Johan Nybom

Nybom, Johan, f 8 dec 1815 i Uppsala, d 23 maj 1889 i Västerås. Föräldrar: skomakaren o tullvaktmästaren Johan N o Katarina Kristina Östman. Inskr vid UU 1 dec 35, utg av Student-Bladet 25 nov 45–23 dec 46, medarb i Westmanlands läns tidn 61–70. Skald. – Ogift.

N kom från ett fattigt hem i Uppsala och fick tack vare hjälp av utomstående studera vid stadens katedralskola, där han gick ut som primus. En skolkamrat till N var L De Geer (bd 10), som beskriver tonåringen N som "en god, anspråkslös och sedig yngling med ett varmt hjärta och den rikaste poetiska begåvning". Hans studier fortsatte sedan vid UU. Lättledd och bekymmerslös fångades han upp av det glada – ibland råa – studentlivet; detta jämte en tidigt grundlagd svaghet för punsch drog honom alltmer bort från lärdomen. Han blev en överliggare av det klassiska slaget.

Uppskattad för sin versifikatoriska talang och sin förmåga att ledigt uttrycka sig i bunden och obunden form blev N Upplands nations och snart hela studentkårens talesman vid solenna tillfällen. Hans avsikt var att bli präst, men trots uppmuntran och stöd från vänner som B E Malmström (bd 25), C A Hagberg (bd 17) och I Hwasser (bd 19) nådde han inte fram till examen. För att rädda honom från bohemlivets påfrestningar fick ärkebiskop Wingård honom inackorderad i Vassunda prästgård, där han, med täta besök i Uppsala, stannade i över sex år.

Sina poetiska alster, som har mycket av romantisk efterklang, särskilt från Tegnér, publicerade N först i tidskrifter och kalendrar. Ambitionerna som diktare visade han genom att tävla i SA. Han fick 1838 andra priset i skaldekonsten för en sång ur diktsviten Sista natten i Alhambra och några år senare samma pris för Kristliga elegier. Redan i 30-årsåldern gav han ut sina Samlade dikter i fyra delar. N hade lätt, alltför lätt, att skriva formellt klanderfria verser med ett romantiskt och praktfullt språk som föll tidens publik i smaken. "Fick han pennan i hand, då var det, som om han skakat verserna ur ärmen" (Sundblad). Hans ämneskretsar var religion, fosterland, kärlek och vänskap. Men han saknade verklig originalitet och förmåga till konstnärlig förnyelse.

Bäst låg det ståtliga och retoriska till för N. En mer centrallyrisk och innerlig sida hos honom skymtar i enstaka dikter, t ex i Aftonsång (Afton, o hur skön, känd som sång i Alfred Bergs tonsättning) samt i några religiösa poem. Ibland kan hans patos slå över i pekoral. Redan samtiden reagerade mot det parodiskt överdrivna känslosvallet i dikten Niagara; demoniskt söndersliten av sina "känslors vilda brand", fantiserar skalden om att störta sig i Niagarafallet. Dikten har rönt äran att lämna ett sent eko i Martinsons Aniara (sång 17). N ville vara något av en sv Byron, en diktare som han i bildrika och färgstarka strofer hyllade i den omfångsrika dikten Byron i Grekland.

Stark stimulans fick N:s diktning i samband med de politiska händelserna 1848 och av den uppflammande studentskandinavismen. Han skrev nu högstämd frihetslyrik som slog starkt an på samtiden. Hit hör Fansång (Stå stark, du ljusets riddarvakt!, tonsatt av N:s vän G Wennerberg) och Så säga Sveriges studenter, med dess maning till kamp för Danmarks rätt att få behålla Slesvig. Dikten Gif Akt! är en patetisk maning till mod och offer för Nordens sak. I ett ögonblick av patriotisk och punschdoftande hänförelse kunde N mana studenterna att simma över Bottniska viken med en kanon under vardera armen och erövra Finland åter. Hans frihetslidelse uteslöt inte att han som svensk var en lojal kungavän. Han besjunger i braskande ordalag krigets ära och hjältedödens skönhet (Och stupa vi på ärans bana ... vi svepa kring oss Sveriges fana). Själv hade han ingen tanke på att som frivillig gå ut i Danmarks krig.

Sedan den skandinavistiska yran klingat av förlorade N:s lyrik en viktig sporre, men hans stadgade rykte som skald fortlevde. I studentkretsar var han mycket populär och en rik anekdotflora växte upp kring honom, inte minst om hans "rummel". Sant religiös ansåg han sig kunna synda på nåden med motiveringen "Vår Herre är ingen pedant". Han drog sig fram med lån och med de inkomster han fick av de gravdikter och hyllningspoem han skrev, ofta på beställning.

När N:s jämnåriga vänner lämnade Uppsala och hans möjligheter till vigilans minskade, gav han sig ut på landsomfattande resor. Därunder höll han i en rad städer offentliga uppläsningar av sina dikter, s k deklamatoriska soaréer, en då ny och publikdragande form av underhållning. Han drog full salong när han framträdde på K teatern. Inkomsterna från dessa turnéer hjälpte upp hans ekonomi. Dessutom fick han genom SA ett årligt bidrag ur statens anslag "till understöd åt vittra författare av framstående förtjänst". 1860 bosatte sig N i Västerås där hans anseende som skald gav honom en aktad social ställning. I stadens tidning, Westmanlands läns tidning, där hans vän från Uppsala Daniel Olauson var redaktör, fick N medarbeta, och han gjorde trots sin alkoholism en god insats som journalist.

Ett facit av sitt liv gav N på äldre dagar i ett brev till C F Ridderstad: "Egentligen kan jag säga, att jag blott riktigt levde under min Uppsalatid. Jag älskade studenterna, och studenterna älskade mig. Jag var student till kropp och själ. Universitetet var min värld, studentkåren min familj." Hans lyra var, skriver han, "strängad av ödmjukhet och andakt, av kärlek till den allgode guden, rik på glöd för mänskligheten, outtömlig på hänförelse för fosterlandet." – Det var N som om Uppsala präglade uttrycket "staden av evig ungdom" (1837).