Noot, van der, släkt

van der Noot, ännu i Belgien – om man får döma av släktnamn och vapen – fortlevande adelssläkt från Brabant, enligt uppgift (Azevedo; Vegiano) känd sedan 1300-talet. Översten i kejserlig tjänst Wouter v d N var far till Karel v d N (d tidigast 1573) och Gaspard v d N (d tidigast 1583), vilka var bland Wilhelms av Oranien anhängare under konflikten med spanjorerna. Karel v d N blev farfar till guvernören i Grave i Nordbrabant överste Lamoraal v d N (d före 1646), vars änka, som var dotter till generallöjtnanten och guvernören i Grave Thomas van Stakenbroek (d 1644), gifte om sig med Axel Oxenstiernas systerson sedermera riksrådet, presidenten och friherren Knut Kurck (bd 21). Av hennes sju barn i första giftet kvarstannade sonen kapten Lamoraal v d N (d tidigast 1662) liksom dottern Lucretia v d N i Holland, medan de övriga följde henne till Sverige. Dottern Louise v d N (d 1654) var hovjungfru hos drottning Kristina, och hennes syster Anna Walborg v d N (d i början av 1680-talet) blev 1668 gift med assessor Hendrick de Moucheron (bd 11). Bröder till dem var löjtnanten Roudolf Carl (ej Roudolf Erik) v d N (1641–69) och Mauritz v d N (1642–52).

Deras äldre bror Thomas v d N (d 1677) blev kammarpage hos drottning Kristina 1651 och deltog som hovjunkare i sin styvfars kusin Erik Oxenstiernas ambassad till Gottorp 1654 för att underhandla om det planerade äktenskapet mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (bd 18) samt överföra den senare till Sverige. 1655–57 var han med i kriget mot Polen. Efter återkomsten till Sverige fick han en muskötkula genom högra armleden i en drabbning nära Uddevalla, och i sjöslaget mot den holländska flottan i Öresund 1658 fick han splitter i samma arm. Vid Lars Kaggs (bd 20) anfall mot Halden i Norge 1660 utmärkte sig v d N genom att "jaga fienden ut ur sina bästa skansar" men skadades i huvudet "rätt utmed högra ögat", så att hans soldater måste bära honom halvdöd därifrån. 1666 var han marskalk vid Jöran Flemings (bd 16) och Peter Julius Coyets (bd 9) ambassad till England för medling mellan detta land och Holland. 1668 naturaliserades v d N som sv adelsman, och s å befordrades han till överste för Västmanlands regemente. 1674 blev han friherre, och s å sändes han till Holland för ett försök till närmande mellan Sverige och detta land och för att i hemlighet motarbeta ratifikationen av 1673 års traktat mellan Holland och Danmark; han kom där att följa den holländska armén under dess kamp mot fransmännen. 1676 blev v d N kommendant i Demmin i Pommern, som han efter ett tappert försvar måste uppge mot fritt avtag till Stralsund för den sv delen av garnisonen. 1677 blev han v kommendant i Stettin, och så utnämndes han till generalmajor, men denna befordran torde inte ha kommit till hans kännedom, innan han under försvaret av Stettin träffades av en granatskärva i huvudet, så att han efter tre dagars svåra smärtor avled, v d N hade 1662 gift sig med den ena av den adlade och mycket förmögne hovköpmannen Claude Hägerstiernas (bd 19) båda döttrar. Svärföräldrarna överlevde honom, men han hade kort efter bröllopet av svärfadern fått från kronan köpta skattehemman i Halland (Ekeblad, 2, s 332 o 391), av vilka ett blev säteri och fick namnet Stjämeberg (jfr bd 19, s 606, o Åkerhielm). 1670–71 hade han köpt två tomter på Södermalm i Sthlm, där han lät uppföra det ännu bevarade palats som gjort hans namn känt för eftervärlden.

Hans äldste son, Lamoral v d N (1663–1710), utmärkte sig under sin fars f d chef Otto Wilhelm Königsmarcks (bd 21) befäl i venetiansk tjänst i kriget mot turkarna bla vid belägringen av Aten 1687, blev överstelöjtnant i holländsk tjänst 1692, fick överstes avsked 1703 och blev så överste för Upplands m fl landskaps femmänningsregemente i sv tjänst. Han stupade i slaget vid Helsingborg, där han anfört centerns andra linje. Den genom de adliga ättartavlorna spridda uppgiften, att v d N skulle ha befordrats till generalmajor, måste vara oriktig, eftersom han nämns som överste ännu i Magnus Stenbocks rapport till defensions-kommissionen efter slaget vid Helsingborg (Carlson 1890) och i en skrivelse från rådet till konungen följande år (HH 9).

Med honom torde släktens sv gren ha dött ut på manssidan, men ända till 1737 levde en av hans systrar, som var änka efter generalmajoren Carl Gustaf Roos.