Sven Elofsson

Sven Elofsson, f omkr 1534 (Steneberg), trol i Delsbo, Gävl, d mellan våren 1599 (HSH 12, s 92) o 20 juli 1600 (HKR), trol i Västerås. Fader: kh Elof Larsson i Delsbo. Sekr i Gustav I:s kansli 56 (trohetsed 5 nov), sv sändebud till olika utländska hov 56–åtm 78, inskr vid univ i Wittenberg 61 o Jena 62, sekr i Erik XIV:s kansli 63–68, i kurländsk fångenskap 63–67, i tjänst hos Johan III 68–73, hos hertig Karl 73–93.

G 1) senast okt 1575 (Möller 1952–53) m Karin Ivarsdotter, d 1584, sannolikt före 10 sept, i Sthlm, Nik, dotter till borgmästaren i Sthlm Ivar Ivarsson o Margareta samt änka efter k sekr o underhäradshövdingen Klemet Hansson; 2) m Elisabet, d efter 3 nov 1606 (STb).

S var en av flera lågättade tjänstemän som under de första Vasakungarna gjorde karriär inom det kungliga kansliet. Han fick tjänst som sekreterare där 1556 och kom redan samma år att ingå i en stor beskickning till storfursten i Ryssland. Fem år senare följde han prinsessan Katarina (bd 21) till hennes gemål greve Edzard II av Ostfriesland. S stannade därefter kvar utomlands för studier. Sedan han 1563 återkommit till Sverige sändes han av Erik XIV till konung Sigismund II August av Polen för att inleda fredsförhandlingar med polackerna. Under resan blev han tillfångatagen av hertig Gotthard Kettler av Kurland som höll honom fången i tre år på slottet Bauske i nuvarande Lettland. Han utväxlades tillsammans med befälhavaren på Pernau slott Anders Persson (Lilliehöök, bd 23) i maj 1567 mot några polska fångna herrar och kom tillbaka till Stockholm i september samma år.

Då Erik XIV hösten 1567 uppehöll sig på Svartsjö slott tjänstgjorde S som sekreterare i den regering som tillfälligt styrde landet. Han var med vid försoningen mellan Erik och Johan på Väntholmen nära Svartsjö och kunde då överlämna brev och muntliga budskap från Polen till Johan och hans hustru Katarina (bd 20), som var syster till den polske kungen. Vid hertigarnas uppror sommaren 1568 sände Erik honom till dem med anbud om förlikning vilka dock avvisades. S verkar ha stått fri vid maktskiftet i samband med Eriks fängslande i slutet av september. Redan i mitten av oktober var han i den nya regimens tjänst då han blev nedkommenderad till Småland och Västergötland under ledning av Erik Gustafsson (Stenbock, bd 33), som var befälhavare över trupperna i de södra gränslandskapen. Våren 1569 återkom S från gränsen varefter han tillsammans med Arvid Gustavsson (Stenbock, bd 33, s 250) och Hans Björnsson (Lepasätten, bd 22, s 580) i juni anträdde en beskickning till Polen. Syftet var att inbjuda den polske kungen till Johan III:s kröning samt att kräva betalning av drottning Katarinas brudskatt och reglering av andra skulder som polska kronan ansågs vara skyldig den svenske kungen. I mitten av november var man åter i Sverige och redovisade resans utfall. Vad gällde de ekonomiska kraven hade dessa helt avvisats av den polske kungen. I slutet av 1570 sändes S till Stettin för att delta i fredsunderhandlingarna mellan Sverige och Danmark. Tre år senare lämnade han tjänsten hos Johan III med dennes goda vilja, trots att kungen flera gånger uppmanat honom att stanna kvar, och övergick i hertig Karls tjänst.

S blev hertig Karls förtrogne handsekreterare vilket framgår av den senares almanackor där han flitigt omnämns. Han skickades 1573 till Tyskland för att ordna med behövliga lejdebrev hos de nordtyska furstar som hertig Karl ville besöka på friarfärd. Hertigens resa uppsköts till 1577 då S medföljde honom liksom på den resa som företogs följande år. Han bevistade trolovningen med Maria av Pfalz (bd 25) i Heidelberg i maj 1578. Under hertig Karls bröllopsresa 1579 förestod han som förste sekreterare regeringen av furstendömet och mottog på hertigdömets vägnar hertiginnan Maria när hon landsteg i Nyköping. S drog sig tillbaka från sin tjänst 1593 men förekommer i hovets förtäringsräkenskaper ännu 1596. Han blev en förmögen man med stenhus i Stockholm och Uppsala samt förläningar i Södermanland och Västmanland. Hans fastigheter i Uppsala och Stockholm såldes 1604 och 1606 av hans änka Elisabet.

S:s främsta insats för eftervärlden är de minnesanteckningar han nedskrev över sin långa tjänstgöring hos tre kungar, kallade Paralipomena eller bijhandlingar … till konung Göstafs, k. Eriks och k. Johans regementes handlingar. De består av annalistiska noteringar från åren 1556–79 vilka uppenbarligen bygger på S:s egna upplevelser. Företalet är daterat i Västerås 1599 men skildringen bygger säkert på löpande minnesanteckningar. Genom sin tjänstgöring hos de första vasakungarna fick S en förstahandskunskap om olika händelser och episoder som inte är kända från annat håll. Arbetet tillkom troligen på hertig Karls befallning för att fylla de luckor i kröniketraditionen som fanns i skildringen av Gustav I:s sista år och för att ge bidrag till Erik XIV:s och Johan III:s historia. I texten finns en rad hänvisningar till handlingar som förvarades i kansliet, och S hänvisar också till en egen skildring av Gustav I:s sista tid och död som skulle vara tillgänglig i hertigens kansli. Denna berättelse är troligen identisk med den som senare tryckts (HH 20, s 154–57). S:s efterlämnade manuskript tillföll efter hans död häradsskrivaren Lars Eriksson, far till den blivande riksarkivarien Erik Palmskiöld (bd 28). Originalhandskriften till Paralipomena brann upp vid slottsbranden 1697, men texten finns bevarad i flera avskrifter och gavs 1825 ut i tryck.