Jacob Banks

Banks (tidigare Banck), Jacob, f. 29 aug. 1662, d 22 dec. 1724 i London. Föräldrar: packhusinspektören i Stockholm Lars Bengtsson Banck och hans andra hustru, Kristina Barckman. Student i Åbo 1678 och var där discipel till P. Hahn samt rannsakades 1680 inför konsistorium, emedan han skulle ha avhänt en kamrat böcker; kom sistnämnda år till England, där han inträdde i örlogstjänst och avancerade till kapten; valdes till ledamot av parlamentet för Minehead i Somerset vid samtliga val 1698–1713; knight bachelor 6 eller 7 dec. 1698; är möjligen den sir Jacob Banks, som 4 aug. 1702 utnämndes till deputy lieutenant i Berkshire, och skall jämväl ha varit deputy lieutenant i Hampshire och Dorset samt fredsdomare. 

Gift 27 dec. 1696 med Mary Tregonwell, dotter till John Tregonwell och änka efter Francis Luttrell of Dunster castle.

B:s' fader, Lars Bengtsson Banck, var trenne gånger gift med rådmansdöttrar och tillhörde sålunda Stockholms patricierkretsar; hans morfader, rådmannen Johan Barckman, var en av stadens mest ansedda och förmögna handlande, av vars söner ej mindre än trenne adlades, bland dem den bekante diplomaten Johan Leijonbergh, Sveriges mångårige representant i England. Hos Leijonbergh började B:s' äldre halvbroder, Karl Banck, adlad Adlerstedt (se d. o.), sin bana, och Leijonberghs förbindelser i England kommo likaså hans systerson Jacob till godo. Även med morbroderns efterträdare som Sveriges representant, Kr. Leijoncrona, vilken genom giftermål med en styvdotter till Leijonbergh inträtt i frändekretsen, stod B. på en förtroligt vänskaplig fot. Om hans öden i engelsk tjänst känner man, att han före 1690 varit i Västindien samt att han i den olyckliga sjöstriden vid Beachyhead 30 juni 1690 tog kommandot över skeppet, då befälhavaren sårades; missnöjd över att efter denna bedrift ställas under en mindre meriterad officer, tänkte han i första hettan begära avsked men kvarstod och befordrades snart till kapten. År 1692 hade han befälet över ett skepp, Phœnix, om 42 kanoner, som han 12 apr. satte på grund och brände vid spanska kusten för att undgå en överlägsen fransk styrka. Då han sex år senare erhöll knightvärdigheten, förde han örlogsskeppet Russel.

Släkttraditioner, som meddelades K. R. Berch för hans numismatiska arbeten, överensstämma i det hela med ovan anförda uppgifter och ha dessutom ett och annat att tillägga. Så skildras utförligt en episod, som tydligen just är Phœnix' nyss berörda undergång. B. konvojerade, heter det, jämte en annan kapten i Medelhavet ett antal handelsfartyg, vilka överföllos av en överlägsen fransk styrka. Hans kamrat flydde, men han uppehöll ensam fienden, tills besättningarna på handelsfartygen hunnit sänka dessa och rädda sig själva, varefter han sänkte även sitt skepp och undkom med sitt folk. En gång, då han besökte en kamrat på dennes skepp, råkade detta springa i luften. Nästan alla ombordvarande omkommo, och B. räddades endast som genom ett underverk. Ehuru blott kapten, levde och uppträdde han till sjöss som en amiral och var mycket aktad och älskad; hans folk dyrkade honom och kallade honom sin fader. Innan han kom i åtnjutande av ytterligare befordran, övertalades han emellertid av sin hustru att taga avsked. Till minne därav göts en mycket vacker medalj, som på åtsidan visar B:s' huvud samt på frånsidan, under inskriften »Tandem», ett skepp, som med de flesta seglen bärgade styr mot land. Som B. stod högt i gunst vid hovet, fick han till sin död behålla halva lönen. Karl XII skall genom M. Vellingk, med vilken B. underhöll vänskapliga förbindelser, ha erbjudit honom stora fördelar, om han ville inträda i svensk tjänst, men B. var alltför fastväxt i England.

Ehuru B. var en förtjänt officer, var det dock främst sitt gifte, han hade att tacka för sin ställning i England. Hans hustru Mary Tregonwell härstammade från doktor John Tregonwell, en mycket känd jurist, som av Henrik VIII i gengäld för sina tjänster erhöll stora jorddonationer, däribland det reducerade klostret Milton abbey i Dorset, som blev familjens stamgods. Hon var enda arvtagerska till en äldre släktgren och medförde i boet godsräntor, som jämte hennes »jointure» från första giftet uppgingo till 6,000 pund om året. Hennes förste man, Francis Luttrell, tillhörde en i Somerset inflytelserik familj, känd för jakobitiska åskådningar. Det är uppenbart, att B. fullständigt assimilerats med de kretsar, i vilka han sålunda vunnit inträde. Han blev, enligt inskriften på hans grav, en sann engelsman, en uppriktig älskare av Englands ö och dess kyrka och i varje läge bådas trogne försvarare. Släkten Luttrell kontrollerade parlamentsvalen i den lilla staden Minehead i Somerset, och ett par år efter sitt giftermål tog B. säte i underhuset som representant för denna stad vid sidan av en Luttrell. Hans val överklagades (1698) såväl på grund av hans utländska börd som på grund av mutor, hotelser och andra otillbörligheter men godkändes, och han blev, efter vad inskriften på en av honom i Minehead rest staty av drottning Anna förtäljer, en av stadens ryktbaraste representanter och dess välgörare vid alla tillfällen. Av mera tillfälliga anledningar träffas B:s namn några gånger i parlamentshandlingarna; så invecklades han i början av år 1709 i personliga tvister, som dock tack vare underhusets ingripande stannade vid »some words of heat». I de upprörda partistrider, som vid denna tid rasade i England, anslöt sig B. liksom sin hustrus fränder till tories. Då whigpartiet 1710 sökte nedslå den växande oppositionen genom en mycket omtalad rättegång mot en präst, doktor Henry Sacheverellj som i en våldsam politisk predikan hävdat den passiva lydnadens lära, röstade B. till förmån för Sacheverell, och under den därpå följande valstriden uttalade han sig i en adress till drottningen, som han frambar för sin valkrets Minehead, för konungadömets gudomliga rätt och den passiva lydnaden i ordalag, som av den svenske ministern i London Karl Gyllenborg trots dennes utpräglade torysympatier betecknades såsom »nästan alltför häftiga» (19 febr. 1711). Tack vare denna episod har B:s namn kommit att gå till eftervärlden. En av whigpartiets mera kända skribenter, William Benson, utgav nämligen i form av ett öppet brev till honom en talangfull broschyr, som utgående från folksuveränitets- och härskarfördragsteorierna gick till rätta med hans uttalanden eller »Minehead-doktrinen» och väckte sådant uppseende, att den på kort tid utkom i elva upplagor och även översattes till franska. Den lilla skriften exemplifierade på ett i en polemik mot en svenskfödd man onekligen verkningsfullt sätt absolutismens förbannelser genom en hätsk och förvriden framställning av enväldets och reduktionens historia i Sverige, stödd på Bensons egna iakttagelser i detta land och samtida skrifter av lämplig tendens; särskilt författarens erinran om att den engelska adeln endast i friheten ägde garantier mot sina svenska ståndsbröders i bjärta färger målade elände förfelade säkert ej att göra intryck. Bensons broschyr gav upphov till en pennfejd, i vilken intresset dock huvudsakligen koncentrerades kring de engelska frågorna, och föranledde även ett diplomatiskt ingripande, i det Gyllenborg ehuru förgäves besvärade sig hos engelska regeringen över Bensons kränkande uttalanden om Karl XI och Karl XII. I Sverige var det 1712 fråga om åtgärder mot skriftens spridning, men då rådet fruktade att väcka allmänhetens nyfikenhet, nöjde man sig med att under hand söka undertrycka den; år 1716, alltså efter Karl XII:s hemkomst, skall den emellertid ha blivit formligen förbjuden. Under den växande spänningen mellan Sverige och England försvårades helt naturligt B:s' ställning. Med sina prononcerade toryåskådningar och sin svenska härkomst kunde han ej undgå att bli misstänkt. År 1715 är han ännu kvar i parlamentet men blev senare, måhända redan samma år, utesluten därifrån på grund av sin främmande börd. I Gyllenborgs papper ha inga spår bevarats av att han deltagit i de jakobitiska stämplingarna, men han nämnes i förbigående i en annan källa i samband med försöken att öppna förbindelser mellan Sverige och Ryssland, och då den svenske ministern häktades, försäkrade man sig även om B.; redan efter några dagar släpptes han dock igen, då intet för honom komprometterande kom i dagen.

B. efterlämnade tvenne söner, John (d 1725) och Jacob (d 1738), av vilka den senare liksom fadern blev parlamentsledamot. Då båda avledo utan bröstarvingar, framträdde talrika svenska fränder med arvsanspråk, som även understöddes av den svenska diplomatin. Sålunda gjorde sig John och Jacob Banks' halvkusin, dåvarande assessorn L. J. Adlerstedt, först förhoppningar om att ensam få tillträda all den fasta egendomen på grund av förstfödslorätt men ingick senare, då hans utsikter visade sig prekära och han dessutom genom mösspartiets fall vid 1738–39 års riksdag förlorat hoppet om regeringens understöd, en överenskommelse om samverkan till gemensamt bästa med sina medarvingar, vilka å sin sida jämväl förut vidtagit åtskilliga åtgärder för att bevaka sin rätt. Det visade sig emellertid, att de svenska fränderna enligt engelsk lag ej kunde ärva fast egendom — den lösa hade åtgått till betalning av skulder — och frågan blev endast, om godsen skulle tillfalla en i England född systerdotterson till Jacob B. d. ä. vid namn John Strachan eller återgå till en yngre gren av Mary Tregonwell's familj. Processen härom pågick 1747, då några av de svenska arvingarna gjorde ett nytt försök att komma åt det rika arvet, och avgjordes först under senare hälften av 1700-talet på så sätt, att arvet delades mellan John Strachan och släkten Tregonwell; om Strachan uppges, att han 1752, innan det slutliga avgörandet fallit, sålde Milton abbey och 1753 blev »baronet of Nova Scotia». Strachan testamenterade ej obetydliga summor till sina fränder i Sverige, men de närmast hågkomna fingo aldrig kunskap därom och penningarna lyftes först långt senare för avlägsna släktingars räkning (Biogr. lexikon, N. F., 2, s. 320—321).

En yngre halvbror till Jacob B. d. ä. vid namn John Banks och en Charles Banks, son till en annan yngre halvbror, omtalas som bosatta i London, men John avled barnlös, och barn till Charles nämnas ej. Fullständigt förfelat är ett flerstädes mötande och flera gånger vederlagt eller betvivlat antagande, att Linnés samtida den berömde naturforskaren sir Joseph Banks skulle vara en ättling av den svensk-engelska Banks-släkten. Han tillhörde en sedan gammalt i Yorkshire och Lincolnshire hemmahörande familj, men förväxlingen blir så mycket lättförklarligare, som hans farfar sir Joseph Banks — en samtida till den ovannämnde parlamentsledamoten Jacob Banks d. y. — i maj 1728 blev parlamentsledamot för Peterborough. Åtminstone alldeles obestyrkt är vidare en gissning, att Lars Bengtsson Banck och professorn i Franeker Laurentius Gunnari Banck (se denne) skulle tillhöra samma släkt; den senare härstammade från Norrköping, den förre var enligt riddarhusgenealogins i intet avseende osannolika uppgift son till rådmannen i Jönköping Bengt Månsson, som skall ha varit son till en förmögen bonde i Småland. Utan hittills uppvisat samband med Lars Bengtsson Bancks släkt är slutligen en i England verksam miniatyrmålare vid namn Charles Ban(c)ks, vars porträtt efter en av honom själv utförd miniatyr stuckits i koppar av I. Mac'Ardell; å sticket, som även visar ett fantasivapen, läses bl. a.: »Charle Bancks gentilhomme suedois peintre a l'encre de l'achine, en mignature. 1748».