Carl Stenborg

Stenborg, Carl, f 8 sept 1752 i Sthlm, Nik, d 1 aug 1813 där, Hovförs. Föräldrar: skådespelaren o teaterdirektören Petter S o Anna Sara Kröger. Inskr i Sthlms trivialskola 8 april 61, hovkanslist utan lön 29 maj 67, med lön 14 dec 68–1 juni 80, prot:förare i Hovförs 23 april 70, sångare o skådespelare (förste aktör) vid K teatern 1 april 73–06, ledare för egna teatersällsk 80–99 o 04-09, hovsekr:s n h o v 17 febr 82, notarius publicus i Sthlm från 09. -LMA82.

G 12 juli 1793 i Sthlm, Hovförs, m skådespelerskan o sångerskan Elisabeth (Betty) Olin, f 6 dec 1760 där, Kat, d 2 juli 1816 där, Nik, dtr till assessorn Gabriel O o skådespelerskan o första hovsångerskan Elisabeth Lillström (bd 28, Olin).

S:s far Petter Stenborg (1719–81) tillhörde K sv skådeplatsens (vanligen benämnd Sv komedien) skådespelare. När denna 1753 fick lämna scenen i Bollhuset invid Sthlms slott till förmån för en för kungaparets räkning inkallad fransk skådespelartrupp bildade Petter S en egen ensemble. Sv Comoedi-truppen turnerade i närmare 20 år, med en bred repertoar som omfattade bl a Voltaire, Molière och Holberg samt en del sv pjäser, omväxlande med burleska harlekinader, ekvilibrister samt skugg-och marionetteater. Kvaliteten i Petter S:s uppsättningar kritiserades hårt av vissa samtida, men hans ensemble förde dock traditionen från Sv komedin vidare. 1771 fick truppen k resolution på "att ingen annan i Sthlm eller på den ort, där Stenborg vistas, må äga rättighet att honom till förfång uppföra sv komedier."

När Gustav III 1772 avskedade Adolf Fredriks franska skådespelare anhöll Petter S om att få överta Bollhusteatern. Hans skrivelse skisserade också ett program till en sv teater, med ämnen hämtade ur den sv historien. Truppen framförde två föreställningar på denna scen i mars s å, då sonen medverkade med ett hyllningstal till kungen, som närvarade vid detta tillfälle. Anhållan att få Bollhuset till fast scen bifölls ej, men skrivelsen blev dock inte utan betydelse: i dess marginal antecknade kungen orden "första anledningen till Sv operans insticktelse".

Följande år kunde Petter S dock etablera en fast scen i Sthlm. Den var belägen i den s k Rotundan i Humlegården, där det dock endast var möjligt att spela under den varmare årstiden. 1780 överlät Petter S verksamheten, som då bar namnet Sv teatern, på sonen, som redan gjort sig känd som skådespelare, sångare och tonsättare.

S började emellertid sin yrkesbana som hovkanslist, en anställning han som 15-åring fick på meriterna "insikt och skicklighet" samt en anmärkningsvärt vacker piktur, vilken också framgår av hans många senare text- och musikutskrifter. Han var dessutom en stor språkbegåvning.

S:s talanger som sångare och skådespelare blev tidigt uppenbara. Vid 13 års ålder framträdde han som solist vid konserter i Sthlm, och från 1768 var han medlem av faderns teatertrupp som vid denna tid ömsevis var stationär i Sthlm, ömsevis turnerade i landsorten. I april 1773 skrev S sitt första kontrakt med den av Gustav III nyligen inrättade K sv operan (senare K teatern), vilket förutom sång- och talroller vid teatern även innebar uppträdanden vid hovet jämte de fri- och rättigheter som tillkom de främsta rollinnehavarna. Kontraktet förnyades vid flera tillfällen, och 1780 tillförsäkrades S också en årlig pension efter slutat engagemang. Han måste dock samtidigt förbinda sig "att tillöva en eller två skickliga elever för sången och den teatrala aktionen".

S debuterade i operan Thetis och Pelée, som hade premiär på det nyrenoverade Bollhuset 18 jan 1773 och blev en stor succé, inte minst för det ledande sångar-paret S och Elisabeth Olin. Fram till 1782 skulle de båda samverka i flera framgångsrika operor som Acis och Galathea 1773, Orfeus och Eurydike s å, Silvie 1774, Aline 1775, Adonis 1776, Procris och Cephal 1778, Amphion s å och Iphigenie uti Auliden s å. Paret sades ha en intim relation även i det privata. S:s lyckosamma sångarbana kulminerade med kungarollerna i Gustaf Wasa 1786, där hans tolkning av Johan Henric Kellgrens (bd 21) Ädla skuggor, vördade fäder särskilt grep publiken, samt Gustaf Adolf och Ebba Brahe 1788. På vägen dit låg betydelsefulla roller som Admetos i Alceste 1781, Alonzo i det nya operahusets invigningsopera Cora och Alonzo 1782, Orestes i Iphigenie uti Tauriden 1783 och Atys i operan med samma namn 1784.

Av hans senare partier bör nämnas titelrollen i Joseph Martin Kraus' (bd 21) Aeneas i Khartago 1799. S togs av Gustav III i anspråk även som talskådespelare, bl a i dennes egen och Gustaf Fredrik Gyllenborgs (bd 17) dram Birger Jarl och Mechtild 1774 samt i pjäser av Racine och Voltaire, vilka framfördes under kungens föga framgångsrika försök att inrätta en talteater på Bollhuset 1776-77. Som konsertsångare medverkade S bl a i Franceso Antonio Uttinis kantat över K operans direktör C R v Fersen (bd 15) 1786, och Kraus' begravningskantat över Gustav III 1792. S och hans hustru sades också ha givit konserter under utlandsresor. Enligt samtidens många berömmande uttalanden var S:s välbehandlade röst - karakteriserad som hög baryton snarare än tenor - mer mjuk än stark. Hans diktion var tydlig och uttrycksfull och förenades med ett naturligt sinne för dramatisk aktion. Samstämmiga röster talade också om hans vackra gestalt och anletsdrag, och Gustav III skrev själv om S:s första operaframträdande i en anonym tidningsartikel: "Kanslisten Stenborg, vilken föreställer Pelée, förenar med en ganska behaglig figur mycken kännedom om musiken, ganska mycken grace i sitt spel och en fin känsla av sin roll" (Utdrag af ett bref...). Bevarat notmaterial visar å andra sidan att S enligt tidens maner på ett självsvåldigt sätt försåg sina sångstämmor med rikliga ornament. Ett exempel på hur man tog hänsyn till hans röstomfång genom att ganska radikalt förändra originalstämman är Orfeus' kända aria i Orfeus och Eurydike, där den ursprungliga, mycket karakteristiska melodin knappt är igenkännlig.

Mot slutet av sitt liv omnämndes S vid enstaka tillfällen som hovsångare, ehuru någon egentlig utnämning uppenbarligen ej skedde. I formella sammanhang titulerades han från 1782 hovsekreterare.

S hör genom sina insatser på den k scenen till den sv operahistoriens nyckelgestalter. Den teaterverksamhet han 1780 övertog efter fadern har däremot knappast uppmärksammats efter förtjänst. S lyckades hyra en lokal vid Eriksberg, vilket gav möjlighet att spela också under den kalla årstiden. Under S:s ledning fick opéra-comiquer och överhuvud pjäser med musik en allt större plats på Sv teaterns repertoar, mycket tack vare att han fick tillstånd att använda körsångare från operan och kunde engagera instrumentalister. IJ C F Haeffner fick han en renommerad kapellmästare, och denne efterträddes efter ett par år av en i detta sammanhang ännu mer betydelsefull dirigent, operans andre konsertmästare J D Zander. Vidare inledde S 1781 ett lyckosamt samarbete med Carl Envallsson (bd 14), som i snabb takt levererade en rad egna och översatta pjäser och ofta ansvarade även för deras i regel lånade musikaliska inslag; Envallsson förband sig rentav 1788 att varje månad skaffa teatern en ny lyrisk komedi eller opéra-comique. Till hans och Stenborgska teaterns största framgångar hör vådevillerna Slotterölet eller Kronofogdarne (1787) samt Colin och Babet, som båda spelades i över hundra föreställningar. En annan leverantör av pjäsöversättningar och bearbetningar var D G Björn (bd 4) som med sina framgångsrika borgerliga sensationsdramer banade vägen för och senare introducerade Kotzebues dramatik i Sverige. S hörde också själv till tidens flitigaste översättare av pjäser och libretton och prisades för sin lediga och dramatiskt välturnerade konversationsstil. Han behärskade enligt uppgift tyska, franska, spanska och italienska, vilket givetvis var till stor nytta i detta sammanhang.

Verksamheten, nu under namn av Nya sv teatern, flyttade 1784 till en nyinredd teater vid Munkbron (känd som Munkbroteatern) vars salong skall ha utformats under medverkan av hovintendenten J E Rehn (bd 29), och där även två k loger iordningställts. S erhöll också, trots prästeståndets motstånd, tillåtelse att spela på söndagar, vilket den k teatern inte fick göra. I den nya salongen framfördes pjäser av Beaumarchais – bl a hans kontroversiella Figaros bröllop 1792 – Marmontel, Voltaire, Moore, Lessing, Goldoni, Marivaux och Kotzebue. Den lyriska avdelningen utökades successivt med alltmer krävande opéra-comiquer av bl a Gretry, Gluck, Monsigny, Dalayrac, Kreutzer och Cimarosa. På repertoaren stod också några sv opéra-comiquer, signerade Zander, som hade gjort en lyckad debut med Kopparslagaren 1781 och sedan svarade för flera omtyckta stycken.

Teatern namn ändrades 1788 till Sv komiska teatern, och först i nov s å fick S kungens tillstånd att själv uppträda. Som sina första roller valde han Alexis i Alexis eller desertören samt Sander i Zemire och Azor, som han tidigare med framgång spelat på K teatern. På S:s egen scen framfördes flera andra operor som haft sina sv premiärer på den k scenen. Till S:s viktigare roller på den egna teatern hörde Biondel i Gretrys Rikard Lejonhjerta 1791, som blev en av hans största framgångar. Han imponerade också i det virtuosa violinsolo som hörde till rollen. Uppsättningen fick förnämliga dekorationer av Louis Jean Desprez (bd 11) och kunde även dra nytta av en gåva från hertig Karl bestående av dennes enskilda teatermagasin som innehöll åtskilliga dyrbara dräkter.

Konkurrensen med de k scenerna blev emellertid alltmer påtaglig, särskilt när den 1788 öppnade K dramatiska teatern från 1796 också började ägna sig åt sångspelsgenren. Gustav IV Adolf hade visserligen 1797 återskänkt det tillstånd att spela på söndagar som under några år varit indraget men såg helst att konkurrentens verksamhet upphörde och erbjöd S 15 000 rdr riksgälds, vilket motsvarade de skulder denne ådragit sig under sin tid som teaterchef. S böjde sig sludigen och gav sin sista föreställning på Munkbroteatern 16 april 1799, då han kreerade sin paradroll Blondel.

S framträdde som tonsättare med några vokala tillfällesverk 1771 och 1773, men blev mer uppmärksammad genom musiken till några av de populära operaparodier som spelades på faderns teater under andra hälften av 1770-talet – Casper och Dorotea 1775, en parodi på Acis och Galatea, Skeppar Rolf och Gunnild 1778, en parodi på Birger Jarl och Mechtild, och Petis och Thelée 1779. Genren var mycket uppskattad även av dem som omhuldade operans höghet – med kungen i spetsen – och hade liksom operorna franska förebilder. Texterna var skrivna av C I Hallman (bd 18), som överförde de seriösa och ofta mytologiska operaämnena till vardaglig och närmast spexartad situationskomik. S:s musik svarar väl mot den lättsamma och burleska tonen i texterna och stöder sig någon gång på motiv ur de parodierade förlagorna.

S komponerade också självständiga sångspel, det första till sin egen översättning av Wessels Kärlek utan strumpor 1777, s å till A F Ristells (bd 30) Konung Gustaf Adolfs jakt samt under de följande åren till buffan Don Micco och Lespina, "operetten" Så blevo alla nöjda samt parodin Donnerpamp. Till Munkbroteaterns invigning 29 okt 1784 skapade S ett nationellt sångspel, Gustaf Ericsson i Dalarne, där folkmusikimiterande inslag som dalvisan "Vi daldrängar alla" förekommer. Spelet, en följd av historiska tablåer byggda på de kända anekdoterna om Gustav I:s äventyr i Dalarna, brukar anses som S:s främsta sceniska verk. S skrev ingen ytterligare komplett scenmusik utan endast inlägg i olika skådespel. Av dem bör nämnas den uppskattade Äfventyraren 1791 med musik av flera ledande sv tonsättare och de likaledes pasticcio-betonade Marknaden 1792 och Eremiten 1798.

S hör som den autodidakt han strängt taget var knappast till den gustavianska epokens mest betydande sv tonsättare, men hans melodiska fantasi är på en gång spontan och driven. Hans arior haten medryckande fräschör, de allvarligare en lugn värdighet och de komiska en väl träffad och spänstig buffa-ton. Han förmår också att formulera goda ensembler där, liksom i solonumren, varje roll får sin egen karakteristik. I kortare arior och sånger äger S en känsla för en närmast kuplettartad melodik och kan även skapa anslående lyrisk atmosfär. I parentationsmusiken över Clas Ekeblad (bd 12) 1771 och Daniel Tilas 1773 äger också de instrumentala satserna en innerlig ton. I sin musikaliska stil företräder S en klassicistisk hållning, som pendlar mellan den franska opéra-comiquens, inte minst Gretrys, smått känslosamma ideal och en stringens som troligen har Haydn som förebild, särskilt då i sångspelens uvertyrer. I Skeppar Rolf förekommer liksom i förebilden Birger Jarl flera folkdanser. Sångspelen och även parodierna är i regel instrumentera-de för stråkorkester, men i Konung Gustaf Adolfs jakt användes genomgående oboer och dessutom horn i en jaktscen och i Gustaf Ericsson i Dalarne flöjter, oboer och horn samt i en aria klarinett; även i de fristående ariorna kompletterar blåsare ofta stråksaisen.

S gifte sig – efter flerårigt motstånd från sin tidigare sångarmoatjé Elisabeth Olin och en tioårig förlovningstid – 1793 med dennas dotter Elisabeth, som under åren 1773–76 varit engagerad vid K operan. Från 1784 bodde han i samma hus som sin teater men inköpte 1794 lantegendomen Blankenberg (nu Blackeberg) väster om Sthlm, dit han flyttade med sin familj. S levde under 1780-och 90-talen på stor fot och var synnerligen gästfri. Men då teaterns kostnader alltmer tärde på hans kapital och summan för dess försäljning endast täckte dess skulder och inte hans egna, måste han 1800 sälja Blankenberg och därefter lita till högst ojämna inkomster från sin skådespelarverksamhet. Han hade redan någon vecka efter framträdandet som Aeneas på K teatern i nov 1799 gästspelat i sin tidigare aktörs J P Lewenhagens trupp i Kristianstad och skulle under de kommande åren dela sitt liv mellan K teatern och olika landsortssällskap.

18 april 1804 förklarades S i konkurs (dom avgiven 1 juni 1805) och bildade s å ett turnerande teatersällskap, Sv komiska teatertruppen, som hade sin premiär i Norrköping i sept och bestod i drygt fyra år; i denna ingick även hans hustru. Ensemblen framträdde mestadels i de större landsortsstäderna, fr a Gbg, och gav både tal- och sångpjäser, främst ur operans och Munkbroteaterns repertoar. S beviljades 1806 sitt begärda avsked från K operan i samband med att Gustav IV Adolf indrog densamma. S tog offentligt farväl av sin operapublik vid en konsert i Sthlm 27 febr 1808, då han framförde bl a ett recitativ och en aria till egen text och musik. Även svärmodern Elisabeth Olin hörde till de medverkande. 1809 återbördades S till huvudstaden då han antogs till notarius publicus. En ny konkurs kunde avvärjas, men S hade ådragit sig nya skulder och blev under sina sista år föremål för både utmätning och bysättning. Bouppteckningen visar en usel ekonomisk ställning.

S begravdes i Tyska kyrkan 25 aug 1813 och hedrades med en av operans personal framförd kantat av E du Puy till ord av J D Valerius.