Carl G Nordforss

1 Nordforss, Carl Gustaf, f 2 aug 1763 i Malingsbo, Kopp, d 27 juli 1832 i Sthlm, Klara. Föräldrar: komministern Anders Nohrfors o Elisabet Arosén. Bruksbokhållare i Malingsbo, accisskrivare vid tullverket i Sthlm 7 juli 85, volontär vid artilleriet 88, auditör vid Nylands infanterireg juli 88, överauditör vid G M Armfelts frikår i Dalarna okt 88 (konf:fullm 21 april 89), andre direktör vid K Dramatiska teatern 90–99, vid K teatern 1 okt 99–14 febr 18, regementskvartermästare vid Andra gardesreg 14 aug 92 (X 278 ai), kapten o regementskvartermästare vid Göta gardesreg 20 maj 94, genom byte kapten vid Savolax infanterireg 12 jan 98, avsked o major i armén 18 juni 98, överadjutant hos Gustav IV Adolf 9 dec 02, överadjutant hos överståth Carl Mörner 20 sept 12, överstelöjtn i armén 24 nov 12, överstes n h o v 31 okt 15. Förf.

G 1) 25 aug 1795 i Säter m Christina Hedvig Koersner, f 23 april 1771 i Norrbärke, Kopp, d 19 (X 278 ai) eller 20 (bouppt) okt 1797, dtr till kronofogden Per K (bd 21, s 464) o Hedvig Hülphers; 2) 28 mars 1805 i Sthlm, Klara, m Wilhelmina Fredrica Lovisa Wenström, f 20 nov 1782 trol i Tanger, d 2 maj 1840 i Sthlm, Klara, dtr till kommersrådet Johan Magnus W o Ulrika Sophia Ekebom.

I jan 1785 lämnade Carl N sin anställning som handelsbokhållare i Malingsbo och flyttade till Sthlm, där han fick tjänst som accisskrivare i tullen. Den magra lönen förstärkte han med att vara informator åt sin förmans barn; han gav även privatundervisning i franska. I brev hem till föräldrarna kan man följa N:s hastigt vunna framgångar hos ledande företrädare för kultur- och hovlivet, såväl hos unga upprorsmän som hos "fursteslickarna".

Efter endast en kort tid i Sthlm lärde N känna G M Armfelt, som han gjorde intryck på genom sina litterära intressen och fördelaktiga utseende. Denna lätthet att vara alla till lags, samtidigt som han hade svårt att finna en egen viljeinriktad personlighet, följde honom livet ut. Det var säkert denna känsliga anpassningsförmåga som fick Thomas Thorild att för en tid ta honom som sin lärjunge. N skrev till föräldrarna: "Jag har mest gått i sällskap med kandidaten Thorild ... 2 nätter förliden vecka lågo vi i en skogsäng utom Ulriksdal, 1 natt på ett litet berg bredvid Karlberg" (3 juli 1786). Med N:s ställning som ofrälse ämbetsman var det naturligt att han drogs till Sturm-und-Drang-rörelsen. Han synes tidigt ha läst Klopstock och Goethe och delade deras natursvärmeri men höll inne med det sociala trotset. I sitt främsta lyriska verk, dikten Ynglingarne (sannolikt tillkommen året efter hans och Thorilds sommarutflykter), ger N en gripande självkaraktäristik och kontrasterar sin karaktär mot den andre ynglingens (Thorild?). Själv är han "veklingen" som ensam och utan hopp står i natten, under det att den andre får veta att: "Hjältarnes himlar vänta dig,/Kom då, styrkans son! du ödets besegrare!". Dikten tonsattes av N:s vän J M Kraus (bd 21) och är kanske det mest betydande verk som sv Sturm-und-Drang skapat. Samarbetet resulterade i "expressionistisk musik till expressionistisk text" (Engländer).

N lärde känna Thorild under senare hälften av 1785, och i början av nästa år framträdde han i Sthlms Posten med en hyllningsdikt till Thorilds Passionerna undertecknad "N-s". Den kom att spela en viss roll i den följande striden mellan Thorild och Kellgren, då Kellgren tog den som ett typiskt exempel på den thorildska "epileptiska" poesin. 21 aug skall N ha renskrivit Thorilds beryktade memorial till kungen och ständerna (X 278 ai). Även om umgänget med Thorild mattades, var N med bland de vänner som deltog i avskedsfesten för honom i Fittja inför hans landsförvisning. N var "kanske den ende verkligt kongeniale epigonen av den thorildska skolan" (Arvidson 1984).

N visste att nyttja sina kontakter med Armfelt, och med sitt skaldebrev till kungen "Jag följa vill din arm, och slåss i din armée" lämnade han sin enkla skrivaresyssla och inledde en snabb militär karriär. Det sociala avancemanget hade dock sitt pris. I brev till sin blivande unga hustru, kallad Hedda, då han med skärgårdsflottan var på väg till kriget i Finland, öppnar han sitt hjärta. Dessa brev innehåller en stämningsfull prosalyrik och en social indignation som N aldrig yppade i tryck. De har en glöd i inlevelsen som gör dem till värdefulla dokument för den sv förromantikens mentalitetshistoria. N är helt illusionslös och ense med den beundrade Klopstock om att kriget inget annat är än "helvetets djupaste gällaste hånskratt" (Hfors 17 juli 1788).

Väl hemkommen från kriget skrev N till föräldrarna att han förlorat sin "mänsklighet". Som Sturm-und-Drang-poet är han slut. Han anpassade sig och vann stora priset i SA för sin sång över Baltzar Horn. Från 1790 blev N istället en del av sv teaterhistoria. Det är vanskligt att värdera hans insats som teaterman; källorna är få och motsägande, men många tecken tyder på att han aktivt verkade för en "tysk våg" på Dramaten, och han anlitade släkt och vänner som översättare och bearbetare av pjäser i den sentimentala stilen, t ex av den populäre Kotzebue. Det var brodern Eric Ulric (N 2), svågern Gabriel Eurén, gamle vännen Carl Stridsberg och N själv som stod för de flesta översättningarna. N:s inflytande kan också ha gjort sig gällande omkring 1795, då ett mindre antal pjäser med en klart antiaristokratisk tendens uppfördes. Förutom att N levererade en strid ström av översatta pjäser och libretton, skötte han teaterns administration, var ansvarig för den konstnärliga verksamheten och iklädde sig rollen som "regissör". Bevarat material visar att N i jämförelse med samtida teatermän ute i Europa var tidigt ute med utförliga skriftliga scenanvisningar.

Som översättare och författare var N känslig för sv språkets sångbarhet. Denna språkliga träffsäkerhet hjälpte onekligen teatern att fortleva i en tid av social omdaning, då en ny medelklasspublik efterfrågade en annan repertoar än den traditionella; de ville roas! N författade en operett-fars, Tand-doctorn, som gavs 80 gånger. Socialt och politiskt höll han dock fast vid det gamla. Han var negativ till romantikerna, och en av hans närmaste vänner var Thorilds gamle fiende C G Leopold. I den omfattande debatten om judarna från 1813 tog N del med en antisemitisk pamflett, där han varnade för att judarna skulle uttränga andra folk. Han prövade även den politiska satiren, Konsten at drifva räfvar ur hus, där ohederlig spekulation och korruption i valsystemet gisslades, men utan udd. Med den retoriska "avhandlingen" Viljan (1822, tr 1825) lämnade den åldrige N sitt sista bidrag till den sv vitterheten, och han belönades för trogen tjänst av SA med dess stora pris. Valet av ämne var djupt personligt; känslan av en obeständig vilja hade plågat honom hela livet, han visste att människan med "den slappa, odugliga sinnesarten, den lösa opåbyggeliga viljan är så lätt bekajad med tusentals bekymmer, sorger och grämelser av småaktig natur, vilka den stora karaktären aldrig vet av" (s 80).

Mot sina vänner var N självuppoffrande, vilket brev från Carl Lindegren, Pehr Enbom och Thorild vittnar om. Han drabbades av svåra personliga förluster. Hans älskade "Hedda" gick bort 1797, och ende sonen, den begåvade Carl, avled vid 23 års ålder efter en långvarig depression, sannolikt genom självmord. N:s andra äktenskap var olyckligt. – N avled sedan han på väg till Djurgården för att fira minnet av sin vän C M Bellman i en folkträngsel fallit omkull och skadat sig.