Ernst Moritz Arndt

Arndt, Ernst Moritz, f. 26 jan. 1769 i Gross-Schoritz på Rugen, d 29 jan. 1860 i Bonn. Föräldrar: överinspektören över Schoritzgodset av grevskapet Putbus, sedermera arrendatorn Ludvig Nikolaus Arndt och Friederike Wilhelmine Schumacher. Erhöll undervisning i hemmet genom informatorer; studerade vid gymnasiet i Stralsund 1787–89 och därefter ånyo i hemmet; student i Greifswald 4 maj 1791 och i Jena våren 1793; företog vidsträckta resor 1798–99; fil. magister i Greifswald mars 1800. Erhöll venia docendi vid universitetet i Greifswald 5 maj 1800; adjunkt 15 dec. 1801; e. o. professor 11 apr. 1806; ledamot av kommittén för överseende och översättande av svenska lagen i och för dess införande i Pommern 1806 (K. brev 27 dec.) med ett arvode av två rdr banko om dagen, vilket, sedan kommissionens arbete i början av år 1808 fullbordats, prolongerades och utgick, tills A. i sept. 1809 lämnade Sverige; återvände efter Pommerns restitution 1810 till sin professur i Greifswald men erhöll på egen begäran avsked från densamma 2 okt. 1811; professor i historia vid universitetet i Bonn 9 aug. 1818.

Gift 1) hösten 1800 med Charlotta Maria Quistorp, d 24 juni 1801, naturlig dotter till professor Johan Quistorp; 2) 18 sept. 1817 med Nanna Maria Schleiermacher, dotter till fältprästen Gottlieb Schleiermacher och halvsyster till Fr. Schleiermacher.

Om A. genom sitt egentliga livsverk tillhör Tyskland, har han dock, född svensk undersåte, under ett tidigare skede ägnat Sverige sitt arbete och även sina förhoppningar. Enligt familjetraditionen var hans farfarsfar en svensk korpral, som efter 30-åriga kriget genom gifte blivit bofast i Pommern som »erbuntertäniger bauer» i grevskapet Putbus. Gustavianskt patriotiska stämningar nådde även A:s svensk-pommerska barndomshem; vid varje festligt samkväm brukade fadern ange takten till visan »Gustavs skål». Under, sina resor 1798–99, som berörde olika delar av Tyskland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike och Belgien, uppträdde A. som svensk, knytande förbindelser med Sveriges diplomater och konsuler. Från dessa resor, varunder den tyska enhetstanken uppsteg till klart medvetande i hans själ, återvände han till Greifswalds universitet, där han några år framåt som akademisk lärare och samhällsfilosofisk och historisk skriftställare kom att utveckla en livlig, även i Sverige observerad verksamhet. Hos universitetskanslern, Pommerns nye generalguvernör greve H. H. von Essen, kunde A. snart räkna på en bevågenhet, som också senare kom honom till godo, ehuru v. Essens politiska och militära roll av honom skulle bedömas med ganska stor oblidhet. Tillägnat v. Essen var hans våren 1803 publicerade »Versuch einer geschichte der leibeigenschaft in Pommern und Rügen». Detta kraftiga inlägg för sociala reformer åstadkom ej ringa uppseende; H. G. Trolle-Wachtmeister har från sin vistelse i Stralsund maj 1804 antecknat, att boken »njuter den dubbla hedern att vara berömd av allt klokt folk och att hava satt hela pommerska adeln i gevär». Själv har A. hyst den tron, att arbetet riktat svenska regeringens uppmärksamhet på de pommerska agrarproblemen, vilket dock näppeligen är riktigt, då styrelsen redan tidigare visat blick för behovet av en nydaning i den tyska provinsen med dess feodala samhällsformer. Adliga klagomål mot nyhetsmakaren skola, enligt uppgift av A. i hans minnen, ha tillbakavisats av Gustav IV Adolf, i det han yttrade: »Förhåller det sig så, har mannen ju rätt.» Denna tid av A:s liv och den, som nu följde, har senare av honom själv betecknats som »der schwedische particularismus». Karaktäristiken är dock knappast uttömmande, i vad den avser hans politiska tankebyggnad. I splittringen såg han inseglet på Tysklands moraliska död; endast som samlat, enigt folk skulle hans »altes vaterland» bringa sina gåvor till fullkomning. Dess naturliga nordgräns vore Eider och Östersjön; statsområde borde sammanfalla med språkområde. Uttalade i »Germanien und Europa» (1803), hade dessa tankar naturen av dristig framtidssyn, som icke behövde grumla A:s lojalitetskänslor mot fäderneprovinsens främmande styresmän. Till Sverige drog honom ock hans tidigt väckta intresse för allt svenskt. Hösten 1803 och den därpå följande vintern tillbragte han i Stockholm under studier och ett omväxlande sällskapsliv, som för honom öppnade tillträdet till en del vittra och förnäma kretsar. Betydelsefullare blevo dock hans färder i Svealands landskap och Norrland upp till lappbyarna i Jämtland samt mellan Stockholm och Skåne (1804). Intrycken från dessa resor framlade han i sin »Reise durch Schweden im jahre 1804», utarbetade dagboksanteckningar, som röja en sällsynt hög, ideellt färgad uppskattning av land och folk och därjämte en livfull och åskådlig ehuru ibland något känslosam framställningskonst. I arbetet har insmälts ett omfattande, på vederhäftiga rön grundat statistiskt och historiskt material. Verket bevarar sitt värde ur skilda synpunkter, om det också av eftervärlden kan beklagas, att A. ej i större omfattning tecknat de mer framträdande gestalter inom svenskt liv, han lärt känna. En idyllisk ton vilar över bokens blad, men det måste likväl antagas, att A. tagit intryck av den växande politiska spänningen i landet; måhända avsiktligt har han utmönstrat huvudstadstiden med dess reflexer av händelsernas oro för att helt fördjupa sig i skildringen av det lugn, den hälsa och styrka, som glatt honom ute i bygderna. Tillförsikt till vårt folks sedliga kraft och framtidsmöjligheter blir nu ett framträdande inslag i A:s alstring. »Förbli svenskarna våra herrar,» skrev han något senare, »så lämnar jag ej gärna mitt fosterland.» Ars tro på Sverige kom bl. a. till kraftfullt uttryck i det frejdade verk, varmed han slog igenom i Tyskland, första delen av »Geist der zeit», ett försök till fördjupad tidsförklaring och tillika en stridsskrift mot Napoleon, skriven senhösten 1805 under de dova veckorna före Austerlitz. Här gör han gällande, att Sveriges tid ännu en gång skall komma; om ock hela Europa böjer sig under förödmjukelsens ok, skall dock i Nordens skogar bo ett kärnfriskt släkte, som håller sitt huvud upprätt. Arbetet utkom vid påsktiden 1806, samtidigt med att A. utnämndes till e. o. professor i Greifswald. I sin ansökan till denna befattning hade han energiskt betonat sin trofasta svenska patriotism och kärlek till dynastin, och vid utnämningen räknades honom till förtjänst det intresse för svenska strävanden, varom hans »Reise in Schweden» vittnat.

1805 blev Pommern av fördubblad betydelse för Sverige såsom bas för de militära företagen i kriget mot Frankrike. Ökade försvarskrav ställdes på provinsen; 30 apr. 1806 utfärdades förordningen om upprättandet av ett pommerskt lantvärn. I förarbetena till denna hade A. enligt egen, femton år senare, uppgift tagit del, i det att han sedan 1805 anlitats för vissa i samband därmed stående vetenskapliga utredningar. Oriktig är visserligen den uppfattning, som i honom är böjd att se tankens upphovsman — ty denne är tydligen G. V. af Tibell —, men A:s erfarenheter från denna tid synas ha kommit honom väl till pass 1813 vid arbetet för ett preussiskt lantvärn. Förordningen av 30 apr., utfärdad utan lantständernas hörande, hade emellertid blivit inledningen till stora händelser i Pommern. För att bryta ständernas motstånd tillgrep konungen statskuppens medel, upplöste pommerska regeringen och oktrojerade 26 juni 1806 bestämmelsen, att svensk lag och regeringsform skulle införas i Pommern. Därmed var livegenskapen avskaffad; en lantdag med fyra stånd efter svensk förebild skulle gripa sig an med reformverket. Under ett senare skede av sitt liv har A. uttalat en viss misstro mot ärligheten i denna politik och ironiserat över reformnitet i åskmolnets skugga. Uppenbart nog har han under de friska intrycken av statskuppen sett sakerna annorlunda. Av eget initiativ, synes det, grep han sig omedelbart an med översättningen av de svenska grundlagarna, och resultatet vart efter kort tid en tysk motsvarighet till de vanliga svenska »acta publica»-trycken. Sårad i en duell med en svensk officer, som kränkt hans tyska nationalkänsla, och därigenom till en tid arbetsoför, kunde A. ej bevista lantdagen i Greifswald, vari däremot tvenne bröder till honom sutto. Men hastigt följde nu preussarnas stora nederlag vid Jena och Auerstädt: de franska vapnen hotade Pommern, författaren till »Geist der zeit» ansåg sig ej längre säker, och strax efter jul landade han för andra gången i Sverige. Kort dessförinnan hade v. Essen, med påpekande av hans kunskaper i svenska språket och betydande vetenskapliga förmåga, anmält honom till anställning i den kommission, som under riksdrotsen Wachtmeisters ordförandeskap skulle överse och översätta svenska lagen för införande i Pommern. Jämte A. hade i denna till Stockholm förlagda lagberedning, som f. ö. börjat sitt arbete före hans ankomst, inkallats ännu en pommersk lärd, akademiadjunkten Schildener. Han och A. skulle med hjälp av två yngre jurister, landsmän till dem, ombesörja själva översättningen, medan kommitténs svenska fackmän avgjorde riktlinjerna. Dock sökte A. även i fråga om dessa bereda sig talan; han ville, säger ett vittnesbörd, ej bara samla och översätta utan därjämte »förbättra och skapa», och en annan sagesman talar om hans benägenhet att »i det nya lagverket uppställa ett mönster för lagstiftning» och hans »egendomliga åsikter», som icke vunno gehör i kommittén. Efter fullbordandet av »tilläggningar», nödvändiggjorda genom den brådska, varunder arbetet pådrivits, och register förelåg slutresultatet i januari eller senast februari 1808 i form av tvenne upplagor, en med svensk och en med parallell svensk och tysk text. Kommissionens arbete skulle bli utan frukt för Pommerns del; hela dess verksamhet hade kommit att få ovisshetens prägel till följd av fransmännens ockupation av provinsen 1807.

Först med hopp, sedan med grämelse hade A. följt händelserna på kontinenten. I Stockholm slog emot honom kylan av stegrad opposition mot den politik, han byggt på; han kände sig isolerad, och arbetet i kommissionen gav honom ingen tillfredsställelse. Riksdrotsen, som ansåg hela lagarbetet ändamålslöst, såg med missnöje A:s impulsiva förslag och harmades över hans Napoleonshat. Det kom till uppträden dem emellan, och A. blev av sin förman »duktigt snäst», ett mellanhavande, som kvarlämnade ett förblivande agg, starkt framträdande i den bittra karaktäristiken av Wachtmeister i »Schwedische geschichten». De franskvänliga stämningarna nedtryckte honom, och hans tro på Sverige framträder i hans skrifter nu ej med samma styrka som förr. Som representant för den kvicka men ytliga beundran för det »välska», som han avskydde, har han i sina 1807 skrivna »Briefe an Schwerin» med lätt genomskinlighet utpekat Leopold. A. slöt sig till en trängre krets av likasinnade, vänner sedan förra besöket i Sverige, rojalister och Napoleonsfiender, bland dem främst generalen greve Filip von Schwerin och överhovmarskalken O. M. Munck, vilkens maka, Elisa Hebbe, hos honom väckte en svärmisk vänskap. Hos sin landsman överste Helvig och dennes snillrika maka var han en ofta sedd gäst; i den romantiska diktning, han odlade under dessa år, speglar sig en het beundran för en kvinnobild, som säkerligen bär Amalia v. Helvigs drag. Att hans eldiga, hänförda väsen gjorde intryck på många, även sådana som höllo honom för ytterlighetsman, därom finnas vittnesbörd av Malla Silfverstolpe och riksdrotsen Wachtmeisters son, memoarförfattaren. A:s skriftställarskap hade jämväl vunnit många vänner i Sverige. Hans svenska resa utkom i översättning; hans italienska resa ansågs av Gjörwell som ett mönster för resebeskrivning. Lorenzo Hammarskjöld ger i ett samtida brev till känna, att första delen av »Geist der zeit» väckt stor beundran i vida kretsar, ehuru Hammarskjöld, som ansåg verkets exalterade ton vittna om den tyska litteraturens förfall, sökte förklaringen därtill i dess alltför stora välvilja vid skildringen av Sverige. I likhet med vännen tilltalades ej heller Klas Livijn av A:s författarskap. Däremot var Atterbom en hans hängivne beundrare; att döma av en A. tillägnad dikt, vars tillkomst år 1808 dock ej är fullt säker, har den unge svenske skalden i så hög grad delat A:s åskådning, att han i Gustav IV Adolf sett seklets man. Geijer torde under Stockholmstiden ha sammanträffat med A., som han senare vid två tillfällen besökte i Tyskland. Synbarligen har också A. utövat ett ej ringa inflytande på den götiska skolan.

Sedan hösten 1806 var A. sysselsatt med utarbetandet av en andra del av »Geist der zeit». Dess flesta partier skrevos i Sverige, och i Sverige trycktes även verket. Därmed kom dock att anstå rätt länge. Konungen torde nämligen ha ansett lämpligt att tills vidare i annan form tillgodogöra sig A:s politiskt litterära produktion. Samma månad som lagkommissionens arbete var slutfört, invecklades Sverige i två nya krig, och följande månad utkom första häftet av »Der nordische kontrolleur». Denna tidskrift var officiös, och dess uppgift var att inför Europa klarlägga och försvara Sveriges och dess konungs politik. A. var både redaktör och författare, men »Kontrolleuren», som trycktes på Lindhska förlaget, bar icke hans namn. Den var icke avsedd för spridning i Sverige och förblev hela den tid, den utkom, så gott som okänd i Stockholm; när den unge L. F. Rääf, då amanuens i riksarkivet, i januari 1809 rapporterade dess tillvaro för Gjörwell, blev detta en nyhet för den flitige samlaren. Tidskriften trycktes på regeringens bekostnad. A:s publicistiska verksamhet reglerades av kabinettet och stod ytterst under konungens personliga överinseende, något som bl. a. ådagalägges därav, att när Ehrenheim i brev till Wetterstedt föreslagit, att programmet borde utökas med »spanska och portugisiska krigshändelser», Wetterstedt omedelbart (okt. 1808) kunde meddela, att konungen samtyckt härtill. »Der nordische kontrolleur» rymmer ett stort antal officiella aktstycken, bulletiner och rapporter från de svenska och främmande krigsskådeplatserna, stundom utfyllda med korta men uttrycksfulla kommentarer av A. I tidskriften offentliggjorde denne f. ö. åtskilliga längre bidrag på prosa samt några dikter; här framlades sålunda breven till Schwerin, »Friedensrede eines teutschen», känd från andra delen av »Geist der zeit», samt en utförlig folkpsykologisk, starkt tendentiös undersökning, »Ein kurzes wort über Russland». Även kunna nämnas hans av personlig känsla genomströmmade minnesord över den unge Vilhelm von Schwerin, vilkens fader, den kände Salaprosten, i likhet med sin bror generalen tillhörde A:s trängre vänkrets. Tidskriften, som delades i två tomer, torde till följd av krigets avspärrande verkan aldrig ha nått avsedd spridning. Den upphörde med februari månad 1809, omedelbart före konungens avsättning. Att A. tidigt kommit i gunst hos Gustav IV Adolf, antydes av Trolle-Wachtmeister, varför hans användning i kabinettets tjänst möjligen går längre tillbaka än mars 1808. Den nya delen av »Geist der zeit» hade varit föremål för konungens särskilda intresse. Han önskade sprida den även i svensk översättning; redan i febr. 1808 hade A. befriats från att utsätta förläggarens och boktryckarens namn på den för Tyskland avsedda upplagan, på hösten s. å. erhöll han ur den kungliga handkassan ett tryckningsbidrag av 500 rdr banko, och kort före statsvälvningen gavs slutligen tillstånd åt boktryckaren Lindh att utan angivande av ursprung utge och »i allmänna tidningarna till försäljning kungöra» originaleditionen. Den politiska förändringen, som i allo måste rubba A: s ställning, synes ha vållat, att en större del av den tryckta upplagan nu fördes till London. Hans vistelse i Sverige, där händelsernas nya riktning gäckat hans återstod av hopp, blev nu ej lång. Väl ägnade han åt den inre svenska krisen ett intresse, som klart framlyser i reflexionerna om representationsfrågan i »Schwedische geschichten» — där han som övergångsform rekommenderar en fyrståndsförfattning på bredare grund —, men från Tyskland trängde budskap om en ny frihetsstrid, som ej lämnade honom någon ro. I sept. 1809 lämnade han Sverige. Den svenska perioden av hans liv var slut.

Den revision, hans uppfattning av Sverige undergått, avspeglas i hans 1809–10 skrivna men först 1839 utgivna »Schwedische geschichten», vars huvudpartier ägnas Gustav III:s, förmyndarregeringens och, särskilt, Gustav IV Adolfs tid. I stor utsträckning bygger den på honom meddelade traditioner och samtida uppfattningar; bland sina sagesman nämner han i främsta rummet Filip v. Schwerin. Åtskilliga av verkets sakuppgifter tarva rättelse, och av dess karaktäristiker bära flera en starkt personlig färgton. A. företager här en uppgörelse med sin forna tro på Sverige. En grundton av sympati genomgår skildringen, men kraftig faller också domen över de fel, A. menat sig finna hos vårt folk, främst den evigt lurande partiandan, som av honom härledes både ur de aristokratiska kretsarnas opposition mot kungamakten och ur det folkfattiga landets geografiska kynne, som med sina avstånd och sin isolering ej befordrar uppkomsten av allmänanda. Stormaktstiden framstår för A. som vårt folks högsta kraftutveckling. I nästan högre grad än Gustav II Adolf tillfaller hans beundran de från Tyskland stammande pfalzarna; Görtz är i hans ögon en stor statsman, Karl XII:s död för mördarhand för honom en trossats. Skuggor och ljus fördela sig över Gustav III:s bild, men ljuset överväger väsentligt: denne konung hade, skriver A., blott fordrat litet mer allvar för att bli en av de största konungar, som funnits. Den Reuterholmska regimen väcker hans indignation, medan allvaret och det rena uppsåtet men också begränsningen hos Gustav IV Adolf framhävas. A. försummar ej att vid tillfälle, såsom i sin skildring av Gustav III:s ryska krig, betona de insatser för Sveriges krona, som gjorts av tyskfödda, från Svensk-Pommern bördiga män. Hans egen verksamhet i svensk tjänst beröres dock ingenstädes i »Schwedische geschichten».