Märta Elisabet Katarina Tamm-Götlind

7 Tamm-Götlind, Märta Elisabet Katarina, syssling till T 6 samt syster till T 4 o T 8, f 16 okt 1888 i Tveta, Sth, d 22 juni 1982 i Uppsala. Studentex vid Åhlinska skolan i Sthlm 22 maj 07, ex vid Sthlms folkskollärarsem 5 juni 09, inskr vid StH ht 09, vid UU 31 jan 11, fil kand där 1 nov 13, fil mag 2 febr 14, vik lär vid Åhlinska skolan i Sthlm 14–vt 17, vid Sthlms folkskolesem 15–vt 17, eo medarb vid Landsmålso folkminnesarkivet (från 39 Dialekt- och folkminnesarkivet) i Uppsala, ordf i Uppsalaförb av Frisinnade kvinnors riksförb 23–35, i Folkpartiets kvinnogrupp i Uppsala 36–37, led av centralstyr för Internationella kvinnoförb för fred o frihet (IKFF) 46–53, av dess VU 58–64, adjungerad där 65–66, hedersled 67, ordf i IKFF:s Uppsalakrets 48–67, vice ordf där 67–73, föreläsare, skriftställare, medarb i tidskr o dagspress. – Fil hedersdr vid UU 80.

G 27 jan 1917 i Sthlm, Kungsh, m docenten Johan Alfred Götlind (före 1907 Gustafsson, bd 17), f 29 sept 1887 i Göteve, V Göt, d 11 april 1940 i Uppsala, son till lantbrukaren Gustaf Andersson o Josefina Gustava Johansdotter.

Märta T:s fader Oscar var barnbarn till den legendariske brukspatronen Pehr Adolf T (T 1), ”Gammel-Tammen”, på Österbybruk i Uppland. Modern hade också bruksbakgrund från Garpenberg och Horndal i Dalarna där hennes far avancerade från självlärd bruksförvaltare till brukspatron. T levde sina första sju år på Tvetabergs säteri utanför Södertälje, men av ekonomiska skäl blev man tvungen att sälja herrgården. Familjen bosatte sig då i Stockholm, där T till att börja med fick undervisning i hemmet men därefter genomgick åtta årskurser och tre års gymnasium vid Åhlinska skolan. En inspirerande lärare i historia var Lydia Wahlström och såväl T som flera av skolkamraterna skulle efter studentexamen 1907 komma att sysselsätta sig inom journalistik och pedagogik.

Efter ett sabbatsår fortsatte T på folkskollärarseminariet där hon tog sin examen 1909. Av fadern fick hon som myndig vid 21 år en penningsumma som räckte till tre utlandsresor och en symaskin. Men högre akademiska studier lockade och hösten 1909 skrevs T in vid Stockholms högskola. Litteraturhistoria för Karl Warburg var ett av ämnena, men den unga högskolan saknade undervisning i nordiska språk. T började därför 1911 studera i Uppsala som skulle bli hennes hemort för resten av livet.

En för T livsavgörande händelse blev den internationella rösträttskongressen i Stockholm i juni 1911. Tack vare sina i utlandet förvärvade språkkunskaper blev hon då utvald att jämte ett tjugotal andra kvinnliga studenter tjänstgöra som marskalk eller värdinna. Under öppningshögtidligheten gjorde hon och de andra marskalkarna entré bakom ett rösträttsstandar skänkt av Lotten von Kraemer (bd 21) med påskriften ”Justice”. T fick också lyssna till när den inom metodistkyrkan prästvigda chefsdelegaten för USA:s rösträttsorganisation, Anna Howard Shaw, predikade i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan. Här föddes T:s långvariga engagemang för kvinnors rätt att bli präster i Sverige. Hennes första bok handlade om just Anna Howard Shaw (1920) och när den brännande frågan gick mot ett avgörande skrev hon boken Kvinnliga präster jorden runt (1957) i vilken hon rapporterade om länder där kvinnor redan kunde bli präster. En annan höjdpunkt under rösträttskongressen var för T att på Stockholmsoperan få stå med standaret bakom Selma Lagerlöf (bd 22) medan hon höll sitt berömda tal Hem och stat. Dessa upplevelser formade T till en socialt engagerad kvinna inom rösträttsrörelsen, som hade många hinder att forcera på sin väg mot medborgarrätt även för kvinnor.

T tog fil mag-examen 1914. Hennes trebetygsuppsats i nordiska språk för Adolf Noreen (bd 27), Något om familjenamnen hos svenska romanhjältar, blev t o m publicerad i kulturtidskriften Ord och Bild. Under studierna lärde T känna bondsonen Johan Götlind från Västergötland och de förlovade sig i hemlighet. I januari 1917 gifte sig paret och året därpå disputerade han i nordiska språk. Makens västgötska ursprung och lidelse för dialekter och folkminnen smittade av sig på T och tillsammans engagerade de sig i framväxten av det 1914 grundade Landsmålsarkivet i Uppsala. Efter disputation fick maken tjänst vid arkivet och började bygga upp dess folkminnesavdelning. T, som efter examen tjänstgjort några år som lärare i Stockholm, lämnade utan saknad den yrkesvägen och födde två söner i början av 1920-talet.

T var makens assistent i samband med hans uppteckningar, särskilt i Västergötland. Därigenom fick hon uppslag till ämnen för artiklar och hon utvecklades till en fri skribent. Någon regelrätt journalist ville hon inte se sig som. Skriftställarskapet drygade ut hushållskassan påpekade hon själv. T nedlade också ett stort ideellt arbete och var genom åren engagerad i en rad föreningar och sammanslutningar. Föreningsliv och forskning vidgade T:s vyer och passade hennes utåtriktade natur.

T:s egen bakgrund i högreståndskultur och bruksliv gjorde att hon som ung hyste sympatier med bondetåget och var försvarsvän. Men hon påverkades av sin nya omgivning i Uppsala och övergick till det liberala lägret. T var 1923–35 ordförande i Uppsalakretsen av Frisinnade kvinnor och blev 1936 ordförande i Folkpartiets kvinnogrupp i Uppsala. Därtill lade hon ner ett mångårigt arbete inom Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) i såväl dess centralstyrelse som i dess Uppsalakrets i vilken hon var ordförande 1948–67. Andra organisationer hon var engagerad i var Svenska kvinnors medborgarförbund, Fredrika Bremer-förbundet, Föreningen för blindas väl, Svenska föreningen för de dövas väl, Svenska Röda korset och Rädda barnen. Den internationella, liberala, men även kristna idealiteten hos T gjorde henne till en viktig opinionsbildare bland kvinnor i Uppsala.

Under sönernas uppväxt skrev T ett antal barnböcker, både bilderböcker för de yngsta barnen och kapitelböcker för de lite äldre. Nallas saga (1926), illustrerad av Annie Bergman, är en björnhistoria från 1860-talet som bygger på T:s mors minnen från bruket i Dalarna. Några av kapitelböckerna hämtade miljöer från bruksbygden medan Djuren som skrämde bort trollen (1945), illustrerad av Kerstin Frykstrand, anknyter till folkminnen från Västergötland. Det barnlitterära fältet var ytterligare ett område som kunde skänka inkomster till akademikerfamiljen i Uppsala.

Till T:s viktigaste insatser hör hennes kulturhistoriska värv, som i skrift inledningsvis syntes i kvinnotidskrifter som Idun, Hertha och Tidevarvet. Därtill började hon turnera som föredragshållare med anföranden på kvinnoteman eller i brukshistoriska ämnen. T rapporterade även från de uppländska husmodersföreningarnas möten för Upsala nya tidning (UNT) i vilken hon regelbundet skrev recensioner och notiser, ofta under signaturen Tege.

T lärde sig tidigt att intervjua gamla sagespersoner. Särskilt ägnade hon sig åt att samla minnen från gamla bruksbor i farfars fars Österbybruk. Intervjumaterialet använde hon inte minst för föredrag ute i föreningslivet. T framhöll t ex att hon ofta fick tillfälle att gästa den stöttande prosten Axel Hambræus i Orsa då hon blivit änka och behövde miljöombyte genom att föreläsa på annan ort än Uppsala. Ett stort uppteckningsarbete, med början 1940 och drygt tio år framåt, utförde T även i Kinnekulletrakten. På uppdrag av Landsmålsarkivet och med ekonomiskt stöd av den störste markägaren, Wilhelm Klingspor, cyklade hon då runt bland gårdarna om somrarna för att med anteckningsblock och penna samla material om hur folket arbetade och levde där.

Flera av T:s kulturhistoriskt mest betydande artiklar publicerades i UNT:s julnummer. De grundades på gedigen forskning och ämnesvalen var ofta sociala såsom en artikel i julnumret 1946 om Fruntimmersföreningen i Uppsala. Genom åren levererade T drygt 20 artiklar till UNT:s julnummer. De flesta handlade om uppländska ämnen, lyfte fram arkivfynd och gav nya vinklingar på kvinnors och barns förhållanden i historien. Artiklarna vittnar om att hon kunde ha verkat som forskare. Den in i det sista samhällsengagerade T var under sina många änkeår en aktiv och produktiv folkbildare. Så sent som 1980 utsågs hon till hedersdoktor vid UU för sina insatser för folklivsforskningen i vid mening.