Meriter

2. Johan Fredrik Aminoff, f. 21 jan. 1756 på Rilaks gård i Nyland, d 30 mars 1842. Föräldrar: ryttmästaren och livdrabanten Fredrik Aminoff och Maria Elisabet Rotkirch. Volontär vid Nylands dragoner 1763; page hos Adolf Fredrik 31 mars 1770 och hös Gustav III; sekundadjutant vid Lovisa Ulrikas regemente 25 sept. 1772; fänrik vid livgardet 3 mars 1773; löjtnant 21 aug. 1775; stabsadjutant av flygeln 22 febr. 1777; kapten 21 febr. 1781; kompanichef 15 maj 1782; generaladjutant av flygeln och överstelöjtnant i armén 20 febr. 1787; överste och chef för Björneborgs regemente 8 maj 1790; erhöll avsked 13 mars 1794; åter överste vid sitt förra regemente 4 maj 1798; generalmajor i armén 16 nov. 1799; ledamot av finska strömrensningsdirektionen 17 dec. s. å.; friherre 15 okt. 1808 (ej introducerad); erhöll av- sked ur svensk tjänst 7 nov. 1811; ledamot av kommittén för finska ärenden i Petersburg 1811–14; geheimeråd 31 dec. 1811; erhöll stadfästelse å sin friherrliga värdighet 6 maj 1812; greve 31 aug. (12 sept.) .1819; v. kansler för Åbo universitet 9 sept. 1821–26 dec. 1827; erhöll presidentstitel 26 dec.-1823 (7 jan. 1824). RSO 1789; KSO 1801; KmstkSO 1808.

Gift 1) 10 sept. 1778–23 nov. 1789 med Johanna Barbara Hisinger, f. 9 dec. 1762, d 11 jan. 1836, dotter till bergsrådet Johan Hisinger; 2) 16 aug. 1791–28 nov. 1794 med Fredrika Ruuth; f. 24 dec. 1774, d 8 maj 1829, dotter till greve Erik Ruuth; 3) 13 aug. 1801 med Eva Matilda Bruncrona, f. 10 sept. 1781, d 30 dec. 1821, dotter till majoren Abraham Mattias Bruncrona.

Biografi

Vid Gustav III: s hov gjorde sig A. tidigt bemärkt, tog livlig del i hovlivet, bl. a. i tornerspelen, och vann snart konungens gunst och tack vare denna sin snabba militära befordran. Vilket värde konungen satte på A., visade sig 1788, då han kommenderade denne som vakthavande på Amfion, det fartyg, som förde honom själv till Finland, och behöll honom i sin omgivning. I okt. 1788 sändes han av hertig Karl till konungen för att redogöra för ställningen i Finland; anledningen var, att hertigen nu definitivt skilt sig från Anjalamännen och beslutat göra sin fred med Gustav III. Kort därpå, i nov., återgick han till Finland med den viktiga ordern, att stora flottan ovillkorligen skulle föras till Karlskrona för att övervintra, medan däremot inga lanttrupper finge sändas till Sverige. Under fälttågen 1789 och 1790 deltog han med utmärkelse i flera träffningar, t. ex. vid Pirtimäki, Uttismalm, Liikala. A: s militära förtjänster belönades med överstegraden och efter fredsslutet (7 mars 1791) med donation av godsen Marlow och Trochendorff i Pommern. För Gustav III hyste han städse en utomordentlig beundran. Under dennes livstid spelade han icke någon politisk roll men tillhörde sedan den krets av gustavianer, söm samlade sig kring Armfelt, och var ej främmande för deras strävanden att nå makten, vilka bl. a. fingo ett uttryck i den s. k. Armfeltska sammansvärjningen. Mellan Magdalena Rudenschöld och A. avtalades, att han efter ett möte med Armfelt skulle resa till Petersburg såsom gustavianernas ombud. Den löst utkastade tanken kom ej till utförande. En plan på ett möte mellan A. och Armfelt i Finland stannade vid ett i brev från Armfelt framställt projekt men kom dock att spela en viss roll i den Armfeltska processen, då den stärkte misstanken, att den åsyftade revolutionen skulle ha satts i verket med rysk hjälp. A. indrogs ej genast i högmålsprocessen. Man erbjöd honom att stanna i Pommern, där han för tillfället befann sig; då han stolt tillbakavisade denna utväg, erhöll han avsked från sitt ämbete och befallning att under förmyndarregeringen vistas utomlands. Innan han hunnit avresa från Pommern, blev han emellertid på grund av bland Armfelts papper påträffade brev häktad och ställd under åtal inför Svea hovrätt. Mot sitt nekande kunde han dock ej överbevisas om större delaktighet i eller ens kännedom om Armfelts planer, varför hovrätten också ställde hans sak på framtiden (30 juli 1794). K. M:t åter fann honom i överensstämmelse med majoritetens i högsta domstolen av Calonius och v. Ackern formulerade mening förvunnen till högförräderi men mildrade av nåd straffet till livstids fängelse (22 sept. 1794). Jämte sin vän J. A. Ehrenström inspärrades han på Karlstens fästning. Hans hustru, Fredrika Ruuth, sökte och erhöll skilsmässa från honom; hans försök att vädja till svärfadern Erik Ruuth hade visat sig fruktlösa. En hemlig brevväxling, som A. beredde sig tillfälle till, ger livligt uttryck åt den förtvivlan, han hängav sig åt på Karlsten. Fängelset försvårades efter ett rymningsförsök sept. 1795, i det promenader på fästningsgården, som han förut under bevakning fått företaga, nu förbjödos; först 1796 fingo de återtagas, sedan kommendanten Ruthensparre härom inhämtat justitiekanslerns mening. Gustav IV Adolfs tillträde till regeringen medförde A: s rehabilitering: sitt regemente återfick han 1798; 1800 kommenderades han att föra befälet över den militära styrka, som under riksdagen var förlagd i Norrköping, ett bevis på konungens bevågenhet, som gav A. tillfälle att inför denne framlägga även Ehrenströms sak. — De följande åren vistades A. i Finland på sitt boställe Saris eller på Rilaks. År 1803, under en utländsk resa, sammanträffade han i Wien med Armfelt och Ehrenström, en högtidsstund för de tre gustavianerna, som de även i bild läto föreviga. I Finland tjänstgjorde A. vid flera tillfällen under Klingspors frånvaro såsom överbefälhavare. Armfelt begärde 1807 ett betänkande av honom rörande Finlands försvar, vilket han dock ej lämnade. Samtidigt uttalade han sig emellertid i brev till Toll ytterst pessimistiskt om försvarsutsikterna. Under kriget 1808–09 kom A. trots det militära anseende, han åtnjöt, ej att spela någon framträdande roll. Han förordnades (6 febr. 1808) att förestå generalmajorsbefattningen vid armén, varigenom han ställdes vid överbefälhavarens sida i högkvarteret men ej erhöll tillfälle till självständigare insats såsom chef för någon truppavdelning. Sin verksamhet på denna plats har han själv ställt inför eftervärldens dom. Han har framhållit, att han ej kunde tillägga sig någon annan uppgift än den, som av konungen lämnats honom. Hans brev och anteckningar under kriget äro av stort intresse för kännedomen om stämningen inom hären. Vid Tavastehus tillhörde A. dem, som ansågo reträtten nödvändig. Efter framgångarna på våren 1808 förordade han stundom en mera offensiv krigföring och påyrkade krigsskådeplatsens förläggande till det rikare södra Finland; särskilt av gerillakriget synes han därvid ha väntat sig mycket. Tidigare än sin omgivning började A. dock misströsta om framgången, och redan i aug. 1808 ser han enda utvägen till arméns räddning i att överföra den till Sverige. Hans kritik av andras åtgärder är ofta synnerligen skarp, präglad av mycken bitterhet. Såväl Klingspors åtgärder som Adlercreutz' taktik, t. ex. vid Oravais, nagelfares. Något begär att själv framträda och taga ledningen synes A. dock ej ha ägt. Ett förslag, att hän skulle övertaga befäl i Adlercreutz' ställe, vilket Klingspor, knappast på fullt allvar, framkastade, avböjde han genast. I okt. 1808 sändes han till konungen för att av honom utverka godkännande av stilleståndet i Lochteå. Nådigt mottagen, synes han ha sökt förmå konungen att ändra hållning mot de svenska gardesregementena, måhända även vågat tillråda fred. Under den följande tiden vistades A. i Stockholm såsom medlem av den kommitté, som skulle förbereda nästa års fälttåg. Den 5 dec. beordrades han till armén för att tjänstgöra såsom generaladjutant under Adlercreutz' frånvaro men kom på grund av sjukdom ej att utöva något befäl. Vid kapitulationen i Seivis (25 mars 1809), vari även A. inbegreps, sökte de lägre officerarna förgäves förmå honom att uppriva överenskommelsen och försöka föra armén till Umeå. Inför den allmänna opinionens dom över kapitulationen sökte A., hänvisande till den förtvivlade ställning, vari armén befann sig, rättfärdiga sig genom en broschyr, som spriddes i avskrift. — A. stannade efter krigets slut i Finland, där viktiga uppdrag tillföllo honom. Hans verksamhet under de följande åren torde vara hans mest betydande insats i Finlands historia. I spetsen för en deputation av finska officerare lyckades han av kejsar Alexander utverka, att de finska officerarna fingo behålla sina löneförmåner. Från detta sammanträffande härrörde det synbara förtroende, som A. sedan städse åtnjöt från tsarens sida. I kommittén för de finska ärendena blev A. ledamot, och han framlade, även sedan han lämnat denna, för monarken sina synpunkter i viktiga spörsmål, såsom frågan om inkallande av en lantdag ,1817 eller om författningens kodifikation 1821, Som vice kansler för Åbo universitet fungerade A. 1821–27, men den gamle gustavianske militären synes ha saknat de nödiga förutsättningarna för denna post. — Sin ungdoms beundran för Gustav III bevarade A. hela sitt liv. Han var en ridderlig, vänfast och oförvägen natur men oförsiktig och häftig. I yngre år skattade han åt tidens allmänna sentimentala strömningar. Hans brev till Reuterholm ge uttryck häråt och innehålla även försäkringar om evig vänskap i tidens stil. Det militära rykte, som A. vunnit under 1788–90 års krig, fick han ej tillfälle att. bekräfta 1808–09. Till den sjukdom, som hindrade honom att utöva det till ,sist uppnådda självständiga befälet, stötte ett svårmod, som nästan kunnat ge anledning att befara, att hans andliga kraft var bruten; hans följande verksamhet skulle dock visa, att så ej var fallet. Till sina underlydande stod A. i mycket gott förhållande; särskilt voro banden mellan honom och Björneborgs regemente, även långt efter det han lämnat chefskapet för detta, synnerligen starka.

Författare

Erik Naumann.

Arkivuppgifter

— A:s efterlämnade papper förvaras i Rilakssamlingen i Finlands statsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Till allmänheten, uplysningar om anledningarne till den convention som mellan Kgl. finska och Kejserl. ryska armeerne afslutades i Seiyis d. 25 mars 1809: jemte svar på de anmärkningar öfver convention som läses i Svenska inrikes tidningen N: o 46, samma år (i Fyra urkunder om finska kriget 1808—09, medd. af J. O. T. Rancken. Progr., Niko-laistad 1883, s. 15—33; svar å denna skrift av C. j. Adlercreutz tr. ibid., s. 34—45).

Källor och litteratur

Källor: Registr. (fullm.), J. Ruthersparres skrivelser till justi-tiekanslern, brev från A. till G. A. Reuterholm, RA; brev från A. till Karl XIII, C. N. af Klercker och J. C. Askelöf, KB; Handl. ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, 1 (1859; brev till F. B. von Schwerin).; Ur Esaias Tegnérs papper (1882; brev till Tegnér); J. R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808— 1809 (1897); J. A. Ehrenström, Historiska anteckningar, 1—2 (1882, 83); T. Hartman, De tre gustavia-nerna G. M. Armfelt, J. F. Aminoff och J. A. Ehrenström (1899); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af generalstabens krigshist. afd.; Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 2—3 (1884—87).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Fredrik Aminoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5749, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5749
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Fredrik Aminoff, urn:sbl:5749, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.