Magnus Brahe

4. Magnus Brahe, broder till B. 2 och 3, f. 25 sept, 1564 på Tynnelsö, d 3 mars 1633 i Stockholm. Greve till Visingsborg, friherre till Rydboholm, herre till Lindholmen, Lyckas och Axholm. Reste utrikes efter grundläggande studier hemma och besåg Europas främsta länder. Åtföljde brodern Erik på dennes beskickning till drottningen av England och konungen av Skottland 1583; kammarherre hos Sigismund 1590−94; hövitsman under hertig Karls frånvaro över Arboga stad, Kungsör, Nora och Lindes bergslager samt Skinnskatteberg 1597 (jmfr K. brev 2 sept.); tillika häradshövding i Trögds härad 2 sept. s. å. (jmfr K. brev 23 aug.); Karls ombud vid underhandlingarna efter Stångebroslaget sept. 1598; lagman i Uppland och Norrland 1599; ledamot av den utomordentliga domstolen i Linköping 1600; följde Karl IX till Östersjöprovinserna s. å.; erhöll Visingsborgs grevskap 12 dec. s. å.; hemförlovad 28 maj 1601; riksråd senast 1602 (jmfr riksdagsbeslutet 17 juni); förhandlade s. å. jämte medförordnade med allmogen i Uppland om hjälp till kronan; ledamot av den under Karl IX:s lifländska fälttåg tillförordnade regeringen 18 juni 1605; ordförande 7 febr. 1606 i en vid distingsmarknaden förordnad rätt över »en hop missdådare ifrån Norrlanden, de där skräckelige och gruvelige mord bedrivit have»; riksmarsk 1607 och bar i denna egenskap svärdet näst framför konungen vid kröningen; utskrivningskommissarie i Uppland 10 dec. s. å.; ledamot av en beskickning till polska ständernas ombud 9 aug. 1608, vilken dock på grund av ändrade förhållanden återvände med oförrättat ärende; nödgades avstå från lagmansdömet i Norrland, som avskildes för Axel Oxenstiernas räkning våren 1611; riksdrots efter Gustav Adolfs tronbestigning, troligen 1611 (gravskriften); landshövding i Småland 2 juni 1612; befullmäktigades att i konungens frånvaro jämte Axel Oxenstierna och Jesper Mattsson Krus leda krigsrörelserna mot danskarna och ombesörja förefallande regeringsärenden 4 sept. s. å.; president i Svea hovrätt 16 febr. 1614; erhöll befallningen i Stockholm under konungens frånvaro 24 febr. s. å.; bar vid Gustav Adolfs kröning 1617 kronan framför konungen 12 okt. och blev vid samma tillfälle slagen till riddare 17 okt.; ledde jämte brodern Abraham konungen vid dennes bröllop 25 nov. 1620; ledamot av tillförordnade regeringen 16 juli 1621 och 6 juni 1622; ledde jämte pfalzgreven änkedrottning Kristina vid Karl Filips begravning 19 nov. 1623; ledamot av tillförordnade regeringen 24 juni 1625, 15 juni 1626, 27 apr. 1627, 28 apr. 1628, 19 maj 1629 och 30 maj 1630; arrenderade Redvägs härad av kronan enligt kontrakt av 18 juli 1628.

Gift 1) 19 nov. 1594 med grevinnan Brita Stensdotter (Lewenhaupt), f. 23 apr. 1567, d 20 maj 1611, dotter till riksrådet greve Sten Eriksson Leijonhuvud; 2) 18 okt. 1618 med friherrinnan Elena Bielke, f. 28 maj 1592, d 18 aug. 1651, dotter till riksrådet friherre Klas Nilsson Bielke och sedermera omgift med överståthållaren Klas Fleming.

Johannes Rudbeckius har i sin likpredikan över B. tecknat honom som en herre av helt annat kynne än de adelsmän, som »gå hemma, se till huru thet står till i frustugan, i fägården, föda stö vare och mjöhundar, draga i haraskall, läggia ut rävakryddor och vargasaxar, byggia vargastugor, och när ther till icke är väderlek, så sittia hemma och dricka tobak». Vad Rudbeckius — vid sidan av B:s gammaldags fromhet, präglad av kyrksamhet och givmildhet mot de fattiga — särskilt betonade var det redbara allvar, B. inlade i företagna värv. En osedvanligt lång verksamhet i det allmännas tjänst jävar väl icke biskopens lovord men röjer på samma gång, att B:s daning icke var statsmannens utan magnatens, som ej undandrager sig ställningens och rikedomens förpliktelser men i första rummet förblir den store jorddrotten både till sina intressen och i sin förkärlek för lantlivets lugn. Hans driftighet kom främst hans stora jordagods tillgodo och yttrade sig ej blott i deras skötsel utan även i en måhända långt driven omsorg om deras tillväxt. Omtanken om den på en gång lysande och dock exponerade ställning, som i oroliga tider följde med stora jordbesittningar och förläningar, bidrog väl även jämte karaktärens läggning till att B. hellre följde med än bestämmande ingrep i sin tids händelser. En enstaka notis (hos Peder Galt) låter oss förmoda, att han stundom kände en viss bitterhet över den begränsning i makt och inflytande, som blev en oundviklig konsekvens därav. Eljest röjde han (enligt Rudbeckius) i den allmänna umgängeisen ett vänligt och saktmodigt sinnelag, även om hans nitälskan stundom sökte sig uttryck i »styvt och hårt tilltal» — en kanske något förskönande omskrivning för en lätt nog uppbrusande häftighet.

B. hade efter den övliga utländska resan redan under Johan III:s tid gjort sina första lärospån i statens tjänst. Efter att ha följt sin broder Erik på dennes engelska beskickning (1583) fick han som Sigismunds kammarherre ytterligare vidga sin erfarenhet av främmande länder; från denna tid är likväl egentligen endast en episod känd, det ganska beryktade »svenska tumultet» i Danzig, då en folkhop råkade i slagsmål med B:s och Erik Bielkes tjänare och de båda herrarnas härbärge stormades och skövlades av pöbeln, varvid B. skadades i benet av en sten (annandag pingst 1589). Sigismunds frånvaro från sitt arvrike avskar emellertid B. liksom i regel de unga adelsmännen från den normala karriären i konungens omedelbara tjänst, och förhoppningarna vände sig på ett såsom redan samtiden anmärkte framtidsdigert sätt till hertig Karl. B. synes i det längsta ha stått tvekande. Några förläningar, som kunde motivera större anspråk på hans tjänster, synes han ej ha erhållit, han innehade blott som pant för en fordran på kronan Fläckebo socken i Västmanland, där han hade sin sätesgård Axholm. Snarast var han väl vid denna tid påverkad i oppositionell riktning av sina bröder Erik och Gustav, i vilkas sällskap han ofta nämnes. Då han ej infann sig på Arboga riksdag, återkallade hertigen (16 apr. 1597), vad han hade av kronan, och förbjöd bönderna att längre lyda honom. Nu tog emellertid B. sitt parti, försonade sig i ang. med Karl, syntes i dennes närmaste omgivning, övertog vid hans avresa till Finland ansvaret för ordningen i viktiga delar av Västmanland och fick slutligen sina ekonomiska angelägenheter reglerade på ett tillfredsställande sätt. Han återfick nämligen icke blott den indragna panten utan erhöll därjämte Harakers socken (22 aug. 1597) samt Trögds häradsränta. Efter ett dröjsmål, som måhända återspeglar en sista tvekan och i varje fall väckte Karls misstankar, infann han sig i aug. 1598 vid hertigens här och nämnes därpå som ombud vid förhandlingarna med de kungliga efter striderna vid Stegeborg och Stångebro. Från den följande tiden finnes ett brev av B., där han talar om nödvändigheten att göra något för de fångna herrarnas »ynkeliga lägenheter» (till Abraham Brahe 28 dec. 1598), men trots den medkänsla, han helt visst hyste för sina olyckliga fränder och ståndsbröder, ryggade han ej mer tillbaka. Han deltog icke blott i Kalmar slotts erövring 1599 utan beseglade även sitt partitagande genom att sätta sitt namn under blodsdomarna över motpartiets ledare såväl som under renunciationsskriften till Sigismund 1605.

B:s oförbehållsamma anslutning till den segrande saken blev rikligt belönad. Redan 6 maj 1600 fingo han och Abraham Brahe Karls brev på huvudparten av morbrodern Olof Gustavsson Stenbocks till kronan förbrutna gods — en skänk, som helt visst bär vittne om deras herres bevågenhet men jämväl honorerades med en penninggåva till den inflytelserike sekreteraren Mickel Olofsson. Några månader senare inhöstade B. en ännu mera lysande vinst av sitt partitagande. Då hans broder Erik på hösten rymde landet, blev han Braheättens huvudman i Sverige, och Karl drog även konsekvensen härav, i det han före årets slut åt B. överlät Visingsborgs grevskap. Med förvärvet följde till en början mångahanda bekymmer. Erik Brahes kvarlämnade hustru, hertiginnan Elisabet av Braunschweig-Lüneburg, residerade alltjämt på slottet, under en slösande hovhållning, som sårade B. lika djupt i hans intressen, i hans hushållarinstinkter och i hans känsla för gammaldags ärbart levnadsskick. Hon var en påtagligt hysterisk dam, hållningslös, i ständigt ekonomiskt bryderi, obotlig kverulant och städse färdig att utgjuta sig i de bittraste förebråelser. Mellan henne och hennes svåger utspann sig en långdragen och föga uppbygglig tvist. Hon ansågs berättigad till ett årsunderhåll av grevskapsräntan, men man grälade^om dess storlek. Till slut kom hennes bror till Sverige, och med denne nödgades. B. i Karl IX :s och riksrådets närvaro ingå en förlikning, som han dock endast med protest underskrev och genast sökte komma ifrån, en »ostadighet», vilken ådrog honom ett temperamentsfullt bannbrev från konungen (10 nov. 1603). Nästan lika svårt hade B. att komma till en uppgörelse med sin bror Abraham. De tvistade om delningen av Olof Gustavssons gods, om arvsdelningen efter fadern och framför allt om den årliga avgäld av grevskapet, vartill Abraham liksom Eriks gemål enligt donationsbrevet var berättigad. Även i dessa stridigheter förmåddes Karl IX att ingripa mot Magnus (1602), och så småningom kommo betalningarna av grevskapet i gång. Visingsborg blev emellertid B:s residens och grevskapet jämte hans kringliggande egendomar i Småland och Västergötland — av vilka dock Dimbo, som han tillbytt sig av Gustav Brahe, 1615 övergick till Abraham Brahe — hans huvudpossession, som han oavlåtligt strävade att avrunda genom förläningar, köp och byten. Så innehade han i förläning Dimbo gäll (1600−12) samt Lommaryds och Frinnaryds socknar (K. brev 29 okt. 1602) och tillbytte sig under grevskapet Ettaks gård med Acklinga gäll och Skärstads socken mot Ale härad (s. d.). Ej sällan anlitad som långivare av kronan, innehade han 7 sept. 1613−1622 Rångedala gäll som pant och begagnade sig slutligen ganska flitigt av de förvärvsmöjligheter, som frälseköpen erbjödo, varvid de kontanta inbetalningarna ej oväsentligt minskades genom avkortning av hans fordringar (se köpebrev för B. 23 juni 1624, 19 apr. 1628, 31 juli 1631 och 27 sept. 1632). Den 30 apr. 1628 gav Gustav Adolf sin högtidliga bekräftelse på grevskapet, och 13 maj 1629 fick B. i sin livstid byggnadspenningarna och vinterkörslorna av grevskapets bönder. Med räddandet av grevskapet åt ätten var dock återförvärvet av släktegendomarna efter 1590-talets brytningar ingalunda fullbordat. Under 27 juli 1606 har Abraham Brahe antecknat, att han och B. tackade »den gode försten hertig Göstaf, att han hade flitt oss av sin Herr fader våra syskones gods». Då någon restitution av förbrutna gods till de båda bröderna vid denna tidpunkt ej är känd, kan det ej avgöras, vilka orealiserade förhoppningar dölja sig bakom denna notis. Det dröjde emellertid ända till 1620, innan målet nåddes, men då återställdes (31 juli) äntligen Gustav Brahes gods till släkten att fördelas efter vanliga arvsregler, varvid Sundholmens gård kom på B:s lott. En annan följd av de återvändande normala förhållandena var, att B. och Abraham Brahe nu måste skifta Olof Gustavssons gods med sina medarvingar (K. brev 13 juli 1621).

Som huvudman för rikets första greveätt och konungahusets nära frände var B. självskriven till ett rum i konungens närmaste omgivning. Han följde år 1600 som »rådsperson och daglig uppvaktning» Karl till Östersjöprovinserna, han fick plats i det vid riksdagen i Stockholm år 1602 reorganiserade riksrådet, och han togs sedan — särskilt inom sin lagsaga — ganska träget i anspråk för de skiftande värv, vari Karl IX vid sidan av rådsmötena utnyttjade riksråden. Det var ju emellertid aldrig konungens avsikt att låta en fast organiserad ämbetsförvaltning klavbinda det personliga regementet, och B. å sin sida föredrog helt visst obetingat friheten på sina gods framför ihållande ämbetsmannamödor. Under sådana förhållanden överensstämde det säkerligen både med hans herres och med hans egna avsikter, att riksmarskämbetet, som 1607 återupplivades för hans räkning, intet annat blev än en hög aristokratisk värdighet utan speciella administrativa uppgifter. Det representativa framträdande, som följde med B:s sociala ställning, har måhända tilltalat honom. Vid hovets stora högtidligheter, kröningar, bröllop och begravningar, fungerade han sålunda ofta. Med särskild glans synes han ha fullgjort dylika plikter vid Karl IX:s eriksgata 1609. I spetsen för Smålands ridderskap mottog han högtidligt konungen vid landskapsgränsen, och på sin gård Lyckas, där Karl tog nattkvarter, undfägnade han »mäkta ståtligen» honom och hans följe.

I den svåra situationen efter Karl IX:s död ställdes stora krav på B., snart som riksdrots rikets främste ämbetsman. Det föll på hans lott att vid riksdagen i Nyköping till ständerna frambära förslaget om den unge konungens myndighetsförklaring (16 dec. 1611), men ehuru han enligt en berättelse därvid skall ha givit anledning till utarbetandet av rådets och ständernas berömda postulater, tyder intet på att de framgångsrika bemödandena vid denna riksdag att lagbinda konungens verksamhet och befrämja ämbetssystemets utveckling speciellt skulle vara att hänföra till hans initiativ. Visingsborgsgrevens särskilda auktoritet i Småland gjorde det naturligt, att B. framför andra skulle tagas i anspråk i det hotande krigsläget 1612. Då Gustav Adolf i början av juni ilade till Västergötland, fick han åtaga sig landshövdingebefattningen i Småland med särskilt åliggande att i konungens frånvaro vara allmogen till tröst och bistånd i dess svåra betryck. Hans första uppgift blev att deltaga i försöken att med hjälp av allmogeuppbåd och förhuggningar stänga vägen för den danska här, som under Gert Rantzaus befäl stod beredd att framrycka från Kalmartrakten, och fastän hans medhjälpare Jakob Jakobsson (Snakenborg-Bååt) ej kunde förhindra danskarna att framtränga till Vimmerby, skapades nu den försvarsorganisation, som förlamade deras offensiv och utgjorde en förutsättning för Gustav Adolfs framgångsrika motoffensiv mot Rantzau i juli. Ett par månader senare, då konungen skyndade till Stockholm med anledning av den danska flottans ditkomst, kallades B. till Jönköping för att deltaga i arbetet på denna viktiga fästnings försättande i krigsdugligt skick. Vid Gustav Adolfs avresa till ryska krigsskådeplatsen 1614 fick han såsom högsta befallningshavande i Stockholm förnämsta tillsynen över styrelsens gång, men Axel Oxenstierna ställdes vid hans sida, och det blev rikskanslern som jämte den fastast organiserade ämbetsmyndigheten, kammarrådet, väsentligen övertog uppgiften. Märkligast av alla de värv, som tillföllo B., är organiserandet av Svea hovrätt under hans presidentskap (1614). I vad mån initiativet och utformandet av de grundläggande organisatoriska bestämmelserna kunna tillskrivas B. är en öppen fråga. Men obestridligt synes vara, att han förstod att låta sin sociala ställnings pondus, sin självständighet och sitt sinne för de solenna formerna medverka till att från början åt domstolen hävda en oavhängig och vördnadsbjudande roll i det svenska samhällslivet. I så måtto har han ovedersägligen förtjänat, att den höga domstolens skapande blivit förknippat med hans namn på det oupplösliga sätt, som symboliseras av den 1614 i anledning av domstolens instiftande över honom slagna medaljen. Med presidentskapet i Svea hovrätt nådde den ställning i rikets offentliga liv, som B. skapat sig, sin avslutande utbyggnad. Utan att på något markerat sätt ingripa i de politiska avgörandena fortfor han i nära två decennier att fylla sitt domar- och rådgivarkall och sina representativa förpliktelser som rikets förste greve och ämbetsman. Döden nådde honom, då han vid underrättelsen om Gustav Adolfs död skyndat upp till Stockholm för att i rikets vådliga belägenhet intaga sin post i det råd, han i över trettio år tillhört. Sin sista vilostad fann han i Västerås domkyrka, där ett ståtligt minnesmärke uppsattes över honom.

Utan en teckning av B. som slottsherre på Visingsborg blir varje biografi av honom ofullständig. Men hans egna papper ha gått förlorade, och ur andra källor kunna endast enstaka notiser om hans liv på greveborgen sammanletas. Om hans drift i egendomarnas . skötsel och vid deras förkovran är redan talat. Tillfälligtvis erfar man, att han med iver vårdade sig om trädgårdsskötseln, och en och annan uppgift visar även, att han haft vaken blick för vikten av god hushållning med skogarna. Innan några utsikter att få tillträda grevskapet öppnat sig för B., hade denne, som ägde »lust till arkitekturen», åt sig byggt ett slott på sin västmanländska sätesgård Axholm (1593). På Visingsborg lade han till den av fadern uppförda västra längan den södra och påbörjade därjämte såväl uppförandet av den östra längan som omdanandet av Stödja gamla kyrka till ett det grevliga residenset värdigt tempel. Sedan de ekonomiska uppgörelsernas vanskligheter övervunnits, tyckes hans förhållande till brodern Abraham ha varit ogrumlat. Båda bröderna stodo mostern änkedrottning Katarina nära, och det blev också de, vilka såsom närmaste fränder fingo biträda henne i allehanda angelägenheter på hennes ålderdom samt slutligen ordnade hennes likfärd från Strömsholm och begravning i Uppsala (1622). Trots de lysande utsikter för släkten, som Gustav Adolfs frieri till B:s enda dotter Ebba kunde tyckas öppna, ställde sig B. med vanlig försiktighet betänksam. Efter dotterns förmälning med Jakob De la Gardie kände han, då änkling sedan sju år, bittert hemmets ödslighet och sökte tröst i ett nytt gifte med Klas Bielkes nära tjuguåtta år yngre dotter Elena. Hans måg Jakob De la Gardie beklagade sig sedan ehuru förgäves över, att svärfadern gått dotterns intressen för när genom en allför frikostig morgongåva. Till sin omgivning stod B. i gott förhållande, om ej hans häftighet tog ut sin rätt. Då lagmansdömet i Norrland 1611 fråntogs honom för att ges åt Axel Oxenstierna, uppreste sig hans vrede och självkänsla: han hade skipat allmogen lag och rätt efter bästa förmåga och ville ej mer än Oxenstierna tjäna för intet, trodde sig ock »så väl som någen annen have gjort skäl därföre och än ytterligare näst Guds hjälp göra kunna». En och annan notis av intresse för den svenska historieskrivningens historia erbjuder B:s och Abraham Brahes process mot Erik Göransson Tegel. Med största förbittring hade B. i dennes krönika återfunnit en ytterst på lägerskvallret i den odisciplinerade hären återgående skildring av Per Brahe d. ä:s och Hogenskild Bielkes nederlag i Östergötland år 1568, och på hans initiativ åtalade bröderna den illa sedde krönikören inför hovrätten år 1614. Erik Göransson förnekade naturligtvis alla smädliga syften och sökte skydd bakom Karl IX:s auktoritet men bemöttes av B. med det i och för sig ej ogrundade argumentet, att den döde konungen »var en sådan herre, där han hade något emot någon i hjärtat eller sinne, torde han väl sådant utsäja». Saken uppsköts både 1614 och nästa år, och fastän Abraham Brahe ännu 1617 påminde den äldre brodern om processen, synes det ha stannat vid den första replikväxlingen i det celebra målet. På ett annat sätt ivrade B. under sina sista år för sin ätts bästa, då han med anledning av de svenska vapnens framgångar energiskt sökte förmå sin regering att åtaga sig Brahefamiljens aldrig uppgivna arvsanspråk på det till de welfiska hertigarna indragna grevskapet Hoya.