Anna Maria Lenngren

Född:1754-06-18 – Helga Trefaldighets församling, Uppsala län
Död:1817-03-08 – Klara församling, Stockholms län

Författare, Poet


Band 22 (1977-1979), sida 553.

Meriter

2 Lenngren, Anna Maria, f 18 juni 1754 i Uppsala, Heliga Tref, d 8 mars 1817 i Sthlm, Klara. Föräldrar: prof Magnus Brynolf Malmstedt o Märta Johanna Florin. Utbildn i hemmet, medarb i Sthlms Posten från 78. Förf. — Led av Nya sällsk Vitterlek omkr 73, LVVS 76, led av Utile Dulci 79.

G 80 i Sthlm (3:e lysn 29 okt i Heliga Tref, Uppsala) m Carl Peter L (L 1).

Biografi

L:s liv, både det yttre o det inre, är i mycket okänt. Symtomatiskt är att redan hennes födelse har varit höljd i visst dunkel; först i vår tid har rätt födelseår fastställts. Själv trodde sig L vara född 55, ett år senare än i verkligheten. Visserligen var sådan okunnighet inte ovanlig i äldre tid men kan nog ändå i hennes fall tas som ett vittnesbörd om de bohemiska förhållanden som rådde i föräldrahemmet.

Fadern, titulärprofessor i latin vid UU, var en i många stycken märklig man. Hans levnadsbana blev i hög grad bestämd av att han var herrnhutare. Det var en glad religiositet han bekände sig till. Trots usel ekonomi utövade han välgörenhet. Bl a höll han från 1772 skola i sitt hem, där fattiga barn fick kostnadsfri undervisning. Det bohemiska i L:s barndomshem synes ha kulminerat efter moderns död 88. Fadem sammanlevde senare med en mer än 40 år yngre tjänarinna o fick med henne ett eller flera barn. Ett av de få kända breven från L är från 97 (tr av Warburg, s 24 ff), o hon talar där med leda o indignation om den forna hemmiljön. Kort efteråt drunknade fadern i Norrström.

Det är möjligt att avståndstagandet från vad fadern representerade bidragit till att utveckla motsatta drag hos dottern: skepsisen, realismen, överhuvud det förnuftsstyrda hos henne (Olsson). Samtidigt bör hon ha erinrat om sin far, som beskrivs som spirituell o smått satirisk. Otvivelaktigt har hon också fört med sig mycket av den mänskoälskande atmosfär som har rått i hemmet. Hon kom att ömma för de fattiga o särskilt för tjänstefolkets förtrampade socialgrupp, samtidigt som hon opponerade mot adelns anspråk o framträder som talesman för tredje ståndet. Det är attityder som erinrar om faderns. Hennes avsky för det oäkta o pretentiösa liksom de lovsånger hon uppstämmer till friden, förnöjsamheten o ringheten har väl troligen haft samband med de ideal, hon lärde känna under fattiga uppväxtår.

L stod också i en mera direkt tacksamhetsskuld till fadern. Då han märkte hennes begåvning, ville han "dana av henne icke endast ett vittert, utan ett lärt fruntimmer" (Franzén). Dottern fick lära latin o gjordes förtrogen med romersk diktkonst. Hennes favoritskald blev Horatius, o hon har enligt vad hennes vän N v Rosenstein uppger översatt honom. Förmodligen är en del av de talrika anonyma Horatius-tolkningarna i tidens press utförda av henne. Horatius-läsningen har säkerligen också verkat personlighetsdanande. "Med sin leende o förstående, men kyliga människokunskap är hon i varje fall en svensk Horatius, den ende vi äga" (Svanberg).

Överhuvud har hemmiljön varit litterär. Fadern skrev enligt uppgift över 600 andliga sånger, gravskrifter i en speciell epigrammatisk stil m m. Även modern har signerat psalmartad poesi. Äldste brodern Johan Magnus (1749—80) var också vittert verksam, men i en lättare genre. Litterär begåvning förefaller f ö att ha funnits både på fäderne- o mödernesidan. På mödernet härstammade L från den inte minst litteraturhistoriskt kända släkten Rudén—Rudenschöld o från släkten Ågren, varigenom Tegnér, Fröding och Selma Lagerlöf kunde räkna släktskap med henne (Bromander).

L:s poetiska förstlingar höll sig inom den religiösa sfären. Hon övergav emellertid ganska snart de herrnhutiska tonfallen; någon religös natur var hon knappast. Hennes ungdomsdiktning är på tidstypiskt sätt utförd inom en lång rad genrer; det gällde för skalden i vardande att vinna övning o visa färdighet inom hela det poetiska registret. Hon författar gravskrifter o recensioner o publicerar 78 en på tidsmässigt sätt parafra-serande översättning av en av Ovidius' heroider. Det filosofiska rimbrevet ansåg tiden som ett lämpligt poetiskt gesällprov, o hon riktar en rad sådana till den vitterlekande officeren H Schmiterlöw 77—79. Versepistlarna är intressanta genom att L där ger öppenhjärtiga självkarakteristiker. Samtliga dessa genrer skulle hon dock överge. När hon däremot ciselerar epigram o impromptun, arbetar hon i en genre, där hon skulle bli mästare, o hon debuterar inom den diktart, som skulle bli hennes force: satiren. Tekonseljen (74, omarb 77) är en lyckad, fast utdragen satir mot kvinnliga svagheter o mot allsköns fördomar. La matinée de Clarisse är en satir över den unga societets-skönheten. L:s stilkonst är här nästan färdig; talangen att återge direkt tal o finna autentiska tonfall finns redan liksom det rappa berättandet o förmågan att med diskret an-bragta detaljer levandegöra en figur.

Gustav III:s o kungahusets hänförelse för scenkonst o isynnerhet opera kom att engagera de flesta av 70-talets nya skalder, så ock L. På hertig Karls uppdrag översatte hon den franska operetten Lucile (76) — den första operett vi äger på svenska. Hon har försett trycket med ett företal, där hon försvarar kvinnosaken, främst kvinnans rätt till intellektuellt arbete. Samma tendens skymtar i Tekonseljen i satirisk inversion. Heroiden "Dido till Aeneas" hade f ö översatts på Lovisa Ulrikas anmaning. L översatte också operetten Zemire och Azor (78), som kungahuset beskärde ett elegant tryck. Vidare operetterna Arséne (79), som liksom föregångarna fick sin uppmärksammade urpremiär inför kungafamilj o hov, samt vid okänd tidpunkt den otryckta, ofullständigt bevarade Silvain.

Zemire och Azor uppfördes o trycktes med en prolog av J H Kellgren. Samarbetet mellan diktarna fortsatte, när Kellgren o Carl L startade Sthlms Posten s å. L skulle i fortsättningen placera sina poesier där. Säkerligen har hon också försett tidningen med bidrag på prosa — vilka o i vilken utsträckning vet vi inte. De prosasatirer som F Böök har attribuerat till henne — särskilt känd är Journal hållen av en köpmans fru (84) — kan med visshet tillerkännas henne på inre grunder. De har med otillräckliga skäl förvisats ur den vetenskapliga editionen av hennes skrifter (som däremot medtar en art om metriska principer från 1801, som nyligen visats vara av G J Adlerbeth). Uppenbarligen har hon starkt influerats av Kellgren o tycks helt ha tillägnat sig hans voltaireanska åskådning o intellektuella attityder. Till en del skulle hon bevara dem livet ut. Hon ridikyliserar dumbommar o dåliga poeter, universitetslärdom, teologi o ståndsfördomar, hon översätter frivol fransk poesi, allt i Kellgrens anda. Hennes tankevärld är upplysningens, hennes stil blir alltmera rokokomässig, hennes intellektuella medvetenhet är påtaglig.

Vad hennes ungdomsskrifter särskilt tydligt talar om är en stor kärlek, öppet erkänd, till diktandet o ett engagemang för den intellektuella kvinna. Huvuddokumenten i det förra hänseendet är versbreven till Schmiterlöw, i det senare det frimodiga företalet till Lucile. Som "litterata" — hennes yrkesbeteckning i Uppsalas husförhörslängd 78 — hade hon själv gjort en snabb o glansfull karriär. Redan som 20-åring uppvaktades hon med två hyllningsdikter i en uppsalien-sisk tidskrift o var medlem av ett litterärt samfund. Senare under 70-talet skulle hon väljas in i ytterligare två. Hon hade läst hedrande omtalanden om sig själv i flera av landets bemärkta pressorgan. Hon hade förbindelser med kungahuset o hade av Hedvig Elisabeth Charlotta skänkts ett "precieust guldur". De pjäser hon översatt blev succéer. Hon var en upplysningskämpe i det nya radikala huvudstadsbladet. Det var en litterär notabilitet som 80 vigdes vid Carl L.

Med äktenskapet tog L:s liv en ny vändning. Författarinnan, som varit så hängiven diktarkallet o som måste ha drivits av en god portion ärelystnad, inträdde i en djup anonymitet, bruten endast en gång. Hennes versproduktion avtar, mot 80-talets slut nästan helt. Under 90-talet kommer så högfloden av mästerlig diktkonst, måhända utlöst av en trivial, yttre omständighet: Carl L:s o Kellgrens tidning blev genom Kellgrens sjukdom alltmer i behov av goda bidrag. Men alstringen börjar på nytt sina 98. Efter sekelskiftet skrev L få poem, låt vara några av hög rang som Invokation o Mårten Holk. Större litterära företag gav hon sig aldrig i kast med efter giftermålet.

Redan i en dikt 83 avsvär hon sig sina emanciperade ideal: "Sök ej att Pindens spetsar skåda,/ Vet min Salime, på denna höjd,/ Är man med kjortlar uti våda". Femton år senare talar hon ännu tydligare i Några ord till min k. dotter — det poem som utgör gåtan i hennes författarskap. Hon avvisar där intellektuell verksamhet för kvinnan, som istället skall söka fullända sig som kvinna, maka o moralisk karaktär. L:s vänner Rosenstein o Franzén intygar, att råden uttrycker hennes egna tankar o levnadsregler. Andra som mött henne bekräftar; t ex M M af Pontin fick vid ett sammanträffande 12 repliken att "fruntimmer icke böra vara vittra". Klokheten i några av de allmänmänskliga 'råden till Betti' borgar också för allvaret. Att detta allvar ändå kan ifrågasättas beror inte enbart på det motsägande i förkunnelsen, ställd i relation till L:s tidigare åsikter o aktuella verksamhet. Det finns parallellfall från tiden: kvinnliga kulturarbetare som uttalade sig principiellt antifeministiskt. Tvivlet på allvaret i dikten har sin grund i den situation, i vilken den tillkom. L, som avvisade all offentlighet hyllades överraskande vid SA:s högtidsdag 97 med ett ode av Gyllenborg. Hon besvarade hedersbetygelsen med dikten Dröm — hennes enda signerade alster efter giftermålet. I hennes dröm uppträder fru Nordenflycht o uttalar sin ringaktning över L. Men kritiken är av den arten att den återfaller på den som uttalar den; fru Nordenflycht ställs i själva verket i en löjlig dager som självgod o förmäten ("Mitt snille på ett vidsträckt fält/gjort färder, som man vet, ej korta,/och fört mig bort längst över Bält,/och hon — är nästan aldrig borta"). Äktheten i den föregivna ödmjukheten blir högst tvivelaktig. Dröm kan misstänkliggöra allvaret bakom 'råden till Betti'. Dröm skall nog rätteligen fattas som det ambivalenta uttrycket för en egenartad psykisk komplikation hos L, bäst fångad av Ingrid Arvidsson: "Att fru L blev sårad av kritik kan man läsa ut av flera dikter, men hon hade också den ovanligare känsligheten att hon blev sårad av beröm". Men beträffande 'råden till Betti' måste man fasthålla vännernas intygande: dikten ger L:s världsuppfattning. Hennes syn på kvinnan var ju också utbredd o står främst i beroende av Rousseau.

På visst sätt levde hon som hon lärde. I det förmögna hemmet på Beridarbansgatan 21, där hon residerade med sin make — främst känd för duglighet o tråkighet — hölls salong för vittra vänner som Leopold o andra akademiledamöter. Hon prisades av dem för kvickhet o vett, men lika mycket för blygsamhet, anspråkslöshet o inte minst husmorsdygder. Hennes hemlivs lycka var dock inte oblandad. Hon var barnlös; en fosterdotters sjukdom o död — liksom faderns drunkning under oklara omständigheter — upprörde starkt hennes känsliga sinne.

I sina dikter uppträder hon anonymt blott ifråga om signeringen. Hennes poesi är personlig, hon är i ovanlig grad närvarande i sitt verk, att läsa henne är att umgås med henne. Hon uttrycker klart vad hon tänker o tycker. Vad hon tänkte ifråga om adeln formulerar hon i en rad lysande satirer: Porträtterne, Hans nåds morgonsömn, Fröken Juliana, Grevinnans besök. Pendangerna är de medkännande, för vår smak sentimentala Den lilla tiggarflickan o prosaskrifterna Ett ord för den fattige o den ytterst populära Det blev ingen julgröt men ändå en glad julafton. L uttalar gärna sarkasmer i litterära ämnen o debatter som i den briljanta fabeln Björndansen o i sina parodier på konstlade genrer som opera, pastoral o skräckballad. Satirerna i hennes produktion balanseras av idyllerna. Främst märks den Voss-inspirerade Den glada festen o den berömda Pojkarne. De gav burskap åt två älskade motiv i vår skönlitteratur: prästgården o barndomen. Till den idylliska sfären hör också dryckesvisorna. Vintervisa o Didric hör till det bästa o mest självständiga som har åstadkommits inom genren. L:s visor är ofta sångbara; hon var själv musikalisk o deltog med sin make i Utile Dulcis kör. Vad hon tyckte var starkt influerat av tidens gratiefilosofi o begrepp som Anmuth und Würde. Hon reagerar mot all motsättning mellan värde o anspråk, mot allt inadekvat beteende. Sådant kommer människor att brista i värdighet eller behag. Särskilt reagerar hon mot kvinnan som inte erkänner sin ålder. T ex Porträtterne handlar egentligen om att grevinnan inte vill inse att åren förvandlat henne. L var rokokoskald även i sin uppfattning att det mindre var döden än åldrandet, överhuvud förgängligheten o kortheten i livet, som kastade vemodets skugga över tillvaron. Hennes dikter handlar huvudsakligen om människor i stadsmiljö, Ämnet människan kände hon i grunden; hennes förmåga att fånga en rörlig miljö studeras bäst i den ypperliga Vaux-hallen. Motiv som saknas hos henne är naturen o kärleken. Religiösa tongångar är sällsynta.

L:s genialitet ligger främst i stilen. Hade Kellgren varit hennes ideologiske läromästare, har hon lärt mycket av Bellman i stilistiskt hänseende. Hon lånade gärna motiv o ämnen från olika håll, men hon trycker alltid sin egen stämpel på det hon behandlar. Det är i kraft av sin stilkonst hon förblivit en levande klassiker, vid sidan av Linné o Bellman den ende av våra 1700-talsförfattare som läses för sin egen skull.

Hennes dikter, som hon vägrat att själv utge, publicerades postumt 19 under titeln Skalde-försök. Carl L o N v Rosenstein redigerade urvalet.

Författare

Magnus von Platen



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ms o brev till L framför allt i KB, men även i RA, NordM o Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby. Brev från L i KB, RA, SA o UUB. — L:s handskrifter redovisas utförligt i Samlade skrifter av L, ed T Hjelmquist o K Warburg, i Sv författare utg av Sv vitterhets-samf, 6 (1926; märk att I A Bonniers saml L:ms 1929 skänktes till KB).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: På mademoiselle Anna Lovisa Pahls saliga hemfärds dag, den 14 Maji 1772, die Corona. Upsala [1772]. (4) s. [Undert.] — [Tankar vid det nya kyrko årets början 1772 (sign dikt)] (Upsala veckotidningar, 1772, Upsala, nr 2, s [1 f], — Klagan vid mademoiselle Anna Maria Bobergs graf den 3 Julii 1774. Upsala [1774]. (4) s. [Undert.] Omtr i Upsala vecko-tidn så, n :o 28, s [1 i]. — Afton-qväde [dikt sign Upplänning] (Upsala vecko-tidning, 1774, tr Sthlm, n:o 1, s [4]; omtr i Idun, årg 4, 1891, Sthlm, fol, s 55, o i B Schöldström, I tittskå- pet, Sthlm 1891, s 111). — Vid caffe-pannan [anon dikt] (ibid, 11, s [1]). — Vid archi-biskopens . . . Magni Beronii graf, den 13 Ju-lii, 1775. Upsala [1775], Fol. (4) s. [Undert.] Omtr i G Rosén, Herrans fruktan, grunden till then bästa vishet, . . . förklarad vid . . . Magni O. Beronii . . . begrafning . . ., Upsala 1778, fol, s 80—83). — Impromptu [sign dikt] (Lunds vecko-blad, 1775, Lund, s 86). — Thé-conseillen, satire. Sthlm 1777. 20 s. [Anon.] — Öfver hans Kongl. höghets kronprinsens födelse den 1 november 1778. Sthlm [1778]. (4) s. [Undert.] — Nellj, den lilla tiggarflickan. Lund 1795. (12) s. Många senare omtr som skillingtryck. — Dröm [anon dikt] (Läsning i blandade ämnen, årg 2, 1798, Sthlm, nr 9/10, s 2—5). — [Til en girig (anon dikt)] (Lommebog for lystige Bradre Khvn 1812, s 452 f). — Skaldeförsök. Sthlm 1819. XVI, 255 s. 2. uppl 1825. XX, 262 s. [3. uppl.] 1837. 28, 410 s. (Klassiska författare i svenska vitterheten.) 4. tillökta uppl 1846. XVII, 513 s. 5. uppl 1852. XV, 334 s, 1 portr. (Svenska skalder.) 6. uppl 1857. Med ordförklaringar och historiska upplysningar af J G Carlén. XXIV, 390, [notbil:] 76 s. Jfr nedan 1928. 7. uppl 1864.

XIV, 352 s, 1 portr. 8. uppl 1865. XXXII, 391 s, 1 portr. 9. uppl 1876. XXXII, 273 s, 1 portr, [notbil:] 82 s. 10. uppl (godtköpsuppl) så. 11. uppl 1884. 4:o XVIII, 200 s, 17 pl. 12. uppl 1890. XV, 144 s. 13. uppl 1903.

XV, 256 s. 14. uppl 1907. 226 s. ([Omsl:] De bästa böckerna.) 15. uppl 1913. 227 s. ([Omsl:] Svenska klassiker.) 16.—17. uppl 1916, 1919. (Ej i serien.) 18.—19. uppl 1919, 1922. (Sv klassiker.) 20. uppl 1927. 248 s. — Agnes. Fragment (SAH ifrån år 1796, d 8, [1816—18,] Sthlm 1821, s 361 f; omtr i Tiden, 1847, Sthlm, 4:o, no 38, s [3 f]). — Poetische Versuche. Buckeburg 1857. VIII, 262 s. — Vid Svenska akademiens upphäfvan-de (Läsning vid husliga härden, 1861, Sthlm, s 309 f). — Bref ... till Leopold [1795 o 1798] (SAH . . ., 35, 1862, s 385 f). — [Brev till Leopold 1798] (Ställningar och förhållanden, [utg M J Crusenstolpe,] 1864, Sthlm, januari, s 44). — [Charader] (Axplockning på egen och främmande mark, [utg S Ahlbom,] kärfve 1, Sthlm 1865, s 5—9). — Recension. Den unge filosofen på landsvägen. (Hittills otryckt poem) (Miniatyr-almanach för 1875, Sthlm 1874, s 90—92). — Bref till förf:n af "Jacobinen" (Tidskrift för hemmet, årg 20, 1878, Sthlm, s 85 f; omtr i Gustavianska brev . . ., utg H Schiick, Sthlm 1918, s 353). — Skaldebref. Fragment (Nektar och gift, [utg A Ahnfelt,] d 1, Sthlm 1881, s 53 f). — Herr Grälberg [epigram] (Hvad nytt från Stockholm, [utg S A Cronhamn,] 1884, Sthlm; omtr i SAT, bd 1, Sthlm, 1879—88, s 103). — Apollo till Haqvin Beger [dikt] (Ur en samlares papper, [utg P Hanselli,] d 1, Upsala 1886, s 7 f). — Kråkan [utg A Ahnfelt] (Ur dagens krönika, årg 7, 1887, Sthlm, s 2 f). — Ett bref . . . till F. Sparre . . . medd af S. Leijonhufvud (Samlaren, årg 27, 1906, Upps, s 115 f). — Anna Maria Lenngren. Sthlm 1911. 40 s, 1 portr. (Ur svenska litteraturen. Läsebok för skolan. Utg av E Rodhe, P Thomée o E Zimmerdahl, 14.) 2. uppl 1921. 40 s. 3. uppl 1926. 39 s. — Samlade skrifter. Utg av T Hjelmqvist o K Warburg. D 1—3. Sthlm 1917—26. (Svenska författare utg av Svenska vitterhetssamfundet, 6.) 1. 19[16—]26. X, 647 s. — Två okända epigram [medd T Hjelmqvist] (Studier tillägnade Josua Mjöberg, Lund i926, s 177— 190). — Samlade dikter. Med ordförklaringar och historiska upplysningar av J G Carlén. Bd 1—2. Malmö 1928. 1. XXXII, 234, IV s, 1 portr, 2. 188, VI, [notbil:] 76 s. [Jfr ovan Skaldeförsök 1857, 6. uppl.] — Dikter i urval. Urval och textredaktion: E Noreen o T Wennström. Lund 1933. 99 s. — Samlade verk. Bd 1—5. Malmö 1938. 92, 92, 92, 92, 92 s. [Ny uppl] 1940. Bd 2—5. 58, 59, 59, 58 s. — Nyårsgåfva til fruntimmer / Anmärkningar, rörande Nyårsgåfva . . ./Mina hustrur (R Hedberg, Tre kåserier av A M L, Sthlm

1948, s 16—24). — Valda dikter. Sthlm

1949. 166 s. [Ny uppl] 1955. 175 s. [Ny uppl] 1964. 172 s. — Till en girig. Malmö 1953. (8) s, 12 pl. — Dikter. Malmö 1955. 4:o. 197 s. — Tre dikter. Med kommentarer ... av A Davidsson, Malmö 1955. 50 s. — Samlade verk. Minnesupplaga. Vol 1—2. Malmö 1956. 156, 156 s. — Satir och idyll. Ett urval av M v Plåten. Sthlm 1962. 252 s. (Prisma.) — Dikter och prosastycken. Sthlm 1966. 350 s. (Bokklubben Svalan. Svalans svenska klassiker.) [Ny uppl] 1968. — Bidrag i bl a Hvad nytt? Hvad nytt?, 1774—1777, Gbg, Stockholms Posten, 1778—1803, 1809— 1810, 1814—1816, Sthlm, 4:o, [jfr F Böök, Prosabidrag af ... L i Stockholms-Posten (Saml, 31, 1910, s 161—202, 33, 1912, s 117—122), o S Ek, nedan aa 1941], Musikaliskt tidsfördrif för år 1789—1791, 1793, 1796—1797, 1801, 1816, Sthlm, Sommarpromenaden, h 1, 1792, 3—6, 1794—1797, 10, 1801, Upsala, o i Skaldestycken satta i musik, bd 1, 1795, 5, 1796, 7, 1798, 8, [1800,] 11, 1803, 17, 1816, Sthlm. — Ett flertal dikter omtr som skillingtryck, jfr S Leijonhufvud & S Brithelli, Kvinnan inom svenska litteraturen . . . intill år 1893, Sthlm 1893, s 108 f, — Brev o dikter omtr i bl a K Warburg, A M L, Sthlm 1887, s 101—113, 240 f, 257, 269— 276, o i Svenska mästare, d 4: Sengustavia-nerna, [utg B Risberg,] Sthlm 1935, s 1— 104, 1 portr.

översatt: J F Marmontel, Lucile. Opera-comique i en akt, Sthlm 1776, 4:o, 44 s (de-dik), omtr i Kongl. sv. theatren, bd 3, Sthlm 1778, s 129—184; dens, Zemire och Azor. Comedie ballet, Sthlm 1778, 54 s (anon), omtr ibid, 5, 1779, s 131—210; Publius Ovi-dius Naso, Dido til Eneas. Heroide, Sthlm 1778, (16) s (sign); C-S Favart, Arsene, fée-rie-comedie uti fyra acter, Sthlm 1779, 4:o 71 s (anon), omtr ibid, 6, 1785, s 47 -114; O Wolff, Snart döden skall det öga sluta, 1819 års psalmbok, psalm 449 = 1937 års utg ps 541.

Källor och litteratur

Källor o litt: Sv lituhist bibliogr 1900— 1935 (1939—50) o vidare: S Adlersparre, Fru L :s frändskap med Moliére (Dagny 1887); X Afzelius, Anteckn:ar till fru L :s diktn (Saml 1936) ; dens, Ett "bannebrev" av A M Malmstedt (GHT 16 maj 1936); dens, Skaldeförsök som kom bort (Bokvännen 1960); dens, Fru L:s Skaldeförsök (Berömda böcker, 3, 1964) ; I Arvidsson, Den osäkra fru L (DN 10 febr 1958); dens, Kellgrens skugga (DN 14 febr 1958); K Aspelin, Slottet, kojan o revolutionen (dens, Spår, 1974); PDA Atterbom, Sv siare o skalder, 6:2 (2 uppl 1863) ; B Berg, Jag minns den ljuva tiden (Lyrikvännen 1975) ; A Blanck, A M L (1948) ; A Boldt, Studier öfver en del barndomen o ynglingaåren berörande drag i sv o sv-finska skalders diktn, 1 (1902); L Breitholtz, Fru L :s "Infall" — ett epigrams proveniens (Saml 1952); C V Bromander, A M L :s litterära påbrå (PHT 1920); F Böök, Fru L o Cederborgh (SvD 9 juni 1930; rec); G Castrén, Fru L (Hufvudstadsbladet 13 juni 1954); E Chris-tenson, "Smältan af kärngar o ungar". Kring ett brev från A M L (SLT 1950); K Dovring, Fru L o herrnhutarna (VSLA 1946); E Ehn-mark, Studier i sv realism (1930); dens, A ML (Hörde Ni, 1954); S Ek, Prosabidr i Sthlms Postens första årgångar av Carl Petei L o AM Malmstedt (GHA 1941:9); dens, A M L:s Sthlm (SLT 1943); dens, Fru L:s adelssatirer (MFÅ 1943); dens, Skämtare o allvarsmän i Sthlms Postens första årgångar (1952); R Engländer, AML o musiken (UNT 8 aug 1953); I Fehr, Fabeln om Kärleken o Dårkapen i den sv litt:en o något om dess utländska förebilder (Saml 1883); A Flodman, AML (dens, Kritiska studier, 1872); FM Franzén, Minne af Fru AML, född Malmstedt (dens, Minnesteckn :ar, 1, 1848); K F Freudenthal, Motiv ur The Spec-tator i A M L :s Portraiterne (Saml 1947); H Friedländer, A M L:s "Pojkarne" o dess melodi (SLT 1951); T Hagström, Franzén, fru L, C G B Peschek o Horatius (Saml 1968); T Hansson, L:sdikten Källan tonsatt av Pehr Frigel (Saml 1962); G Hasselberg, Realistisk lyrik (1923); R Hedberg, Olof v Dahlins o Fru L:s adelssatir o Tre kåserier av A M L (dens, Ej med klagan, 1960); I Hjertén, Fabel o anekdot inom Sveriges 1700-talsIitt (1910); C Holmberg, AML o hennes betydelse för den nutida kvinnovärlden (Dagny 1887); O Holmberg, Några ord till hennes kära guddotter. Nio nyfunna brev från fru L (SLT 1954); dens, Fru L:s "Skaldeförsök" (DN 30 aug 1959); E Källquist, Bakgrunden till fru L:s Björndansen (Saml 1938); C Larsson, Ett litterärt matrecept (Modersmålslärarnas fören:s årsskr 1938); AML, 1754 18/6 1954 (Kat . . . över minnesutställn i KB, 1954); O Levertin, Förebilden till fru l.:s Orfeus (Saml 1888); Ö Lindberger, Uppslaget till fru L:s Infall (SLT 1942); H Lång, Dikt att förklara (1971); G H Mad-scu, Diktarpersonligheter, 3, A M L (Tidskr för hemmet 1869); J Mjöberg, Fru L:s fabel Biet o dufvan (SLT 1945); C-G Mörner, Två visböcker från 1700-talet (OoB 1949); R Nilsson, Kvinnosyn i Sverige. Från Drottning Kristina till A M L (1973); H Olsson, Fru L:s anonymitet (dens, Törnrosdiktaren o andra porträtt, 1956); A Peterson, Fru L:s Pojkarne i idéhistorisk belysn (Modersmålslärarnas fören:» årsbok 1943); M v Plåten, Den vittra mamsell Malmstedt (dens, 1700-tal, 1963); dens, Den reflekterande damen (Sv diktanalyser, 1967) ; A Pleijel, Den kvinnliga författaren o offentligheten (Författarnas litt:hist, 1, 1977); JL Runeberg, Fru L (Helsingfors Morgonbl 1832, omtr i dens, Saml skrifter, 5, 1864, s 408—419) ; E Ström, A M L :s sociala förf:skap (Soc-Dem 25 maj 1937); V Svanberg, Medelklassrealism, 2 (Saml 1944); G Svanfeldt, A M L:s Pojkarne o Dalins April-Wärk (Saml 1938); O Sylwan, 1790-talets visa (Festskr tillägn Y Hirn, 1930); V Tar-kiainen, A M L ja Suomen kirjallisuus (Val-voja-Aika 1941); K Warburg, A ML o den dansk-norska skämtdikten (Norden 1887).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna Maria Lenngren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus von Platen), hämtad 2017-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11226
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna Maria Lenngren, urn:sbl:11226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus von Platen), hämtad 2017-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se