Carl Anders Plommenfelt

Plommenfelt, Carl Anders (före adl Plomgren), f 7 mars 1750 i Sthlm, Nik, d tidigast 1785 trol i USA. Föräldrar: grosshandlaren Anders Plomgren (se ovan) o Margaretha Biörckman. Inskr vid UU 2 juni 67, auskultant i Bergskoll 2 aug 69, adl 23 jan 70, eo notarie i Bergskoll 4 dec 71, företog en resa i Europa 72–76, vice ceremonimästare vid hovet 19 jan 77, ceremonimästare 4 maj 78 (tjänstebefriad från 80), förklarad fredlös o biltog 22 mars 82, fråndömd adelskapet 12 april 82. – Ogift. – LPS 77.

P växte upp under synnerligen goda ekonomiska förhållanden. De akademiska studierna inriktades på bergsvetenskap, och från hans första år som tjänsteman i Bergskollegium finns bevarade ett par gruvkartor och mineralogiska uppsatser av hans hand. Med början 1772 gjorde den nyadlade P en femårig studieresa i Europa, huvudsakligen avsedd att fördjupa hans insikter i bergshantering. Resans imponerande program är delvis känt genom de anteckningar som gjordes av hans ledsagare, först bergsvetenskapsmannen Erik Geisler (bd 17, s 45) och efter dennes död 1773 av medicinprofessorn Adolph Murray (bd 26). I Geislers sällskap företog P en rundresa i England och Skottland, och tillsammans med Murray färdades han runt kontinenten och besökte bl a Voltaire i Genève.

Resan fick emellertid betydelse för P på ett helt annat område än inom bergshanteringen. Möjligen influerad av det stråk av mysticism som kan ha levt kvar i Bergskollegium imponerade han i tyska frimurarkretsar genom sina kunskaper i fördolda ting. Han blev särskilt intresserad av den av fransk riddarmystik påverkade s k Strikta observansen och dess jämfört med sv frimureri ståtliga ceremoniel och utbyggda organisation. I samråd med den på resa i Europa stadde hertig Fredrik Adolf (bd 16) inleddes ansträngningarna att sammanföra den Strikta observansen med sv frimureri. Åter i Sverige vann P omgående hertig Karls gunst och erhöll hovcharger. Kungens misstro skingrades sedan tillfälle yppats att göra Karl till ledare för Strikta observansen. En viktig orsak till P:s framgång var att han sade sig stå i kontakt med ordens hemliga "superiörer", och att han under en vistelse i Florens fått pretendenten Charles Edward Stuarts löfte om att dennes frimureriska värdighet skulle flyttas över på Karl. P upphöjdes nu till frimurerisk diplomat. Tillsammans med J G Oxenstierna (bd 28), som han redan under studietiden introducerat i en studentikos hemlig orden, förhandlade han 1777 på flera platser i Tyskland med företrädare för orden. De lyckades visserligen få hertigen till ordensmästare för VII provinsen, men den maktställning de hoppats på för sv frimureri och för sv utrikespolitik följde aldrig. En stor sammankomst på Maltesholm 1778 uppenbarade också för tyskarna att föga av värde fanns att hämta hos det sv frimureriet.

I de följande förvecklingarna och brytningen med det tyska frimureriet 1781 tycks P ha spelat en undanskymd roll. Även om han särskilt från tyskt håll uppbar kritik för sitt agerande fortsatte han en tid att spela en stor roll i den sv frimureriska utvecklingen mot större mysticism. Han sägs ha "exciterat" orden "på en fanatisk och chimerisk ton" (Fersen, 5, s 85). Bekanta är de mystiska seanser han ledde och särskilt hans framkallande av andar långfredagen 1779, där det mest påtagliga resultatet var en plötslig och intensiv ömhet mellan de k bröderna. Han kunde på sitt fideikommiss Huvudsta förevisa ett laboratorium för "de högre vetenskaperna" som imponerade på hertig Karl. G J Adlerbeth (bd 1), som var personlig bekant med P, vittnade om att han ägde en påtaglig verbal talang som fick särskilt djup genom profetiska uttalanden. Några få bevarade anteckningar av P:s hand visar att han värderade personers potentiella politiska nytta efter deras andliga insikter.

Parallella händelseförlopp bidrog till P:s spektakulära fall. När kungen sände en emissarie till Florens 1780 för att vinna pretendentens stöd och få del av hans kunskaper, visade sig pretendenten fullständigt ovetande. Det skamfilade rykte P lämnat efter sig i staden förbättrade inte heller hans ställning. 1779 gick handelshuset Plomgren – där P inte verkade aktivt – i konkurs, och en vidlyftig process inleddes av utländska köpmän mot främst P och svågern Fredric Horn (bd 19). P:s agerande under processen väckte uppseende. Han misstänktes, troligen på goda grunder, för att tillsammans med Horn ha arrangerat delägaren Fredrik Lundins flykt ur Sverige, som föregåtts av att Lundin förklarat sig ensam ansvarig för firmans förluster. Missnöjd med målets snabba handläggning i hovrätten begärde P att det skulle återförvisas till de olika underrätterna. När framställningen föredrogs i rådet understöddes P av sina frimurarbröder bland riksråden, men kungen agerade kraftfullt, bl a för att markera majoritetsbeslutet, genom att låta riksrådet M v Hermansson (bd 18) gå över till justitierevisionen. Hovrätten fick order om att inte ta ferier förrän dom fallit. En ed avlagd av P under processen i syfte att styrka hans oskuld uppfattades av många som falsk; han fick order om att avhålla sig från högre grader i frimureriet, och missnöje bland de utländska sändebuden gjorde hans ställning vid hovet ohållbar. Hans person förföll snabbt; enligt L v Engeström skall den magre och koppärrrige P genom "all sorts liderlighet ådragit sig mycken sjuklighet och blodspottning"(Ip 21, KB). 

Avgörande för P:s vidare öde blev att han på en fönsterruta på krogen Clas på hörnet i Sthlm skrev att kungen var en bedragare. Rutan skars ut och överlämnades till kungen, enligt uppgift genom P:s vän A F Muncks (bd 25) försorg. När majestätsbrottsprocessen pekade fram mot en oundviklig dödsdom främjade kungen den vankelmodige P:s flykt. Denna gick först till Norge, varifrån han tackade Horn för all hjälp, och vidare på okända vägar till Amerika. Det sista bevarade livstecknet är en rapport från sv konsuln i Boston 1785, vari uppges att P var verksam som handlande där, "galnare än jag tror han någonsin varit" (Biographica). Han skall då ha använt namnet La Marliere. Allt som återstod i Sverige var den på Riddarhuset överkorsade skölden, ännu (1995) den enda i sitt slag.