Johan Floderus

1 Floderus, Johan, f 6 okt 1721 i Växjö, f 28 april 1789 i Gamla Uppsala. Föräldrar: prosten Petrus F o Helena Catharina Cavallia. Elev vid trivialskolan i Växjö 1731, student vid Uppsala univ 2 aug 1738, kurator i Smålands nation 1749–50, 1753–54, 1756–57, disp 1742, fil mag 22 juni 1743, doc i grekiska språket o litteraturen vid Uppsala univ 13 dec 1752, akademiadj i vältalighet, poesi o historia 4 nov 1757, prof i nämnda ämnen 28 jan 1762, led av bibelkommissionen 1773, univ:s rektor 1770 o 1778, prästv 1779, kh i Gamla Uppsala prebendepastorat 12 juni s å, prost s å, erhöll 3:e förslagsrummet till biskop i Linköping 1786. LHA 1786.

G 12 sept 1765 i Uppsala (Domk) m Ulrica Asp, f 4 okt 1746 där (ibid), f 1 febr 1813 där (ibid), dtr till domprosten i Uppsala dr Matthias A o Margareta Catharina Valdia.

F växte upp i Växjö och var på gymnasiet kamrat och vän till Samuel Linnaeus, Linnés bror. I Uppsala studerade F latin för Magnus Beronius och Johan Ihre. Hans gradualdisputation 1742 skedde under Ihres presidium. F, som redan i barndomen blivit moderlös, förlorade 1741 sin fader och fick därefter försörja sig som informator. Enligt Carl von Linné ansågs F som »född och skuren till kateder». Som professor i grekiska var han en prydnad för universitetet och en framstående lärare, som hans lärjungar E M Fant och Nils von Rosenstein med värme skildrat.

Studiet av grekiskan hade lidit av att den på 1600-talet betraktats blott som en hjälpvetenskap till teologien. F bröt med denna tradition redan genom att inte övergå till teologiska fakulteten. Vidare upptog han för vart år allt flera profana grekiska författare på sina föreläsningar, såsom Homeros, Hesiodos, Theokritos, Epiktetos, Lukianos m fl och gav nytt liv åt studiet genom det glänsande sätt, på vilket han kommenterade texterna. På föreläsningarna hade F ett ovanligt talrikt auditorium, stundom inemot 200. Under hans ledning växte avhandlingarna både i antal och värde. De berörde visserligen mest Nya Testamentets exegetik – således, som förut, ett tillmötesgående av det teologiska kravet – men ibland även grekiska antikviteter eller klassiska auktorers arbeten.

I sin helhet bildar F:s verksamhet en milstolpe i svenskt universitetsliv. Han är den akademiska nyhumanismens grundläggare i vårt land. Genom honom blir studiet av grekiska en central humanistisk disciplin, såsom i Tyskland genom Gh G Heyne och F A Wolf. F stod i korrespondens med den berömde franske grecisten Ansse de Villoison, som i sin skrift om Longos (1778) prisade F som exeget.

F:s önskan att fördjupa och förbättra den akademiska undervisningen stannade inte vid det egna ämnet. Han kritiserade starkt mångläseriet. Resultatet av att studenterna examinerades i 12–13 särskilda vetenskaper, blev, sade han, att flertalet förvärvade sig »en otillräcklig kunskap i allt men grundlig lärdom uti ingen vetenskap» (Annerstedt). Vetenskaperna borde delas i vissa klasser och studenterna få välja mellan dessa och sedan icke undergå examen i andra vetenskaper än dem, som gjorts till huvudstudium – sålunda ett helt modernt program. F vände sig också mot ancienniteten som akademisk befordringsgrund.

F:s arbeten rörande Nya Testamentet (se nedan) gjorde honom till självskriven ledamot av 1773 års bibelkommission (Nyberg). Tillsammans med biskop D Herweghr reviderade han översättningen av Nya Testamentet.

Som äldre lät F prästviga sig och fick 1779 Gamla Uppsala prebendepastorat. År 1786 insattes han i Vitterhets Historie och Antikvitets Akademins första uppsättning. Han tog inträde 28 maj s å med ett tal över ämnet: »Om grekernes vitterhet och des fortplantande til andra folkslag», vari han i nyhumanistisk anda hyllade grekerna. F var nära vän till Linné, bevittnade hans testamente och blev jämte professor Emanuel Ekman förmyndare för de ogifta döttrarna. Personligen skildras han som blygsam och mild. Han begrovs i Uppsala domkyrka i sin svärfar domprosten Asps familjegrav.