C F E Emil Key

Född:1822-10-07 – Västra Eds församling, Kalmar län
Död:1892-12-31 – Visby församling, Gotlands län

Riksdagsledamot, Godsägare, Postmästare


Band 21 (1975-1977), sida 82.

Meriter

1 Key, Carl Fredrik Edvin Emil, f 7 okt 1822 i V Ed, Kalm, d 31 dec 1892 i Visby. Föräldrar: kaptenen Emil K o frih Caroline Charlotta Fleetwood. Inskr vid LU ht 38, kansliex där 18 dec 41, eo kanslist i finansdep 42—47, ägde o brukade Sundsholms säteri, Gladhammar, Kalm, 48—80, led av Kalmar (n Kalmar) läns landsting 63—82 (v ordf 72 o 74—81, ordf 82), led av AK för S Tjust 67—83 (led av särsk utsk 67, urt 71, 75, 78, 83, v ordf där 78, av statsutsk 68—83, v ordf där 76—80 o ordf 81—82, av talmanskonferensen 79—83), led av Lantmannapartiets sjumannakomm 67, av förtroenderådet 68—83, v ordf i Kalmar läns n hushålln:sällsk 70—71 o 80—82, led av styr för N Kalmar läns folkhögskola 75—80, av skatteregleringskomm 79—83, av lantförsvarskomm 80—82, av läroverkskomm 82—83, postmäst i Helsingborg 29 juni 83, tjänstl från 88. — LLA 65.

G 2 mars 49 i Åby, Kalm, m grev Sophie Ottiliana Posse, f 3 aug 24 där, d 7 sept 84 på Sundsholm, dtr till majoren greve Carl Otto P o Sophia Wilhelmina Berg v Linde.

Biografi

Emil K miste sin far vid två års ålder. Modern gifte om sig med frih Adam Christian Raab, vars nationalliberala åskådning kom att i hög grad påverka styvsonen. Som skolpojke i Lund, dit K skickats med en informator, bevittnade han 1834 en radikal studentdemonstration o deltog i hyllningar för bondepolitikern N Månsson i Skumparp. Under studentåren i Lund, vilka sammanföll med studentskandinavismens första blomstringstid, fick K nya liberala impulser; dock deltog han inte i de stora studentmötena. 42 hänfördes han av C V A Strandbergs poetiska hyllning för bondeledaren H Jansson i Bräcketorp. K skrev själv poesi o utgav 41 ett litet dikthäfte.

Efter avlagd kansliexamen blev K eo kanslist i finansdepartementet ("kongl sekter") men var långa tider frånvarande från Sthlm. Ekonomiskt oberoende företog han 43—44 en resa till Tyskland o Frankrike. I Travemünde träffade han 43 den 10 år äldre Emilie Högqvist. Den unge K blev hennes sista kärlek (jfr bd 19, s 681). Deras samvaro var intensivast under vintern 44—45, då båda vistades i Sthlm. Därefter drog sig K försiktigt undan, ganska långt före Emilies död 46.

En resa i Danmark 46 stärkte K i hans skandinaviska övertygelse, som kom särskilt kraftigt till uttryck 48—49, då han helt tog danskarnas parti mot tyskarna. K var 47—48 medarbetare i Aftonbladet men skrev också i andra tidningar. Han utgav även skandinavistiska broschyrer. Vidare deltog han i skandinaviska möten o insamlade 30 000 rdr till bekostande av frivilliga svenskars deltagande i Danmarks krig. Vid tiden för 63 års kris hade K tillägnat sig en vida mer skeptisk syn på skandinavismen.

K bevittnade även marsoroligheterna i Sthlm 48 o deltog i en reformbankett s å. Han medverkade utan framgång i strävandena för upprättandet av ett frivilligt medborgargarde som skulle vid behov "biträda de lagliga myndigheterna vid ordningens upprätthållande". Något stöd åt en reaktionär politik avsågs därmed inte. Enligt sin egen beskrivning var K radikal o anhängare av en federativ skandinavisk republik (Key, 1, s 233, 395). Det hände tom, att han kallade sig själv "socialist", ehuru han därmed knappast menade annat än att han var intresserad av "arbetarassociationer", varigenom dagsverkssystemet ersattes med betings- o ackordslöner (a a, 1, s 395 f).

Dessa principer sökte K — "possessionaten med de aristokratiska förbindelserna" — tillämpa i sin privata ekonomi, sedan han 47 inköpt o 48 slagit sig ned på Sundsholms säteri i sin småländska hembygd. Jordbruket var till att börja med utarrenderat men övertogs inom kort av K. Han utvidgade den redan från början stora egendomen o tog kraftfulla initiativ inom boskapsskötseln, vid utbildning av lantbruksbefäl samt vid sjösänkningsföretag. Jordmånen på godset var dock inte den bästa, o K var inte någon framstående privatekonom.

K lockades mer av allmänna värv än av sitt jordbruk. Han blev en aktiv kommunalman o ledamot av hushållningssällskap o landsting. 60 inrättade han en lokal förlikningskommitté för att bilägga tvister o undvika dyrbara rättegångar. Kommittén upphörde 67. I K:s publicistik blev politiken mer o mer dominerande. I artikelserien Landtmannabetraktelser (64) vände sig K med skärpa mot den av finansminister J A Gripenstedt förda finans- o jordbrukspolitiken med dess "frihandelsradikalism". Även skatteutjämning o representationsreform stod på K:s önskelista. Han påtalade kraftigt, att politiskt inflytande baserades på börd o var 65 ordf i den reformkommitté för Tjust, som genom namnlistor krävde ett genomförande av L De Geers stora förslag. Inför den avgörande riddarhusdebatten s å for K till Sthlm för att direkt kunna följa händelseutvecklingen.

K hade aldrig velat sitta i ståndsriksdagen; han var valbar inom bondeståndet. Efter 66 års reform önskade han däremot få en plats i AK, som han föredrog framför FK, där han också var påtänkt. Han förde på ett försynt sätt sin talan genom artiklar i Westerviks Veckoblad, där han lät ett fingerat alter ego betona intressegemenskapen mellan större o mindre jordbrukare. Vid valet, som förrättades indirekt, med K själv som en av elektorerna, fick han 14 röster av 25. Sedermera omvaldes han gång på gång med mycket få elektorer emot sig.

Med sina stora kunskaper o goda talegåvor blev K omedelbart en förgrundsgestalt i AK. Han var en av de drivande krafterna vid Lantmannapartiets bildande i mars 67, ehuru själva initiativet närmast togs av hans hustrus kusin A Posse. Genom sin sammansättning o sitt namn —- som anknöt till Landtmannabetraktelser — svarade partiet mot K:s krav på sammanslutning av större o mindre jordbrukare; själv talade han dock i början om partiet som "det nyliberala partiet". K skrev i allt väsentligt partiets, redan 67 antagna program, vari kraven på sparsamhet, rättvisa, skatteutjämning o övergång till allmän värnplikt utgjorde centrala moment. Från början tillhörde han partiets högsta ledning o fungerade ofta som ordf vid dess sammankomster; han kan sägas ha delat det reella ordförandeskapet med A Posse o C Ifvarsson. När partiet 68 fick majoritet i AK, insattes K i statsutskottet, högkvarteret för partiets sparsamhetspolitik. Sparsamhet med allmänna medel var o förblev en ledstjärna för K, som dock aldrig tillhörde de extrema i detta avseende o med åren fick en stigande förståelse för vissa anslagskrav, även sådana som gällde löner och pensioner. Med förkärlek slog han ned på centrala ämbetsverk, t ex kommerskollegium o lantmäteristyrelsen, o på diplomatiska kåren, som han ansåg överdimensionerad. Även hovet drabbades av hans sparsamhetsnit, ehuru han 69 "av statsskäl" stödde det impopulära anslaget till prinsessan Lovisas brudgåva o även under Oscar II:s regering, trots påtaglig brist på sympati för denne monark, motsatte sig en del nedprutningar. Ett visst byråkratiskt drag fanns i partiprogrammets krav på inrättandet av ett departement för "jordbruk, handel o allmänna arbeten". K drev med energi yrkandena på att denna programpunkt skulle förverkligas — det insinuerades att han gärna hade sett sig själv som den förste departementschefen — men fick inte partiets majoritet med sig; först efter hans död inrättades ett jordbruksdepartement.

Med mycken hetta angrep K den statliga järnvägsförvaltningen. Han ville förenkla denna, bl a genom sammanslagning av de två skilda styrelserna för järnvägsdrift o järnvägsbyggnader, o vände sig mot byggandet av statliga stambanor med hjälp av stora utländska lån. Under en frän riksdagsdebatt med f finansministern Gripenstedt 69 tog han på sig författarskapet till en anonym broschyr, som i hårda ordalag attackerade statsjärnvägarnas administrativa o ekonomiska förvaltning. Genom sina utfall mot "järnvägsfebern" kom han att i järnvägsfrågorna räknas till "nihilistpartiet" o kom i minoritet inom Lantmannapartiet. Han föredrog enskilda järnvägar o var själv engagerad i järnvägssystemet Norsholm—Västervik—Hultsfred. Den ekonomiska krisen 78—79, som påverkade hans egen ekonomi o försvagade hans oberoende, gjorde honom dock till anhängare av statliga aktiviteter inom järnvägssektorn.

Klart sparsamhetssinnad var K gent emot universiteten o elementarläroverken. Trots sitt eget akademiska förflutna var han skeptisk mot småstadsuniversitet, ehuru mindre njugg mot Lund än mot Uppsala. Karolinska institutet åtnjöt däremot hans bevågenhet. Beträffande läroverken ogillade han framför allt "latinväldet" och menade, att de klassiska studiernas starka ställning bidrog till att undervisningen blev alltför litet fosterländsk. Han ville ge ökat utrymme åt "reala", praktiska moment. En del av klasserna i elementarläroverken ville han flytta till folkskolan, som borde bli allmän bottenskola. Från 72 framträdde K som en förkämpe för folkhögskolorna o spelade som landstingsman en roll för grundandet av norra Kalmar läns folkhögskola. Han ville ge folkhögskolorna ökat statsunderstöd utan att därmed följde ökad statskontroll. Han stödde också Sthlms arbetareinstitut.

K:s utbildningspolitiska strävanden kan betecknas som allmänt liberala. Härmed kan sammanställas, att han vände sig mot de ännu bestående skrankorna i religionslagstiftningen. 70 förordade han i varma ordalag en fullständig judeemancipation. Personligen var han påverkad av V Rydbergs arbete Bibelns lära om Kristus. Ett antiklerikalt drag kan skönjas i hans kyrkopolitiska ställningstaganden. Vidare pläderade han för avskaffande av dödsstraffet (67—68) o för humanisering av fångvården. Sedan ungdomen var han, bl a under påverkan av George Sand (Aurore Dudevant), en varm vän av kvinnans civilrättsliga emancipation. Däremot var han betänksam mot statsanslag till flickskolor, bl a med tanke på att staten hade större behov av manliga än av kvinnliga befattningshavare med hög utbildning. Kvinnlig politisk rösträtt ville han inte heller vara med om. Klart liberal var han i tryckfrihetsfrågan o beträffande riksdagens makt över statsfinanserna.

K:s sparsamhet yttrade sig även på det kommunala planet. När han under nödåret 69, då hans hemort i hög grad berördes av emigrationen, vände sig mot emigrantagenterna o deras slavhandel, var hans huvudargument, att många utvandrare övergav hustru o barn, vilka därmed kom att betunga fattigvården. Vid sina försök att begränsa emigrationen åberopade han uttalanden av kommunalstämmor inom den egna valkretsen. Även i fortsättningen uttryckte han ofta oro för utvandringen, som han delvis såg som en följd av grundskatter o indelningsbördor.

K var alltså under sin riksdagstid fortfarande liberal men kan inte betecknas som radikal. Han önskade, skrev han 69 till C Ifvarsson, att Lantmannapartiet sökte "mera enhet såsom ett politiskt moderat liberalt, ekonomiskt reformerande parti — om även på bekostnad av numerären" (Thermænius 1931, s 277). Den radikala nyliberalism som från 67 förkunnades av A Hedin (bd 18, s 466) kunde K inte acceptera, fastän de bägge politikerna stundom fann varandra, t ex i kampen mot det statliga järnvägsbyggandet. Betecknande är, att K ville ha en utjämning av den kommunala fyrkskalan men att han motsatte sig lika kommunal rösträtt. Likaså önskade han en utvidgning av den politiska rösträtten men inte så att rösträtten blev allmän. I början av 80-talet irriterades han av att man på sina håll sammankopplade värnplikts- o rösträttskraven. Han bekämpade också den vid samma tid framträdande freds- o neutralitetsrörelsen, vars radikaliserande tendenser oroade honom.

Den för K viktigaste riksdagsfrågan gällde grundskatterna, indelningsverket o försvaret. Han ville avskriva de på jorden vilande bördorna. Såsom frälsejordägare var han, i likhet med en stor del av sina kommittenter, relativt litet belastad av dessa bördor men var både rust- o rotehållare samt båtsmansrotehållare (AK 1871, 3, s 159, 1880, 22, s 48). Mot den indelta armén o "våra gamla potatissättande beskedliga soldater" (AK 1869, 3, s 181) var han mycket skeptisk; han ansåg trupperna alltför litet övade o medelåldern alltför hög. Dessutom fann han det indelta systemet alltför dyrbart. Sedan ungdomen var han däremot en vän av folkbeväpningstanken. 75 in- trädde han i den av halvbrodern Hugo Raab o andra militärer grundade organisationen Värnpliktens vänner.

Överhuvudtaget såg K mera positivt på försvaret än Lantmannapartiets stora massa. Partiprogrammets formulering 67, att "ingenting underlåtes av vad som verkligen erfordras till ett kraftigt o segrande värn av vår självständighet", speglar snarare K:s än partimajoritetens åskådning. K var också välvilligare mot sjöförsvaret, särskilt kustbefästningarna, än flertalet partivänner. Dock ogillade han pansarbåtar o andra stora krigsfartyg; han tyckte inte heller om den 73 åvägabragta sammanslagningen av flottan o skärgårdsartilleriet. Han var även misstänksam mot alla försök att försena önskvärda arméreformer genom att föra fram sjöförsvaret. Mot allt vad som enligt hans uppfattning smakade militarism var han på sin vakt. Han ville humanisera krigslagstiftningen o avskaffa krigshovrätten, helst också övriga krigsdomstolar.

Det grundskatte- o försvarsprogram, som K skisserade redan 67 o som på 70-talet fick fastare konturer, innehöll många olika element, vilka var svåra att sammanfoga. Själv vacklade K på många enskilda punkter, särskilt när det gällde den stamtrupp som i framtiden skulle komplettera värnpliktsförbanden. 75 förordade han lottning som ett supplementärt medel att rekrytera stammen, men 78 tog han avstånd från denna för flertalet lantmän förhatliga tanke. 71 hävdade han, att försvarsfrågan borde mogna långsamt (AK 1871 U, s 9), o vid många tillfällen föredrog han uppskov framför anslutning till förslag, som i ett eller annat avseende bedömdes som otillfredsställande o troddes kunna hota Lantmannapartiets enhet. K kom ofta i svårigheter till följd av att han i frågan om indelningsverkets o framför allt grundskatternas avskrivning var något mindre ivrig än partimajoriteten, medan han däremot var angelägnare än denna om förstärkningar av försvaret. Många samtida beskyllde honom för frasmakeri o oärlighet, o en forskare har hävdat, att han spelade ett konsekvent dubbelspel: för att skydda den privilegierade jorden önskade han i själ o hjärta förhala eller förhindra den skatteutjämning, som han officiellt bekände sig till (Hultqvist). K var emellertid inte så utstuderad som denna tolkning förutsätter. Särskilt hans strävanden o reaktioner 77—78 o 83, inte minst de kraftiga uttrycken för besvikelse, talar för att han, när det gällde "den röda tråden" i hans försvarspolitiska strävanden, var uppriktig, även om han, som han själv medgav, i enskildheter kunde brista i konsekvens (AK 1878, 54 s 11 f).

Vid 69 års riksdag avvisade K, liksom partiet, krigsminister G R Abelins härordningsförslag, som stod på indelningsverkets grund o inte tillfredsställde lantmännens krav på effektiva lindringar av jordbördorna. Samma principiella ståndpunkt intog K gent emot de förslag som framlades på lagtima o urtima riksdagarna 71. Fransk-tyska kriget gjorde ett visst intryck på honom men ledde inte till att han förordade forcerade lösningar. Dock framhöll han vikten av att Karlskrona befästes, då fienden kunde komma även söderifrån. Eljest tillhörde K den minoritet, som hyste förståelse för de tyska enhetssträvandena o för det tyska motståndet mot nya napoleonska tendenser.

Efter att på 72 års riksdag ha biträtt avskaffandet av värnpliktigas rätt att i fredstid friköpa sig från övningar o i krig leja annan i sitt ställe medverkade K 73, dock inte som initiativtagare, till den sk kompromissen, varigenom riksdagen uttalade sig för att en successiv avskrivning av grundskatte- o indelningsbördorna skulle sammankopplas med övergången till en ny härordning grundad på värnplikt o stamtrupp. I enlighet med detta principbeslut o sin egen grundsyn avvisade K 75 års regeringsförslag, som tillgodosåg långt gående militära krav utan att ge några säkra garantier i avskrivningsfrågorna. När regeringen 77 framlade ett nytt förslag, som framför allt ansågs otillräckligt beträffande indelningsbördornas avskrivning, lyckades K i samverkan med skånska riksdagsbönder samla Lantmannapartiets ofta splittrade skaror kring en av honom utarbetad skrivelse, vari begärdes ett nytt härordningsförslag på kompromissens o den allmänna värnpliktens grund, med ökning av beväringens övningstid från 30 till högst 90 dagar. Skrivelsen fick majoritet i AK men föll i FK.

Lantmannapartiet beskylldes nu för "försvarsvägran", o K ansåg det nödvändigt att partiet visade sin goda vilja genom ett konstruktivt initiativ. I detta syfte sammankallade han på hösten 77 Lantmannapartiets s k förriksdag, av en samtida kallad "K:s riksdag" (Thermasnius 1931, s 342). Resultatet blev sju partimotioner som förelades 78 års riksdag. Här föreslogs avskrivning under 37 år jämte 90 dagars övning för de värnpliktiga samt inrättandet av en stamtrupp på högst 30 000 man. Att detta förslag, efter vissa jämkningar under utskottsbehandlingen, med knapp majoritet fälldes av FK, skapade stor bitterhet hos K. Hans ovilja vände sig i särskild grad mot regeringen De Geer — "vaxkabinettet" — vars passivitet ansågs ha spelat en ödesdiger roll. Med större iver än partiet som helhet arbetade K nu på regeringens fall. Hans egen prestige var i sjunkande. Till hans labilitet bidrog i hög grad den omständigheten, att hans ekonomi undergrävts genom oförsiktiga borgensförbindelser i samband med utgivandet av tidningen Sv Medborgaren, som måste nedläggas 77 efter att i fyra år ha varit Lantmannapartiets organ. 80 sålde han Sundsholm, där familjen tv arrenderade mangårdsbyggnaden.

Med glädje såg K regeringen De Geers fall 80. Dock verkade han för att De Geer fick sin statsministerlön i pension. I A Posses nu bildade ministär erbjöds ingen plats åt K, vars uppgift blev att på riksdagsplanet söka genomdriva en lösning av försvars- o grundskattefrågorna på grundval av kompromissen o 78 års motioner. Som ledamot av 1880 års lantförsvarskommitté o 83 års särskilda utskott nedlade K ett energiskt arbete men fann sin ställning ganska kringskuren; för att rädda partiets enhet måste han göra större eftergifter åt bondeintressena än han egentligen önskade. Han verkade också på det utomparlamentariska planet som publicist o folkmötestalare. Alla ansträngningar visade sig dock förgäves: Posses förslag föll 83, då kamrarna som vanligt stannade i olika beslut. I djupt missmod lämnade K då riksdagen under pågående mandatperiod.

För sin försörjning behövde K nu en reträttpost. Han hade redan tidigare övervägt olika alternativ, t ex att bli direktör i Gällivarebolaget (81). En landshövdingebefattning hade legat nära till hands, men Posse var inte hågad att ge K en dylik honnör. K fick i stället, efter Posses avgång, nöja sig med tjänsten som postmästare i Helsingborg. Vid sidan av denna för honom ovana o ingalunda problemfria tjänst, åt vilken han tycks ha ägnat en inte ringa ambition, fortsatte han ett redan påbörjat presshistoriskt författarskap o forskade dessutom i Helsingborgs historia. Under tullstriden 86—87 deltog han för sista gången i det politiska livet, som broschyrförfattare, föreningsbildare o mötesarrangör. Han var numera en deciderad frihandlare; hans omsvängning i tullfrågan hade kommit till synes redan under riksdagstiden (t ex AK 1879, 33, s 26 ff, 1883, 56, s 25 ff). Lantmannapartiets sprängning 87—88 vållade honom stor sorg.

K drabbades 84 av en första hjärnblödning, o hans hälsa försvagades sedan ytterligare. 88 fick han tjänstledigt o flyttade till en dotter i Visby. Han var då sedan några år änkeman. Äktenskapet hade av allt att döma varit lyckligt, trots de ekonomiska bekymren o hustruns bräckliga hälsa. Till K:s personliga prövningar hörde, att två söner begav sig till sjöss o försvann från föräldrarnas horisont. Ett trofast stöd, även i politiken, hade K i sin äldsta dotter Ellen (K 3), som med sina Minnen av o om Emil K rest ett äreminne över den beundrade fadern — värdefullt genom sitt rika innehåll men lättangripligt för källkritiken.

"Jag vill ej dölja att jag i viss mån, i mycket anser mitt liv o mitt arbete hava varit förfelat — ofullbordat både som författare o politiker." Dessa K:s ord i brev till dottern Ellen 86 (Key, 1, s IX) speglar den besvikelse som han kände mot slutet av sin bana. Dottern har å sin sida, trots sin beundran, på ett ställe skrivit, att K var "för mycket poet för att vara en rätt politiker, liksom han var för mycket politiker att bli en rätt poet" (Key, 3, s 47). Det ligger något i denna formulering. K visade sig i sitt politiska handlande alltför sangvinisk o impulsiv, stundom också onödigt aggressiv o arrogant. Ehuru hans motgångar i första hand berodde på de politiska konjunkturerna, måste de sägas ha varit i någon mån självförvållade.

Förfelad var dock K:s politiska gärning ingalunda. Vid Lantmannapartiets grundande gjorde han en betydande insats genom att sammanföra godsägare o bönder. Som programförfattare var han talangfull o nydanande. Väsentliga delar av partiprogrammet förverkligades under perioden 92—01. I högre grad än någon annan hade K förtjänsten av att partiet kunde möta sina motståndare utan att besväras av någon intellektuell eller teoretisk underlägsenhet. På lång sikt kom K därmed att i enlighet med sina intentioner bidra till en social utjämning i sv politik. Med sina svagheter var han en god o verksam representant för 1800-talsliberalismens frihets- o kulturpatos.

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s Minnen, som förblev fragmentariska, nedskrevs 1886-—88 o förvaras jämte ett stort antal brev, anföranden, tidningsurklipp o dikter i K 3:s saml, KB. Den opubl del 2 av K:s Försök till Sv tidnings-pressens hist (tiden 1719—72) i ms i KB, där också en mindre, separat saml brev till K finns. Brev från K i bl a C Ifvarssons saml i RA, G O Hyltén-Cavallius, H Schönbecks o H Wieselgrens saml i KB samt i SA Hedlunds saml, GUB. Brev från K är tr i K 3:s, G Hallendorffs o E Thermamius nedan a a.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Accorder och discorder, under försök att stämma min lyra, af Emil. Lund 1841. 36 s. [Pseud.] — En resebeskrif-ning af E. K. D 1—2. Sthlm 1846. 139, 131 s. [Sign.] —• Doktor Jon Engström som publicist och medborgare. [Rubr.] Afd 1—3. Calmar 1847. Fol. (2), (2), (2) s. — Till redaktören af Barometern! [Rubr.] Kalmar 1847. (4) s. [Sign.] [Forts:] Små förtroliga bref till redaktören af Barometern. [Rubr.] Nr 2—5. Kalmar 1847. (4), (4), (4), (4) s. [Undert.] [Forts:] Ännu ett bref till redaktören af Barometern, doktor Jon Engström. [Rubr.] Kalmar 1847. 4 :o. (4) s. [D :o.] — Om Skandinaviens framtid. Sthlm 1848. 55 s. — För Skandinavien [dikt] (Vid skandinaviska festen i De la Croix' salon den 11 maj 1848, Sthlm 1848, s [3]). •—• Politiska funderingar af en skandinav. D 1*. Sthlm 1849. 55 s. [Anon.] — Tu tal. Poetisk kalender af E. K. och Bernard. Westerwik 1858. 102 s. [Sign; tills med C B Rydström.] — Andra kammarens män under riksdagarne 1867—69. Sthlm 1869. 56 s. (Tills med V Granlund.) 2. öfversedda o tillökta uppl s å. 59 s. 3. uppl så.-— Om våra jern-vägar. Af en riksdagsman. Sthlm 1869. 38 s, 1 tabell. [Anon.] — Några reseminnen af E. K. Sthlm 1874. 57 s. [Sign; ur Ny illustrerad tidning s å.] -—- Norsholm—Westervik— Hultsfreds jernvägar. Westervik 1880. 35 s, 1 karta. [Sign.] — Till allmänheten i försvarsfrågan af Broder Svensk. Sthlm 1882. 90 s. [Pseud.] —¦ Till allmänheten i skattefrågan af Broder Svensk. Sthlm 1883. 75 s. [Pseud.] — Försök till svenska tidningspressens historia. [Omsl:] D 1*. 1634—1719. Sthlm 1883. VII, 200 s, 4 facsimil. — Anteckningar om Helsingborgs stad och granskap. Helsingborg 1885. 235 s, 2 kartor. — Frihandel eller handelsskydd i hvardagslag och på hvardagsspråk. Helsingborg 1886. 12 s. [Sign.] — Bidrag i AB, NDA, DN o Svenska medborgaren, Sthlm. — Utdrag ur K:s ofullbordade självbiografi i Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, d 1—3, Sthlm 1915—17.

Källor och litteratur

Källor o litt: G A Aldén, Öfversigt af Kalmar läns folkhögskolas 10-åriga verksamhet 1876—1886 (1886); G Andrén, Tvåkam-marsystemets tillkomst o utveckl (Sveriges riksdag, 9, 1937); AW Axelson, Gällivareverken 1855—1882 (1964); H Berggren, För rättvisa o trygghet (dens o G B Nilsson, Liberal socialpolitik 1853—1884, 1965); [W A Bergstrand,] Från 1881 års ÄK. Konturteck-n:ar af Marcellus, 1 (1881); SJ Boethius, Oskar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 1 (1968); O Gasslander, J A Gripen-stedt (1949); Grape; E Gullberg, Tyskland i sv opinion 1856—1871 (1952); C Hallendorff, Från Karl XV:s dagar (1924); A Holmberg, Skandinavismen i Sverige (1946); P Hult-qvist, Riksdagsopinionen mot ämbetsmannain-tressena (1954); dens, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867— 1878 (1959); dens, Klasspolitik o statsintresse (Sc 1959); Handl:ar ur Indebetouska arkivet (HH 36:3, 1958); J Johansson i Noraskog, Dagboksanteckmar, 1—3 (1957—61); Ellen Key, Minnen av o om E K, 1—3 (1915—17); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); dens, Lars Hierta i helfigur (1968); A-S Kälve-mark, Reaktionen mot utvandringen (1972); E O Löfgren, Sverige-Norge o danska frågan 1848—49 (1921); ED Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? (1974); B Mårald, Den sv freds- o neutralitetsrörelsens uppkomst (1974); T Nevéus, Oscar II o Louis De Geers avgång 1880 (Sc 1962); dens, Ett betryggande försvar (1965); GB Nilsson, Landstingens "trälmärke" (Sc 1966); S Oredsson, Statsmakterna o den ekonomiska krisen i slutet av 1870-talet (Sc 1967); dens, Järnvägarna o det allmänna (1969); T Petré, Ministären Themptänder (1945); G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); Riksdagens prot med bih; P Sondén, Hugo Tamm till Få-nöö (1925); S Swensson, Folkhögskolan o myndigheterna (Sv folkhögskola 100 år, 1, 1968); E Thermamius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966); A Öhman, Den sk kompromissen 1873 (StvT 1945).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C F E Emil Key, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2017-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11454
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C F E Emil Key, urn:sbl:11454, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2017-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se