Meriter

2. Johan(n) Jacob Ferber, sonson till F. 1, f. 29 aug. 1743 i Karlskrona, d. i mitten av april 1790 i Bern, Schweiz. Föräldrar: amiralitetsapotekaren och tituläre assessorn Johan Heinrich Ferber och Eva Maria Ankarcrona. Student vid Uppsala univ. 8 sept. 1761; disp. pro exercitio där 22 juni 1763; auskultant i Bergskollegium 7 nov. s.å.; mineralogisk-geologiska studie- och forskningsresor, först i Sverige, från 1765 i Tyskland, Böhmen, Ungern, Frankrike, Holland och England; återvände hem till Karlskrona 1770; fick 1771 tillfälle anträda en resa genom Tyskland och Böhmen till Italien, där han uppehöll sig till aug. 1772, varefter han återvände norrut över Regensburg; bedrev i forts, undersökningar i Böhmen och angränsande landsdelar till hösten 1773, då han återvände till Karlskrona; professor i naturalhistoria och fysik vid det nygrundade akademiska gymnasiet i Mitau 1774–83; resa i Polen 1781; professor i mineralogi och led. av vetenskapsakademien i Petersburg 29 sept. 1783–1786; efter avskedstagandet 1786 forskningsresa till Ungern, Böhmen och Sachsen s.å.; k. preussiskt överbergsråd s.å. och ord. led. av vetenskapsakademien i Berlin 1 nov. s.å.; mineralogiskgeologiska forskningsresor 1788 i Tyskland, Frankrike och Schweiz; ny resa i Schweiz 1789–90. – LFS 1773; Uti. LVA 1775; led. av talrika utländska vetenskapliga samfund.

G. 1778 m. Agnes Elisabeth Jacobs från Kurland.

Biografi

F. var den äldste sonen till förmögna föräldrar, vilka gåvo honom en sorgfällig uppfostran. Han hade ett fördelaktigt utseende, ett vinnande sätt och ett livligt, koleriskt temperament samt var kraftigt byggd och uthållig. Hans fader hade bestämt, att han skulle bli läkare, och F. ägnade sig också först åt den medicinska vetenskapen. I Uppsala, dit han kom på hösten 1761, blev han lärjunge till Linné, bevistade dennes föreläsningar och berömda herbationer samt disputerade i juni 1763 pro exercitio under Linnés presidium på avhandlingen »de prolepsis plantarum». F:s förste lärare i mineralogi blev, såsom han själv nämnt i tryck, J. G. Wallerius, som ju också verkade vid Uppsala universitet. Under sin korta studietid där bodde F. på astronomiska observatoriet hos observatör Fredrik Mallet, som fick taga hand om F. och undervisade honom i matematik och astronomi. Även den berömde mineralogen och kemisten A. F. Cronstedt uppgives ha varit en av F:s lärare i Uppsala, och det finnes visserligen ingen anledning betvivla, att F. verkligen blev lärjunge till Cronstedt. I Uppsala synes detta dock ej ha kunnat ske, men däremot mycket väl på Nisshyttan vid Säter, där Cronstedt bodde såsom bergmästare och där han vid här ifrågavarande tid årligen brukade meddela tre–fyra unga studerande undervisning i bergsvetenskapen m.m.

F. skall slutligen ha varit lärjunge även till den berömde Anton von Swab. Det synes ha varit en kurs i proberkonsten eller i metallurgien, som von Swab låtit F. genomgå. Bland de många vänner, som F. förvärvade under studietiden i Uppsala, märkes främst Torbern Bergman, vars mycket viktiga arbete »Sciagraphia regni mineralis» 1782 utgavs och bekostades av F.

Efter disputationsakten i juni 1763 lämnade F. Uppsala, antogs hösten s.å. till auskultant i Bergskollegium och besökte nu till en början de svenska bergverken. Våren 1764 bearbetade han därpå i föräldrahemmet i Karlskrona sitt »Diarium floræ Carolicoronensis», som han begynt att föra redan 1755 vid 12 års ålder.

År 1765 började F. sina utländska studie- och forskningsresor och tillbragte i fortsättningen större delen av sitt liv på resor i olika delar av Europa. Därunder vann han stort anseende för lärdom och emottog många utmärkelser. Först begav han sig till Tyskland, där han länge uppehöll sig i Berlin för att studera kemien under de framstående forskarna Pott och Marggraf. Även i Leipzig uppehöll han sig en tid. Han studerade därpå de tyska bergverken på Harz, i Pfalz, Bayern, Nassau, Österrike m.m., vidare bergverken i Böhmen och framförallt i Ungern, där han gjorde bekantskap med den förträfflige och mycket intresserade mineralogen, bergsrådet m.m. Ignaz von Bom i Prag, som blev F:s synnerligen gode vän. Slutligen begav sig F. till Frankrike och Holland och besökte i England bergverken i Cornwall och Derbyshire. Under resan i England synes man ha föreslagit F. att följa Banks och Solander på en resa till Söderhavet. Av sistnämnda förhållande kan man draga den slutsatsen, att F:s resa i England företogs 1768. Vintern 1769–70 var han i Ungern, och sommaren 1770 återvände han till fäderneslandet och Karlskrona.

F. stannade dock icke länge hemma. Han avslutade sin »Blomster-almanach för Carlscronas klimat», och denna skrift fick han på Linnés tillstyrkan intagen i Vetenskapsakademiens handlingar 1771. I ett brev till Linné föreslog F. vidare, att akademien skulle invälja den förutnämnde Ignaz von Born till (utländsk) ledamot. Detta blev också fallet i maj 1771. Ett par veckor senare befann sig F. i Köpenhamn, varifrån han lämnade Linné meddelande, att han oförmodat hade blivit i tillfälle att göra en utrikes resa på ett års tid genom ett antal bergverk i Tyskland till von Born i Prag samt därifrån vidare. Den 1 sept. 1771 hade F. hunnit till Prag, och resan fortsatte nu söderut till Italien. I sina brev till Linné nämner F. icke, att han företog denna resa, den märkligaste av alla hans många resor, som följeslagare till den unge friherre Emanuel De Geer till Frötuna, men det är bekant, att så var fallet. Uppehållet i Italien varade nära ett år; man hade lämnat Italien i början av augusti 1772 och befann sig 26 augusti i Regensburg. Man vet också, att den stora samling vulkaniska produkter från Italien, som 1773 ankom till hovmarskalken friherre Charles De Geer på Leufsta och som sedan undersöktes av Torbern Bergman, hopbragts av F., som av färderna i Italien fått det bestämda intrycket, att detta land ostridigt var det härligaste i Europa.

Så tidigt som 1772 återvände F. ej till hemlandet, utan dröjde därmed ett år, varunder han dels besökte bergverk, dels gästade von Born på hans lantgods i Böhmen. Den 30 juli 1773 var han ännu kvar i Böhmen, men hade för avsikt att hösten s.å. bege sig hem till Sverige.

I senare hälften av oktober 1774 lämnade F. fädernehemmet i Karlskrona för att bege sig till Mitau, dit han av hertigen i Kurland (Peter Biron) kallats för att »på hederliga villkor» vara professor i naturalhistoria och fysik vid det av hertigen för den kurländska adeln nygrundade gymnasiet i Mitau. På sin plats som professor i Mitau stannade F. i nio år, till 1783, varunder han bl.a. utförde förträffliga och viktiga geologiska undersökningar i det kurländska området. Dessutom företog han 1781 på anhållan av konungen i Polen (Stanislav Poniatovski) och med hertig Peters tillåtelse en resa för undersökning av bergverkens förhållanden i de polska områdena. Konungen blev mycket tillfredsställd med resultaten, och F. skall ha blivit rikt belönad av den frikostige monarken. Man kanske kan fråga sig, om icke detta förhållande stod i visst samband med, att F. 1782 var i tillfälle bekosta tryckningen av Torbern Bergmans ovan omtalade arbete (s. 591).

År 1783 kallades F. av kejsarinnan Katarina II till ledamot av ryska vetenskapsakademien och professor i mineralogi i Petersburg. Hans verksamhet där blev dock kort. Han begärde redan 1786 avsked, och anledningen därtill skall ha varit, att kejsarinnan velat uppdraga ledningen av de sibiriska bergverken åt F., som emellertid ansett, att hans hälsa icke skulle tåla vid det stränga klimatet i Sibirien. Efter den resa genom Sachsen, Böhmen och Ungern, som F. gjort 1786 efter avskedstagandet, trädde han mot slutet av s.å. i preussisk tjänst såsom överbergsråd och ordinarie ledamot (akademiker) av vetenskapsakademien i Berlin. Redan 1777 hade Fredrik II förgäves sökt få F. till Berlin (Harnack, 1: 2, s. 500). F. tog nu inträde i preussiska vetenskapsakademien 7 dec. 1786.

Sommaren 1785 gjorde F. ett antagligen helt kort besök i Stockholm, varvid han träffat ej blott presidenten i Bergskollegium greve Nils Adam Bielke, utan även Gustav III, »vår store och makelöse konung ... Jag var i sanning rörd av konungens stora nåd och glömmer aldrig kabinettet på Drottningholm, så länge jag lever».

I sina skrifter visar sig F. ha en mycket skarp iakttagelseförmåga och i många hänseenden vara långt före sin tid. Bland hans tryckta arbeten märkas särskilt: »Beiträge zu der Mineralgeschichte von Böhmen» (1774), »Neue Beiträge zur Mineralgeschichte verschiedener Länder» (1778), »Briefe aus Wälschland an den Herausgeber derselben Ignatz Edlen von Born» (Prag 1773) och »Anmerkungen zur physischen Erdbeschreibung von Kurland» (Riga 1784).

Överallt där F. färdades fram gjorde han iakttagelser och anteckningar, och han färdigställde redogörelser för nästan alla de många gruvor och områden, som han besökt. Ett stort antal sådana berättelser föreligga i tryck. Några av dessa har han låtit trycka på egen bekostnad, andra ha publicerats av hans vänner, och en tredje grupp trycktes av de lärda sällskap, av vilka han var medlem. Hans skrifter fingo bland fackmännen ett enstämmigt gott mottagande. Alldeles särskilt uppskattades hans ovan nämnda utmärkta brev från Italien (Wälschland), vilka hans trogne vän von Born lät trycka på sin bekostnad. F. lämnade däri värdefulla bidrag till kännedomen om vulkaner och vulkaniska bergarter från Syditalien. Hans skildring av trakten kring Neapel och speciellt hans beskrivning av Vesuvius' utbrottsprodukter anses höra till de mest framstående vetenskapliga publikationerna på detta viktiga forskningsområde under F:s tid.

År 1787 var F. sjuk och kan på grund av en myckenhet annat arbete ej gärna ha haft tillfälle till några längre resor, men 1788 bereste han delar av Tyskland, Frankrike och Schweiz. I sistnämnda land studerade han bl.a. fyndigheter i kantonen Bern. Myndigheterna där voro mycket tillfredsställda med de resultat han vunnit, och de inbjödo F. att göra en ny resa 1789. Han erhöll tillåtelse av konungen (Fredrik Vilhelm II) och började resan i maj månad. I september s.å., under rekognoscering i trakterna av Thunersjön, drabbades han i Millital av ett svårt slaganfall. Med stor svårighet lyckades man föra honom till Bern, där han avled i april 1790 och fick sin plats vid sidan av den store schweiziske naturforskaren Albrecht von Haller.

Författare

Nils Zenzén.

Arkivuppgifter

Brev från F. finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek, däribland 35 st. till P. Wargentin.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De prolepsi plantarum. (Akad. avh., praeses: C. v. Linné.) Upsaliae 1763. (2), 18 s. — Blomster-almanach för Cariscronas klimat. Med anmärkningar om stadens belägenhet samt jord- och bergarter m.m. (KVA Handl. Vol. 32, 1771, s. 75—88). — Briefe aus Wälschland iiber natiirliche Merkwiirdig-keiten dieses Ländes an den Herausgeber derselben Ignatz Edlen von Born... Prag 1773. (8), 407, (1) s. — Beschreibung des Quecksilber-Bergwerks zu Idria in Mittel-Cräyn. Berlin 1774. (8), 76 s., 3 pl.-bl. (v.). — Beyträge zu der Mineral-Geschichte von Böhmen. Berlin 1774. (22), 162 s., 1 karta (v.), 1 pl.-bl. (v.). — Bergmännische Nachrichten von den merkwiirdigsten mineralischen Gegenden der herzoglich-zweybriickischen, chur-pfälzischen, wild- und rheingräflichen und nassauischen Länder. Mielau 1776. (16), 94 s., 2 pl.-bl. (v.). —¦ Lettres sur la minéralogie et sur divers autres objets de 1'histoire naturelie de lTtalie. Ouvrage traduit de 1'allemand, enrichi de notes & d'observalions failes sur les lieux par B. de Dietrich, Strasbourg 1776. (16), 507, (1) s. — Versuch einer Oryktographie von Derbyshire in England. Mietau 1776. (24), 104 s., 4 pl.-bl. (v.). — Neue Beyträge zur Mineralgeschichte verschiedener Länder. Erster Band, der zugleich Nachrichten von einigen chymischen Fabriken enthält. Mietau 1778. XII, (4), 462 s., 3 pl.-bl. (v.) — Physikalisch-metallurgische Abhandlungen iiber die Ge-birge und Bergwerke in Ungarn. Nebst einer Beschreibung des steirischen Eisen-schmelzens und Stahlmarkens von einem Ungenannten. Mit Kupfern. Berlin u. Stettin 1780. (16), 328 s., 4 pl.-bl. (v.). — Anmerkungen zur physischen Erd-bcschreibung von Kurland, nebst J. B. Fischers Zusätzen zu seinem Versuch einer Naturgeschichte von Liefland. Mit einem Kupfer. Riga 1784. XIV, (2), 305 s., 1 pl.-bl. (v.) — Observationes mineralogicae, in India orientali, a Johanne Gerhardo König. .. oblatae (Nova acta reg. soc. scient. Upsaliensis, Vol. 4, 1784, s. 41—50). — Phisikalische Briefe iiber den Vesuv und die Gegend von Neapel. Leipzig 1785. (4), 142 s. (Anon.). — Nachricht von dem Anquicken der gold-und silberhalligen Erze, Kupferstcine und Speisen in Ungarn und Böhmen nach eigenen Bcmerkungen daselbst im Jahr 1786. Berlin 1787. XXXII, 200 s., 2 tab.-bl., 2 pl.-bl. — Unlersuchung der Hypothese von der Verwandlung der mineralischen Körper in einandcr. Aus Akten der Kaiserl. Akademie der Wissenschaften zu St. Petersburg iibersetzt mit einigen Anmerkungen verm. u. herausg. von der Gesellschaft naturforschender Frcundc zu Berlin. Berlin 1788. VIII, 72 s. — Drey Briefe mineralogischen Inhalts, an Freyherren von Racknitz. . . Berlin 1789. 70 s. — Mineralogische und metallurgische Bcmerkungen in Neuchatel, Franche Comté und Bourgogne, im Jahr 1788. Mit Kupfern. Berlin 1789. 77 s., 5 pl.-bl. — Nachrichten und Beschreibungen einiger chemischen Fabriken nebst Joh. Chr. Fabricius mineralogischen und technologischen Bemerkungen. . . mit Anmerkungen und Zusätzen von Johann Jakob Ferber. Mit Kupfern. Halberstadt 1793. (4), 166 s., 2 pl.-bl. (v.). — »Kaglioslro in Mitau.» Mitgeteilt von A. E. Seelig-miiller (Baltische Monatsschrift, Jahrg. 52, Bd 70, Riga 1910, s. 398–413).

Källor och litteratur

Källor: F:s egna skrifter. – Bergskollegii prot. 7 nov. 1763, RA; Avskrifter av brev och koncept i presidenten greve N. A. Bielkes mineralogiska korrespondens, tillh. arkivet på Christineholm vid Nyköping, under inseende av Nils Zenzén dechiffrerade och stencilerade på Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning, Stockholm, 1953–1954: däri 2 brev från F. till Bielke, det ena dat. Petersburg 5/16 Sept. 1785, det andra dat. Berlin 4 febr. 1788. – Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:6, utg. af Th. M. Fries (1912). – Allgemeine deutsche Biographie, 6 (Leipzig 1877); J. A. Almquist, Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637–1857 (1909); Torbern Bergman, Sciagraphia regni mineralis secundum principia proxima digesti (Dessaviae 1782); E. W. Dahlgren, Kungl. Sv. vetenskapsakademien. Personförteckningar 1739–1915 (1915); B. Doss, Johann Jacob Ferber, der älteste Vertreter der Drifttheorie (Centralblatt für Mineralogie, Geologie und Palaeontologie. Jahrg. 1901), s. 705–708; [Formey], Eloge de M. Ferber [Lu dans 1'assemblée publique du 3 février 1791] (Mémoires de 1'Académie Royale des Sciences et Bell-Lettres, Berlin 1796, Histoire de l'Académie), s. 22–27; C. Forsstrand, Sven Rinman. Minnesteckning (1920), s. 51, 116 f.; Th. M. Fries, Linné, 2 (1903), Bil. XVIII, s. 12; O. Gertz, Kungl. Fysiografiska sällskapet i Lund 1772–1940 (1940); A. Grape, Ihreska handskriftssamlingen, 1–2 (1949); A. [v.] Harnack, Geschichte der königlich preussischen Academie der Wissenschaften zu Berlin, 1–3 (1900); P. J. Hjelm, Åminnelse-tal öfver... Torbern Olof Bergman... 1786 (VA:s åminnelsetal, s.å.), s. 70; A. G. Högbom, Geologiens utveckling i det nittonde århundradet (1921); Th. O. B. N. Krok, Bibliotheca botanica suecana (1925); J. F. Recke & K. E. Napiersky, Allgemeines Schriftsteller- und Gelehrten-Lexikon der Provinzen Livland, Esthland und Kurland, 1 (Mitau 1827); S. Rydberg, Svenska studieresor till England under frihetstiden (1951), s. 143; F. Schlichtegroll, Johann Jacob Ferber (Nekrolog auf das Jahr 1790. Enthaltend Nachrichten von dem Leben merkwürdiger in diesem Jahre verstorbener Personen, Bd 1, Gotha 1791, s. 256—261); D. H. Stöver, Leben des Ritters Carl von Linné, 1 (1792), s. 346 f.; Sveriges apotekarhistoria, utg. af A. Levertin, C. F. V. Schimmelpfennig & K. A. Ahlberg, 2 (1918–23), s. 783; Uppsala universitets matrikel, 3, 1750–1800, utg. av A.B. Carlsson (1925–46); K. A. von Zittel, Geschichte der Geologie und Paläontologie bis Ende des 19. Jahrhunderts (1899).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan (Johann) Jacob Ferber, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15257, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15257
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan (Johann) Jacob Ferber, urn:sbl:15257, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2024-04-18.