Tillbaka

Carl Israel Hallman

Start

Carl Israel Hallman

Författare, Poet

3 Hallman, Carl Israel, bror till H 2, f 31 dec 1732 i Sthlm (Hedv El), d 23 april 1800 där (Klara). Inskr vid UU 28 nov 46, bergsex där 52, auskultant i Bergskoll 12 juni 52, relationsskrivare där 19 juni 55—29 mars 59. Författare. — Ogift.

Redan som ung student i Uppsala framträdde H som verstalare och tillfällighetspoet. Efter en tidigt avbruten tjänstemannabana ägnade han sig helt åt författarskap och blev en känd gestalt i Sthlms teater-och ordensliv, nära vän till Bellman (»Bror Bellman, bror Hallman och bror Kexeli...»). Han fick snart ett för en nutida bedömare överdrivet skalderykte. J G Oxenstierna hörde honom vid ett tillfälle 1770 läsa verser »fulla av eld och kvickhet. Han är ett snille av den art, som föga äro kände och mest förtjäna vara det.»

Sin litterära talang utvecklade H alltmer åt det humoristiska hållet. Mycket populär blev Corporal ölbom, en parodi på Creutz elegi Zephis. H visar här sin starka sida som författare, när han med dråplig effekt överför elegins ljuva pastorala kärlekssvärmeri till krogmiljö och lägger orden i en försupen korprals mun. Creutz lär ha yttrat, att han hellre hade velat vara upphovsmannen till parodin än till sin egen dikt. Elegie eller Sorgeqväde öfver den afdankade plumen är en skämtsam satir med anledning av överflödsförordningen 1766.

Känd och uppskattad i de vidaste kretsar blev H dock först under den gustavianska tiden, nu främst som författare av operaparodier, under stormande bifall från hög och låg framförda av Petter Stenborg på Humlegårdsteatern. Genombrottsverket var Casper och Dorotea (1775), en parodi på Lalins opera Acis och Galathea, som enligt Gjörwells samtida omdöme »lämnar Bell-man ett gott stycke efter». Operahandlingen har transponerats till ett komiskt triangeldrama på krogen Tyska paradiset på Djurgården mellan en skomakargesäll, en uppasserska och skolmästaren Dunderbom. Recitativ, arior och kupletter återges förvrängda i folkligt humoristisk stil. Mycket av komiken går naturligtvis förlorad för en sentida läsare, som inte kan uppleva kontrasten mellan parodin och dess förlaga, framförd i 1700-talets patetiska operastil. Detta gäller också Petis och Telée, som är en karikatyrisk återgivning av Wellander-Uttinis opera Thetis och Pelée, och Donnerpamp, där H parodierar den på K teatern samtidigt spelade Roland av Quinault. För det musikaliska arrangemanget i styckena svarade Carl Stenborg.

I H:s produktion ingår också en dramaparodi, Skeppar Rolf, som bygger på Gyllenborgs skådespel Birger Jarl och Mechthild. Den uppfördes av pagema inför Gustav III, varvid H själv kreerade huvudrollen. Stycket är onekligen ett lyckat skämt, men Gyllenborg blev förbittrad och klagade inför kungen. Denne, som tycks ha mycket uppskattat H:s parodiska skådespel, skall som straff ha ålagt H att även ta sig an Wellanders ovan nämnda operatext. H:s parodier röjer en humoristisk begåvning och en viss originell kvickhet, som dock ibland kan urarta till plumphet. En helt annan, förfinad sida av sin talang skall H ha visat i två seriösa operatexter, vilka dock gått förlorade sånär som på några fragment av den ena.

Bland H:s helt självständiga komiska skådespel erbjuder de två styckena Finkel eller Det underjordiska bränvins-bränneriet och Finkels parentations-act störst intresse. Det förstnämnda skildrar, hur några avlidna dryckeskämpar i »Plutos rike» inrättar ett eget bränneri och hänger sig åt dryckes-orgier i de dödas värld — en högst bisarr och absurd historia. Realistisk miljö med mustigt skildrade folkliga typer präglar Finkels parentationsakt. Komedierna är burleska skämt med brännvinsdoftande dekisfigurer som Finkel, Ölbom och Nasenblom, till det yttre nära släktingar till Fredman och hans kumpaner men utan dessas poetiska melankoli och storslagenhet i förfallet. Deras livsstil kan sammanfattas i Finkels bekännelse: »Vid brist av brännvin jag långt hellre väljer döden.» En modern läsare ser dem som mer beklämmande än skrattretande uppenbarelser. En munvig och drastisk dialog — ibland på svensktysk rotvälska — utmärker H:s hithörande verk. Inte minst gäller detta Bousaronerne, en erotisk komedi, så frispråkig att dess framförande först förbjöds.

Det enda teaterstycke av H som överlevde honom är hans finaste och mest kultiverade, vådevillen Tillfälle gör tiufven. Den uppfördes första gången på Ulriksdal i hovets närvaro i april 1783 och spelades för 212:e gången på Operan 1885. Kring tillkomsten av detta så livskraftiga sångspel rådde länge en viss oklarhet. Officiellt gällde vid premiären G M Armfelt som dess upphovsman, och han hyllades också som sådan av Kellgren i Sv akademin. Men tidigt blev det en offentlig hemlighet att H var den egentlige författaren. Om hur saken närmare låg till, utspann sig senare en seg litteraturhistorisk diskussion. Var gränsen i detalj går mellan Armfelts och H:s insatser låter sig väl ej avgöra. Men tydligt är, att uppslaget och planeringen i stort är av Armfclt, medan intentionernas förverkligande och versifieringen väsentligen är H:s verk (Risberg). Bellman har säkerligen biträtt vid melodivalet (flera av hans melodier ingår), liksom han författat Marktschreierscenen, i vilken han vid premiären gestaltade huvudrollen. Aktörerna var i övrigt hovfolk, bl a Armfelt, som troligen också författat slutkupletten med dess maning: »Gör som vi, begynn att skriva!»

Som vådevill eller sångspel är Tillfälle gör tjuven det första verket i sin art i vår litteratur. Uppslaget har Armfelt säkerligen fått från franska förebilder. Styckets innehåll är enkelt och harmlöst, en liten folklig idyll kring kärlek och marknadsliv; till dess poetiska charm bidrar den lediga versen och musiken, vilken, såsom det heter i företalet till den tryckta upplagan, är »glättig, narraktig och behaglig».

Sedan Humlegårdsteatern nedlagts 1784, upphörde H:s författarskap för scenen. Med Tillfälle gör tjuven öppnade han vägen för ett sv folkligt sånglustspel. Hans andra verk med sin ofta genuina och levande sthlms-prägel och sina osminkade bilder ur de lägre folkgruppernas liv erbjuder mer kulturhistoriskt än estetiskt intresse. Som folkliga muntrationer är de utgångspunkten för en scenisk tradition som via August Blanche och Emil Norlander har sena utlöpare i vår tids populära revyer med sthlmsk lokalfärg.

De sista decennierna av sitt liv synes H ha ägnat sitt huvudsakliga intresse åt ordenslivet. Ett vittert och backanaliskt sällskap, vars primus motor han var, hette Grekerne, ett annat, mer nationellt och patriotiskt, var Augusti-Bröderne. Han räknas vidare som en av Par Bricoles stiftare och blev efter Bellman detta sällskaps ordensskald.

H:s levnadsöden var, heter det i det gamla Biographiskt Lexicon, »på en gång brokiga och enformiga». Till hans originella personlighet och bohemiska levnadssätt är knutna en rad anekdoter. Så skall han i sällskap med Kexél ha börjat dagen med att ta morgonsupen hos en för sin praktfulla näsa känd apotekare, förebilden till Näsenblom. Inget annat tyder dock på att H skulle ha varit i någon högre grad förfallen till dryckenskap, åtminstone inte enligt hans samtids sätt att se. I företalet till Det underjordiska brännvinsbränneriet säger han sig avse en moralisk tendens med stycket: att genom sin drift med fyllbultar »förbättra en enda ännu levande Finkel».

Att H:s tillvaro inte saknade sina mörka inslag — man gissar väl närmast på ekonomisk misär — antyds av Livijn i en karakteristik 1829 av »de muntra tillfälligheternas sångare, den milde H.---Glad utan att själv ana det, spetsig utan att vara förarglig, trevlig i alla öden och måttlig i anspråk som i behov, sökte han varje tillfälle att skämta över en värld, som inte alltid skämtade med honom.» Stjernstolpe, den förste utgivaren av H:s skrifter, säger sig ha hört vänner och anhöriga till H enstämmigt intyga, »att han även under sin sena ålderdom varit mycket livlig och glad, samt att han, i varje sällskapskrets där han visade sig, givit ton åt det fria okonstlade nöjet». Och Thorild, som troligen träffat H och mycket beundrade hans självständiga burlesker — »mästerliga och av stort snille» — karakteriserar den äldre H så: »en glad anakreontisk gubbe, en patriark för det lustiga, vars huvud nu är så skönt som en antik».

Gösta Lundström


Svenskt biografiskt lexikon