Kristofer

Född:1416-02-26
Död:1448 – Helsingborgs stad, Skåne län

Kung


Band 21 (1975-1977), sida 582.

Meriter

Kristofer, f sannolikt 26 febr 1416, d trol 5 (möjligen 4 el 6) jan 1448 i Helsingborg. Föräldrar: hertig Johan av Oberpfalz o Katarina av Pommern-Stolp. Dansk riksföreståndare senast 25 juli 39, hyllad som dansk konung på Viborgs landsting 9 april 40, villkorligt antagen till svensk konung på riksmöte i Arboga okt 40, vald på Mora äng 13 sept o krönt i Uppsala 14 sept 41, vald till norsk konung i Lödöse 1 juni 42, krönt i Oslo 2 juli 42, krönt till dansk konung i Ribe 1 jan 43.

G 12 sept 45 i Khvn m Dorotea (bd 11), f omkr 30, d 10 nov (enl andra uppgifter 15 el 16 nov) 95 i Kalundborg, dtr till markgreve Hans (Johan) av Brandenburg o Barbara av Sachsen o omg m konung Kristian I (se s 562).

Biografi

K tillhörde en gren av ätten Wittelsbach o brukar i Norden kallas K av Bayern. Ende kvarlevande av en talrik syskonkrets skymtar han i källorna vid faderns sida redan i unga år, någon gång som ett slags ställföreträdande regent. Han gick i tjänst hos kejsar Sigmund, vid vilkens dödsbädd han i dec 37 var närvarande o deltog 38 under Albrekt av Österrike i strid mot hussiter o polacker. Genom sin mor, härstammande från Valdemar Atterdag, hade K kontakter med det skandinaviska Norden — det av henne grundade Birgittaklostret i Gnadenberg ej långt från Nürnberg var föremål för hans pietetsfulla intresse — o dessa skulle knytas närmare, sedan hans morbror Erik av Pommern visat sig omöjlig som nordisk unionskonung. På mötet i Kalmar sommaren 38 torde K:s antagande som dennes efterträdare ha börjat på allvar diskuteras, o 28 okt 38 sände det danska riksrådet från Korsör till honom en inbjudan att överta styrelsen över Nordens länder. En följd härav blev, att K i en skrivelse av 15 nov s å till det sv rådet erbjöd sig att efterträda Erik som kung i Sverige, där en inflytelserik grupp andliga o världsliga herrar med ärkebiskop Nils Ragvaldsson i spetsen torde ha enat sig om hans kandidatur. Våren 39 anlände K till Lübeck, där under sommaren ett förbund ingicks mellan Danmark o de vendiska hansestäderna riktat mot såväl dessas konkurrenter holländarna som mot kung Erik. Karl Knutsson, som okt 38 valts till riksföreståndare i Sverige, undanröjde i slutet av 39 o förra hälften av 40 så gott som allt vad där återstod av Eriks välde men beredde samtidigt vägen för K, vars inkallande förbereddes på en herredag i Tälje omkring 1 okt 39 o vid någon månad senare hållna sv-danska förhandlingar i Jönköping.

I detta läge gällde det för K att kompensera den sv riksföreståndaren, som för egen räkning redan nu torde ha umgåtts med kungaplaner. Som förhandlare i ärendet använde han ärkebiskopen i Lund, Hans Laxmand, o Klas Nilsson till Ellinge, svåger till Karl Knutsson. Denne erhöll också — enligt Karlskrönikan bl a vid personligt möte med K jan 41 i Halmstad — tillsynes pålitliga försäkringar om ersättning för att han nu politiskt trädde tillbaka o för de utlägg han gjort (jfrbd 20, s 623 f).

K blev vald till sv konung i sept 41 o dog i början av jan 48. Han ägnade mycket mera uppmärksamhet åt sitt sv rike, än vad hans föregångare bland unionsmonarkerna gjort. Tämligen jämnt delade han sin tid mellan Danmark o Sverige, där en tillförordnad riksstyrelse fungerade under de perioder, han ej personligen kunde utöva regeringsmakten. Efter vilka principer eller regler detta skulle ske förblir dock i flera avseenden ovisst. 26 april 41 skrev K i Khvn under ett utkast till en kungaförsäkran, innehållande flera viktiga löften till Sveriges folk: att rådet skulle utgöras av svenskar, att slottsloven skulle stå till ärkebiskopen, drotsen, Upplands lagman o därjämte till tre gode män, utsedda av rådets flertal, att hovmästare, kammarmästare, fodermarsk, gårdskansler, köksmästare o munskänk skulle fungera som ämbetsmän i kungens tjänst o att han själv skulle arbeta för att Gotland måtte komma "strax fritt till Sveriges rike igen...". Dessa utfästelser skulle bekräftas vid midsommar i Kalmar. Om så skett, vet man inte, då något sådant aktstycke inte är bevarat, o osäkert är det också, huruvida en under K:s regeringstid tillkommen unionsakt, så som det antagits, helt eller delvis ersatt en sådan utebliven ratificering. Av intresse för frågan om K:s kungaförsäkran är också de omständigheterna, att drotsämbetet efter Kristiern Nilssons död 42 inte mera besattes o att tre av de i löftesbrevet nämnda hovtjänsterna inte nämns i källorna för K:s regeringstid.

Om källorna alltså knappast ger klara besked om riktlinjerna för K:s verksamhet som sv konung har de så mycket utförligare upplysningar att lämna om den hållning han faktiskt kom att intaga till de i Sverige rivaliserande intressegrupperna. Som nybliven konung insatte K visserligen Karl Knutsson i drotsämbetet o gav sin bekräftelse på de omfattande förläningar denne betingat sig, men redan omkr 1 okt 41 reducerades dessa kraftigt, tydligen efter påtryckningar från Kristiern Nilsson o hans släktkrets (se bd 20, s 624). Det blev i fortsättningen också mest dennas medlemmar eller dem närstående, som efter Kristiern Nilssons död i april 42 kom att utöva regeringsmakten i Sverige under K:s frånvaro. På sin eriksgata jan—mars 42 åtföljdes K av sin hovmästare Bengt Jönsson (Oxenstierna) o av sin fodermarsk Magnus Gren; det var också åt dessa båda samt åt ärkebiskop Nils Ragvaldsson o Erengisle Nilsson (Hammerstaätten), som han 11 juni 42 gav fullmakt att i hans frånvaro utöva kunglig myndighet, särskilt i fråga om rättsskipningen. Även Bengt Jönssons broder Nils kom vid ett senare tillfälle att betros med liknande befogenhet. Det var denna krets som under K:s frånvaro styrde landet. Det skedde under en länge saknad, gynnsam betingelse — en i stort sett ostörd fred. Så kom K:s regeringstid trots inträffande missväxt att utgöra en förhållandevis lugn paus mellan oroligare perioder. Jämförelsevis få inrikespolitiska åtgärder är kända från denna tid; mest är det fråga om sådana som sedvanemässigt krävdes av en ny monark. Så utfärdade K privilegiebrev för flera sv städer. Men det är påfallande, att han inte förnyade det stora riksrådsbrevet för Sthlm av 1 maj 36; huvudstadens styrelse antog också under hans regering en tydligt tysk prägel.

En statsakt av verklig vikt har förknippats med K:s namn. 2 maj 42 stadfäste han i Sthlm en ny redaktion av Magnus Erikssons landslag, som under den nationella resningen fått förnyad aktualitet o sannolikt då börjat granskas. Länge dröjde det dock, innan "K:s landslag" vart allmännare känd o antagen. Kanske mer uppseende väckte en åtgärd, som berörde den alltid sårbara sv statsekonomin o som sannolikt är att tillskriva K:s personliga initiativ. 15 sept 45, dagen efter sin kröning, erhöll drottning Dorotea ett morgongåvobrev, i vilket hon för livstid tilldelades underhållsområden i vart o ett av de nordiska länderna: i Sverige skulle hon få intäkterna från Örebro slott med Närke o Värmland. Detta stod i strid med den av K stadfästa sv landslagen o hela frågan skulle sedermera länge förbli ett irriterande tvisteämne mellan Sverige o Danmark. Det bör observeras, att jämförelsevis få svenskar synes ha varit närvarande i Khvn sept 45, då det k bilägret firades o morgongåvobrevet kom till.

Vid samma tillfälle avgjordes även en för Sverige viktig handelspolitisk fråga. Uppenbarligen hade det varit med Lübecks samtycke o hjälp, som K blivit hela Nordens konung. Redan 27 juli 41 stadfäste han också Hansans privilegier i Danmark, men inte förrän under bröllopshögtidligheterna i Khvn gav han en motsvarande bekräftelse på deras förmåner i Sverige o Norge; det har därför antagits, att han gjorde det motvilligt. I själva verket tycks förhållandet mellan K o den vendiska hansan ha undergått en successiv försämring, som mot slutet av hans regering närmade sig en kris.

Förhållandet blev ytterligare komplicerat på grund av att Gotlandsfrågan inte kunde bringas till sin lösning under K:s tid. Kung Erik, som från 38 var stadigvarande bosatt på Gotland o därifrån drev en omfattande kaparverksamhet, upphörde inte att arbeta för sin sak i Norden. Visst bistånd kunde han till en början påräkna från holländska städer, som befann sig i konflikt med den danska kronan, den vendiska hansan o de preussiska städerna. Sedan fred mellan de tvistande slutits aug—sept 41, sökte Erik förmå först Tyska ordens högmästare o senare även hanseaterna att döma i tvisten mellan honom o hans undersåtar. Sommaren 44 fördes överläggningar på Gotland mellan Erik o representanter för K, men då detta försök blev resultatlöst, togs två år därefter ett nytt initiativ. På försommaren 46 utlöpte en örlogsflotta från Sthlm till Gotland, vars landsbygd snart besattes. 18 aug anlände K själv till ön, följd av ett stort antal rådsherrar från de tre nordiska länderna. Först ett personligt, av inga andra avlyssnat samtal mellan de båda monarkerna resulterade i ett avtal om ett års vapenvila, ingånget i Västergarn o räknat från 8 sept 46; då den utlöpte, kunde den förlängas med ett halvt år, alltså till 8 mars 48.

Det har antagits, att K genom detta fördrag ville skaffa sig rådrum för expansion österut. Man vet i vart fall, att en traktat avslöts i Walk i Livland 6 jan 47 mellan honom o den livländske mästaren, riktad mot Novgorod. I det kort därpå följande kriget mellan handelsrepubliken o ordensstaten ingrep han dock uppenbarligen inte. Men läget kändes osäkert vid Finlands östgräns — ryska källor ger antydningar härom — o även annorstädes i det nordiska unionsrikets närhet: i Lübeck spreds rykten om K:s rustningar o att dessa gällde staden själv. Troligen var dock gotlandsfrågan under K:s sista tid hans mest påträngande problem. Det har också antagits, att det var det han hade för avsikt att dryfta vid ett planerat möte med sina sv rådgivare i Jönköping. Det var på vägen dit döden satte punkt för hans bana.

K har trots sin korta regeringstid behandlats med jämförelsevis stort intresse av samtida o senare historieskrivning. Den danska rimkrönikan ger honom ett knappt men erkännsamt vitsord. Mera utförliga men också mera kritiska är de äldsta sv krönikorna. Karlskrönikan skriven under kontroll av Karl Knutsson, tecknar en hatisk vrångbild av honom. Han var fet om livet, satt uppe om nätterna, svor, dobblade, drack o berättade oanständiga historier. Alltför efterlåten var han också både mot kung Erik på Gotland o mot de många bayrarna vid sitt hov. Då K kommit till makten, vart stor hunger, varför alla hatade honom o bönderna kallade honom "barkakonung". I jämförelse härmed är Ericus Olais skildring behärskad men dock osympatiskt hållen: särskilt framhåller han K:s självsvåldiga förläningspolitik. Ytterligare en variation möter i den lybska krönikan, som slutar med att omtala, hur K beredde sig att sommaren 48 börja krig mot Lübeck.

Nyare forskning har sökt pröva halten i dessa tidiga karakteristiker. Med stöd av diplomens vittnesbörd har K framställts som en kraftfull regent, som — troligen utan att känna sig bunden av något löftesbrev — kommit i allt skarpare motsättning till Sveriges folk, främst på grund av sin handläggning av gotlandsfrågan o sin förläningspolitik (Kumlien). Men det har också hävdats, att den verkliga makten under hans kungatid låg hos Nordens andliga o världsliga stormän, anhängare o tillämpare av ett verkligt statsrättsligt system, regimen politicum (Lönnroth). Slutligen har han också framställts som en målmedveten furste, som förde en framsynt politik både ifråga om Gotland, hanseaterna o Novgorod, som styrde Sverige i samförstånd med sina sv rådgivare o i enlighet med de löften han avgivit antingen i sin kungaförsäkran eller i en kompletterande unionsakt (G Carlsson). Var o en av dessa tolkningar har någonting, som talar för sig om man blott beaktar, att den växlingsrika utvecklingen under K:s regeringstid knappast låter sig infångas i en enda tes o att såväl konung som världsliga stormän stridde om makt o ägodelar utan alltför tyngande teoretiska insikter o intressen.

K:s regering inleddes som ett försök att i "konstitutionella" former säkra Kalmarunionens fortbestånd. Det ligger närmast till hands att söka upphovsmännen härtill främst bland Nordens mest framstående kyrkomän, såsom ärkebiskop Hans Laxmand i Lund (f 43), biskop Tomas i Strängnäs (f 43) o den sv ärkebiskopen Nils Ragvaldsson (t 48), vilka vistats vid utländska univ o där fått tillfälle att känna nordisk gemenskap. — Men planeringen av den återupprättade unionsmonarkin var en sak, genomförandet en annan. Man kan inte helt bortse från att nära samtida traditionskällor ingalunda skildrar K som en lojal, konstitutionell monark. Karlskrönikans hatiska bild kan visserligen inte godtagas: den är utslag av Karl Knutssons propaganda. Men betydelsefullare är, att Ericus Olai oberoende härav intar en mot K kritisk hållning: de antydningar han ger om dennes förläningspolitik styrks delvis av diplomen. Det är påfallande, att varken Ericus Olai eller Karlskrönikan framställer honom som beroende av den i Sverige på hans tid så dominanta släktgruppen av Vasar o Oxenstiernor. Att K av sin samtid uppfattades som en ambitiös företrädare för sin tids furstemakt, framgår av den lybska krönikan.

Författare

Kjell Kumlien



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Om rester av K:s arkiv se RepD 4 (1906— 12), s 6 ff. Om äldre editioner av brev från K se Regesta diplomatica historiae Danicae, 1 (1843—47). Senare har brev från honom publicerats bl a i BSH 2 (1864). Jfr även H Schiick, Rikets brev o register (1976), särsk s 236 ff.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); Annales Suecici Medii aevi, ed G Paulsson (1974); Y Brilioth, Den senare medeltiden (Sv kyrkans hist, 2, 1941); H Bruun, Christoffer af Bayern (DBL 5, 1934); G Carlsson, Tidsskedet 1389—1448 (Sveriges hist till våra dagar, 3:1, 1941); W Christensen, Unionskongerne og Hansestae- deme 1439—1466 (1895); G P O Christian-sen, Unionsoplosningens og Kirkebruddets tidsålder (Danmarks Historie, 2, 1941); Dia-rium Vadstenense, ed E Nygren (Corpus co-dicum Suecicorum medii aevi, 16, 1963); DN I—XXI (1847—1972); Hanserecesse von 1431—1476, ed G F v der Ropp, avd 2, 2—3 (1878, 1881); Hansisches Urkundenbuch, ed H-G v Rundstedt, 7:1,1434—1441 (1939); [E] H [ildebran] d, Doktor Claus Ryting o Gråbrödraordens mästare (HT 1890); J Jaak-kola, Suomen myöhäiskeskiaika (Suomen hist, 6, 1959); H Koht, Christoffer (Norsk biogr leksikon, 3, 1926); K Kumlien, Karl Knutssons polit verksamhet (1933); dens, Karl Knutsson (Bonde) (SBL 20, 1973—75); G Lindström, Anteckn:ar om Gotlands medeltid, 2 (1895); Liv-, Est-, und Kurländisches Urkundenbuch, 1:9, 1436—1443 (1889), 1:10, 1444—1449 (1896); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397—1457 (1934); dens, Ericus Olai som politiker (HVUÅ 1952); E Nygren, Ericus Olai (SBL 14, 1953); Privilegier, resolutioner o förordn:ar för Sveriges städer, 1, ed N Herlitz (1927); RepD, 3, 1401—1450 (1906); Scriptores rerum Prussi-carum, ed T Hirsch, M Toppen o E Strehlke, 4 (1870); SMR 1434—1441 (1937); ST, 3, 1409—1520, ed O S Rydberg (1895); N Staf, Marknad o möte (1935); Sv medeltidens rimkrönikor, ed G E Klemming, 2 (1866); Twå gambla swenske rijm-krönikor, ed J Hadorph, 2 (1676); Urkundenbuch der Stadt Liibeck, 8, 1440—1450 (1889). — Danmarks Kirker, 3. Khvns Amt, 4 (1951), s 1829 ff; H Gil-lingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952), s 294.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristofer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11775
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristofer, urn:sbl:11775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se