Melcher Falkenberg

7. Melcher Falkenberg af Bålby, f. 7 (enligt egen uppgift) juni 1722, d. 21 mars 1795 i Stockholm (Klara). Föräldrar: överste Henric Falkenberg af Bålby och grevinnan Ulrica Bonde af Björnö. Student vid Uppsala univ. 21 okt. 1731; e. o. kanslist vid K. kansliets utrikesexpedition 7 febr. 1740; auskultant i Svea hovrätt 28 maj 1741; kanslijunkare 6 juni 1744; ambassadkavaljer i Paris s. å.; kammarherre 3 febr. 1748; e. o. protokollssekreterare vid Utrikesexpeditionen 2 dec. s. å.; ämnessven i Vetenskapsakademien 1749; kammarherre hos konung Adolf Fredrik 8 maj 1751; lagman i Västerbotten och Ångermanland 9 nov. 1758, i Värmland 28 okt. 1765; riksråd och rikskansliråd 25 maj 1772; entledigad 22 aug. s. å. men återinkallad i rådet samma dag; tillika kansler för Lunds univ. 7 juli s. å.; tillika president i Lagkommissionen 13 sept. s. å.; ordf. i hemliga kommissionen för myntväsendets ordnande hösten 1772; friherre (F. af Bålby) 24 jan. 1773; greve (F. af Bålby) 27 dec. 1778; avsked från kanslirådsämbetet 29 april 1783 samt från riksrådsämbetet och kansleriatet 5 maj 1789. Led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1746–71 (led. av sekreta utskottet 1751, 1765, 1769, av mindre sekreta deputationen 1751, av justitiedeputationen 1760 och 1771, av bankodeputationen 1769). Led. av Patriotiska sällskapet 1773 (ordf. 1774); led. av Stockholms stads brandförsäkringskontors överstyrelse (excellensklassen) 1774. RNO 1770; KNO 1772; LVA 1774 (preses 2: a kvartalet 1775 och 2: a kvartalet 1786); RoKavKMO 1781; LFS s. å.

G. 12 juli 1761 på Torp, Husby-Oppundä sn (Söd.) m. friherrinnan Hedvig Eleonora Wachtmeister af Björkö, f. 11 april 1739 å Rotenberg, östra Stenby sn (Ög.), d. 26 febr. 1806 i Stockholm (Klara), dotter av överstelöjtnanten friherre Axel Gustaf Wachtmeister af Björkö och grevinnan Magdalena Sophia Wachtmeister af Johannishus.

Om Melcher F. berättar hans minnestalare i Vetenskapsakademien J. V. Liliestråle, som var närvarande då studenten F. i maj 1739 disputerade i Uppsala på latin, att den unge respondenten »med sin vanliga stillhet och leende min besvarade alla argumenter och dem med fullt besked vederlade». Otvetydigt var F. både begåvad och intellektuellt intresserad. I Uppsala hörde han till Johan Ihres elever. År 1742 följde F. matematikern professor M. Strömer på en studieresa genom de nordliga svenska landskapen till Norge och hemkom vid årets slut. Han hade redan 1740 inskrivits vid kansliets utrikesexpedition och blev 1744 kanslijunkare samt medföljde s. å. såsom ambassadkavaljer C. F. Scheffer till Frankrike, samt förblev i Paris ett år. De närmaste åren besökte han även Nederländerna, Tyskland och England, återreste över Dresden, Wien, Berlin, Holstein och Danmark samt hemkom i slutet av 1746. Han blev nu 1748 kammarherre och e. o. protokollssekreterare vid Utrikesexpeditionen men övergick småningom till domartjänst och var från 1758 lagman i Västerbotten och Ångermanland, från 1765 i Värmland. I riksdagarna deltog han sedan 1746 och satt så småningom både i sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen. Han var en mångsidigt bildad, kunnig, arbetsduglig man, pålitlig men moderat hatt. I bankodeputationen 1769 vågade han förfäkta en finanspolitik, som ej fullt överensstämde med hattledarnas mening, i det att han arbetade för högre kurs och större sedelstock än dessa; troligen var det därför, som han 1771 icke återvaldes till ledamot av sekreta utskottet. När mössorna våren 1772 störtade hattregimen, var F. den ende hatt, som invaldes i den nya rådskammaren. Samtidigt genomdrev Gustav III själv, att F. utnämndes till rikskansliråd. Efter statsvälvningen i augusti fick F. behålla sin rådsplats. Han hade knappast något större politiskt inflytande och blev, ehuru kanslipresidentens närmaste man, stundom ej ens fullt invigd i de diplomatiska ärendena (Ehrensvärd, 1, s. 233; Odhner, 1, s. 252) men var alltid en av rådets, nyttigaste och mest använda ledamöter på grund av sina stora kunskaper, särskilt i utrikespolitiken, lagfarenheten och finanserna. Hans erfarenhet som domare var också en tillgång för arbetet i justitierevisionen. Det var givetvis F:s juridiska skicklighet, som orsakade, att han 1772 också blev ordförande i Lagkommissionen. Som preses i Vetenskapsakademien talade han vid presidiets nedläggande 2 aug. 1775 »Om vetenskapernas nytta i lagfarenheten» och i samma situation 9 aug. 1786 om »vad allmänna rikshushållningen är skyldig den enskilda lanthushållningen och de övrige näringar». F:s insatser som riksråd inom olika förvaltningsgrenar framskymta i Malmströms och Odhners översiktsarbeten, liksom i specialmonografier som Alméns och Bobergs. Måhända var det F:s petiga noggrannhet som orsakade, att Anders Schönberg 1777 betecknade honom som en notorisk krångelmakare i rådet (Kjellin, s. 413); denna kritik synes icke eljest vara styrkt. Strax före Creutz' tillträde som kanslipresident avgick F. som rikskansliråd i april 1783. I rådet satt han kvar till dess upplösning 1789. Han hade redan 1773 upphöjts till friherre och var efter kronprinsens födelse 1778 en av dem, som då fingo nådevedermälen, i det Gustav III i december gav honom grevevärdighet (F. af Bålby). Båda sköldebreven äro, jämte fideikommissbrevet för Brokind, tr. av Fr. Falkenberg i hans Falkenbergska släktminnen (s. 165 ff., 172 ff.).

Sommaren 1772 hade F. utsetts även till kansler för Lunds akademi. Som han ansågs vara den främste latintalaren i riksrådet imponerade han i akademiska kretsar redan genom sin lärdom och skötte överhuvud kansleriatet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Ordentlig och samvetsgrann avgjorde han gärna målen efter egen prövning, fri från sidoinflytelser, och höll sträng hand över statuternas efterlevnad både vid tjänstetillsättningar, inom drätselverket och vid undervisningen. Vid besök 1778 och 1779 tog han själv presidiet i konsistoriet och inskärpte allmänt vikten av allvar i examina, varvid han genomdrev gradationer i betygen. Det är under hans kansleriat, som filosofiska fakultetens examenssystem utbildas.

Som kansler vinnlade F. sig särskilt om universitetsbibliotekets utveckling och skänkte 1777 över 1.000 volymer dit. Donationen innehöll huvudsakligen delar av det gamla herrgårdsbiblioteket på Haga i Uppland, som tillhört hans farmors far, kammarrådet Gustaf Persson (Natt och Dag), och bland dessa böcker funnos avsevärda rester av det som krigsbyte 1642 på Sonnewalde tagna Solmska biblioteket (Walde, 1, s. 193 ff.).

F. gav även frikostiga gåvor till Lunds universitets myntkabinett, liksom han intresserade sig för dess naturaliekammare. Till den senare lät han 1787 inköpa en samling indiska naturalier (Löwegren). Som kansler kvarstod F. till maj 1789, då han nedlade denna befattning samtidigt som rådsämbetet.

Efter avskedet drog sig F., som ägde stor förmögenhet, tillbaka till sina gods. På Skedevi (Tjärstads sn, Ög.) hade han redan i slutet av 1770-talet tänkt på moderniseringar och lät vid 1780-talets början utföra byggnadsarbeten, för vilka Selling redogjort. Flyglarna slopades, och huvudbyggnaden påbyggdes och fick så »det dominerande solitära läge, som det nya natursvärmeriet krävde» (Selling). F:s egentliga sätesgård var emellertid fideikommisset Brokind i Vårdnäs sn i Östergötland, 2 1/2 mil söder om Linköping. – Melcher F. begrovs i Falkenbergska graven i Riddarholmskyrkan. Minnestalaren i Vetenskapsakademien 1796 (Liliestråle) nämner, att F. hade »i tal och åtbörder en hövisk med belevenhet parad manlighet; han var ofta skämtsam, men med smak och urskillning, alltid i grunden menlös och ädel ... Hos ingen kunde tillträde vara mindre svårt: stor och liten, hög och låg blev inlåten». F. var, fortsätter Liliestråle, måttlig i mat och dryck samt lugn och saktmodig. En skildring av vilken prakt F. såsom ämbetsman kunde utveckla, har man i G. J. Ehrensvärds berättelse (1, s. 286 ff.) om, hur F. 21 aug. 1779 emottog en tripolitansk ambassad, ehuru den kritiske Ehrensvärd icke var fullt nöjd med F: s »alla arrangementer». Det är denna ambassads audiens, som Bellman så dråpligt tecknat i Fredmans sång nr 30. Då Ehrensvärd en annan gång talar om »den lille riksrådet F.» (del 1. s. 432), har F. väl varit liten till växten.

Lärd och historiskt intresserad som F. var, samlade han på Brokind såväl ett stort bibliotek som ett arkiv, den bekanta Brokind-samlingen. Redan F :s farfar vicepresidenten Henrik Georg F. och dennes far krigsrådet Melchior F. hade varit boksamlare och lagt grunden till biblioteket. Rariteterna finnas förtecknade av Gjörwell i Stockholms lärda tidningar 30 okt. 1780. Dessa samlingar ha emellertid sedan haft skiftande öden. Sedan F:s sonsons son kammarherren frih. Melcher Henrik Gustaf F. (f. 1841, d. 1906) kommit i ekonomiska svårigheter, började han nämligen avyttra delar av samlingarna. Biblioteket uppgick då till inemot 5.000 band (Carlander). Hans son majoren greve Henrik Otto F. (f. 1874, d. 1926) sålde 1918 godset, som utbyttes mot fideikommisskapital; härvid skingrades även biblioteket och arkivet. Stora delar av biblioteket hamnade i allmänna antikvariatbokhandeln. En del har inköpts till Stifts- och landsbiblioteket i Linköping, dit redan förut en ganska stor samling tryckta bröllops- och begravningskväden samt likpredikningar skänkts (F. Falkenberg, Falkenbergska släktminnen, s. 22 f.). Melcher F:s böcker bära hans vackra exlibris med serafimerkedjan kring det schackrutade vapnet.