Axel Eurén

Axel Eurén, f. 21 sept. 1803 i Stockholm (Maria), d. 4 maj 1879 i Söderbärke (Kopp.). Föräldrar: förste expeditionssekreteraren Gabriel Eurén och Brita Maria Nordforss. Elev vid Västerås trivialskola hösten 1811 och vid dess gymnasium; student vid Uppsala univ. 10 okt. 1822; fil. kandidat där 28 mars 1827; fil. magister där 16 juni s. å., prästvigd 14 dec. s. å.; huspredikant hos änkegrevinnan Augusta Löwenhielm, f. von Fersen; rektorsduplikant vid Maria högre lärdomsskola i Stockholm 29 jan. 1828; vikarierande adjunkt vid Stockholms gymnasium 20 dec. 1831 och ordinarie 28 aug. 1832; pastoralex. 25 jan. s. å.; tjänstgörande e. o. hovpredikant 30 jan. 1833; vikarierande lektor i teologi och grekiska vid nämnda gymnasium 19 dec. 1835; ord. lektor där 21 febr. 1837; rektor där 1837, 1840, 1843; notarie vid Hovkonsistorium 3 jan. 1842–1844; ord. k. hovpredikant, pastor i Hovförsamlingen och vice ordf. i nämnda konsistorium 30 nov. 1843; kyrkoherde i Folkärna (Kopp.) 14 aug. s. å., tilltr. 1845; prost s. å.; extra ansökningsrätt till regala pastorat över hela riket s. å.; vice kontraktsprost 1856; kyrkoherde i Söderbärke (Kopp.) 9 mars 1857, tilltr. 1859; teol. doktor 28 maj 1868 i Lund. Led. av Svenska missionssällskapets direktion 1840–44; sekr. i Sv. bibelsällskapet 1843; led. av Samfundet Pro fide et christianismo s. å.; led. av prästeståndet vid riksdagarna 1847–48, 1850–51, 1853–54, 1856–58, 1862–63 och 1865–66 (led. i allm. besvärs- och ekonomiutskottet 1847–48, 1850–51, i ecklesiastika lagutskottet 1847–48, i ecklesiastika pastoralutskottet 1850–51, 1853–54, 1856–58, 1862–63, 1865–66, i lagutskottet 1853–54, i bankoutskottet 1856–58, 1862–63, 1865–66); led. av kyrkomötet 1868. LNO 1854.

G. 31 dec. 1833 på Noresund i Köla sn (Värml.) m. Sophie Maria Juel, f. 28 sept. 1810 på Kroppstad i Ny sn (Värml.), d. febr. 1883 i Söderbärke sn (Kopp.), dotter av majoren Hans Juel och Lovisa Sophia Bauman.

Axel E., uppkallad efter en av sina faddrar, Axel von Fersen d. y., var en på sin tid bemärkt skol- och prästman, hovpredikant och riksdagsman. E:s fader dog, när gossen ännu ej fyllt tre år. Modern, en framstående personlighet och syster till författarna och militärerna C. G. och E. U. Nordforss, försörjde sig genom att ha flickpension i Stockholm, därvid småningom biträdd av E:s syster Aurore, senare fru Elfman. Pedagogiskt intresse insöp E. således redan i hemmet. I sept. 1811 kom han i skola i Västerås, inackorderad hos rektorn mag. Daniel Arosenius. Genom dennes senare utnämning till kyrkoherde i Söderbärke fick E. även närmare förbindelser med denna bygd, där han senare själv skulle hamna. Som gymnasist knöt han i Västerås nära förbindelse med den något yngre C. W. Böttiger. Denne har i sin självbiografi skildrat deras vänskap, varvid han dock endast nämnt E:s förnamn Axel. Enligt Böttiger var den unge, beläste Schillerdyrkaren E. »en ädel natur, men överspänd utan att vara poetisk, i botten god, men med ett häftigt och kantigt lynne, och icke utan anlag för misstänksamhet». Rätt komiskt skildrar Böttiger E:s önskan, att de skulle blanda blod och kalla varandra med namn från Schillers Don Carlos. Fröberg har emellertid i sin doktorsavhandling 1943 påpekat, att Böttiger här som äldre överbetonat vissa drag i E:s karaktär, men underskattat hans livsglädje, solidaritet och trofasthet. I själva verket reagerade E. mot Böttigers poetiska fåfänga och osunda kvietism. Några år senare blev E. Böttigers verkligt förtrogne, och breven till den förre äro en viktig källa för Böttigers ungdomshistoria. Själv blev Axel E. en i hög grad skrivande man. Hans märkligaste insats är väl den utförliga, kulturhistoriskt viktiga självbiografi (»Minnen», fyra bd i Uppsala univ.-bibi.) fram till slutet av 1863 (referat av Ölander 1943), som han efterlämnat och som nu jämte hans dagböcker 1859–75 och stora brevsamling ger rikligt stoff beträffande honom själv, hans krets och tid.

Hösten 1822 kom E. till Uppsala, där han förblev till 1827, med undantag för informatorstiden 1824 på det värmländska Noresund hos majoren Hans Juel, senare E:s svärfar. E:s Minnen ge livliga skildringar av studenttiden. Han blev bl. a. flitig gäst hos Hans Järta, sedan denne 1825 bosatt sig vid Uppsala. Redan nu riktade E. tankarna på prästbanan men tog först graden 1827 med en avhandling om de grekiska mysterierna. En av hans senare vänner (B. E. Hildebrand) har starkt betonat E:s stora klassiska bildning och hans förmåga att citera ur antikens litteraturskatt. Prästvigd s. å. (1827) återflyttade E. till Stockholm, där han fick sin verksamhet till 1845.

Axel E:s gamla förbindelser med familjen von Fersen gjorde, att han blev huspredikant hos grevinnan Augusta Löwenhielm, född von Fersen, en av »de tre gracerna». Han var även 1828–31 informator hos statssekreteraren, senare biskopen . År 1828 beträdde E. lärarbanan, ett område där han utförde en stor del av sin huvudgärning, först vid Maria lärdomsskola, från 1832 vid Stockholms gymnasium, där han 1837 blev ordinarie lektor i teologi och grekiska. Han var tillika tre gånger rektor där (1837, 1840, 1843). I Stockholm knöt E. nära förbindelse med Franzén och även vänskapsband med väckelsekretsarna, bl. a. med grosshandlaren G. Th. Keyser, där han mötte och mottog intryck av företrädarna för nyevangelismen. Sedan E. återupptagit förbindelserna med major H. Juels familj i Värmland, äktade han 1833 dennes dotter Sophie.

E. var från 1833 extra ordinarie och från 1843 ordinarie hovpredikant hos Karl XIV Johan och har ingående skildrat sina möten med de kungliga. Medan han beundrade konungen, kände han sig mindre tilltalad av kronprins Oscar. Av Karl XIV Johans sista tid och död har E. lämnat en skildring, publicerad 1948 av Ölander.

I Stockholms prästsällskap var E. en verksam medlem. Han blev där nära vän med nyromantikern C. F. Dahlgren. Även var E. en av grundarna av Svenska missionssällskapet, i vars direktion han satt från 1840. Han ivrade där bl. a. för lappmissionen och utsände tillsammans med Josef Wallin 1842 en »Anmälan» till förmån för denna. I den uppflammande Straussdebatten deltog E. och tillhörde den jury, vars utslag blev, att Strauss' bok icke vore en förnekelse av den rena evangeliska läran och därför ej strede mot tryckfrihetsordningen; själv var den konservative E. dock av annan åsikt. Hos Keysers träffade E. bl. a. G. Scott, med vilken han hösten 1836 kom närmare samman. I Svenska bibelsällskapet blev E. sekreterare 1843. Även inom nykterhetsrörelsen framträdde E., var en ofta anlitad talare och karakteriseras av P. Wieselgren som »den på livet trängande hovpredikanten E.».

Emellertid tröttnade Axel E. på huvudstadslivet, blev 1843 kyrkoherde i Folkärna pastorat i Dalarna och tillträdde 1845. I Folkärna tog han energiskt itu med och löste frågan om nybyggnad av kyrkan; den nya kyrkan invigdes 18 juni 1853. Eljest trivdes E. i början ej så väl, men kom att allt framgent verka i Dalarna, dock med avbrott för uppdragen som riksdagsman. Dessa började vid riksdagen 1847, och sedan deltog E. som medlem av prästeståndet vid samtliga riksmöten fram till ståndsriksdagarnas slut, liksom han satt i kyrkomötet 1868. Under Riksdagen 1850–51 gjorde E. en särskilt beaktansvärd insats, då han talade för en positiv lösning av frågan om lärarnas ålderdomsförsörjning. Staten borde, sade han, göra något, varigenom ålderstigna lärare funne sig räddade från nöd och elände, när de »utslitna i sin mödosamma, ehuru ädla befattning, icke mera förmå och icke längre böra tjänstgöra» (Aquilonius).

Sedan E., som redan 1845 fått prosttiteln, år 1859 överflyttat som församlingsherde till Söderbärke, mötte honom de problem, som orsakades av väckelserörelsen vid 1860-talets början. Ehuru ortodox var E. nog frisinnad att ställa frågan, om man ej borde söka få predikande lekmän som bundsförvanter. E. såg visserligen på Evangeliska fosterlandsstiftelsen med viss betänksamhet, men önskade och sökte befordra dess samverkan med kyrkan. Ölander har skildrat, hur man i E:s rika brevväxling möter tidshändelserna avspeglade – Viktor Rydbergs uppträdande vid kyrkomötet 1868, o. s. v. E., som var vänlig, humoristisk och gladlynt, serverar många lustiga anmärkningar och anekdoter, särskilt från riksdagsförhandlingarna. I kyrkopolitiska frågor hade E. två intressanta korrespondenter i prästmännen C. J. Edvall och C. O. Roos; några av den förres brev till E. ha publicerats (1944). Edvall berättade för E. om väckelsen i Uppsala, men även för väckelsen på andra håll intresserade sig denne och korresponderade sålunda med bl. a. P. J. Emanuelsson (se denne, SBL, 13, s. 433 ff.) i det östgötska Hällestad. Det märkliga är, att E. visserligen sympatiserade med lågkyrkomännen, men icke ensidigt, utan samtidigt uppehöll kontakten också med det högkyrkliga lägret, bl. a. med E. G. Bring. Ända in på 70-talet behöll E. sin goda hälsa, till dess ett hjärtlidande plötsligt ändade hans liv 1879. Han ligger begraven i Söderbärke.

Utom tal och disputationer publicerade E. en del biografiska teckningar, sålunda »Minnen af utmärkta personer» (16 h., 1835–38) samt artiklar om sina morbröder C. G. och E. U. Nordforss i Biographiskt lexicon (1844).

Son till E. var den kunnige zoologen Hans Axel E. (f. 1836, d. 1917), som 1861–63 företog en vetenskaplig resa i Nordafrika. Han var 1864–91 amanuens vid Uppsala universitets zoologiska museum. Hans syster Maria Sofia Wilhelmina E. var g. m. hovrättsassessorn E. G. Snellman.