Carl Petter Hällström

1 Hällström, Carl Petter, f 27 febr 1774 i Ilmola, Vasa, Finl, d 13 mars 1836 i Sthlm, Finska. Föräldrar: komministern Carl H o Anna Rein. Inskr vid Åbo akad 20 febr 92, mag där 23 juni 95, auskultant i bergskoll 10 nov 96, geschworners titel 21 maj 99, ing vid generallantmäterikontoret 01, premiäringenjörs namn 4 maj 02, kapten vid sjömätningskåren 19 april 09, major i flottorna 20 nov 10, led av strömrensn:-komm 8 febr 19—27, överstelöjtn:s n h o v 11 maj 26, chef för norra kanaldistr under storamiralämb:s 3:e avd 14 nov 27, kontorschef vid denna avd 30—34. — LVA 04, LKrVA 11, LLA 12.

G 24 juni 07 i Vasa m Maria Margaretha Silfverberg, f 6 jan 81 i Uleåborg (enl db för Finska förs i Sthlm), d 27 dec 16 i Sthlm, Finska, dtr till landskamreraren Johan S o Margareta Arenius; 2) 19 okt 17 i Sthlm, Hovf, m Carolina Charlotta Wallius, f 5 juli 89 där, ibid, d 11 mars 54 där, Klara, dtr till källarförvaltaren Johan Fredrik W o Maria Christina Hedman.

Den kontakt H under studietiden i Åbo fick med H G Porthan blev av avgörande betydelse för hans bana. Porthan arbetade bl a med Finlands geografi och kartläggning. Genom C F Fredenheims och N G Schulténs — den senare skulle bli H:s introduktör i geodesins praktik — förmedling åtog sig bergsrådet S G Hermelin utgivningen av de finska kartorna och tog 1796 på Porthans rekommendation emot H som medhjälpare för denna uppgift. Kartorna kom att ingå i Hermelins berömda atlas över Sverige och Finland. Arbetet blev för H upptakten till en livsgärning på kartografins, geodesins och hydrografins områden.

I den Hermelinska kartboken utkom 1798 —1818 22 kartor med H som författare. De visade alla län eller landskap i Finland och Svealand samt i Götaland utom Västkusten och Västergötland. Till detta kom ett antal geologiska kartor för Hermelins räkning. Varje karta förbereddes noga under omfattande resor för latitud- och longitud-observationer. Resultaten av ortsbestämningarna publicerades i VAH och får ses som en fortsättning av Nils Marelius och Schulténs redovisningar där. På gränsen till de planmässiga trianguleringarnas epok formerade de ett skelett till en ny kartbild av Sverige. H tillämpade vid sina observationer en teknik som i graden av precision var ny i Sverige: latituden bestämdes med hjälp av en spegelsextant med artificiell horisont och longituden genom jämförelse av tidsskillnaden mellan olika platser, fastställd med en god kronometer. Som underlag för kartritningen samlades detaljkartor, vilket underlättades genom H:s placering från 1801 i generallantmäterikontoret och från 1809 i sjömätningskåren, där han bl a var förman för kartarkivet. Materialet kompletterades under särskilda resor. Hans titel som premiäringenjör betydde, att han skulle svara för lantmäteriets geografiska kartarbeten. Dessa syns emellertid huvudsakligen ha bestått i arbetet med Hermelins kartor.

1803 gjorde H sin enda utländska resa. Den företogs för Hermelins räkning och gick via Köpenhamn till London, där han besökte den framstående kartografen Arrowsmith. Med sig hem förde han övertygelsen om att den sv kartografin väl kunde mäta sig med den engelska.

H har vid sidan av kartarbetet även sysslat med statistiska uppgifter, som bl a framgår av anteckningar på hans arbetskartor i den Hermelinska samlingen. Hans intresse på området dokumenteras av en uppsats i LA:s annaler 1810, i vilken han hävdar statistiken som självständig vetenskap och skissar dess gränser mot andra discipliner. Hermelin hade 1809 överlåtit sin kartutgivning på ett bolag kallat Geografisk inrättning, vilket utsåg H till sin "förste geograf". H:s tid upptogs emellertid alltmer av andra sysslor. Utan militärt föregående fick han en kaptensfullmakt i den då uppsatta sjömätningskåren. Hans avancemang kom här som i bergsstaten och lantmäteriet att betyda mer för titulaturen än för inkomsterna, som var mycket måttliga.

Från 1811 följde en period med årliga expeditioner för sjökartläggningens räkning, från Gävle i norr till Blekinge i söder. Trianguleringar över Blekinge och Mälaren-Hjälmarenområdet liksom andra punktbestämningar men även rena sjömätningar och kartritning föll på hans lott. Från 1829 arbetade han med kronometerobservationer från Gävle och ända upp till Haparanda, vars läge bestämdes i ett provisoriskt observatorium. De sista åren ägnades Gotland, Kalmar läns kust och Öland, där han med astronomiska observationer lämnade bidrag till ett ryskt program för Östersjöns kartläggning. I Klints sjöatlas medverkade han med kort över Kvarken samt Västerbottens och Finlands kust söderut till Abo. Då sjömätningskåren själv försökte sig på sjökortsutgivning, blev det H:s sak att ombesörja denna. Resultatet blev ett kort över farleden från Landsort till Södertälje och ett över en del av Mälaren. Senare graverades för militärt bruk H:s kortserie över Sthlms skärgård — allt goda arbeten, som dock lämnat få spår efter sig.

1819 förordnades H till ledamot av ström-rensningskommittén och gjorde därmed ett tioårigt uppehåll i sjökartearbetet. Strömrensningarna syftade till att öka vattendrags farbarhet och minska riskerna för översvämningar. H kartlade en rad vattendrag från Norrbotten till Skåne, avvägde deras lopp, mätte vattenföringen och beräknade kostnaderna för planerade åtgärder. Han undersökte stora älvar som Indalsälven, Dalälven och Klarälven och mindre som Nissan och Emån. Många uppdrag gällde farleder längs Upplands- och Södermanlandskusten, t ex Väddö kanal, och till städerna kring Mälaren. Han gjorde noggranna undersökningar av Hjälmaren, och i debatten om sjöns ev sänkning ställde han sig på Baltzar von Plåtens sida och hävdade sjöfartens intressen gentemot de strandägande jordägarnas. I ett underdånigt betänkande 1821 redovisade han de hydrografiska argumenten för sin ståndpunkt. Det 1828 inrättade storamiralämbetets tredje avdelning förenade inom sig två av H:s verksamhetsområden, undersökning av vattendrag och sjökartläggning. I avdelningen blev han chef för norra kanaldistriktet, en post som tydligen huvudsakligast avsåg en utredning om möjligheter för vattentransporter för det norrbottniska bergsbruket. Den ytterst detaljerade karta över Wattendragen och wattencommunikationerne i södra delen af Sverige som H publicerade året före sin död, sammanfattar mycket av hans arbeten som hydrograf samtidigt som den speglar dessas samband med epokens snart distanserade försök att lösa kommunikationsproblemen.

Alla H:s uppdrag var förenade med resor. Årligen var han borta från Sthlm och sitt hem under månader. Hans arbetsförmåga räckte till för medverkan med kartor i sådana verk som Skjöldebrands Voyage pittoresque, och Sjöborgs Samlingar till Skånes historia. Han var en flitig deltagare i VA:s arbete, medverkade i dess handlingar, tog som preses 1815 initiativet till de årliga verksamhetsberättelserna och satt med i dess kommitté rörande decimalsystemets bruk för mått. H:s kartritning liksom hans handstil präglas av en långt driven precision. Han utgav också ett häfte "Förskrifter" med stilprov. Ett tjugotal grafiskt skickliga om än något torra landskapsteckningar utförda av H är kända, varav två graverades av J F Martin och C F Akrell.

H gjorde betydande insatser som geodet och kartograf vid början av ett nytt skede i den sv kartläggningens historia, fastän han ej utförde dem på någon ledande post. Från flera håll är H:s anspråkslöshet och blygsamhet omvittnade. Han syns dock ha varit medveten om sin egen kunnighet, noggrannhet och arbetsförmåga. Kanske är det mer än en tillfällighet att man i H:s Förskrifter under bokstaven B finner sentensen "Blygsamheten upphöjer värdet av en sann förtjänst".