N Otto G Nordenskjöld

6 Nordenskjöld, Nils Otto Gustaf, sonsons son till N 1 systerson till N 4, f 6 dec 1869 i Hässleby, Jönk, d 2 juni 1928 i Gbg, Annedal. Föräldrar: översten Otto Gustaf N o Anna Elisabeth Sofia Nordenskiöld. Mogenhetsex vid h a l i Östersund 26 maj 86, inskr vid UU 20 sept 86, FK där 26 jan 89, extra geolog vid Sveriges geol undersökn (SGU) somrarna 89 o 90, studier vid univ i Greifswald vintern 93, FL vid UU 31 maj 93 o 24 febr 94, disp 14 mars 94, doc i mineralogi o geologi 17 april 94, FD 31 maj 94, upprätthöll delar av professuren i mineralogi o geologi 1 juli–31 dec 94, allt vid UU, studerade petrografi i Paris maj–juni 95, ledde vetensk exp:er bl a till Eldslandet o Patagonien aug 95–april 97, till Alaska mars–nov 98, till de antarktiska regionerna okt 01–jan 04, till Grönland maj–aug 09 o till Peru o Chile juni 20–april 21, prof i geografi (med handelsgeografi) o etnografi vid GH från 29 maj (k fullm 30 juni) 05, led av en komm i Gbg ang inrättande av en handelshögsk där 06, av internat polarkommissionen 07, ordf där 13–18, ordf i Geografiska fören i Gbg från hösten 08, led av styr för J E Ekmans gåvofond för inrättande av handelshögsk:kurser där 13, av styr för Gbgs museum från 14, av styr för Gbgs stadsbibi från 25 sept 14, prorektor vid GH 8 april (tilltr 1 juni) 14–29 sept 23, lär i ekon geografi vid handelshögsk:kurserna 15, led av rektorsnämnden vid GH 16–24, av styr för Gbgs botan trädgård från 25 nov 18, v ordf i styr för D Broströms donation från 17 maj 19, led av styr för Gbgs handelshögsk från 21, rektor där från 4 juli (k fullm 27 juli) 23, lär i ekon geografi där från 23. – LVA 16, LWS 08 (sekr 08–23, ordf 24), led o hedersled av ett stort antal uti akad:er o lärda sällsk.

G 21 okt 1905 i Kristiania, Uranienborgs kyrka, m Karen Antoinetta Berg, f 15 febr 1882 i Sem, Vestfold, d 15 mars 1981 i Gbg, Annedal, dtr till valfångststationsägaren Lauritz Jacob B o Martha Bull.

Otto N hade som skolpojke klart för sig vad han ville bli. I sin korta självbiografi, ingiven till VA (1917) skrev han: "Redan mycket tidigt var jag starkt intresserad av allt som rörde resebeskrivningar och avlägsna länder samt kartor och redan då var det min önskan att inrikta mina framtidsstudier så att jag en gång skulle kunna erhålla arbeten på dylika sätt." Han började sin vetenskapliga bana som geolog för att efter hand bli naturgeograf. Särskilt fördjupade han sig i mineralogi och petrografi. Doktorsavhandlingen, som ledde till docentur, behandlade ett petrografiskt ämne med' anknytning till hans hembygd Hässleby. N inriktade sig emellertid inte på en akademisk karriär utan fullföljde sitt intresse för okända eller föga undersökta trakter. Det var med N:s läggning naturligt att han i hög grad inspirerades av sin berömde morbror Adolf Erik N (N 4). Han understöddes också av dennes ständige mecenat Oscar Dickson (bd 11). Patagonien och Eldslandet var områden som inte varit föremål för vetenskapliga undersökningar vare sig det gällde geografi eller biologi. N ledde en expedition dit, som varade nästan två år. 1890-talet var en fruktbar tid för den glaciologiska forskningen. Ett viktigt mål för N:s expedition var att få kännedom om isens utbredning i Patagonien. Värdefull kunskap vanns också om de sydligaste Kordillererna och det förut relativt okända inre av södra Patagonien. Resultaten av expeditionen redovisades i ett vetenskapligt verk i tre band samt i N:s reseskildring Från Eldslandet (1898). Intresset för sydpolsforskningen – vilken praktiskt taget legat nere sedan James Clark Ross' expedition i början av 1840-talet – hade tagit ny fart vid seklets slut, främst sedan A de Gerlache med fartyget Belgica 1897–98 trängt in mellan öarna i det yttre Antarktis och företagit den första kända övervintringen där. N beslöt sig för att organisera en sv Antarktisexpedition. Innan han satte sin plan i verket gjorde han en kortare expedition med vetenskapsmän och gruvspecialister till Alaska och guldgrävarnas nyupptäckta Klondyke, bekostad av sv finansiärer. Sommaren 1900 åtföljde han den danske löjtnanten G C Amdrup på en expedition till Grönland, där han under två månader skaffade sig erfarenhet gällande utrustning och organisation av en polarexpedition. Deras fartyg Antarctic var ursprungligen ett norskt fångstfartyg, som förvärvats av paleobotanikern A G Nathorst (bd 26) för hans Svalbardsexpeditioner i slutet av 1890-talet. Det som än mer stimulerade N var att den norske kaptenen C A Larsen, som hade vetenskapliga intressen, hemfört intressanta växtfossil från Antarktis.

N önskade att hans expedition skulle ha bredast möjliga vetenskapliga representation. Som kapten på Antarctic, vilket inköpts, anställdes Larsen. Den naturvetenskapliga staben kom att bestå av geologen J G Andersson, meteorologen G Bodman, zoologen K A Andersson, botanisten C Skottsberg, kartografen S A Duse, läkaren E Eklöf och den argentinske löjtnanten J M Sobral. Det hade mött svårigheter att finansiera expeditionen. Tyska och engelska regeringarna anslog visserligen betydande men otillräckliga bidrag. Argentinska staten gav frikostiga gåvor in natura. N fick privata medel från svenskar, men han måste personligen ta upp stora lån för att göra företaget möjligt. Det väckte förvåning att man på officiellt sv håll förhöll sig helt kallsinnig. Adolf Erik N kände sig som släkting jävig och lade inte in sin auktoritet i ärendet. Under ett föredrag i VA 1963 till sextioårsminnet av expeditionen meddelade C Skottsberg att akademins avstyrkande berodde på ett missförstånd. Den inflytelserike Nathorst hade felaktigt fått uppfattningen att expeditionen till väsentlig del skulle livnära sig genom jakt, vilket ogillades. Då expeditionen fick ett oväntat, nära katastrofalt förlopp, visade det sig emellertid att jakt på sälar och pingviner blev ett villkor för överlevnad.

Antarctic lämnade Gbg i okt 1901 och nådde i jan 1902 Sydshetlandsöarna. I febr landsattes N med fem andra deltagare på Snow Hill-ön söder om Graham Land. Fartyget återvände norrut för att samla vetenskapligt material i Eldslandet, Falklandsöarna och Sydgeorgien. Sommaren, dvs okt 1902–mars 1903, kännetecknades av en ovanligt svår issituation. Då Antarctic enligt överenskommelse kring nyåret skulle tränga fram till N:s läger på Snow Hill, fastnade fartyget i isen. En avdelning med J G Andersson som ledare gick över isen mot lägret men nådde inte fram utan måste övervintra under de mest primitiva omständigheter. I jan skruvades Antarctic ned av isen. Besättningen och vetenskapsmännen räddade sig till Paulet-ön. Expeditionen var sålunda delad i tre grupper, som ingenting visste om varandra, och som fick övervintra var för sig. En argentinsk undsättningsexpedition anlände till Snow Hill i början av nov. Under tiden hade de andra delarna av expeditionen oberoende av varandra börjat röra sig mot huvudlägret. I närheten av detta kom de i kontakt med varandra ungefär samtidigt som undsättningsexpeditionen anlände. Sammanträffandet betraktades närmast som mirakulöst och räddade sannolikt livet på merparten av expeditionsmedlemmarna.

Resultatet av N:s expedition blev betydande trots att mycket material gick förlorat genom Antarctics undergång. Graham Land blev grundligt undersökt genom N:s slädexpeditioner från Snow Hill. Mycken information gav också undersökningarna av Antarktis' klimat och isförhållanden. Även i zoologiskt avseende blev expeditionen epokgörande genom rika fynd av djurfossil och tertiära och äldre växtfossil. Genom dessa upptäckter kom forskningen om Antarktis' utvecklingshistoria och del i jordklotets landformationer in i ett nytt skede som förebådade teorierna om Gondwanaland och kontinentalförskjutningen.

N hedrades mycket efter återkomsten till Sverige. Hans och kamraternas populärvetenskapliga skildring Antarctic, två år bland Sydpolens isar, översattes till flera språk och väckte nästan lika stort uppseende som tidigare hans morbrors tvåbandsverk om Vegaexpeditionen. Samtidigt som N outtröttligt kämpade för att skaffa pengar till publiceringen av resultaten från sin expedition, måste han också reglera de skulder som expeditionen ådragit sig. Han fullföljde också återbetalningarna till sista öret. Under hela sitt återstående liv måste därför N leva under flit och stor sparsamhet. Trots detta uppgav han inte tanken på nya expeditioner. 1909 gjorde N en ny färd till Grönland, där han särskilt undersökte det förut ofullständigt karterade Holstenborgområdet. Han gjorde profiler från kusten till inlandsisen och klarlade sammanhanget mellan dem och de olika landskapsformernas bildning. N intresserade sig också för eskimåerna och den danska administrationen på Grönland. I England väckte N intresse för en ny sydpolsexpedition och medel garanterades där. Anslag beviljades också från sv håll, men första världskrigets utbrott omintetgjorde projektet.

De insamlade medlen kom emellertid att användas för en expedition till Sydamerika 1920–21. N planerade studier dels av ett tropiskt område i Perus inre, dels i Sydpatagonien, där han ville fortsätta sina forskningar rörande de stora ismassiven. Han ingick i en peruansk expedition över Kordillererna, som emellertid möttes av åtskilliga svårigheter. Under stora strapatser nåddes urskogsområdet vid en av Amazonflodens källor. N arbetade fram två profiler av Kordillererna och intresserade sig också för en tidigare knappast känd indianstam. Efter en enligt N:s mening alltför kort expedition återvände forskarna till Lima. N begav sig därifrån till södra Chile, där marinen ställt en liten transportbåt till hans förfogande. Med denna gick han in i Kellyfjorden, varifrån han studerade den väldiga San Todeo-glaciärens förland och stora tunga. N har drastiskt skildrat expeditionens vedermödor under iskyla och ständigt strömmande regn.

Kort efter det att N kommit hem från Antarctic-expeditionen erhöll han en nyinrättad professur i geografi med handelsgeografi samt etnografi vid GH, där han senare även blev prorektor. Han gick med stor energi in för att bygga upp den nya geografiska institutionen. Många andra uppgifter lades också på honom, eftersom högskolan var en liten akademi, som gärna ville hävda sig mot de äldre universiteten och StH. Han tog 1908 initiativet till bildandet av Geografiska föreningen i Gbg, det första skandinaviska geofysikermötet i Gbg anordnades 1918 på N:s tillskyndan, och han var 1923 generalsekreterare vid det 17:e skandinaviska naturforskarmötet där. Hans centrala ställning i Gbgs kulturliv framgår av att han var ledamot av styrelserna för stadsbiblioteket, museet och stadens botaniska trädgård. En viktig insats gjorde N som initiativtagare till Handelshögskolan i Gbg (1923), där han verkade både som rektor och som föreläsare i ekonomisk geografi. Ett annat arbetsfält var WS, där han var sekreterare i 15 år. Genom sina goda internationella förbindelser kunde N dit inbjuda framstående föredragshållare, t ex Ernest Shackleton, Roald Amundsen och Knud Rasmussen.

N blev föremål för åtskilliga hedersbetygelser; bl a fick han Vegamedaljen 1904, i VA invaldes han 1916, och han blev även ledamot i flera utländska lärda sällskap. N hade en bred beläsenhet, som i förening med hans lust för skarpa konklusioner och syntetisering, gav honom en pregnant för-fattarprofil. Detta avspeglas i hans omfattande produktion av populärvetenskapliga arbeten. Förutom skildringarna från olika expeditioner skrev han flera översiktsarbeten såsom Polarvärlden och dess grannländer (1907) samt Polarnaturen (1918), ett arbete som utvidgat och kompletterat översattes för att ingå i en handbok som 1928 utgavs av American geographical society i New York. N:s bekantskap med Sydamerika avsatte också flera arbeten, där han tog upp aktuella spörsmål, t ex Kolonisationen och naturfolken (1914), Människor och natur i Sydamerika (1923) samt en omarbetning härav, hans sista bok, Sudamerika, ein Zukunftsland der Menschheit (1927), en i belysning av senare tiders utveckling måhända alltför optimistisk betraktelse.

N var religiös men sökte aldrig påtvinga andra sin tro. Han deltog gärna i kyrkligt arbete och intresserade sig särskilt för de ekumeniska strävandena i Nathan Söderbloms anda. Detta engagemang förde N på resor till olika länder för kontakt med inflytelserika likasinnade.

Bidrag till en karakteristik av N har lämnats bl a av hans vetenskapliga medarbetare. En expeditionsdeltagare uppger, att det under sydpolsfärden inte var så "lätt att komma honom inpå livet; icke så, att han var otillgänglig i sitt yttre uppträdande, tvärtom såg han gärna människor omkring sig, men till sin natur var han närmast sluten. Han var en ganska ung man, då han drog ut på sydpolarfärden, men på oss kamrater, som voro ännu yngre och togo livet lätt, verkade han äldre än födelseåret angav. Vi funno honom allvarlig och mognad och tänkte väl icke så mycket på, att han ensam bar ansvaret och bekymren. Han gjorde dock inga ansträngningar att verka suverän chef, utan frågade gärna andra till råds. ... Jag kan icke erinra mig, att han någonsin förgick sig, även om hans tålamod sattes på hårda prov; vi voro nog tämligen bullersamma och respektlösa, men med karakteristisk försynthet fann han sig dock tillrätta" (Skottsberg 1928). Vetenskapen hade ännu mycket att vänta av N, då han ännu inte 60 år gammal blev påkörd utanför hemmet av en buss och avled några dagar senare.