Johan Henrik Kochen, von

Född:1681-10-21 – Estland (i Narva)
Död:1758-03-05 – Håtuna församling, Stockholms län (på Nyborg)

Hovkansler


Band 21 (1975-1977), sida 439.

Meriter

von Kochen, Johan Henrik, f 21 okt 1681 i Narva, d 5 mars 1758 på Nyborg, Håtuna, Sth. Föräldrar: borggreven Christopher v K o Anna Hassenia. Inskr vid UU 21 juni 99, eo kanslist vid fältkansliet 05, kanslist 7 aug 09, registrator 16 nov 11, sekr i utrikesexp 14, kansliråds nhov 24 nov 19, ord kansliråd 23 juni 20, kommissarie vid förhandkar om Sveriges accession till hannoverska alliansen 20 nov 25 (fullm 16 juni 26), vid förhandkar med Ryssland 20 dec 26, statssekr vid utrikesexp 14 aug 27, hovkansler 11 dec 27, frih 14 juni 31, kommissarie vid förhandkar med Frankrike 21 jan 34, med Danmark 6 aug 34, med Ryssland 3 juli 35 (fullmakter 29 juli o 6 aug 35), avsked 10 april 39.

G 21 nov 21 i Sthlm m Maria Antoinetta Hildebrand, f 06, d 25 mars 61 på Nyborg, dtr till assessorn Jacob Henrik H o Florentina Cornelia van Reede tot Drakenstein.

Biografi

K tillhörde en i Reval bosatt baltisk släkt av tyskt ursprung. Hans far, Christopher Kocken, hade i unga år vunnit anställning i den sv utrikesförvaltningens handelsadministration med placering i Ryssland, där han sedan 1678 tjänstgjort som handelsagent i Moskva. Vid sidan av sina rent merkantila uppgifter — att bevaka de sv köpmännens intressen i Ryssland — var han ivrigt verksam inom den sv underrättelsetjänsten o försåg myndigheterna med värdefulla upplysningar av såväl politisk som militär art. Företagsam, slug o försedd med ett utvecklat praktiskt handlag blev han snart uppmärksammad av den sv ledningen o adlades av Karl XI 83. Följande år fick han som envoyé överbringa ett brev till de ryska myndigheterna med förslag om en sv-rysk gränsreglering. Kungen beredde honom slutligen i god tid en administrativ reträttplats som borggreve i Narva, sedan han 90 slutat sin tjänst i Moskva.

I slutet av 1600-talet flyttade familjen över till Sverige för att möjliggöra sönernas utbildning. På sommaren 99 inskrevs K vid Uppsala univ. Efter avslutade studier företog han en längre utlandsresa, varunder han enligt egen uppgift även besökt utländska univ. 05 avslutades resan, förmodligen på grund av bristande tillgångar, då fadern vid Narvas ockupation av ryssarna förlorat all sin egendom (C v K, Sthlm 17 dec 04, i Biogr, RA). På hösten 05 befann sig K i Warszawa, där han sökte kontakt med Arvid Horn, som ledde fredsunderhandlingarna med Polen. Efter en kort tids anställning hos honom blev han antagen som aspirant vid fältkansliet, som han följde under fälttåget mot Ryssland.

Under den allmänna förvirringen efter Poltava splittrades fältkansliet. De ledande krafterna tillfångatogs av ryssarna, andra stupade, men några, bland dem krigsrådet Casten Feif, statssekreteraren G H v Müllern o K, tog sig fram till Karl XII o följde med i hans eskort in på turkiskt område. Efter ankomsten till Bender erhöll K i aug 09 ett viktigt men ingalunda riskfritt uppdrag. Tsar Peter hade låtit förstå, att han var villig såväl till en utväxling av fångar som till fredsunderhandlingar. Hans villkor vittnade om en stegrad självkänsla o en ogrundad förhoppning, att den sv kungen "efter sin olycka" vid Poltava till varje pris ville få slut på kriget. Karl XII uppdrog till v Müllern att besvara tsarens invit samt utrusta Piper, som befann sig i fängsligt förvar i Kiev, där även tsaren uppehöll sig, med fullmakt o instruktion för eventuella förhandlingar. Tsarens fredsvillkor avvisades som fullständigt oacceptabla. Dock var man från sv sida beredd till förhandlingar, om ryssarna ville utse delegater o föreslå lämplig plats för överläggningar. K fick i uppdrag att överbringa handlingarna, o 9 aug begav han sig iväg. Han lyckades oväntat nog ta sig fram till Kiev men berövades här omedelbart sina papper o fick endast träffa Piper under rysk övervakning. En konferens där tsaren, Piper m fl var närvarande hölls 15 aug. Några som helst positiva uppslag till förhandlingar lämnades ej. Tsaren lämnade kort därpå Kiev, o fredsprojektet sköts på framtiden. Mot all förmodan tilläts K att återvända till Bender, dit han anlände 25 aug.

K:s verksamhet i Bender var till en början den underordnade kanslitjänstemannens. Han förde från nyåret 10 en redan påbörjad kanslidagbok, vari han noggrant registrerade, vad som passerat. Någon antydan om hur han personligen upplevde det stora dramats växlande scener ger dock dagboken knappast. Med sin förman v Müllern synes han ha stått på god fot. Under kalabaliken 13 blev han tillfångatagen o hörde till de sist frigivna. Den nya kansliordningen, som trädde i kraft 2 jan 14, berörde honom så till vida, att han härigenom blev sekreterare först i den andra, sedan i den första utrikesexpeditionen, som stod under v Müllerns ledning. Någon fullmakt synes ej vid tillfället ifråga ha utskrivits, men i praktiken fungerade han som sekreterare o långa tider som föredragande för Karl XII under dennes återstående livstid. 7 juni 14 gjorde K sin sista anteckning i sin kanslidagbok. Uppbrottet från Demotika ägde dock först rum 20 sept. På grund av v Müllerns sjuklighet fick huvudsakligen K ombesörja fältkansliets hemtransport. Först på nyåret 15 ankom v Müllern o K till Stralsund. Kort före stadens fall lyckades K ta sig över till Sverige o tjänstgjorde i högkvarteret först i Ystad, sedan i Lund. Han följde Karl XII under fälttågen mot Norge 16 o 18 o företrädde därvid såväl utrikesexpeditionen som kammarexpeditionen, då både v Miillem o Feif mestadels vistades i Lund o i Sthlm.

Efter sin återkomst till Sverige i slutet av 15 kom K snabbt underfund med att den till Sverige nyligen anlände G H v Goertz hade vida större inflytande över Karl XII än kungens officiella rådgivare, ombudsråden i de sex nyinrättade expeditionerna, främst v Müllern o Feif. Det gällde närmast för K att ta ställning till Goertz utrikespolitiska program, som gick ut på att spela ut Sveriges fiender mot varandra o därvid i första hand komma till en uppgörelse med Ryssland. Varken v Müllern eller K var personliga motståndare till Goertz, men v Müllern kritiserade tid efter annan hans förslag inför kungen. K ställde sig däremot klart positiv till Goertz o stod i livlig korrespondens med honom.

Dödsskottet vid Fredriksten ställde K liksom alla andra inför helt nya konjunkturer. Den inflytelserika ställning han innehaft var förlorad, o hans förbindelser med Goertz var ingen merit i de nya makthavarnas ögon. Från Strömstad begav sig K till Gbg. Av ett brev härifrån 14 dec 18 till "hovrådet" Samuel Bark, prinsessan Ulrika Eleonoras främste rådgivare, med vilken han flitigt brevväxlat ända sedan Demotikatiden (Ericsbergsarkivet), framgår klart, att han antog, att prinsessan blivit drottning. Sedan han ankommit till Sthlm o funnit situationen helt annorlunda samt erfarit, att en riksdag inkallats för att utse regent o vidta författningsändringar, övergav han sin roll som enväldets nitiska verktyg o närmade sig i stället de s k frihetsvännerna, som samlats kring programmet att avskaffa "suveräniteten". Han fick snabbt namn om sig att vara radikal o betecknades i vissa diplomatkretsar som "republicain". På riksdagen 19 insattes han ganska oväntat i SU (23 febr) o kom under de närmast följande riksdagarna att i utskottsarbetet spela en inte oväsentlig roll.

På nyåret 19 började K åter tjänstgöra i kansliet, där han genom sin stora rutin efterhand blev alltmer oumbärlig särskilt som Horns efterträdare som kanslipresident, riksrådet Gustaf Cronhielm, saknade all erfarenhet av utrikespolitikens ledning. Ett halvår senare — arvprinsen hade då blivit kung som Fredrik I o Arvid Horn hade återinträtt som kanslipresident — anmodades kollegiet att inkomma med förslag till besättande av tre lediga kanslirådsbefattningar i överensstämmelse med den reviderade kansliordningen av 20. Man förklarade sig nu önska, att K som tidigare tilldelats kansliråds "karaktär o rang" fick en av dessa ordinarie tjänster, "ty han är en mycket habil o skickelig man" (koll:s prot 15 juni 20).

Den uppgift som K i sin nya ställning närmast kom att handha var att sköta korrespondensen med Sveriges sändebud vid de europeiska hoven. Det ankom på honom att föredra de ankomna breven för kollegiet, formulera kollegiets svar o efter erhållen "approbation" expediera dem. Det var givetvis ett utpräglat rutinarbete, som knappast gav utrymme för några självständiga insatser av högre utrikespolitisk valör. Någon enstaka gång snuddade han vid känsliga problem som t ex frågan om hertigen av Holsteins tronföljdsanspråk. Det är tveksamt, om han någonsin tillhört det s k holsteinska partiet i egentlig mening. Det kan dock konstateras, att K 23, då han invalts i SU o dess organ, de sekreta deputationerna, deltagit i samtliga de för hertigen förmånliga beslut, som fattades av ständerna vid denna riksdag. Då ryktet om en erbjuden defensivallians mellan Ryssland o Sverige började spridas vid riksdagens slut, förklarade K i SU (10 okt) som sin mening, att K M:t härpå kunde ge ett "hövligt svar" i generella termer, att man hade "all egard" för hertigen samt att man, "när casus existerar", reflekterade på hans person mer än någon annan, "ifall han sig så förhåller, som vederbör". Det kan också påvisas, att K från rysk sida betraktades som säker anhängare till hertigen o i hemlighet mottagit 1 000 rubler som erkänsla för sina "vid sista riksdag visade goda avsikter o mödor".

I själva verket befann sig både K o hans chef, kanslipresidenten Horn — som också mottagit en rysk gåva på 3 000 rubler för sitt välförhållande på riksdagen — i en trängd situation. Horn hade använt hertigen som en bricka i det politiska spelet för att hindra Fredrik I att öka sin enligt regeringsformen starkt beskurna makt. Han var måttligt förtjust i det holsteinska partiets totala dominans på riksdagen 23 o fruktade inte utan skäl ett därav följande ryskt inflytande på den sv politiken. Det är inte uteslutet, att K:s tankar under riksdagen gått i samma riktning o till synes följt den starka holsteinska strömmen såsom för tillfället rådligast.

Det är under alla omständigheter tydligt, att Horn o K kort efter riksdagens slut inledde ett samarbete, som skulle sträcka sig ända fram till 38 o medföra såväl det holsteinska partiets fall som Horns obestridda maktinnehav intill hans avgång. Första steget i denna utveckling togs, då Horn i den s k sekreta kommissionen, som av riksdagen 23 tillskapats för behandling av de "hemligaste" utrikesärendena, insatte K som en av kansliets ledamöter. Då holsteinarna efter tsar Peters död 25 föreslog avsändande av en utomordentlig beskickning till Petersburg, avstyrktes förslaget bestämt av Horn, som därvid biträddes av K. Beskickningen kunde visserligen ej förhindras, men händelsen skulle snart medföra en direkt aktion från Horns sida i syfte att eliminera partiets inflytande på utrikespolitiken. I Horns skickliga balanspolitik ingick att söka häva Sveriges isolering o utnyttja rivaliteten mellan 20-talets europeiska alliansblock o därmed minska beroendet av Ryssland. Han beslöt genomdriva Sveriges anslutning till det västeuropeiska blocket — England, Frankrike o Preussen — som 3 sept 25 ingått den s k hannoverska alliansen. Trots starkt motstånd från holsteinarna i rådet lyckades Horn etablera underhandlingar i Sthlm med nämnda makters representanter o manövrerade finurligt bort påtänkta hol-steinare utom en — statssekreterare D N v Höpken — bland de sex sv kommissarier som deltog i underhandlingen. En av kommissarierna var K, som dock knappast spelade någon mera betydande roll vid förhandlingarna. Hans insats blev närmast den tekniske expertens. Sveriges anslutning till den hannoverska alliansen ledde inrikespolitiskt till Horns definitiva seger över det holsteinska partiet på riksdagen 26—27 o dess ledares utmönstring ur regeringen. För K:s del betydde förändringen en oväntat snabb befordran o en uppskattad social upphöjelse. Horn gjorde honom 27 först till statssekreterare o sedan till hovkansler samt lagade, att han 31 blev friherre.

Som hovkansler var K kanslipresidentens närmaste man i det dagliga arbetet med rikets yttre politik. Han hade hand om strängt taget alla kanslikollegiets mål. Vid rådets sammanträden skulle han närvara, då kollegiets ärenden där behandlades o i viktiga frågor själv föra pennan samt i övrigt övervaka protokollföringen i regeringen. Om kanslipresidenten var frånvarande o rikskanslirådet ej tillstädes, inträdde hovkanslern automatiskt i presidentens funktion. Genom sin rutin o sin lojalitet var K en värdefull tillgång för Horn. Från åren 31—33, då Horn stod på höjden av sin makt men långa tider på grund av ohälsa o trötthet vistades på sin gård Ekebyholm, fördes mellan honom o K en mycket omfattande brevväxling, som i hög grad belyser förhållandet dem emellan o samtidigt ger en på sitt sätt avslöjande inblick i deras syn på den sv utrikespolitiken i tidens konjunkturläge. Vad K med sin korrespondens åsyftade var att ständigt hålla Horn underrättad om vad som passerade i Sthlm av utrikespolitiskt intresse samt underställa honom sina egna o kanslikollegiets åtgärder o beslut. Han överlämnade till Horn — tidvis så gott som dagligen — de ankomna sv "ministerbreven" i original eller sammandrag, de främmande diplomaternas framställningar samt sina egna utkast till svar. De utländska diplomaterna i Sthlm ville ofta gärna tala med kanslipresidenten personligen. Det gällde för K att ransonera o fördela besöken på Ekebyholm, så att Horn inte blev alldeles överlupen. Vid mera betydelsefulla konferenser följde han själv med vederbörande för att gå Horn till hända med erforderliga uppgifter o i övrigt vara vittne till vad som förevarit. Samtiden o då främst K:s politiska motståndare hyste uppfattningen, att han utövade ett högst betydande o fördärvligt inflytande på Horn, som enligt den franske ambassadören Castejas omdöme (depesch 13 okt) var "trop dirigé par le B v K". En genomgång av det bevarade materialet ger knappast stöd för denna uppfattning. K framträder i sin brevväxling med Horn som den lojale medarbetaren.

Den hannoverska alliansen med dess nyskapade förbindelse mellan England o Frankrike blev inte långlivad. Redan 31 började de båda kontrahenterna gå skilda vägar o inta sin traditionella motsatsställning i Europa såväl som i kolonierna. För Horn gällde det att för den närmaste tiden välja samarbetspartner i den europeiska politiken. Han valde England, som han ända från det stora nordiska krigets dagar betraktat som Sveriges pålitligaste bundsförvant. Därigenom behövde man heller inte befara, att landet skulle bli indraget i några krigiska äventyr, vilket lätt kunde hända, om man råkade hamna i Frankrikes nät. K anslöt sig helt till Horns ståndpunkt, så mycket lättare som han kommit i åtnjutande av en inte obetydlig engelsk "pension". Horn synes tidvis varit böjd för att sluta en verklig allians med England. Härav vart emellertid intet, delvis beroende på vissa handelspolitiska motsättningar. Sålunda var man på engelskt håll missnöjd såväl med det sv "produktplakatet" av 24 — en efterbildning av den engelska navigationsakten — som med det 31 inrättade sv ostindiska kompaniet. Ett framkastat förslag av K (brev till Horn 7 o 19 jan 32) att ingå en formlig handelstraktat med England ledde inte till någon påföljd.

33 inträffade händelser, som i hög grad krävde Horns o K:s oavlåtliga uppmärksamhet. Det från denna tid allt överskuggande utrikespolitiska problemet blev Sveriges förhållande till Frankrike o Ryssland med därav följande återverkningar på den inre politiska utvecklingen i landet. I början av året avled i Warszawa August II av Polen. Frankrikes kandidat till tronen var Ludvig XV :s svärfar, fd polske kungen Stanislaus, o den franska diplomatin arbetade på att få Sverige att stödja denne genom en "diversion" mot Ryssland. Efter det polska tronföljdskrigets utbrott hösten 33 skulle en sv aktion mot Ryssland komma att i realiteten innebära ett anfallskrig, vartill riksdagens samtycke erfordrades. Horn blev allvarligt oroad o i febr 34 beslöt regeringen inkalla ständerna till i maj månad.

Horns o K:s förberedelser för riksdagen 34 var, så vitt man vet, påfallande matta. Horn umgicks med tanken att verka för K:s val till lantmarskalk, men planen strandade på K:s bestämda motstånd, förmodligen förestavat av, att han inte ansåg sig äga tillräckliga förutsättningar för uppgiften. Något försök att samla Horns vänner o anhängare till vad som kunde kallas för ett parti har inte gjorts. Värre var, att man tydligen var helt omedveten om att Casteja med hjälp av franskt guld varit i farten för att skapa ett fransksinnat parti, som skulle verka för ett förbund mellan Sverige o Frankrike med därav följande aktivt uppträdande i Polen. Man tog tydligen för givet, att Horn som vanligt skulle kunna få ständerna att följa hans intentioner. Att en ny generation av unga officerare o ämbetsmän fyllde riddarhuset o visade föga benägenhet att låta högadliga chefer inom krigsmakt o civilförvaltning bestämma utvecklingen, hade ännu inte gått upp för det styrande skiktet. I förbund med de avancerade merkantilisterna i borgarståndet, där missnöjet med Horns försiktiga ekonomiska politik allt mer framträdde, skulle den frambrytande oppositionen bereda Horn o hans anhängare åtskilliga bekymmer även inom det område — utrikespolitikens — som han hittills suveränt behärskat. Stämningen i de mot Horn oppositionella kretsarna visade sig avgjort för ett aktivt ingripande i den rådande europeiska konjunkturen. SU anmodade i nov 34 regeringen att söka Frankrikes vänskap o verka för konung Stanislaus sak. Om Frankrike erbjöd subsidier, borde Sverige för- binda sig att inte alliera sig med makter, som mot Frankrike vore "vidrigt sinnade".

Horn hade redan 32 känt sig irriterad av Castejas uppträdande o hade också vid denna tid bett K laga så, att han slapp dennes besök på Ekebyholm. Under de 33—35 pågående förhandlingarna med Casteja om en sv-fransk allians måste han inta en annan attityd. Under en skickligt anlagd mask av förbindlighet, välvilja o medgörlighet lyckades han inge Casteja intrycket, att han var helt vunnen för Frankrikes politik men hindrades i sitt goda uppsåt av K. Först sent kom Casteja att inse sitt misstag. När förhandlingarna, som efter en längre tid legat nere, återupptogs, fann han, att Horn klart tagit ledningen på den sv sidan, under det att K knappast framträdde på annat sätt än som upprepare av Horns argument. Från Horns sida var det inte längre tal om någon allians med bindande utfästelser o militär assistans utan blott om en subsidiekonvention utan materiella prestationer från den mottagande parten.

Den betydligt nedbantade traktaten mellan Sverige o Frankrike undertecknades av Casteja o de sv kommissarierna 14 (25) juni 35. 7 juli öppnade Horn en från rysk sida föreslagen konferens mellan den ryske envoyén Michail Bestustjev o de sv förhandlarna, bland dem K. Horn hade redan tidigare föreslagit Bestustjev, att de rådande förhållandena i Polen inte skulle innefattas i prolongationen av 24 års traktat, o detta godtogs av denne. Horn framställde vid sammanträdet ett formligt yrkande härom o fick några dagar senare, 16 juli, ett formellt instämmande häri av K. 5 aug 35 kunde det förnyade vänskapsfördraget undertecknas.

Händelsen följdes av en oväntat häftig reaktion. Den franska regeringen uppsköt sin ratificering av den sv-franska traktaten o instruerade Casteja att förhålla sig så, att skulden för den uteblivna ratificeringen föll på Sverige. Casteja etablerade en våldsam agitation mot den sv regeringen genom en ström av pamfletter, fingerade brev, "samtal", "sagor" o d, som i handskrivna exemplar spriddes över hela landet. Horn beskylldes öppet för falskspel o löftesbrott, men framför allt riktades kritiken mot K, som betraktades som kanslipresidentens onda genius o framställdes som en hållningslös överlöpare, köpt av ryssarna o beredd att om så behövdes med deras hjälp ödelägga den sv friheten. Horns motdrag blev att söka få Casteja avlägsnad från sin post i Sthlm, o han begärde slutligen hans rappell. Den franska regeringen ansåg sig slutligen nödsakad att villfara Horns begäran. 7 sept 37 blev Casteja återkallad men kvarstannade i Sverige ända fram till början av 38. Han hade då hunnit bygga upp ett oppositionsparti — så småningom kallat hattpartiet — som var berett att vid den stundande riksdagen gå till storms mot den hornska regimen. Själv kände sig Horn gammal o trött. Han klagade över sin dåliga syn o hans vistelse på Ekebyholm blev allt långvarigare. Inför den samlade attacken mot hans regeringskolleger o medarbetare i kansliet gav han spelet förlorat o begärde sitt avsked, som beviljades honom under stora hedersbetygelser.

K visste, hur illa sedd han var inom motståndarlägret. Den ende bland hattarnas ledare som inte synes ha hyst personlig motvilja mot honom var C G Tessin, o denne rådde honom att följa Horns exempel o begära avsked. Han följde rådet o avskedet beviljades 10 april 39 under f ö ganska uppseendeväckande former. Han förbjöds att ha förbindelse med främmande diplomater o brevväxla med utländska hov. Därmed var hans ämbetsmannabana lyktad. Han medverkade i planerna på att bygga upp ett motparti till hattarna — det s k mösspartiet — men fick aldrig uppleva dess maktövertagande. Ett försök av honom att på riksdagen 42—43, då hattarna var hårt trängda på grund av det illa skötta kriget mot Ryssland, bli rehabiliterad o återfå sin ställning i kansliet misslyckades. Ärendet uppsköts till en följande riksdag (46—47) o föranledde där ingen åtgärd.

Från denna tid lämnade K det politiska livet. Han hade tidigt inriktat sig på en lantjunkares lugnare tillvaro. Sålunda hade han redan 29 för 84 000 dlr kmt förvärvat frälsesäteriet Nyborg i Håtuna, vackert beläget vid en vik av Mälaren. Från 42 var han mera stadigvarande med sin familj bosatt där. Köpeskillingen hade erlagts med medel som hans hustru ärvt. Vid sin bortgång 58 efterlämnade K betydande tillgångar. Värdet på inventarier o "säkra fordringar" belöpte sig till 296 384 dlr kmt. Penningdispositionerna, som omfattade närmare en kvarts miljon dlr kmt, utgjordes huvudsakligen av lån, mest till släktingar men också till juvelerare o kända handelshus o storfinansiärer som Finlay & Jennings o Wittfoth & König. Huruvida hans starka tillgång på likvida medel sammanhängde med hans offentliga verksamhet o rent politiska förehavanden är svårt att säga men har av hans vedersakare använts för att diskreditera honom.

Som lågfrälse ämbetsman hyste K en invand respekt för kungadöme, överhet o aristokrati. Även efter sin sociala upphöjelse behöll han i sin brevväxling med Horn den ödmjuka för att inte säga servila ton, som varit naturlig för en eo tjänsteman i början av sin karriär. Distansen mellan kanslipresidenten o hans hovkansler hölls strikt i helgd o tillät ingen förtrolighet i djupare mening. Någon statsman av stora mått var K knappast. Hans styrka o betydelse låg i hans rutin, tekniska kunnande, formuleringsskicklighet samt oerhörda arbetsvillighet. Att han med framgång kunnat tjäna så olika herrar i tänkesätt o läggning som v Müllern, Karl XII, Goertz o Horn tyder på en mycket långt driven anpassningsförmåga.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s kanslidagbok 1709—14 tr, jfr nedan. Även hans egenh berättelse om kalabaliken i Bender (i KB) är tr. Ett stort antal ämbetsskrivelser från K i RA:s diplomaticasaml, främst i serierna Anglica, Danica, Gallica, Germanica, Hollandica, Muscovitica o Turcica. Brev från K bl a till S Bark i Ericsbergs-arkivet, G H v Goertz, A Horn (dennes svarskonc i E 3794), GH v Miillem, E M v Nolcken o C G Tessin, allt i RA. K:s brev till bl a N P Gedda o E Sparre i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kanslidagbok från Turkiet till största delen förd af J. H. v. Kochen 1709—1714 (KKD 4, Lund 1908, s 1—313). Berättelse om kalabaliken i Bender (KFÅ 1949, Sthlm, s 190—203).

Källor och litteratur

Källor o litt: Adl bouppteckmar 1758 i Svea hovrätts arkiv, Biographica, Frih:brev 1731, Kanslikoll:s prot o registr samt rådsprot i utrikes ärenden spridda år 1731-—39, SU:s prot 1719—23, Större o mindre sekreta depu-tationernas prot 1723, FD Sten Landahls ex-cerptsaml från Hessisches Staatsarchiv, Mar-burg: Diemars depescher 1720.

AdRP 1719—47 _ (1875—1906); British diplomatic instructions, vol 1, Sweden, 1689—1727, ed JF Chance (1922); I Carlsson, Frihetstidens handskr pol litt (1967); H Danielson, Sverige o Frankrike 1727—1735 (1920); dens, Sverige o Frankrike 1736—¦ 1739 (1956); A Forssell, Kansliet 1720—1789 (K Maj:ts kanslis hist, 1, 1935); S Grauers art:ar om G Cronhielm, GH v Goertz, C Gyllenborg o A Horn (SBL, bd 9, 17 o 19, 1931, 1969 o 1972); dens, Karl XII i Stralsund 1714—1715 (KFÅ 1974); Handhar hörande till konung Carl XII:s hist, 1—4, ed G Floderus (1819—26); A Helander, DN v Höpken 1669—1727 (1927; rec av S Grauers i HT 1929, s 104 ff); H Jansson, Sveriges accession till hannoverska alliansen (1893), O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist 1721—1792 (1957); S Jägerskiöld, Sverige o Europa 1716—1718 (1937); G H Karlsson, Kring kalabaliken i Bender (KFÅ 1973); S Kjellberg, Sv ostindiska compag-nierna 1731—1813 (1974); Malmström 1—3; J Nordberg, Konung Carl XII:s hist, 1—2 (1740); G Olsson, Hattar o mössor (1963); C Piper, Dagbok 1709—1714, ed E Carlson (HH 21:1, 1906); Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France . . ., vol 2, Suéde, ed A Geffroy (1885); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm dy (1947); ST 8, ed B Boethius (1922); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); dens, De franska gratifikationerna före tronskiftet 1720 (HT 1956); G Wensheim, Studier kring freden i Nystad (1973).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Henrik Kochen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11691
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Henrik Kochen, von, urn:sbl:11691, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se