Meriter

3 Liljencrantz, Johan, son till L 2, f 11 aug 1835 i Sthlm, Livg till häst, d 12 febr 1870 där, Klara. Kadett vid Karlberg 22 mars 49, utex 16 dec 54, underlöjtn vid Svea livg 20 dec 54, löjtn 6 febr 57, deltog i riksdagarna 59/60-65/66 (riddarhusutsk 62/63, förstärkta bankoutsk 62/63 o bankoutsk 65/66), led av AK från 67 (KU 68-69), ordonnansofficer hos kronprinsen 25 febr 59, hos konungen 6 aug 59, regementsad-jutant 25 april 62, kapten i reg 29 maj 63, adjutant hos konungen 28 jan 64, kammarherre hos drottningen 2 febr 64, avsked från befattn:arna vid hovet 4 febr 64, VD o ordf i styr för Industrikreditab, Sthlm, från 64, led av Sthlms stadsfullm från 65, avsked ur krigstjänsten 19 juni 66.

G 29 okt 1863 på Sävstaholm, Västra Vingåker, Söd, m grev Louisa Ulrika Bonde, f 3 aug 1844 på Kjesäter, där, d 4 febr 1926 i Sthlm, Engelbr, dtr till överstekammarjunkaren greve Gustaf Trolle B o frih Julie Vilhelmina Elise Susanna Banér.

Biografi

Vid 23 års ålder blev L ordonnansofficer hos kronprinsen, inom kort konung Karl XV, o blev dennes förklarade gunstling o intime vän. "St. Jean" — som han kallades av avundsjuka kolleger — hade alltid fri entré till kungen, som gillade den unge mannens ståtliga utseende o roades av hans blixtrande kvickhet o vassa tunga. Enligt Emil Key var L en av "de naturligt kvickaste män" han lärt känna. "Han rent av gnistrade som en katt i mörkret". August Strindberg har, i Det nya riket, tecknat ett mycket sympatiskt porträtt av L.

När Karl XV i juni 1860 började föra en hemlig "amatördiplomati" bakom sina rådgivares rygg, anlitade han L som förtrogen medarbetare. Han for som kungens budbärare mellan R Tornérhielms Vrams-Gunnarstorp, Malmö o Khvn (Palmstierna till Manderström 25 juni 1860). I Khvn blev han bekant med Carl Ploug, som var skandinavismens främste banerförare i Danmark. När denne några år senare sökte kontakt med Karl XV skedde det genom förmedling av L, som 30 mars 1863 kunde meddela Ploug, att konungen ännu ej fann tiden mogen för genomförandet av en skandinavisk förbundsstat men att han vore sympatiskt inställd till en provisorisk allians med Danmark skilt från Holstein.

1864 utnämndes L till adjutant hos konungen o kammarherre hos drottningen. Allt tycktes bäddat för en snabb o lysande karriär — då kom peripetin. En brytning inträffade mellan kungen o L, som i vredesmod avsade sig alla sina befattningar vid hovet o ett par år senare även tog avsked ur armén. Orsaken till brytningen är inte med säkerhet känd. Rivalitet o sårad fåfänga syns ha spelat en stor roll i sammanhanget o i varje fall blivit den utlösande faktorn. Två kaptener, som var äldre i tjänsten men som senare än L inträtt i konungens stab, hade fått räkna turordning före honom. L begärde omedelbart avsked från staben. Kungen försökte då soulagera honom genom kammarherreutnämningen. "Den mannen vill jag icke hava till fiende", yttrade han till Fritz v Dardel, "han kunde skada mig". Men allt var förgäves, o vänskapen förbyttes i öppen fiendskap. Inte förrän på L:s dödsbädd försonades de forna vännerna. Den allmänna meningen i hovkretsarna var att L varit otacksam mot sin kunglige vän o gynnare. Ny illustrerad tidning är i sin nekrolog ovanligt frispråkig: "... mången tyckte sig i hans uppträdande inom dessa höga sfärer ofta spåra övermodet hos en bortskämd pojke, vand att alltid få sin vilja fram".

Enligt en uppgift (Indebetous berättelse, tr hos Hallendorff, 1924, s 207 f), som förefaller trovärdig, har L efter brytningen med kungen sökt in på diplomatbanan men blivit bryskt avvisad av utrikesstatsministern L Manderström. L ägnade sig nu i stället åt borgerliga o kommunala värv. Han var den egentlige stiftaren (Car-lander) av bankinrättningen Industrikre-ditab i Sthlm, den s k "löjtnantsbanken", där han vid 29 års ålder blev verkst direktör o ordförande i direktionen. Han blev vidare bataljonschef i Sthlms frivilliga skarpskyttekår o invaldes 1865 i Sthlms stadsfullmäktige. Han siktade nu på en politisk karriär. Som riksdagspolitiker hade L varit verksam från 1859/60 års riksdag. Redan 1862 hade han en första konfrontation med Manderström i frågan om "statsrådets hörande" vid avslutande av förbund med främmande makter o blev uppmärksammad i pressen för sitt "raska och logiska uppträdande". Vid 1865/66 års riksdag tillhörde L bankoutskottet o yttrade sig ofta i anslagsfrågor o bankfrågor - här framskymtar redan en tydlig önskan att bli betraktad som Finansexpert. Han uttalade sig även ett par gånger i skandinavisk riktning o krävde mosaiska trosbekännares tillträde till ämbeten o tjänster. Som i de flesta andra frågor — utom försvarsfrågorna — intog far o son, som samtidigt deltog i riksdagsförhandlingarna, helt motsatta ståndpunkter. Detta gällde även representationsfrågan, där L efter moget övervägande tagit ställning för reformen.

I ett uppmärksammat tal på Riddarhuset 4 dec 1865 avgav han sin politiska programförklaring, där han bl a yttrade att "folkväldet är ett intresse och en tendens, som äger en framtid". Representationsförslagets motståndare hade beklagat, att valcensus till AK var för hög o att detta missförhållande skulle skapa en klass uteslutna, som kunde bli farlig för samhällsordningen. L ansåg att dessa uteslutna f n inte var angelägna om delaktighet i representationen, men att möjligheten att nedsätta eller borttaga denna census alltid fanns, "en åtgärd, som jag för min ringa del och från min ståndpunkt skulle med glädje hälsa".

Vid det första valet till AK hösten 1866 ställde L upp som kandidat o lyckades, inte utan svårighet, erövra den näst sista platsen på sthlmsbänken. Härifrån bedrev han, ofta i par med vännen Arvid Posse, en häftig systematisk oppositionskampanj mot regeringen, vars budgetförslag utsattes för hårda nedprutningar. Det har ofta framhållits, säkerligen med rätta, att L:s opposition mot regeringen inte var principiell utan personlig. Manderströms avslag, när L sökte in på diplomatbanan utgör bakgrunden till den hätska personförföljelse mot Manderström, som L bedrev i riksdagen ända till Manderströms avgång. Hans privata opposition mot Manderström hade börjat med en artikelserie i Fäderneslandet, som L understödde. Han skonade i regel Louis De Geer, men övriga ministrar utsattes för hårda attacker. Efter Manderström blev det civilministern G Lagerstråles (bd 22) tur o, om inte döden kommit emellan, hade han riktat sitt anlopp mot finansministern; nu blev det i stället Arvid Posse, som fick i riksdagen framlägga "L:s politiska testamente".

Teorin att L vid sin kritik av ministären skulle ha spelat under täcke med Karl XV, har knappast fog för sig. Tvärtom finns belägg för att kungen direkt motarbetat L: "För all del släpp inte in L i statsutskottet för han är bara en lycksökare som vill uppföre". L:s opposition riktade sig helt visst även mot kungen själv, fastän Manderström var det för alla synliga objektet. Att "tillfredsställa sin ärelystnad och sitt begär att göra livet surt för höga vederbörande var av allt att döma det åtminstone närmaste målet för L:s politiska verksamhet" (Thermaenius 1928, s 443 f). Det långsiktiga målet torde ha varit att bli finansminister som farfarsfar.

Vid sitt första inval i AK ansågs L stå nyliberalerna nära. På hösten 1867 gjorde han ett försök att tillsammans med bl a A W Björck, A Blanche o L J Hierta bilda ett centerparti, men misslyckades. L närmade sig då lantmannapartiet, ehuru han inte i alla frågor delade dess uppfattning. I Finansiella frågor tillhörde han alltjämt ultrafrihandlarna o plutokratin. Då det gällde oppositionen mot regeringen gick L, liksom även Posse o E Key, längre än vad bönderna i allmänhet önskade. Det har ansetts, att hans rykte som äregirig o hämndlysten kan ha skadat partiet. Emellertid är det odisputabelt, att L på ett avgörande sätt bidrog till lantmannapartiets framgång vid utskottsvalen i jan 1868. På hans förslag uppgjordes en spränglista, som gav partiet en lysande seger. Resultatet blev att L invaldes i konstitutionsutskottet.

Vid riksdagsvalet 1869 hade L, som var illa anskriven hos gammalliberalerna, uteslutits från vallistan men nyliberalernas talrika uppslutning på nomineringsmötet på La Croix' salong 2 aug ändrade bilden. Sthlms skarpskyttar ställde sig också bakom L, som återvaldes med bred marginal. En intressant omständighet, som visar att L egentligen stod över partierna, är att många gammalkonservativa, som aldrig kunnat förlåta regeringen De Geers seger på Riddarhuset 7 dec 1865, denna gång gav sin röst åt L. Han invaldes ånyo i konstitutionsutskottet, men tilltagande sjukdom gjorde att han ej mer kom att spela någon politisk roll.

Som ledamot av stadsfullmäktige tog L ett framsynt initiativ, då han i jan 1869 väckte en motion angående det principiellt oriktiga i överståthållarens självskrivna ordförandeskap i de under fullmäktige sorterande nämnderna. L påpekade, att Sthlm här satts i strykklass, enär alla andra kommuner i riket ägde rätt att själva tillsätta sina ordförandebefattningar. Motionen, som nedröstades, har betecknats som "den första stormsvalan i ansträngningarna att få staden fullmyndig i förhållande till kronan".

L:s eftermäle blev blandat. P F Mengel skriver i en nekrolog (i G-P): "Det kan ej nekas att frih L var rikt begåvad med en snabb uppfattning, stor energi, arbetsförmåga, ihärdighet, ett brinnande begär efter kunskaper, mod, som ofta övergick till hänsynslöshet, en stor förmåga att tjusa folk, utan att alltid vinna deras tillit, hjälpsam mot dem av vilka han kunde påräkna gengäld", Erik af Edholm karakteriserar honom som "en bråkmakare, självisk men energisk och briljant" o Fritz v Dardel ansåg, "att den personliga ärelystnaden spelade en alltför stor roll i hans liv". Aftonbladet uttalade övertygelsen, "att om han fått leva, utveckla sig och hinna mognad, han utan tvivel skulle blivit en utmärkt statsman".

Trots att L bara var 34 år, när han dog i lungsot, hade han redan vunnit ryktbarhet som en av sin tids mest kända o omstridda politiker. Han hamnade i offentlighetens strålkastarljus, sedan han gjort sitt berömda lappkast, som med ens — om än skenbart — förvandlade honom från aristokrat till demokrat, från hovman till folktribun. Likt andra i samma situation fick han finna sig i att bli kallad för demagog o klassförrädare. Men sådant bekom honom inte. Hans målmedvetenhet var lika stor som hans ambition: att bli något stort o att bli det av egen kraft o förmåga.

Författare

Pontus Möller

Arkivuppgifter

L:s arkiv har enl Thermacnius 1928, s 4 not 1, gått förlorat. På Heby, Gnesta, Söd, finns brev från L till fadern från en utrikesresa. Strödda brev från L i KB o RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: S Hedblom, Bidr till skildringen av stadsfullm:valen i Sthlm 1863-1909 (lic: avh) oj Unman, Saml af bidr till Sthlms stads krönika i det nittonde årh, 3 (1852-79), s 1739, 1758, båda i SSA.

G A Aldén, Hemma o i Uppsala (1927), s 145; K O Bonnier, Bonniers. En bokhandlarefamilj, 3 (1930); Carlander 4:1 (1904); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700—1865 (1949); [W F Dalman,] Några anteckn:ar från våra ståndsriksdagar 1809-1866, 8 (1879), s 31, 50; F v Dardel, Minnen, 1-3 (1911-12); L De Geer, Minnen, 2 (1892), s 17, 83; Edward Edholm, Från Carl XV:s dagar (1906), s 131, 168, 178; Erik af Edholm, Svunna dagar, 2 (1945); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); [V G Granlund,] AK:s män under riksdagarne 1867-1869 (1869); J Grönstedt, Det kommunala o politiska lifvet i Sthlm för femtio år sedan. 1863 (1913), s 109; C Hallen-dorff, Sveriges hist till våra dagar, 12 (1923); dens, Från Karl XV:s dagar (1924); E Hedin, Den skandinaviska alliansfrågan 1857—1863 (VHAAH 81, 1953); L Hierta, Riksdagsmotioner o anföranden, 4 (1917); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); Hulthander; P Hultqvist, Försvar o skat- ter. Studier i sv riksdagspolitik från representationsreformen till kompromissen 1873 (1955); Ellen Key, Minnen av o om Emil Key, 2 (1916); A Lewenhaupt, En färd till minnenas värld (1936); dens, Sv sjuttiotal (1937); P F Mengel, J L (Svea 1871); dens, nekr över L (Gbgs-Posten 24 febr 1870); E Möller, Skandinavisk Straeben o sv Politik omkr 1860 (1948); T Nerman, Ja-quette L. Ett romantiskt kvinnoöde (1965), s 13-17, 19, 39-41; G B Nilsson, Landstingens "trälmärke" (Sc 1966); dens, Partiarbetare o partimän på 1865 års riddarhus (Partiliv i ståndsriksdagen. Adel o borgare, 1977), s 271, 337; Ny ill tidn 1870, s 57 f; W Ridderstad, "Gula gardet" 1526-1903 (1903); SMoK; SPG 25:2 (1905); A Strindberg, Det nya riket (1882); W Swalin, Bidr till K M:ts hofspersonalhist(1888); E Thermacnius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); Å Thulstrup, AK-valen i Sthlm 1866-1896 (Studier o handhar rör Sthlms hist, 1,1938,s 113, 115 f, 120, 123, 181); L Wikström, Sveagardister i kommunalpolitiken. Sthlm 1865-1919 (K Svea livg:s hist 1719-1976, 1976). - Nekner över L i AB 12 febr 1870 o i Sthlms Dagbl 14 febr 1870.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Liljencrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10256, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Möller), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10256
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Liljencrantz, urn:sbl:10256, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Möller), hämtad 2024-04-18.