Pehr Frigel

Frigel (urspr Frigelius), Pehr (Petrus), f 2 sept 1750 i Kalmar, d 24 nov 1842 i Sthlm (Klara). Föräldrar: prosten teol dr Pehr Frigelius o Ingrid Helena Wahlberg. Inskr vid Uppsala univ 2 nov 1770, disp pro exercitio i hist (under C F Georgii) o pro gradu i grekiska (under J Floderus), mag 17 juni 1776, anställd vid handels- o finansexp 22 febr 1779, kopist där 31 okt 1781, kanslist där 1784, sekr i Statskontoret 13 dec 1784–1809, sekr i statsberedningen med särsk förordn att föra prot vid konseljerna 1796–98, sekr o bibi vid MA 1797–1841, led av psalmbokskommittén 1811, inspektör för undervisn vid MA 1811–34, lär i musikens teori med prof:s namn där 1814–30. – LMA 1778.

G 21 dec 1788 i Sthlm (Maria) m Margaretha Charlotta Baumann, f 18 febr 1766 där (Hovf), d 16 maj 1797 där (Maria), dtr till hovsekr Didrik B o Maria Charlotta Palmroth.

Under den duglige director musices och organisten Hans Björkman (senare berömd bassångare vid Gustav III:s opera) fick F redan i sin hemstad Kalmar goda musikaliska grunder i såväl orgel- som klaver- och violinspel. Efter Uppsalaåren mottog F befattningen som informator hos sedermera presidenten i statskontoret, riksrådet frih Johan Liljencrantz. Denne uppskattade F:s kunskaper och noggrannhet och hjälpte honom in på den statliga ämbetsmannabanan. Under dessa år studerade F filosofi och teologi för överhovpredikanten Gabriel Rosén.

I huvudstaden kom F tidigt i kontakt med musiker och musikälskare, blev medlem av sällskapsordnarna Utile Dulci (trol 1777) och Arla Coldinu (1779). Han blev god vän med hovkapellmästarna Francesco Uttini, Johann Gottlieb Naumann och senare även med Joseph Martin Kraus, som genom att undervisa F i komposition kom att påverka hans egen musikaliska stil. Genom Utile Dulci och senare Musikaliska akademin fick han dessutom värdefulla kontakter med högadelns musikfrämjare. Inom Utile Dulci efterträdde han 1780 J G Psilandenhjelm som »musicalisk directeur». Sedan F genom sina tidigare kompositioner (kantater, arior, klaverstycken m m) väckt ett visst uppseende, erbjöds han genom förmedling av operans direktör frih G Ehrensvärd ett resestipendium ur konungens handkassa för studier d utlandet. F betänkte sig emellertid för länge, och under tiden hade pengarna disponerats för andra ändamål. F:s besvikelse var stor, och han måste nu definitivt välja den tryggare ämbetsmannabanan. Sitt ursprungliga namn Frigelius har han tydligen bytt mot den kortare formen Frigel (med betoningen på 2:a stavelsen) 1780 eller 1781.

En utmärkt kombination av musiker och ämbetsman blev F i och med kallelsen till sekreterare och bibliotekarie vid Musikaliska akademin, vilken befattning han innehade i hela 43 år. Som organisatör och initiativtagare till akademins viktigaste beslut och till dess 1814 antagna nya stadgar hade han en avgörande betydelse för hela institutionens framtid. Han såg till att såväl sv som utländska nyheter ifråga om skrifter eller kompositioner i möjligaste mån inköptes, och när beståndet efter hand växte, åtog han sig uppdraget att göra en första grundläggande alfabetisk förteckning över detta. Han intresserade sig för J H Romans efterlämnade kompositioner, varvid dock hans bristande förståelse för skillnaden mellan original och avskrifter lett senare Romanforskare på villospår.

Vid riksdagen 1809–10 kallades F av ecklesiastikutskottet att biträda som sakkunnig vid koralverket. Under åren 1811–18 arbetade han i psalmbokskommittén, men sistnämnda år erhöll Haeffner uppdraget att slutgiltigt utforma vad som sedan fastställdes som 1819 års koralbok. Under de aktuella åren råkade den annars stillsamme F i likhet med många andra i en häftig dispyt med den hetlevrade Haeffner. F hävdade gentemot Haeffners mera romantiska uppfattning större hänsynstagande till det karakteristiska i de gamla lutherska kyrkovisorna men missförstod å sin sida traditionens uppgifter om själva uppförandepraxis. Själv bidrog F med förslag till flera koralsättningar, och några av dem framfördes vid hans jordfästning av akademins elevkör.

Åren 1811–34 var F inspektör för undervisningsverket (föregångaren till våra dagars musikhögskola) vid akademin och åtog sig dessutom att upprätthålla den sedan Johan Wikmansons död 1800 obesatta tjänsten som lärare i musikteori. År 1812 ombads han av redaktören för den internationellt betydelsefulla Allgemeine musikalische Zeitung i Leipzig att kontinuerligt inkomma med rapporter om musiklivet i Sthlm (MA:s prot 8 febr) och är således författare till de anonymt införda artiklarna av nämnda slag under de närmaste åren.

F var ej särskilt produktiv och skrev efter sekelskiftet 1800 mest för speciella tillfällen och oftast för välgörande ändamål. Intet av hans opus finnes utgivet separat, men avsnitt av hans större verk och smärre vokalkompositioner trycktes i Åhlströms »Musikaliskt tidsfördrif», mest anonymt. Från hans år inom Utile Dulci finnes en rad kantater och arior bevarade. För operaföreställningar på Drottningholm fick han 1778 anpassa Grétrys musik till operan »Zemir och Azor» till sv text av A M Malmstedt (fru Lenngren) och året därpå på liknande sätt redigera Monsignys musik till »Arsène». Tillsammans med sv tonsättarkolleger skrev F också inlägg i bellmanianen J M Lannerstiernas komiska opera »Äfventyraren» (1791) samt i A v Kotzebues sångspel »Eremiten» (1798). Till akademins minnesfest över J Wikmanson 1801 arrangerade F den musik som framfördes, och året därpå skrev han själv till text av G A Silverstolpe sorgemusiken till firandet av Wikmansons minne inom sällskapet Nytta och Nöje (ett slags fortsättning på Utile Dulci).

Av F:s större verk i officiella sammanhang må särskilt framhållas oratoriet »Försonaren på Oljoberget» eller »Christi Himmelsfärd» (uppfört 1815 o 1820). På F:s partitur står endast »af en Musik Älskare», vilket i flera sammanhang lett till missförstånd och förväxling med kollegan Haeffners tidigare verk, »Försonaren på Golgatha», båda verken till text av Samuel Ödmann. F:s oratorium blev mycket uppskattat av samtiden och föranledde dåvarande kronprins Karl Johan att personligen avtacka tonsättaren och till honom överlämna en dosa av guld (MA:s prot 19 april 1815). – F skrev också en del smärre visor i tidens smak, bl a till text av fru Lenngren, och av hans rent instrumentala verk märks sinfonior och uvertyrer, marscher, danser m m.

Sin redan från Kalmar-åren förvärvade smak för äldre mästare som Leo, Hasse, Graun, Handel och Gluck tycks han ha bevarat livet ut. Redan Mozart och Haydn fann han i flera avseenden alltför moderna. Hans egen stil visar också tydligt arkaiserande drag, i synnerhet som hans verk ofta är knutna till högtravande och allegoriskt bombastiska texthyllningar. Som kompositör var han ingen nydanare men visar stor teoretisk kunskap och här och var en påtaglig talang.

Sin bestående insats gjorde F inom Musikaliska akademin genom att stimulera intresset för tonkonstens främjande och ständigt sträva efter att skapa respekt för dess inhemska utövare. Sin andliga spänst tycks F ha behållit in på sin höga ålderdom, men hans hälsa försämrades märkbart efter en olyckshändelse, och han var under de sista åren så gott som blind. Bouppteckningen uppvisar mycket blygsamma ekonomiska förhållanden. Tack vare en utförlig förteckning (MA:s prot o bil 30 maj 1843) känner »man till F:s produktion som tonsättare mera i detalj. – År 1841 lät Musikaliska akademin prägla en minnesmedalj över F.