Meriter

Kristian II (Christiern), f 2 juli 1481 på Nyborgs slott, Danmark, d 25 jan 1559 på Kalundborgs slott. Föräldrar: konung Hans (bd 18) av Danmark, Norge o Sverige o Kristina (s 571) av Sachsen. Hyllad som tronföljare i Danmark 87, i Norge 89 o i Sverige dec 97, vald till sv tronföljare maj 99 men avsatt jämte fadern 01, ståthållare i Norge 06—12, vald till dansk o norsk konung sommaren 13, krönt till dansk konung i Khvn 11 juni 14 o i Oslo juli 14, krönt till svensk arvkonung i Sthlm 4 nov 20, flydde efter uppror i Sverige jan 21 o Danmark jan 23 till Nederländerna i april 23, misslyckat försök att återta Norge 31, fången på Sönderborgs slott 32—49, på Kalundborgs slott från 49.

G 12 aug 15 i Khvn m Isabella (Elisabet), f 18 juli 01 i Bryssel, d 19 jan 26 på Zwijnaerde vid Gent, kejsar Karl V:s syster o dtr till Filip av Österrike o Johanna av Spanien.

Biografi

K fick en god fysisk träning o goda kunskaper bl a i latin. Under faderns krig mot Sverige utmärkte sig den unge kronprinsen vid intagandet av Älvsborg 1502 o ledde 11 ett omfattande härnadståg i västra Sverige, då Skara o Jönköping plundrades. Från 06 styrde han som vicekonung Norge, där han i faderns anda med kraft hävdade kungamakten, i sin handelspolitik anknöt till holländarna o gynnade borgarståndet på aristokratins bekostnad. Häri influerades han av den rikt begåvade köpmansänkan från Amsterdam Sigbrit Willemsson, särskilt som dennas dotter Dyveke (lilla duvan) blivit hans älskarinna, vilken han synes ha varit uppriktigt hängiven. Vid faderns död 13 medförde han dem till Khvn.

Trots att K erkänts som tronföljare uppställde högaristokratin vid ett stort möte i Khvn sommaren 13 — under mångfaldiga klagomål mot faderns övergrepp — villkor för hans erkännande, o i sin handfästning måste han lova att följa Halmstads recess 1483, att ej införa arvriket o att godta riksrådet som garant för löftena. Den nye kungen höll sig i början inom handfästningens ram, o 15 vann han i Elisabet av Habsburg en hängiven drottning o tidens mäktigaste anförvantskrets, trots att han behöll Dyveke som älskarinna o mor Sigbrit som rådgivare. Men med Dyvekes plötsliga död 17 ändrades bilden. Dunkla rykten visste senare berätta, att den mäktige men för sin våldsamhet ökände slottshövitsmannen i Khvn Torbern Oxe låg bakom hennes död. Oxe fängslades, frikändes av riksrådet men blev genom en av kungen anordnad "folkdomstol" fälld o avrättad. Därmed inleddes en sammanstötning med riksrådet med upprepade övergrepp mot kyrka o högaristokrati, inspirerade av mor Sigbrit som alltmer fick makt över honom.

Samtidigt aktualiserades förhållandet till Sverige. På mötet i Khvn 13 hade närvarande sv delegater avvisat K:s rätt till Sverige o dess skyldighet att erlägga någon tribut. Ett vapenstillestånd avtalades, senare slutligt förlängt till påsken 17, år som K använde till att förbereda sig att med vapenmakt återta det motspänstiga landet. Där gick utvecklingen mot en våldsam konfrontation mellan Sten Sture dy, som 12 gjort sig till riksföreståndare efter sin far Svante Nilsson, o Gustav Trolle, som 14 blev ärkebiskop efter den gamle Jakob Ulvsson. Herr Sten, en målmedveten förkämpe för en stark personlig regentmakt o stödd på de ofrälse folkmenigheterna, avvisade obönhörligen varje tanke på nordisk union, medan Gustav Trolle kring sig samlade en grupp av högadeln o kyrkomännen till stöd för sina särrättigheter o rådets medinflytande i riksstyrelsen. Ärkebiskopen ägde också i sitt slott o län Almarestäket en nyckelposition som behärskade förbindelsen mellan riksföreståndarens båda viktiga stödjepunkter, Sthlm o Dalarna, o inför hotet från Danmark inledde Sten Sture 16 en belägring av slottet. Ärkebiskopens hopp om räddning stod nu till K.

Diplomatiskt förberedd genom kontakter med Ryssland o anknytning till Polen, handelspolitiskt genom en viss blockad av Sverige från hansestädernas sida o propagandamässigt genom sturepartiets bannlysning från Nordens primas ärkebiskopen i Lund, utlöste K anfallet i maj 17 med en flotta under befäl av ärkebiskopens farbror Joachim Trolle o den redan nu beprövade amiralen Sören Norby. Trupperna landsattes vid Värtan för att landvägen undsätta Trolle men blev i närheten av nuvarande Djurgårdsbron drivna tillbaka, o flottan återvände. Även Gustav Trolle gav upp. Han avsattes, Stäket demolerades i grund o ett riksmöte i Sthlm 23 nov 17 antog "det första riksdagsbeslutet i Sveriges historia", där alla lovade att solidariskt både inför Rom o annorstädes svara för de ingripande besluten mot kyrkans personer o egendom. Följande midsommar gjorde K ett nytt försök, men de på Södermalm landsatta trupperna jagades på fälten mellan Årsta o Brännkyrka på flykten o efter fruktlösa förhandlingar lämnade K med sin flotta Sverige, svekfullt medförande en sv gisslan med bl a Hemming Gadh o Gustav Eriksson (Vasa). Vid det tredje försöket lade K tyngdpunkten till lands under vintern, då isen minskade de mellansv sjöarnas defensiva värde. På nyåret 20 rullade den danska anfallsvågen in över det interdiktbelagda landet via Västergötland; med riksföreståndarens död bröts det samlade motståndet o i mars erkände riksrådet K som Sveriges konung mot amnesti för alla. Under medling av Hemming Gadh, som nu bytt sida, kapitulerade slutligen Sten Stures änka fru Kristina i Sthlm emot K:s högtidligen sigillerade o av ärkebiskopen bevittnade löfte om fullständig förlikning för alla o allt "till en amdelig aenda". 4 nov krönte ärkebiskopen i huvudstadens storkyrka — ej i Uppsala — K till Sveriges arvherre. Han syntes ha nått sitt mål.

Kröningsfesten på Sthlms slott, tillika en försoningsfest efter den bittra fejden, ändade som bekant i en av de mest omdiskuterade händelserna i Sveriges historia. 7 nov stängdes slottsportarna, o inför kungen o riksrådet krävde Gustav Trolle å egna, företrädarens, Västeråsbiskopen Ottes o hela kyrkans vägnar gottgörelse för den skada de under de gångna krigsåren åsamkats av Sten Sture, hans maka o hennes moder, 15 namngivna anhängare samt borgmästare, råd o Sthlms stad. Detta torde vara de ursprungliga kraven, måhända från början framställda muntligen. Men därutöver innehåller den bevarade akten, som företer vissa drag av omredigering, krav på straff över dem som uppenbara kättare under betoning att någon förlikning ej var möjlig. En dylik utvidgning låg i K:s intresse. Den givna amnestin kunde även formellt genombrytas, ty mot kättare o bannsmänniskor behövde inga löften hållas o deras gods tillföll konungen. När så riksdagsbeslutet av 23 nov 17, det s k sammansvärjelsebrevet företeddes, fick K nya möjligheter. Följande dag fick 14 andliga o rättslärda med ärkebiskopen i spetsen avge en förklaring, om de ansåg handlingarna vara uppenbart kätteri. Svaret blev jakande o gällde "herr Sten o andre benämnde, de honom villige o oträngde tillfallne äre i förskrivne okristlige förbund", en opreciserad grupp, ej identisk med de ursprungligen åtalade. Någon slutlig dom utgjorde detta expertutlåtande ej. Först avrättades Strängnäs- o Skarabiskoparna, vilka ej anklagats av Trolle o av vilka den sistnämnde ej deltagit i ständerföreningen, fem eller sex världsliga riksråd, varav två eller tre ej stod på Trolles lista, tre borgmästare o fjorton rådmän, inalles 82 personer. Hårdast drabbades huvudstadens sturevänliga borgerskap.

Att Gustav Trolle ej varit den ledande kraften är tydligt. K själv o hans rådgivare, troligen främst Didrik Slagheck o bakom honom mor Sigbrit, styrde "skenrättegången" o avrättningarna efter sin önskan att tillintetgöra sturepartiet o dess demokratiska element. Sthlmsprocessen företer "samma drag som framträtt i de kyrkliga processer, i vilka konung K tidigare hade varit invecklad, processerna mot biskop Karl i Hamar o Jens Anderson Beldenak i Odense" (Pirinen). Blodbadet o de följande avrättningarna i Finland, där Hemming Gadh blev ett av offren, o under konungens färd kring årsskiftet 20—21 ner till Danmark väckte harm o avsky. Genom löftesbrotten o framfarten även mot de män som arbetat för försoning raserade K grunden för sin makt i Sverige o gav Gustav Eriksson ett enormt propagandavapen, som denne effektivt förstod att använda sig av.

Redan i Sthlm hade grundlinjerna dragits upp till ett nordiskt handelskompani med Khvn o Sthlm som centra o holländarna som främsta handelspartner. Även den sv bergshanteringen skulle integreras, o kontakt togs med det lübeckkonkurrerande huset Fugger i Sydtyskland. Med hjälp av skickliga män i kansliet o ej minst den lärde o duglige malmöborgmästaren Hans Mikkelsen utarbetades det stora lagkomplex som bär K:s namn o utgör det verkligt ljusa inslaget i hans bild. I dessa riksomfattande stads- o landslagar, byggande på inhemsk sedvanerätt men också utländska mönster, skapades bättre skydd för köpmän, städer o allmoge, o de betydde i övrigt en avgörande förändring i rättslivet. Men de brådstörtade nymodigheterna, myntförsämringen o det olidliga skattetrycket, främst orsakat av det av hansestäderna stödda o alltmer framgångsrika upproret i Sverige, väckte oro hos menigheten. Högadeln härmades över det växande antalet borgerliga länsmän o K:s allt tydligare avsikter att införa envälde o arvrike. Bakom låg också som olycksbådande varning de våldsamma handlingarna mot ståndsbröder i Sthlm o mor Sigbrits glödande adelsfientlighet. Så beseglades K:s öde även i hemlandet. Aug 22 gick Lübeck o Danzig till öppet krig med förödande handelsblockad. På nyåret uppsade de jylländska riksråden kungen tro o lydnad o drog med sig hans farbror, Fredrik av Holstein, som länge legat i tvist med kungen om besittningsrätten till hertigdömet. Underligt förlamad o tveksam inför faran gav K upp, o 13 april 23 lämnade han som flykting sina nordiska riken för att med maka o barn söka hjälp i Nederländerna.

K:s förhoppning att snart återvända som segrare infriades ej. Under landsflyktens år var han på feberaktig jakt efter hjälpare o krigsfolk men också stundom nersjunken i djup melankoli. Ett hårt slag var det då hans uppoffrande drottning avled 26 o hans son o två döttrar togs ifrån honom för att uppfostras i katolska tron; han hade i Wittenberg åhört Luther o bytt troslära. Efter freden med Frankrike 29 var kejsaren villig att hjälpa K o hans son, mot att han febr 30 inför påvens legat avsvor sig kätteriet. 31 landsteg K med sin här i Norge o vann landet utom de tre huvudfästena. Men 32 gick han — liksom om han mist tron på sig o sin sak •— ombord på den danska flottan för att personligen i Khvn förhandla med kung Fredrik o riksrådet. Den högtidligen givna lejden bröts. Fängelsets portar slöt sig för alltid bakom honom; samtidigt kom budet, att hans framtidshopp, sonen Hans, avlidit vid kejsarens hov. Naturen hade givit K rika gåvor: fysiskt välbyggd kropp, stor personlig charm, öppet sinne för det nya i tiden o renässansmänniskans aptit på det moderna. Han studerade Machiavelli, knöt kontakt med Erasmus av Rotterdam o reformatorerna i Wittenberg o lät översätta Nya Testamentet till danska. De humana lagarna är till viss del hans verk, som stundom givit honom tillnamnet "den gode". Men i hans karaktär låg djup misstänksamhet, beräknande förställning o våldsam lidelse. Han saknade sansad klokhet o måtta; makt o våld blev hans medel o gav honom tyrannens namn. — K har sin grav i S:t Knuds kirke i Odense.

Författare

Ivan Svalenius

Arkivuppgifter

Om K:s äldre historiografi se N Ahnlund, K i sv o dansk historieskrivning i hans Från medeltid o Vasatid (1933, s 128—148). G F Allén, De tre nordiske Rigers Historie . . . 1497—1536, 2—5 (1865—72) är alltjämt den bredaste skildringen; den modernaste helhetsbilden torde vara Johan Hvidtfeldts i Danmarks Historie, 5 (1963). En bild av K mot psykiatrisk bakgrund ger P J Reiter, Christi-ern 2 (1942). G Carlssons o L Weibulls undersökningar om Sthlms blodbad (HT 1920, resp Sc 1928) är med relevanta akter omtr i Tvistefrågor i sv hist, ed B Sallnäs (1964). Med utgångspunkt från K Pirinens belysning (HT 1955) har N Skyum-Nielsen, Blodbadet i Sthlm og dets juridiske maskering (1964; med utförlig bibliografisk förteckn), givit den senaste allsidiga behandlingen av processen mot bakgrund av kyrklig o världslig lag o sedvänja. — Skönlitterärt har K behandlats bl a av Johannes V Jensen i Kongens fald (1913).

K:s 1826 i Munchen återfunna arkiv, nu till största delen i DRA, redovisas i E An-dersen, Munchen-samlingen (Vejledende ar-kivregistraturer, 15, 1969), där även editioner av brev ur detsamma (jfr även bd 12, s 587 o 589) förtecknats. Om äldre editioner av brev från K se Regesta diplomatica historia: Danicae, 1 (1843—47). Senare har brev från honom publicerats bl a i Missiver fra Kongerne Christiern I:s og Hans Tid, 1 (1912—14), o av L Sjödin i nedan a a. Se även H Schiick, Rikets brev o register (1976), särsk s 384 ff.

Källor och litteratur

Källor o litt: Utöver ovan nämnda: P Bagge, Christian II (DBL 5, 1934); O A Johnsen, Christian II (Norsk biografisk leksikon, 2, 1925); J Liedgren, Sövrin Kijl om Sthlms blodbad (PHT 1972); J Pasternak, Omkr Christiern II's landlov (Sc 1964); M Rathsack, Christiern den andens landlov (DHT 1966—67); L Sjödin, Handhar till Nordens hist 1515—23, 1 (HH 39, 1967—• 69); N Skyum-Nielsen, Blodbadet. Proces og kilder (Sc 1969); dens, Blodbadet tur-retur. En duplik (Sc 1971); C Weibull, Gustaf Trolle, Christian II o Sthlms blodbad (Sc 1965); dens, Christina Gyllenstierna o Sthlms blodbad (Sc 1969); dens, Sthlms blodbad. En replik (Sc 1970); dens, Sthlms blodbad. Ännu en replik (Sc 1971); M Venge, Christian 2:s fald (1972). — Uppsala-Overenskomsten 1520. Magtstruktur og magtkamp i Sverige januar— oktober 1520 (1975).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristian II, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11768
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristian II, urn:sbl:11768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-25.