C Hjalmar V Molin

2 Molin, Carl Hjalmar Valentin, son till M 1, f 23 febr 1868 i Sthlm, Jak o Joh, d 4 mars 1954 i Gryt, Ög. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 15 maj 88, elev vid KTH 88, avgångsex från dess fackavd för arkitektur 30 april 92, elev vid FrKA:s byggmskola 92–95, anställd vid A Lindegrens o F Lilljekvists arkitektkontor 95, medarb till R Östberg, resor i bla Spanien, Turkiet o Grekland 95–00, konststudier för A Tallberg skilda perioder, första gången 01. – LFrKA 14.

G 1 mars 1904 i Västerås m Gerda Elisabeth Hahr, f 19 nov 1876 där, d 8 nov 1939 i Sthlm (enl db för Gryt), dtr till länsagronomen Adolf Robert August H (bd 17, s 762) o Ragnhild Hilma Theresia Lindström.

Hjalmar M studerade arkitektur vid KTH och vid FrKA:s byggnadsskola, där han tilldelades medalj för ett förslag till riksdagshus i renässansstil. Inspirerad av I G Clason begav han sig ut på vidsträckta resor till bl a Spanien, Turkiet och Grekland, där han i teckning och akvarell avbildade arkitektoniska motiv.

Återkommen till Sthlm började M 1901 studera grafiska tekniker, speciellt etsning, för A Tallberg, studier som senare skulle återupptas flera gånger. Som medarbetare vid A Lindegrens (bd 23) och F Lilljekvists (bd 23) arkitektkontor ägnade han sig främst åt restaureringsuppgifter, ett område som vid denna tid debatterades hett i Sverige. V v Heidenstam hade i artikeln Modern barbarism (DN 21 juni 1893) angripit just Lilljekvists och Zettervalls "stilriktiga" restaureringar av Gripsholms slott och Uppsala domkyrka; han propagerade för trohet både mot byggnadens organiskt framvuxna egenart och nationella särart. M tillhörde dock den romantiska, historicerande skola som under inflytande av bl a J Ruskin och C Sitte med emotionella och sociala övertoner riktade intresset speciellt mot medeltidens rikt varierade miljöer. Samma ideal präglade M:s verksamhet som grafiker. Han slöt sig till gruppen av s k arkitekturetsare, vars ledande sv representant var den i England verksamme A H Hägg (bd 19), som också medverkade till att M där 1904 antogs som ledamot av Royal Society of Painter-Etchers and Engravers. Sina motiv fortsatte M att söka främst i Spaniens och Italiens gotiska miljöer, verkliga eller komponerade av element från olika håll. Interiör från katedralen i Barcelona (1904) är en av hans första större interiörer och ger, liksom den s å utförda Dogepalatset i Venedig, Porta della Carta, prov på hans redan mogna stil. Genren har träffande kallats "koloristiskt betonade stämningsetsningar" (Hahr).

M:s blad utmärks av ett rikt och dramatiskt valörspel som lägger förgrunden i mörker, fokuserar mittzonen och tonar ut fjärrzonen. Liksom för Zorn var uppenbarligen Rembrandt en viktig inspirationskälla, men M ansluter sig som Hägg till "barockens ljusföringsprinciper med starka accenter på vissa partier" (Hahr), diagonaler, undersikt, ett rikt bruk av repoussoir och staffagefigurer i historisk kostymering som för en nutida betraktare kanske ter sig som ett "teatraliskt drag, som är till nackdel för de grafiska värdena" (Karling). Ur teknisk synpunkt är bladen mycket avancerade; M blandade linjeetsning på hårdgrund med tonetsning (akvatint), mjukgrundsetsning och insatser i kopparstick för att nå den rika variation av skärpa och valörer som utmärker hans bästa arbeten.

Också på 1910-talet fortsatte M att hämta sina motiv från Spanien och Italien, t ex Kröningsporten och katedralen i Burgos (1917), även om Sankt Göran och draken (1913) – ett av hans största blad i kombinerad linje- och tonetsning – visar att han kanske inte var okänslig för det heidenstamska kravet på nationell inriktning, ett krav som med syftning just på M hade upprepats av A Gauffin (bd 16) 1911.

En egenhet i M:s verksamhet är att flera av hans sv motiv är att betrakta som propaganda för ännu inte realiserade byggnadsprojekt, utförda som stöd för – och kanske på uppdrag av – vännen R Östberg. 1907 publicerade M i Sällskapet för grafisk konst etsningen Stockholms rådhus, som återger Östbergs 1904 prisbelönta förslag till rådhus som sedermera omarbetades och först 1911 fastställdes som förslag till stadshus i Sthlm. Denna bild hade "säkerligen sin betydelse som agitationsmedel för en byggnadsfråga av vittfamnande betydelse" (Gauffin). Också av tornets slutgiltiga, smäckra profil och bekrönta tornhuv – ett resultat av en stilistisk nyorientering hos Östberg omkring 1917 och, måhända, av ett idéutbyte med M – gav han en stämningsmättad vision i bladet Stadshustornet. Ännu i Riksdagshuset, en etsning som ingick i Föreningens för grafisk konst portfölj 1928 och utfördes med tanke på rikdagens 500-årsjubileum 1935, gav M en vision av ett i detta fall aldrig realiserat ombyggnadsförslag av Östberg.

Trots att M, som deltagit i en rad utställningar fr o m 1905 och invalts i FrKA 1914, redan vid Sv konstnärers förenings utställning på Liljevalchs 1917 framstod som "en smula föråldrad" (Karling) i sin konst, fortsatte han att arbeta i samma anda, till synes oberörd av smakens variationer. Östbergs och C Westmans intresse för vasatidens arkitektur återspeglas visserligen i bladen Stockholms gamla slott Tre kronor (1918) och Bohus' fästningsruin (1920), men på 1920-talet stimulerade nya resor till fortsatta skildringar av sydländska motiv. Vid början av 1930-talet sker dock en stilistisk förändring i riktning mot en syntetisk förenkling och ett avstående från pittoreska, historicerande broderier, t ex i Ponte Pietra i Verona (1932).

På sin separatutställning på konstakademin 1934 visade M också prov på sitt måleri i akvarell och oljefärg. Han ställde ut för sista gången på Föreningens för grafisk konst jubileumsutställning på NM 1937 och flyttade 1943 till Säterö i Gryts skärgård, där han verkade till sin död.