisor för manskör. — Som rådgivare åt den ovan nämnde Pippingsköld påverkade H även utgivandet av finska folkmelodier i Schröters »Finnische Runen» 1819.

Sina åsikter i den sedan slutet av 1700- talet alltmer brännande koralboksfrågan hade H till största delen hämtat från Tyskland. Han önskade bl a en rytmiskt utjämnad, outsirad melodiform i jämn taktart, som tog hänsyn till kyrkotonarternas egenart, och en fyrstämmig sättning, lämpad för körsång. Den sistnämnda principen tillämpade H också på församlingens partier i mässången. Hans sättningar av dessa, som med framgång hade utförts vid högtidliga gudstjänster i Slottskapellet, trycktes i den s k Ahlströmska mässan 1799. S å publicerade han sin kritik av Voglers koralbok, som denne bemötte i två »Lektioner till koraleleven M H». Året därpå framlade H inför Musikaliska akademin manuskriptet till en egen koralbok. Akademin beslöt rekommendera den som »den brukbaraste hittills i Sverige utkomna», vilket ju innebar en seger över Vogler. H:s första tryckta koralbok 1807— 08 fick inte minst genom sina förslag på goda tyska melodier, som förtjänade införas även här, en väsentlig betydelse för de följande årens sv psalmdiktning.

I debatten under 1810-talet angrep H framför allt Frigel, vilken fungerade som psalmbokskommitténs musikaliske rådgivare. Genom Geijers ingripande blev det till slut H, som 1818 fick uppdraget att i samråd med en mindre kommitté utarbeta den nya koralboken. H:s koralbok, som 1819 antogs av psalmbokskommittén och trycktes 1820, kom trots häftig kritik att i princip gälla i 120 år. Som ett tillägg utan officiell auktorisation utgav H 1821 en andra del av koralboken.

Att H måste tillmätas en stor betydelse för det sv musiklivet under både det gustavianska och det romantiska skedet beror endast till jämförelsevis liten del på hans insats som tonsättare. Hans recitativrika operor har uppfattats mer som intressanta experiment i en extrem Gluck-stil än som fullgångna konstverk. Också för H:s manskörssånger synes Gluck ha varit stilbildande. Att operakörerna varit en förebild framgår bl a av att musiken i den kanske äldsta studentmarschen av H är hämtad direkt från en kör i H:s Renaud. Till den ännu levande traditionen hör förutom »Vikingasäten» arrangemanget av »Carl XII:s marsch vid Narva» med Geijers ord »Viken tidens flyktiga minnen» och »Låt dina portar upp» (Fahlcrantz) till Gustav II Adolfs minne. Bland H:s solosånger ansluter sig de äldre huvudsakligen till den glättiga sällskapsvisans stil, medan de yngre visar påverkan från de nyromantiska strömningarna. Mest känd blev H.s ännu i vår tid omtryckta tonsättning av Tegnérs Majsång »Se, över dal och klyfta». I övrigt utgörs hans musikaliska produktion till största delen av tillfällighetsmusik, vittnande mer om gott hantverk än genuin tonsättarbegåvning. Det var som pedagog och dirigent, som folkvisearrangör och koralboksutgivare H gjorde sin främsta insats.