Lepasätten, släkt

Lepasätten, konventionellt, av eftervärlden efter sätesgården bildat namn på en tavastländsk frälsesläkt, vars medlemmar endast brukade förnamn o farsnamn. Dess äldste säkert kände stamfar var häradshövdingen i Hollola, Tavastehus län, Hans Pedersson (d tidigast 1481) i Lepas (senare Stjärnsund) i Tyrväntö, Tavastehus län, som i sigillet förde två fågelfötter. I äktenskap med en dotter till riksrådet Henrik Svärd var han far till häradshövdingen i Hattula, Tavastehus län, Claus Hansson (d tidigast 1498) på Lepas.

I äktenskap med en syster till riksrådet Joakim Flemings hustru var denne far till Björn Clausson (d 1550 eller 1551) till Lepas, som blev student i Rostock 1516 o i Louvain 1517 samt studerade i Paris 1519. Han var bland de nio som enligt en registraturanteckning blev riksråd på riksdagen i Strängnäs 1523 några dagar före Gustav Erikssons (Vasa) val till konung. Från Finland var bland de nytillkomna riksråden även hans mödernekusiner Ivar o Erik Fleming (bd 16). Då 1510 års sv-ryska fred 1524 bekräftades i Novgorod, var Björn Clausson den ene av Sveriges båda främsta representanter o i realiteten den främste, då hans äldre kollega Knut Eriksson (bd 21, s 696) ej ens kunde skriva sitt namn. Hösten 1536 befullmäktigades Björn Clausson åter att resa till Novgorod, denna gång tillsammans med sin rådskollega Knut Andersson (Lillie af ökna), som var gift med en syster till hans hustru. De beseglade sommaren 1537 i Novgorod den nya traktaten om fred för sextio år. 1545 anmodade konungen Björn Clausson att tillsammans med bl a Erik Fleming o Knut Andersson fara till Finland för underhandlingar vid ryska gränsen, om vilka intet tycks vara känt. I övrigt kan om hans offentliga verksamhet nämnas, att han jämte andra riksråd deltog i riksdagarna i Västerås 1527 o 1544 o förhandlingarna med danskarna i Lödöse 1528 o i Kalmar 1540 samt satt i domstolen över västgötaherrarna efter upproret 1529. Hösten 1542 var Björn Clausson bland de nio finländare som kom att ingå i slottsloven på Sthlm under konungens vistelse i Östergötland på grund av Dackefejden. Liksom sin farfar var han häradshövding i Hollola, vilket kan beläggas från 1526 till hans död. I sitt sigill förde Björn Olausson ett halvt lejon i övre fältet av en delad sköld, alltså ett vapen helt olikt farfaderns o möjligen bildat på det snarlika vapen som förts av hans svärfars utdöda mödernesläkt Slaweka. Efter detta vapen har hela släkten o dess medlemmar i äldre litteratur ofta kallats "Lejon". Hans hustru var systerdotter till marsken Lars Siggesson (Sparre af Rossvik). Hon blev senare mor till Hans Hansson till Monikkala (bd 18). Med henne var Björn Clausson morfar till Jesper Matsson Krus (bd 21), som i sin ungdom förde mödernevapnet (Ruuth 1891). Med dennes arkiv har delar av Björn Olaussons arkiv kommit att bli bevarade i De la Gardieska samlingen i LUB (tr Bidrag 3 o FMU) o i någon mån även i Stavsundsarkivet i RA (Liedgren).

Hans son Hans Björnsson (d 1572) till Lepas blev student i Rostock 1549 o i Wittenberg 1550, namnes bland konungens småsvenner 1552—53, förordnades 1558 att jämte en annan person vara slottsloven på Nyslott i Gustav Finckes (bd 16) frånvaro o dubbades till riddare i Sthlm några veckor efter Erik XIV:s kröning 1561 tillsammans med bl a Henrik Klasson (Horn; bd 19), som åtminstone senare var hans svärfar. Därigenom fick han den herrtitel som gör att han kan skiljas från en samtida finländsk fogde med samma namn, med vilken han förväxlats (Lokalf). Kort före hertig Johans resa till Polen sommaren 1562 sände denne herr Hans till den polske konungen med silver jämte Henrik Klasson o sekreteraren Ezechias Gepfart (bd 17). Snart därefter beordrade emellertid hertigen Ture Ulfsson (Soop) att spionera på honom, o i maj 1563 anmodade hertigen honom att återlämna en guldkedja, som han haft till låns. När Erik XIV:s missnöje med hertig Johan började skärpas, höll sig herr Hans till konungen (SRA). Från slutet av år 1563 var han verksam i Reval, där han 1565—68 namnes som slottsfogde under svärfadern, som var ståthållare. 1568 biträdde herr Hans dennes förbund med den estländska adeln o staden Reval för gemensamt försvar mot såväl ryssarna som hertig Johan (Hansen). Efter den senares tronbestigning kan emellertid inga motsättningar beläggas mellan honom o denne. Sommaren 1569 reste sålunda herr Hans jämte Arvid Gustavsson (Stenbock) o sekreteraren Sven Elofsson över Reval, Riga o Vilna till Lublin för att inbjuda den polske konungen Sigismund August till Johan III:s kröning. De då framförda sv anspråken på återbetalning av Sigismund Augusts lån från Johan samt på Katarina Jagellonicas brudskatt o mödernearv avvisades. Efter Claus Kurselis (bd 21) bekanta kupp, genom vilken han i jan 1570 bemäktigade sig slottet i Reval, beordrades herr Hans o Klas Åkesson (Tott), som nyligen gift om sig med en syster till hans hustru, att bege sig dit med så mycket krigsfolk som kunde umbäras i Finland. Redan innan de hann fram, hade emellertid Reval återtagits genom Nils Dobblares (bd 11) kupp. På hösten s å efterträdde herr Hans Gabriel Kristersson (Oxenstierna) som ståthållare i Reval, vilket ämbete han innehade till sin död ett o ett halvt år senare. Månaden innan han utnämndes hade ryssarna börjat en halvårslång belägring av staden. Hösten 1571 slöt herr Hans på eget bevåg med ryssarna ett stillestånd, vars villkor ej godkändes av Johan III. Han var häradshövding i Övre Satakunta 1560—63 o i Sääksmäki, Tavastehus län, 1570—72.

Släkten utdog på manssidan med herr Hans bror Claes Björnsson (d 1579) till Gammelgård i Lampis, Tavastehus län, som från 1576 var i slottsloven på Reval, bl a under sju veckors rysk belägring i början av år 1577. På kvinnosidan utdog släkten med Hans Björnssons döttrar, av vilka en var gift först med Gödik Fincke (bd 16) o sedan med Axel Kurck (bd 21).