Anders Fredrik Skjöldebrand

2 Skjöldebrand, Anders Fredrik, son till S 1, f 14 juli 1757 i Alger (1770 års genea:ler, RHA), d 23 aug 1834 i Sthlm, Jak o Joh. Inskr vid UU 7 maj 73, kvartermästare vid Södra skånska kavallerireg 12 april 74, stabskornett där 14 dec 74, löjtn där 6 juni 77, deltog i riksdagarna 78, 92, 00, 09–10 (led av KU), 15, 17–18, 23, 28–30 o 34, löjtn vid Ostgöta kavallerireg 3 april 79, ryttmästare där 20 sept 83–3 aug 92, major i armén o överadjutant 15 febr 93, tjänstg adjutant hos hertigen-regenten maj 93–94, löjtn vid K M:ts livdrabantkår o överste i armén 19 okt 94, avsked från drabantkåren med tillstånd att kvarstå som överste i armén 16 jan 97, chef för Östergötlands lantvärn 7 april 08, för Livgrenadjärbrigaden 08, för Norra arméns andra fördeln febr 09, generaladjutant 29 juni 09, generalmajor 25 sept 09, förste dir för K teatern 1 juli 10–1 juli 12, tf överståth i Sthlm 20 juni 10–7 aug 12, generallöjtn 24 april 13, frih 26 jan 14, chef för arméns andra infanteriinspektion 12 juli 15, statsråd 28 nov 15–26 mars 28, chef för kronprins Oscars hovstat 3 juli 17–23, greve 11 maj 19, general av infanteriet 24 juni 20, förf, kompositör, tecknare. – LMA 88, LKrVA 96, LFrKA 98, HedLFrKA 03, HedLKrVA 11, HedLLA 12, Serafimerriddare 4 juli 17, HedLVHAA 18, LVA 19, en av rikets herrar 26 jan 22, LSA 22.

G 1) 27 juli 1779 i Sthlm, Jak o Joh, m frih Petronella Constantia v Höpken, f 7 febr 1757 där, Klara, d 28 okt 1780 i Vist, Ög, dtr till presidenten frih Carl Fredrik v H (bd 19) o Petronella Constantia Leytslar; 2) 15 jan 1811 i Gävle m överhovmästarinnan Charlotta Letitia Ennes, f 29 maj 1791 där, d 17 april 1866 i Sthlm, Hovförs, dtr till grosshandlaren Pehr E (bd 13) o Elisabeth Margaretha Brändström.

Sin barndom tillbringade S i Alger, varifrån han bar med sig starka minnen av en främmande kultur. Det var också där som han enligt egen uppgift grundlade det hat mot översitteri och maktmissbruk som mer än något annat blev en röd tråd i hans liv.

Efter en tids studier i Uppsala inledde S sin militära karriär, huvudsakligen vid Östgöta kavalleriregemente, där han avancerade till ryttmästare. Tidigt knöts han till kretsen kring hertig Karl, och vid hovet mötte han också sin första hustru, Petronella v Höpken. Giftermålet mellan den nyadlade S och brorsdottern till riksrådet uppfattades av många som opassande, och S utsattes för förödmjukelser inte minst av Gustav III, något som förstärkte hans redan negativa uppfattning om denne. Under 1788–89 års krig tjänstgjorde han på örlogsflottan som hertigens adjutant och från denna tid stammar ett av hans första längre prosastycken, Marche och segling, vars oförställda ögonblicksbilder av naturen och krigets grymhet ofta ställts i positiv kontrast till hans senare alster.

Vid regementets degradering till infanteri 1792 tog S avsked och efter ett par år som hertigens adjutant och motvillig tjänstgöring i livdrabantkåren tillbringade han mer än ett decennium som privatman. Delvis under ekonomiska svårigheter utvecklade han nu sina talanger som musiker, konstnär och författare. Redan i unga år hade S undervisats i framför allt violin, och vänskapen med abbé Vogler, som undervisade honom i harmonilära och åt vilken han ombesörjde och möjligen också bearbetade en sv introduktion, ledde honom till egna tonsättningar, men manifesterades främst genom hans i samtiden mest kända verk, det efter en tysk förlaga omarbetade dramat Herman von Unna, en berättelse med dramatiska effekter och skildringar av frimureriska ritualer genom vilken riddardramat anses ha införts i Sverige. Dramat skall ha föreslagits till uppförande på K teatern, där hans Riddareordet spelats ett par gånger 1794, men de tillägg i form av allusioner på bl a Armfelt och Reuterholm som hertig Karl skall ha föreslagit gjorde att S, enligt vad han själv uppger, vägrade dess framförande. Översatt till tyska och danska och med kongenial musik av Vogler fick Herman von Unna emellertid stora framgångar utomlands, bl a i Khvn 1800, men kom på repertoaren i Sthlm först 1816, varefter den flitigt spelades ett par decennier och sedan ingick i landsortsteatrarnas standardutbud. Ofta musicerade S i en krets av likasinnade skickliga amatörer, framför allt bröderna Silfverstolpe, och han komponerade så väl för denna krets som för de halvprivata etablissemang som fanns i Sthlm. Några år efter sekelskiftet har noterats att både den Stenborgska teatern och Sällskapet Nytta och nöje uppförde teaterstycken och sångspel av S, som också var styresman i det senare. Operor av hans hand, Siri respektive Tancred och Clorinda, uppfördes troligen på dessa scener men trycktes aldrig.

Den publika debuten som författare skedde 1792 med dikten Natten, enligt S:s egen uppgift skriven långt tidigare i den djupa sorgen över hustruns död. Hans författarskap under denna period var dock främst intimt förbundet med hans konstnärliga intressen. Redan Marche och segling illustrerades med teckningar av landskap och naturstämningar, och under resor i landet, bl a med Gustav IV Adolf till Dalarna 1794, hade han ständigt ritblocket till hands. I sällskapslivet träffade han 1799 italienaren Giuseppe Acerbi, som åtföljde en ung, förmögen landsman på bildningsresa. S följde dem på en resa till norra Sverige, Finland och slutligen Nordkap som inkluderade såväl naturhistoriska som kulturella studier. S hade lärt sig akvatintgravyr av den från Paris hemvändande Axel Mörner (bd 26) och omsatte efter återkomsten kunskaperna i det påkostade Voyage pittoresque au Cap Nord. Arbetet översattes omgående till flera språk och möttes av beundran. Som den förste visade S att den nordiska fjällvärlden kunde mäta sig med Alperna ifråga om dramatik och estetisk skönhet. Han betonade att han inte strävade efter idealskönhet utan framställde naturen sådan den verkligen tedde sig. Hans bilder av fjällvärlden bildade skola långt fram i tiden. Resans detaljer är kända genom Acerbis kort därpå utgivna Travels through Sweden, Finland .... De däri framförda kritiska åsikterna om sv institutioner och företeelser gjorde att boken förbjöds i Sverige, och S, som kunde uppfattas som medskyldig, publicerade ett genmäle. När han 1804 gav ut ett mindre påkostat planschverk om Trollhätte kanal fick också detta ett efterspel genom en publicerad skriftväxling med Baltzar v Platen (bd 29) om lämpliga dimensioner för slussar och kanaler, en diskussion som möjligen ledde till att de av S förespråkade måtten i huvudsak följdes vid byggandet av Göta kanal.

S umgicks därefter med flera litterära projekt av likartad typ. Han avsåg att ge ut en illustrerad "pittoresk resa" i Gustav I:s fotspår för vilken han gjorde förarbeten men publicerade istället med början 1806 första delen av en historik över den pfalziska ätten; textvolymen, som inkluderade åtskilligt källmaterial, kompletterades med en separat volym gravyrer av främst fältslag, de flesta gjorda av S efter äldre förebilder. Skriften skall ha varit ett uppdrag direkt av kungen, som på oklara grunder blev missnöjd med resultatet. Den kritik som möjligen från högre ort levererades genom hovkanslerns yttrande över skriften gjorde att S avböjde att fortsätta. Den konstnärliga verksamheten fick sedan inga publicistiska uttryck, men han fortsatte att göra vyer och situationsbilder, särskilt under krigsoperationerna.

S var en ofta sedd gäst på gods i Mellansverige, inte minst hos Jean Jacques De Geer (bd 10, s 454) på Finspång, där också många konstnärer vistades, bland dessa Sergel, som tillägnades en tryckt dikt av S. I Finspångs park ritade han efter utländska förebilder men unikt för Sverige ett lusthus i form av en kolmila. Hos familjen Rudbeck på Edsberg träffade han den unga Malla Montgomery (bd 25), som i sin dagbok givit många exempel på en beundran som växte till kärlek, underblåst av S:s ibland skrämmande passion, och övergick i livslång vänskap, även om hon på äldre dagar sårades av den gamle S:s lättsinniga skämt i religiösa ämnen.

Ett tillfälligt insteg på den officiella scenen var S:s deltagande i riksdagen i Norrköping 1800. Där visade han sig för första gången tillhöra oppositionen, vilket manifesterades ifråga om den konstitutionella konflikten mellan kungamakten och främst den adliga oppositionen beträffande ständernas kontroll över skatterna. Även om S inte spelade någon framträdande roll under riksdagen tillhörde han den kvartett som efter att ha avsagt sig fortsatt deltagande i riddarhusets förhandlingar av Göta hovrätt dömdes till böter.

Inför det hotande kriget med Ryssland började 1808 det s k lantvärnet organiseras. S återinträdde i militär tjänst som chef för Östergötlands lantvärn, utvecklade en febril aktivitet och kunde på kort tid skapa en krigsduglig och representativ styrka ur praktiskt taget intet; befälen rekryterades bland studenter och avdankade officerare. S deltog dock aldrig i denna funktion eller senare som arméfördelningschef i striderna i Finland. Istället koncentrerades hans strävan på att aktivt störta kungen. Vältaligt skildrar han i sina memoarer de olika turerna inom den grupp sammansvurna som successivt växte fram; S förefaller ha tagit de första kontakterna med likasinnade i början av dec 1808. När han av kungen med kort varsel kallades till Sthlm i febr följande år – möjligen hade kungen för avsikt att låta honom ersätta den frispråkige Georg Carl v Döbeln (bd 11) som befälhavare på Åland – rekommenderade han de övriga en redan tidigare föreslagen plan på att röva bort kungen under visserligen dramatiska former men ändå utan påtagliga riskmoment. Intresset för planen mattades dock i kretsen och hans försök att vinna hertigen och högre ämbetsmän för saken slog inte väl ut. Hans förakt för den i hans ögon fege Hans Järta (bd 20) liksom för flera andra av kuppmännen förblev levande hela livet. I slutet av febr beordrades han till Sundsvall och stod således utanför när kuppen verkligen genomfördes.

Vid riksdagen valdes S in i KU men utan att spela någon som helst framträdande roll i författningsarbetet. Det är osäkert om de åsikter han långt senare formulerade som relevanta för hans grundinställning vid denna tid verkligen återspeglades i hans riksdagsarbete. I linje med tidigare framförda åsikter inom riddarhusoppositionen framförde S tanken på ett femte stånd, "medelståndet", således ett bevarande men utvidgande av den gällande representationsordningen. Dock väckte han jubel med ett anförande i vilket han yrkade att tronföljarvalet skulle äga rum så snart som möjligt och varnade för "slumrande partiers vaknande", och han deltog i de avgörande diskussionerna hos Lars v Engeström (bd 13) där det beslutades att tronföljarvalet skulle påskyndas.

Vid riksdagen utsågs S att tillsammans med Curt v Stedingk förhandla om fredsvillkoren med Ryssland i Fredrikshamn. Den främsta anledningen torde ha varit att han ansågs vara en motvikt till gustavianen Stedingk, men troligen spelade också hans goda kunskaper om de norra delarna av landet en viss roll. Det reella manöverutrymmet för de sv förhandlarna som i realiteten var i händerna på den ryske utrikesministern Rumjantsev var nära nog obefintligt, och det är svårt att klarlägga S:s insats. Han utarbetade dock ett sv motförslag beträffande den yrkade anslutningen till kontinentalsystemet, och i ett pressat läge lanserade han åter planer på dramatiska knep, denna gång för att rädda Åland inom riket, något som den rutinerade diplomaten Stedingk tillbakavisade.

I dec 1809 fick S, som efter fredsslutet tämligen överårig fått generalmajors rang, ytterligare ett uppdrag av exceptionell natur: att föra den avsatte kungen med familj till Baden och ombesörja bostad. I sina rapporter och senare i memoarerna har S livfullt skildrat hur han successivt återfick Gustav Adolfs förtroende. Vid framkomsten hade han också den delikata uppgiften att mildra verkningarna av kungens dåliga lynne och ordna de ekonomiska förhållandena.

Under dagen för Fersenska mordet förordnades S av Karl XIII utan vidare formaliteter till överståthållare och fick omgående med all kraft söka hindra vidare våldsamheter, men han skall också enligt en tidigt uppkommen tradition ha undertryckt sådana "gullkantade" rapporter som pekade ut sammansvurna högre upp i samhället. Hans dryga två år på tjänsten kan knappast sägas ha varit lyckosamma. Genom att han tog den skandaliserade Carl August Grevesmöhlen (bd 17) i sin tjänst som kunskapare vid riksdagen i Örebro – där han själv var en av reformvännernas kandidater till posten som lantmarskalk – ådrog han sig skarpt klander. Samtidigt ställde han sig negativ till det redan etablerade spionaget, och när detta system fick tydligare konturer under Karl Johan genom order till landshövdingarna att löpande rapportera till utrikesstatsministern Lars v Engeström om rykten och kritik mot överheten ställdes S utanför; han gav v Engeström skulden men beslutet synes ha varit Karl Johans. I sina memoarer skildrar S kraftfulla åtgärder på fattigvårdens område, som skall ha varit präglat av missförhållanden och ämbetsmissbruk, och hur han utarbetade en ej bevarad plan till förbättrad organisation av polisväsendet i Sthlm. Han begärde omedelbart avsked efter att hans beslut att förflytta en rådman på grund av ett formfel blivit upphävt.

Parallellt med detta beklädde S tjänsten som direktör för den av Gustav Adolf tidigare stängda K teatern. Arbetet med att reorganisera verksamheten var det mest påtagliga liksom konflikterna med förste aktören Lars Hjortsberg (bd 19) och den räfst han lät göra med företrädaren Abraham Niclas Edelcrantz' (bd 12) medelsförvaltning. Under S:s tid introducerades Mozart på sv scener genom uppsättningen av Trollflöjten. Organisatoriskt genomdrev S att K teatern skulle bestå av två separata delar under en gemensam överstyrelse, Operan respektive Dramatiska teatern. Ekonomiska och speltekniska problem gjorde emellertid att de åter fördes samman omedelbart efter hans avsked.

S:s mest bekanta militära insats återstod emellertid. Under kriget mot Napoleon användes S flera gånger av Karl Johan för viktiga politiska uppdrag genom beskickningar till tsar Alexander. Särskilt betydelsefullt var hans uppdrag mot krigets slutskede att redogöra för oroligheterna i Norge och få ett godkännande av att den svenska armén därför skulle hemkallas. 7 dec 1813 ledde den erkänt skicklige kavalleristen S sv styrkor, främst de Mörnerska husarerna, vid Bornhöft i Holstein i det sista sv kavallerislaget till seger mot danskarna och kunde ett par dagar senare tåga in i Kiel. Hans underlåtenhet att förfölja den numerärt överlägsna fienden kritiserades emellertid av kronprinsen, som tycks ha hyst misstro mot S:s krigsduglighet. I operationerna mot Norge deltog S utan att direkt bli involverad i strider. Han sändes till den sv förhandlaren Magnus Björnstjerna (bd 4) med de yttersta sv villkoren och deltog därmed från sv sida vid undertecknandet av konventionen i Moss.

S som länge ansåg sig ha fått stå tillbaka för betydligt yngre kolleger steg nu så väl i graderna som i Karl Johans gunst och inträdde 1815 i statsrådet på Adlercreutz' militära plats. Trots att han själv ansåg sig dådkraftig finns få bevis på särskiljande uppfattningar i viktiga frågor. När han 1828 fick träda tillbaka kan detta ha berott både på hans motvilja mot Gustaf Fredrik Wirséns ökande inflytande och på den ringa verksamhet han utvecklade; enligt Gustaf af Wetterstedt, som hade en i grunden positiv inställning, somnade S ofta, tog föga del i ärendena och bidrog sällan med konstruktiva åsikter.

De sista decennierna av sitt liv var S framför allt den lärde lekmannen. Delvis originellt var hans inträdestal i VHAA om vitterhetens framsteg. Han visade förståelse också för sådana gustavianska skalder som Bellman och Thorild och skilde sig från gängse göticism både genom sin starka kritik av den "råhet och oreda" som enligt honom kännetecknade Eddan och genom att helt förbigå Geijer och Tegnér men istället hylla Ling. När han slutligen 1822 tog inträde i SA, efter att tidigare ha vägrat att efterträda Edelcrantz, var Tegnér en av dem som karaktäriserade hans författarskap: i S:s "poem har man både Fadern och Sonen, men Anden saknas". Betecknande för S var den medmänskliga välvilja med vilken han vid inträdet behandlade företrädaren Lorens Sjöberg.

S var en visserligen flitig men föga betydelsefull författare. Han omarbetade faderns lätta alexandriner till hexameter i hjälteeposet Gustaf Erikson, och han uppträdde till versmåttets försvarare i en skrift och genom flera historiska sorgspel. Som tolkare valde han både klassiska skalder och moderna författare. Framförallt var han den gamle af Leopolds (bd 22) handgångne man, deltog i dennes litterära aftoncirklar och underställde skalden sina alster.

Det musikaliska intresset visade den åldrige S genom att i flera repriser fungera som preses i MA. I hans namn riktade akademin 1830 stark kritik mot vad man fann vara ett orealistiskt k förslag: att skapa ett konservatorium i vilket akademin skulle uppgå.

Vid 1820-talets mitt dikterade S minnen från revolutionen 1809 för Peter Wieselgren. Successivt utarbetade han sedan sina memoarer, vilka möjligen går tillbaka på förlorade dagböcker. Särskilt efter att minnena publicerats med kommentarer av Henrik Schück (bd 31) har de flitigt använts av forskningen. Även om de nära nog alltid citeras vid skildringar av epoken har det ofta framhävts att de genomgående är otillförlitliga: den åldrige S minns fel, han lägger skeenden tillrätta, han överdriver sina egna insatser och inte minst är personteckningen genomgående präglad av hans starka sympatier och antipatier; personliga oförrätter ger anledning till nedgörande kritik av en del personer under det att andra, inte minst Karl XIII, framstår i ett förklarat skimmer.

Med sina sakfel och överdrifter är ändå S:s memoarer en viktig nyckel till förståelsen av historiska förlopp och än mer av tidsandan och S:s eget tidspräglade psyke. Han såg omvärlden med oförvillade ögon och framträder som en känslomänniska med ständigt goda avsikter som aldrig förmådde eller var intresserad av att lära det mer subtila politiska spelet eller ämbetsmannens finter. Som sådan blev han uppskattad också av dem som ansåg hans insatser i det offentliga livet mindre betydelsefulla.