Karl XII

Född:1682-06-17 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms slott)
Död:1718-11-30 – Norge (vid Fredrikstens fästning.) (Hovförsamlingen, Stockholms län)

Kung


Band 20 (1973-1975), sida 655.

Meriter

Karl XII, f 17 juni 1682 på Sthlms slott, d 30 nov 1718 vid belägringen av Fredrikstens fästning, Norge, gravsatt 26 febr 1719 i Riddarholmskyrkan, Sthlm. Föräldrar: konung Karl XI o Ulrika Eleonora av Danmark. Sveriges konung vid faderns död 5 april 97, myndigförklarad av ständerna 8 nov 97, övertog officiellt styrelsen 29 nov 97, krönt i Storkyrkan, Sthlm, 14 dec 97. — Ogift.

Biografi

I Karl XI :s almanacksanteckningar för juni månad 1682 finner man följande notis: "Den 17, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min Gemål förlossad och födde en son." Händelsen väckte stor glädje inte blott i kungaborgen utan också i landet i dess helhet. K:s dop ägde rum 12 juli i "Västra fyrkanten" på slottet under stark tillströmning av hovfolk, främmande diplomater samt högre officerare och ämbetsmän. Efter döpelseakten följde en "collation", där gästerna bjöds på rhenskt och franskt vin, sötsaker, bakverk och meloner. Vinkonsumtionen var ansenlig och helt i nivå med tidens fordringar.

K:s vård och uppfostran under de tidigare barnaåren var helt anförtrodd drottningen. Vad hon betytt för hans utveckling är självfallet inte lätt att avgöra. Hon var enligt alla samtidas omdömen utrustad med många mänskliga dygder. Hon var intelligent, klok, välbalanserad, ömsint, givmild och enligt tidens måttstock varmt religiös. Att hon ägnade mycken tid åt sina barn och ständigt ville ha dem i sin närhet, har allmänt vitsordats. När K kommit upp i fyraårsåldern, ansåg hon sig böra anlita en särskild informator, och härtill utsågs 1686 Uppsalaprofessorn den lärde språkmannen och filosofen Andreas Norcopensis, senare adlad Nordenhielm.

1687 fick K egen hovstat, och två år senare — han var nu sju år gammal — inlogerades han i egna rum och "kom i manfolks händer". Därmed tog Karl XI ledningen av sonens utbildning och satte själv upp den första instruktionen för denne 11 dec 1688. Han utvalde också de personer, som skulle övervaka och leda K.s utbildning. Härtill kallades tidens främsta experter på olika områden — som guvernör k rådet Erik Lindschöld, som lärare i teologi biskopen i Strängnäs, Erik Benzelius d ä, som lärare i div läroämnen den förut nämnde Nordenhielm och som lärare i krigets teori och praktik kammarherren och generalkvartermästarlöjtnanten Karl Magnus Stuart. Lindschöld utarbetade en ny, vida mer omfattande instruktion, stadfäst av kungen 29 mars 1690, som rymde flera beaktansvärda pedagogiska uppslag av modernare typ — bl a i latinundervisningen, där grammatiken borde sparas till elevens något mognare ålder. Vad som praktiskt taget blev undervisningens resultat kan väl endast ungefärligen anges. Man kan rent allmänt konstatera, att K vid utbildningstidens slut ägde goda kunskaper i kristendom, historia, matematik och fysik samt tillräcklig färdighet att i tal och skrift behandla modersmålet och latin. Tyska talade och skrev han obehindrat, franska förstod han väl men undvek att tala detta språk. Han hade vidare gjort bekantskap med Sveriges författning, rättsväsende och förvaltning samt gjorts förtrogen med krigs- och fortifikationskonstens grundtankar.

Man kan fråga sig om denna i korthet redovisade undervisning, som f ö underströk vikten av att genom särskilda "förnuftsövningar" söka skärpa elevens förstånd och vänja honom vid ett logiskt tänkande, haft någon avgörande inverkan på K:s utveckling och därmed på hans kungagärning i allmänhet. Den pedagogiska dressyr han utsatts för och den flod av informationer, som under utbildningstiden strömmade över honom, har väl knappast kunnat gå honom alldeles förbi. En direkt påverkan ansågs i alla händelser kristendomsundervisningen kunna utöva. Dess mål var att förbereda honom för hans kungagärning. Man borde göra klart för honom, att överheten vore av Gudi men att en konung också måste svara inför Gud, hur han fyllt sina uppgifter. Som kung accepterade K till fullo tanken om kungadömet av Guds nåde. Den sammanföll både med faderns uppfattning och det karolinska enväldets maximer. Känslan av ansvaret inför en högre makt har säkerligen också varit levande för honom.

Föga tyder dock på att K:s religiositet gått utöver den konventionella kristendom, som han kommit i beröring med genom sina lärare. Till det yttre iakttog han allt, som kyrkan rimligen kunde kräva av honom. Han läste regelbundet sin bibel och beredde sig grundligt för sina nattvardsgångar. Tåligt åhörde han sina hovpredikanters långrandiga utläggningar, även där de understundom gjorde antydningar om fredens välsignelser. Han förstod till fullo den militära själavårdens betydelse och gjorde vad han kunde för att förse de militära förbanden med lämpliga fältpräster. Men han höll hårt på renlärigheten och ställde sig helt avvisande till den inbrytande pietismen och dess krav på religiös förnyelse och ett fördjupat andligt liv.

K:s brevväxling med sina närmaste röjer som väntat inga djupare religiösa känslor. Endast vid ett tillfälle — då han överbringade budet om hertigens av Holstein död till makan, Hedvig Sofia, efter slaget vid Kliszöw sommaren 1702 — förnimmer man en fläkt av personligt färgad gudstro. Han bad sin syster ej låta sorgen ta överhand utan "som en kristen" finna sig däruti och nöja sig med Guds vilja. Här finner man själva kärnan i Karl XII:s religiositet, en obegränsad tillit till en allsmäktig Gud och hans förmåga att leda allt till det bästa. Det var en tro, grundad i barndomen och fast behållen under hela livet. Denna tro ger den inre förklaringen till hans aldrig uppgivna kamp för det sv stormaktsväldets fortsatta existens — riket var honom av Gud givet — men ock till hans totala likgiltighet för krigarlivets yttre faror. Hans omgivning levde i en ständig oro för honom. Man såg, hur han ofta blottställde sig på ett till synes ansvarslöst sätt. Själv visade han ett nästan onaturligt lugn och mottog alla föreställningar med ett leende eller en axelryckning. Han visste, att hans liv var i Guds hand. Ett drag av fatalism kan man också spåra i hans psyke. I sin barndom hade han en gång under sina övningar i franska fått skriva frasen "Tard et plus tard, il faut quitter tout" — förr eller senare måste man lämna allt. Den franska formuleringen glömde han kanske, men tanken släppte honom inte.

I undervisningen kom matematiken med dess krav på logisk skärpa, noggrannhet och förmåga av abstrakt tänkande att spela främsta rollen, så mycket mer som ämnet från början tilldrog sig K:s speciella intresse. Han ägde ett klart intellekt med utvecklat sinne för logiken. Måhända har man häri att söka det mest markanta draget i hans andliga utrustning. Den tankeskärpa han tidigt gav prov på var givetvis en betydande tillgång, men den synes med åren ha utvecklat sig i en allt extremare riktning, som ibland fjärmade honom från verkligheten. Kompromissande var honom totalt främmande. Han följde en klart utstakad linje och brydde sig egentligen inte om varthän den i realiteten ledde. Med den viljestyrka och handlingskraft, som utmärkte honom, och den absoluta makt, som enväldet gav honom, uppstod understundom situationer och förhållanden, där hans beslut — om än fullt logiska — blev i hög grad ödesdigra.

Den grundliga utbildning K erhöll i krigets teori och praktik torde gjort honom väl skickad för hans blivande militära uppgifter. Hans lärare, Karl Magnus Stuart, var fortifikationsofficer och intresserade sig förmodligen mest för sitt specialområde — befästningskonsten. K:s utförda ritningar och anteckningar från lektionerna visar, att han inhämtat aktningsvärda kunskaper i ämnet. Vad Stuart lärt honom i fråga om strategi och hur han därigenom påverkat hans insats som fältherre är givetvis svårare att komma åt. Får man döma av Stuarts egna dispositioner vid landstigningsoperationen mot Själland 1700 och vid Düna-övergången 1701, vilka företag han i stort sett ledde, var han anhängare av en offensiv taktik med klar blick för överraskningsmomentets betydelse, idéer som K skulle få rika tillfällen att utveckla. Med säkerhet kan man däremot konstatera, att Stuart gjort K väl förtrogen med ett fälttågs tekniska planläggning och med förbandens lämpliga disposition på ett slagfält.

Under uppväxtåren levde K i en atmosfär av ständiga krigsförberedelser. Han befann sig ofta i faderns sällskap, då denne exercerade soldater, mönstrade truppförband eller ledde stridsövningar. Han lärde sig tidigt rida och skjuta och levde sig alltmer in i krigarens yrke. Hans intresse för det militära uppmuntrades av fadern och omgivningen, som fann det helt naturligt, att tronföljaren i en av Europas starkaste militärstater gjorde sig väl förtrogen med allt som rörde rikets krigsmakt. Efter moderns död 1693 blev K:s beroende av fadern alltmer markant. Han beundrade i högsta grad dennes mod, viljestyrka, ordknapphet, plikttrohet och arbetsamhet, hans motvilja mot lyx och kungadömets representativa uppgifter samt hans utvecklade sinne för militära detaljer.

Långt före sin bortgång hade Karl XI förordnat en förmyndarregering att styra landet, ifall hans efterträdare inte nått myndig ålder. På den riksdag, som samlades i början av nov 1697, föreslogs omedelbart, att K skulle myndigförklaras — han var nu 15 1/2 år — och överta regeringen. Efter endast några dagars överläggningar var riksdagen beredd att överlämna "regementet" åt K, som den 8 nov förklarade sig redo att åtaga sig regeringsbördan. För K tedde det sig naturligt att som regent följa fadern så nära som möjligt i spåren och hålla sig hårt till de grundsatser, som väglett denne i rikets inre och yttre politik. K:s första åtgärder som konung vittnade om den kurs han ämnade föra. Adeln hade hoppats, att han som tack för ståndets insats vid myndighetsförklaringen skulle medge lindring i reduktionen och inlämnade en supplik härom. Att ändra principerna för reduktionen, faderns livsverk, fann K dock helt ogörligt. Hans resolution av 10 dec 1697 grusade alla förhoppningar i detta hänseende. Han förklarade sig f ö själv bäst veta, hur han skulle benåda dem, som gjorde sig "meriterade" därtill genom trogna tjänster och "vördsamt förhållande" till honom och hans hus.

Samtidigt företog K åtgärder för att lägga avgörandet av alla regeringsärenden i sin egen hand och underlätta en snabbare verkställighet av fattade beslut. Tvenne högre kansliämbetsmän — statssekreterarna Carl Piper och Tomas Polus — utnämndes till "etatsråd" med uppgift att föredraga respektive in- och utrikes ärenden och expediera besluten. Båda hade från början av sin karriär varit ofrälse män och i hög grad åtnjutit Karl XI :s förtroende. Då Polus efter någon tid blev svårt sjuk, övertog Piper föredragningen i både in- och utrikesärenden och blev i realiteten K:s allenarådande minister.

Som nybliven regent satte sig K med största flit in i de ärenden, som föredrogs honom, noga informerande sig om alla omständigheter. De beslut han sedan fattade röjde ofta stark självtillit, betydande envishet och obeveklig logik. Han blev efter regeringstillträdet påfallande tystlåten och tillknäppt. Ansvaret tyngde honom och kom honom att sluta sig inom sig själv.

Hur K tedde sig vid tiden för hans framträdande på den europeiska skådebanan 1700, kan man erfara av den skildring som ett samtida ögonvittne — den engelske diplomaten John Robinson — lämnat. Denne, som i början av 1680-talet kommit till Sverige, förstod och talade obehindrat svenska och var väl insatt i Sveriges förhållanden. Enligt honom hade prinsen, som i barndomen gjorde ett ganska charmerande intryck, med stor omsorg uppfostrats av drottningen, som känd för sin fromhet, givmildhet, barmhärtighet och andra furstliga dygder sökt inge honom däremot svarande tänkesätt. Hans utbildning hade varit ledd av mycket kompetenta lärare, och man hade bl a varit angelägen om att grundligt informera honom i "modern history" och om hans eget lands och övriga europeiska staters resurser och intressen. Han var mycket regelbunden i sitt andaktsliv, vördade religionen och litade i varje situation på Guds hjälp och bistånd. Hans mod stimulerades av faran, och om något företag av omgivningen ansågs omöjligt att utföra, lockade det honom blott ytterligare. Han höll orubbligt fast vid de beslut han en gång fattat och invigde blott några få i sina planer. Han var mycket generös, rättvis och egentligen mild till sinnes men en hård domare mot hårdnackade förbrytare och därvid inte lätt att beveka. Han var i hög grad herre över sig själv och tillät sig inga vredesutbrott. Hans tankar kretsade kring utsikten att kunna uträtta stora ting. I rikets inre styrelse var faderns exempel och principer hans ledstjärna. I sitt yttre framträdande gav han intryck att vilja vara mera soldat än hovman. Han gick i enkla kläder och föreföll ganska likgiltig för ett gott bords lockelser — drack mycket sällan vin — unnade sig ringa sömn, vare sig han sov på marken, på en bänk eller i en säng. Han var enligt Robinson den mest outtröttliga människan i sitt rike.

Den tjugoåriga fred som Sverige fått åtnjuta efter de stora krigens slut under Karl XI:s regering upphörde brådstörtat i början av år 1700. I största hemlighet hade regenterna i Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland ingått ett anfallsförbund mot det sv imperiet, vars sårbarhet under den unge och oerfarne konungens ledning ansågs erbjuda goda möjligheter för respektive stater att återvinna de landområden man tidigare förlorat. Anfallet skulle ske på tre olika fronter, varvid Danmark avsågs invadera Holstein-Gottorp, som stod i nära förbund med Sverige, kurfursten August II, som tillika var konung av Polen, skulle erövra Riga och tsar Peter intränga i Ingermanland. I febr 1700 gjorde kurfursten ett misslyckat anfall mot Riga, och i mars ockuperade danskarna stora delar av Holstein. Tsar Peter kunde först på hösten påbörja sin aktion, som främst riktade sig mot Narva. Från den tid, då underrättelsen om anfallen nådde Sthlm, skulle K intill sin levnads slut föra en krigares liv.

Det har ibland hävdats både av tidigare och senare författare, som intagit en kritisk hållning till K:s personlighet och gärning, att han driven av sin ärelystnad och ungdomliga stridsiver med glädje gav sig ut i kriget och i stället för att godtaga erbjudna förmånliga fredsanbud invecklade sig i vittutseende och äventyrliga erövringskrig, som slutade med en fullständig katastrof och förlusten av Sveriges stormaktsvälde. Det är givetvis en starkt förenklad bild av det faktiska skeendet. Kriget var påtvingat Sverige, och K hade all rätt att värja sig mot angreppet. Hans operationer i Polen, Sachsen, Ryssland och Norge syftade — så vitt man vet — inte till erövringar — frederna med Polen och Sachsen 1705 och 1706 innebar inga landavträdelser — utan till ett militärt avgörande, som kunde framtvinga en för Sverige acceptabel fred. Att han halsstarrigt avvisat alla fredsanbud, är inte heller riktigt. Förhandlingar har vid olika tillfällen förts med var och en av hans många motståndare och tydligt är, att han under senare delen av sin regering varit böjd för vissa uppoffringar. Han fordrade emellertid bindande garantier för ev överenskommelser, och då han inte ansett sig ha erhållit dylika, har han avböjt förslagen eller tills vidare hållit förhandlingarna flytande. För den moderna forskningen står det klart, att K i första hand bör bedömas som en exponent för den sv stormaktens idé. Han har haft att välja mellan att falla undan för sina angripare och ge upp Sveriges stormaktsställning eller med kraft försvara den. Han har aldrig tvekat inför detta val. Med obeveklig konsekvens har han alltifrån det stora nordiska krigets utbrott 1700 intill sin död 1718 kämpat för den sv stormaktens bestånd.

Sedan underrättelserna om sachsarnas och danskarnas aktioner inlöpt till Sthlm i mars 1700 utlöstes det sv krigsmaskineriet, som vilade dels på en redan av Karl XI uppgjord, av landshövding Johan Höghusen 1699 reviderad mobiliseringsplan, dels på en av generallöjtnant Karl Gustav Rehnskiöld utarbetad promemoria med allmänna riktlinjer för krigets förande. Rehnskiöld, som var guvenör över Skåne, dit operationsarmén dirigerades, blev under den närmast följande tiden K:s främste militäre rådgivare, sekunderad av generalkvartermästaren K M Stuart. Operationsplanen inriktades, sedan en holländsk-engelsk eskader anlänt till de nordiska farvattnen i syfte att få Danmark att respektera tidigare ingångna avtal om sitt förhållande till Holstein, på ett direkt sv anfall mot Danmark. Tvenne alternativ diskuterades mellan den sv krigsledningen och sjömakternas amiraler. Det ena gick ut på att den sv flottan, understödd av den holländsk-engelska eskadern, skulle i grund slå den danska flottan, varigenom Danmark skulle tvingas till underkastelse, det andra alternativet förordade en blockad av danska flottan och därefter en landstigningsoperation mot Själland. K visade sig både energisk, målmedveten och beredd att ta bestämd position i det uppkomna läget. Han begav sig i april 1700 till Karlskrona för att driva på flottans utlöpande. Han anslöt sig helt till tanken att anfalla danska flottan. Hans instruktion för amiralgeneralen Hans Wachtmeister av 11 juni beordrade denne att verkställa "con-junctionen" med sjömakternas flotta och om möjligt förstöra de danska sjöstridskraf-tefiia. Om tillfälle gavs, borde han själv angripa danska flottan, innan han nått förbindelse med den holländsk-engelska eskadern.

K, som givetvis saknade all kunskap och erfarenhet rörande sjökrigföring, rönte ett kompakt motstånd från den sjömilitära expertisen, främst representerad av Wachtmeister, som själv tagit befälet över den sv örlogsflottan, då den stävade ut från Karlskrona den 16 juni. Wachtmeister hade med stor möda byggt upp en flotta, som svarade mot Sveriges stormaktsställning, och ville inte ta några risker, som kunde äventyra dess existens. Han ville till varje pris undvika en avgörande sjöstrid i Sundet med dess trånga och svårnavigabla farvatten. Sjömakternas eskader borde enligt hans mening passera Sundet och förena sig med honom i Östersjön och där tillsammans möta danskarna. Det snabba avgörande, som K åsyftat genom ett direkt angrepp mot den danska flottan, kom aldrig till stånd. Däremot tvang han genom personliga påtryckningar Wachtmeister att verkställa den länge planerade "conjunctionen" med sjömakternas flottstyrka efter en i daggryningen 4 juli företagen passage genom Flintrännan. Den äventyrliga färden skedde utan nämnvärda förluster.

Det andra alternativet — landstigningsexpeditionen — trädde nu i förgrunden. Den understöddes livligt av sjömakternas amiraler, som knappast hyste någon brinnande längtan att forcera fram ett avgörande till sjöss, som kunde bli dyrbart nog. Man väntade f ö att underhandlingarna om en fredlig uppgörelse mellan Danmark och Holstein-Gottorp inom kort skulle leda till resultat, varför all anledning förelåg att vila på hanen. Landstigningen genomfördes med utomordentlig snabbhet och precision under Stuarts skickliga ledning 25 juli. K hade dessförinnan personligen tillsammans med denne gått igenom alla dispositionerna och gillat dem. Han följde på nära håll expeditionen men synes inte ha deltagit i de obetydliga strider, som ägde rum vid landstigningen. Avgörande händelser följde nu slag i slag. 8 aug 1700 slöts fred i Traventhal, varigenom Danmark hastigt tvingades att överge sin hittillsvarande politik och fick förbinda sig att inte på något sätt längre bistå Sveriges fiender. Politiskt sett var detta en betydande framgång men knappast militärt, eftersom Danmark stod militärt obrutet vid fredsslutet och hade sin flotta intakt.

Krigsledningen hade ursprungligen tänkt att efter aktionen mot Danmark överföra en operationskår till Livland för att jaga bort sachsarna från Riga. Underrättelsen att tsaren i början av sept överskridit gränsen ändrade dispositionerna, och man beslöt i stället att söka undsätta Narva, som belägrats av ryssarna. 1 okt avseglade expeditionen från Karlshamn och nådde några dagar senare Pernau. K var fast besluten att trots sin underlägsenhet i antal gå till attack och befria Narva. 20 nov kom det överraskande angreppet på de ryska belägringslinjerna, som resulterade i fullständig katastrof för fienden. Bataljplanen hade uppgjorts av Rehnskiöld, som i samråd med K hade ledningen i sin hand. K deltog själv i striden med sina drabanter. Även i nästa större aktion — övergången av Duna och sachsarnas bortdrivande 9 juli 1701 — låg den tekniska utformningen av transporten och truppernas disposition vid attacken i andra händer än K:s. Det var Stuart, som bar huvudansvaret, men det var K, som fattade det avgörande beslutet och sedan med kraft drev på dess verkställighet.

Med 1702 års fälttåg och de inledande operationerna mot de centrala delarna av republiken Polen inträdde en klart skönjbar förändring i K:s militära ställning. Hans beroende av sina närmaste rådgivare upphörde, och han blev i realiteten den sv krigsmaktens högste ledare. Han har från denna tid fullt självständigt dirigerat fältarméns operationer och samtidigt burit ansvaret för krigsmaskineriets funktion på olika fronter. Givetvis har denna roll som högste krigsledare blivit föremål för mycket skilda bedömningar. Gentemot en tidvis rådande uppfattning, som betraktade K som en "karolinsk huggvärja" men utan alla förutsättningar för en verklig fältherreroll, framträdde efter hand en riktning, som genom en metodisk undersökning av den yttre ramen till konungens fälttåg och drabbningar — terräng, vägnät, flodlinjer och transportleder — ville nå fram till en saklig bedömning av hans åtgärder. Även om risken för efterhandskonstruktioner härvid inte helt är utesluten och även om man ibland frestas att i K:s handlingssätt inlägga motiv, som aldrig varit aktuella, om än logiskt tänkbara — det av Carl Bennedich redigerade generalstabsverket Karl XII på slagfältet skjuter trots sin grundläggande betydelse för hela problemkomplexet på åtskilliga punkter över målet och har knappast stöd för påståendet, att K strikt tillämpat "förintelsestrategins" principer — har ett fast underlag genom det framlagda materialet ernåtts för en objektiv bedömning av K:s roll som militär ledare.

Det råder numera ingen tvekan om denna rolls betydenhet. K var ovedersägligen en utpräglad militär begåvning av hög klass. Han visade tidigt en beundransvärd förmåga att röra sig med betydande styrkor över stora ytor, med minutiös omsorg planera fälttågen, organisera tillförseln av proviant och vid behov samla de spridda förbanden till avgörande aktioner. Han lärde sig oväntat snabbt en fältherres uppgifter och ägnade dem ett intensivt intresse. Man såg honom ofta lutad över kartor och terrängskisser och med en passare mäta ut de planerade marschsträckorna, sätta ut uppsamlingsställen för de militära förråden och fastställa tiden för operationernas början och fortgång. Den krigskonst han tillämpade byggde givetvis på gammal sv tradition (Petri) men fick genom honom en djärvare profil med ökad snabbhet i operationerna och en hänsynslösare slagteknik. Förklaringen till de uppseendeväckande militära framgångarna under det stora nordiska krigets första skede 1700—09 berodde självfallet inte blott på en överlägsen ledning. K förfogade över en "krigsmaskin", som knappast hade sin like i det dåtida Europa. De sv trupperna var så väl trimmade, att de med nära nog mekanisk precision kunde manövreras på slagfälten och bryta ned allt motstånd. Det av Karl XI skapade indelningsverket satte i K:s hand ett instrument av yppersta kvalitet. Tyvärr stod organisationen inte rycken inför ett nära tjugoårigt krigstillstånd med tvenne förintande kapitulationer — vid Perevolotjna 1709 och Tönningen 1713 — och ger på sitt sätt förklaringen till krigslyckans vändning efter Poltava.

K var väl medveten om sitt soldatmaterials värde. Manskapets "conservation" stod ständigt i centrum för hans uppmärksamhet. Hans omtanke om menige mans välbefinnande tog sig många uttryck. Under de långa marscherna red han vanligen omkring till de olika förläggningarna, inspekterade dem och förhörde sig om manskapets villkor. I regel drog han sig inte tillbaka, förrän han övertygat sig om att förläggningsplanerna fungerade något så när tillfredsställande. Han uppmanade ständigt regementscheferna att ta väl vård om sitt folk, sörja för de sjuka och tillse att vid rastställena "de gemena först bekomma deras underhåll". Befälhavare, som i olika uppdrag opererade vid sidan av huvudarmén, ålades att inte i onödan trötta ut sitt folk utan hushålla med deras krafter. Hans uppträdande mot officerarna var korrekt och vänligt. I sina egenhändiga brev till befälhavare, som anförtrotts självständigare uppgifter, gav han dem betydande mått av valfrihet i olika situationer, undvek sorgfälligt all onödig kritik och visade sig ofta erkännsam. Hans bedömning av sina officerares handlingssätt var genomgående positiv — med två bekanta undantag, Adam Ludvig Lewenhaupts vid Perevolotjna 1709 och Magnus Stenbocks vid marshen mot Jylland 1712.

På nyåret 1702 bröt K upp från Kurland, som tjänstgjort som vinterkvarter, och ryckte in i Polen. Han var fast besluten att framtvinga August II :s avsättning som Polens konung — en tanke, som han umgåtts med redan efter Narvas befrielse. Hans förehavanden i Polen under de följande åren har varit föremål för stark kritik både ur militär och politisk synvinkel av såväl samtid som eftervärld. Av hans officiella rådgivare i kanslikollegiet och fältkansliet gjordes vid olika tillfällen föreställningar både mot ett fientligt uppträdande mot Polen och tanken på Augusts avsättning samt rekommenderades förhandlingar i stället för militära aktioner. Viktigare vore att snarast möjligt slutföra kampen mot Ryssland, så att freden i Norden kunde återställas. Liknande tankar torde ha hysts inom ledande kretsar av det högre militärbefälet. Den äldre forskningens bedömning av K:s ställningstagande till Polen och August II var klart negativ. Hans fälttåg i Polen och Sachsen uppfattades som ett tämligen planlöst irrande i olika riktningar. Hans beslut att avsätta sin motståndare innebar en inblandning i Polens inre angelägenheter — lika obehörig som oklok. K:s ståndpunkt, så långt man kan utläsa den ur de deklarationer, som hans fältkansli tid efter annan efter hans direktiv och rättelser avgivit, kan i korthet anges på följande sätt. Konung August hade "emot all rätt och given försäkran om sin vänskap" trolöst anfallit Sverige. Han hade dagligen givit nya prov på "sin förbittrade vedervilja och arge stämplingar" och stod alltjämt i förbund med "vår illviljare Czaren". Visserligen lät han nu påskina sin uppriktiga benägenhet till fred, men detta falskspel avsåg endast att dölja hans stämplingar till Sveriges nackdel. Hur skulle man över huvud taget kunna sätta tro till hans försäkringar? Det vore både obilligt och oförsiktigt att lita till hans fredsinviter, så mycket mer som han fortsatte sina värvningar och förstärkte sin armé. Så länge August satt kvar på Polens tron, kunde ingen fred nås. Beträffande sin ställning till polska republiken, som ivrigt hävdat, att man ej hade något otalt med Sverige utan ville bli betraktad som neutral, deklarerade K, att han ingalunda ville tillfoga republiken någon skada. Men så länge August var Polens konung och utnyttjade detta land för sina syften, ämnade han bekämpa honom, varhelst han kunde finna honom.

Det råder väl numera ingen tvekan om att K vid sitt ställningstagande i samband med inbrytningen i Polen 1702 hade fullgoda skäl för sin bedömning av läget. Rent militärt var givetvis vid denna tid August II hans farligaste fiende, vida farligare än tsar Peter med sin ännu outvecklade krigsmakt. August II var ingalunda någon obetydlig motståndare varken på slagfältet eller under operationerna. Hans nederlag vid Düna 1701 och Kliszow 1702 var på intet sätt avgörande, och han lyckades ständigt slingra sig ur svenskarnas grepp. Hans möjligheter att ersätta lidna förluster genom nyvärvningar på den tyska soldatmarknaden var tämligen obegränsade. Det gällde för K att bryta förbindelsen mellan Sachsen och Polen genom August II :s avsättning. Att vända sig mot Ryssland, innan den sachsiska krigsmakten likviderats, var enligt K:s uppfattning uteslutet. K:s strategi var ingalunda en frukt av abstrakt tänkande, där motståndarens oskadliggörande var enda målet. Krigsledningen kände sig ständigt bunden av hänsynen till arméns underhåll. Fälttågen måste alltid så planeras, att trupperna garanterades goda möjligheter till försörjning. Arméns förläggning i vinterkvarter skedde alltid med öppen blick för underhållsproblemet. Om August med sin sachsiska krigsmakt obehindrat kunde operera i Polen och där underhålla sina styrkor på republikens innevånares bekostnad, ansåg sig K berättigad till detsamma och krävde att av det polska folket få ta upp kontributioner och genom behövliga rekvisitioner sörja för sina arméers underhåll. Att civilbefolkningen härvid kom i kläm bekymrade honom föga. Han pressade med fast hand ut allt, som han ansåg sig ha rätt till. Det skedde i bestämt reglerade former under det sv generalkrigskommissariatets ledning men med en hårdhet, som emanerade från K:s egen person.

Att ett drag av hårdhet, för att inte säga obarmhärtighet, vidlåder K:s uppträdande i vissa situationer, är obestridligt. Det gäller bl a hans straffutmätning i olika fall. Han tog sällan hänsyn till förmildrande omständigheter. Han var konsekvent i sina domslut, men det var en abstrakt juridisk, gammaltestamentlig rättvisa med föga spår av mänsklighet. Tvenne exekutioner väckte internationell uppmärksamhet och utnyttjades effektivt av den svenskfientliga propagandan. Två livländska adelsmän — Johan Reinhold Patkul och Otto Arnold Paijkull — hade dömts för att ha fört "avog sköld mot sitt fädernesland". Båda domarna ansågs ur folkrättslig synpunkt diskutabla. Man menade, att Patkul som diplomat trätt i tsar Peters tjänst och därigenom kunde åberopa sedvanlig diplomatisk immunitet. Paijkull hade långt före det stora nordiska krigets utbrott gått i sachsisk tjänst och där avancerat till generallöjtnant. Han hade redan 1692 sålt sina gods i Livland och därigenom definitivt lämnat det sv statsområdet. Då han 1705 tillfångatogs, borde han därför inte ha betraktats som sv medborgare utan som sachsisk krigsfånge. Domen mot Paijkull ansågs även i Sverige alltför hård. Förböner för honom riktades till konungen från olika håll — både änkedrottningen, hertiginnan och prinsessan lade sig ut för den livdömde — men K var obeveklig och Paijkull avrättades. Vad som mest upprörde den europeiska opinionen beträffande Patkuls öde var de barbariska former, varunder dennes avrättning ägde rum. Man spårade häri den sv konungens personliga hämndlystnad.

Från den sv stormaktspolitikens synvinkel var K:s agerande i Polen fullt förklarligt. Han ville politiskt, militärt och ekonomiskt binda Polen vid Sverige. Sedan kung August 1704 avsatts och en svenskvänlig regent utsetts, inleddes fredsunderhandlingar, vilka ledde till Warszawatraktaten av 28 nov 1705. Republiken ställde sig på Sveriges sida i dess kamp mot kung August och tsar Peter. I en separatartikel skulle man närmare överenskomma om formerna för Polens deltagande i kriget. I kommersiellt hänseende eftersträvade traktaten att dels underlätta Sveriges handel i Polen och om möjligt göra Sverige till "mest gynnad nation", dels sätta en bom för Rysslands handel genom republiken. K:s avsikt med fredsuppgörelsen var sålunda att å ena sidan göra den polska republiken till en värdefull bundsförvant till Sverige i slutstriden med Ryssland, å andra sidan utvidga och stärka Sveriges baltiska intressesfär. Båda synpunkterna låg helt i linje med den sv stormaktens hävdvunna politik men var baserade på en alltför optimistisk bedömning av Polens styrka och intressegemenskap.

På sommaren 1706 fattade K det avgörande beslutet att genom ett direkt angrepp på Sachsen tvinga kung August till fred. 22 aug ryckte armén in i Schlesien, och 11 sept befann den sig i själva hjärtat av Sachsen, i byn Altranstädt, dit högkvarteret förlades. Genom freden i Altranstädt 14 (24) sept 1706, avsade sig August Polens krona, erkände Stanislaw som polsk konung och utträdde ur förbundet med tsar Peter. Freden innebar dessutom, att den sv armén, som uppgick till 20—22 000 man, skulle beredas vinterkvarter i Sachsen och där erhålla sitt underhåll på landets bekostnad. Underhållets fixering och indrivning skulle närmare regleras. Uppgiften anförtroddes Magnus Stenbock, som därmed avslutade sin resultatrika verksamhet som generalkrigskommissariatets direktör. Han stod hela tiden i omedelbar kontakt med K, föredrog för honom sina kalkyler och förslag och mottog direktiv.

K:s personliga andel i och ansvar för utformningen av ockupationen av Sachsen är klart dokumenterad. Han hade redan vid intåget genom ett manifest av 26 aug lovat invånarna sitt skydd under förutsättning att alla förblev i sina hem och godvilligt utlämnade vad som kunde påfordras till truppernas underhåll. Allmänheten hade fått klart för sig, att den fruktade sv ockupationen inte skulle bli liktydig med en skoningslös och godtycklig utplundring, utan att allt skulle försiggå i strängt reglerade former. Intrycket förstärktes ytterligare genom den av K den 14 (24) sept utfärdade förordningen om de sv truppernas uppträdande. Alla förnödenheter, som armén behövde, skulle betalas med reda penningar, undantagandes furage, som ingick i och avräknades från den allmänna kontributionen. Officerare och manskap, som förlagts i kvarter och där erhöll kost, skulle ersätta sina värdar kontant enligt bestämd taxa. Ingen fick tilltvinga sig något av civilbefolkningen. Övervåld och oordningar skulle straffas.

I slutet av sept 1706 föredrog Stenbock för K sina beräkningar om storleken av den kontribution, som måste påläggas kurfurstendömet. Några detaljer om överläggningarna är inte kända, men resultatet framgår av de beslut, som K fattat. Det är tydligt, att han satt sig noga in i förhållandena och därefter intagit sin ståndpunkt, som i centrala punkter avvek från Stenbocks förslag. Denne hade räknat med att kontributionen skulle utgå med högst 240 000 rdr courant per månad. K fördubblade i stort sett summan och bestämde, att kontant 500 000 thaler månatligen skulle levereras till svenskarna. De sachsiska finansmyndigheterna hade förutsatt, att de sv truppernas försörjning uteslutande skulle läggas på lantbefolkningen och städernas borgare. K hävdade emellertid, att hela Sachsen skulle läggas under kontribution, som borde drabba alla samhällsklasser lika efter deras förmögenhetsvillkor. Att adliga personer, kyrkliga dignitärer, stift och kurfurstliga "domäner" skulle befrias från pålagan avvisades bestämt. Vid indrivningen av kontributionen under 1706 visade det sig, att åtskilligt mer influtit än vad som stipulerats. De sachsiska ständerna begärde därför en reducering av kontributionen för år 1707, och K fann det skäligt att tillmötesgå deras framställning (K M:ts resol 10 jan 1707).

Både samtid och eftervärld har spekulerat över vad den sv ockupationen kostat Sachsen. Konung August gjorde redan 1709 gällande, att svenskarnas vistelse i hans kurfurstendöme betytt en börda på 23 milj thaler. Uppgiften står att finna i det manifest 8 aug s å, varmed han avsåg att demonstrera svenskarnas oförrätter mot hans land. Hans kalkyl är given i propagandasyfte — han ville försvara sitt beslut att bryta freden — och måste betraktas som betydligt överdriven, såsom påvisats av en tysk forskare (A Günther), som stannat vid en summa av högst 14—15 milj thaler. Någon siffermässigt tillförlitlig beräkning torde numera inte vara möjlig att åstadkomma. Generalkrigskommissariatet har tydligen aldrig lämnat någon slutredovisning.

Den lilla byn Altranstädt nära Leipzig blev under K:s vistelse där en tummelplats för tidens diplomater och statsmän. Deras aktioner kan här inte i detalj följas. Det kan blott konstateras, att K deklarerade, att han inte hade för avsikt att blanda sig i det pågående spanska tronföljdskriget mellan Frankrike å ena sidan, sjömakterna och kejsaren å den andra. Han ville helt ägna sig åt uppgörelsen med tsar Peter. Helt oförmodat uppstod emellertid på sommaren 1707 en illavarslande konflikt med kejsaren. K fordrade, att kejsaren skulle utfärda en förklaring, som tillförsäkrade de schlesiska protestanterna de rättigheter de erhållit i Westfaliska freden 1648 men på olika sätt berövats dem av katolikerna. Han hotade i vidrigt fall låta sina trupper rycka in i Schlesien och ta kvarter där. Motivet till detta uppseendeväckande beslut har livligt diskuterats. Den äldre forskningen underströk, att K, som var en ivrig protestant, ville uppträda som en efterföljare till Gustav II Adolf. Man ansåg hela aktionen opåkallad och direkt hinderlig för det planerade fälttåget mot Ryssland. K:s impulsiva beslut var grundat på hans övermodiga tilltro "till hans vapens oemotståndlighet". Fullt så okomplicerad var dock aktionen inte. Det har nyligen påvisats (N Conrads, 1971), att K:s beslut att inskrida till sina betryckta trosfränders förmån ingalunda kan betraktas som ett tillfälligt lynnesutbrott utan som en medveten insats i en inre österrikisk konfliktsituation. De protestantiska församlingarna i Schlesien hade redan 1705 vid Josef I:s tronbestigning framfört klagomål mot katolska övergrepp och begärt en tolerantare behandling. En underhandling i ärendet på relativt hög nivå pågick mellan österrikiska regeringen och schlesiska deputerade.

Det var i denna situation K ingrep. Efter hektiska underhandlingar mellan K:s och kejsarens ombud avslöts det s k Altranstädt-fördraget av 22 aug (1 sept) 1707, som förpliktade kejsaren att inom en tidsfrist på sex månader återge de schlesiska protestanterna alla de kyrkor, skolor och sjukhus med deras egendomar, som övertagits av katolikerna sedan 1648, återupprätta nedlagda konsistorier och respektera protestanternas rätt till enskild gudstjänst i rent katolska distrikt m m. Man kan f ö inte bortse från att även militära aspekter spelat in i K:s uppträdande. Han var beredd att definitivt göra upp räkningen med tsaren och måste därvid ha ryggen fri. Sachsen var nedkämpat och var efter den betungande ockupationen knappast i stånd att ta upp kampen mot Sverige. Från Preussen var inget militärt ingripande att frukta. Återstod sålunda endast Österrike. Självfallet räknade K inte med att dra kejsaren över på sin sida. Men svenskarnas hotande uppträdande utgjorde på sitt sätt en varningssignal mot befarade planer på ett samgående mellan Österrike och Ryssland.

K:s dispositioner för angreppet mot tsaren och hans ledning av operationerna under fälttåget 1707—09 har varit föremål för många spekulationer. Det kan här endast bli fråga om några huvudpunkter i den förda diskussionen. Bristen på dokumentärt bevismaterial rörande K:s verkliga planer försvårar givetvis ett rättvist bedömande av hans åtgärder. Det har hävdats, att han, okunnig om den reorganisation av Rysslands stridskrafter, som tsar Peter genom- fört, underskattat sin motståndare och räknat med en lätt seger. Vidare har man anmärkt, att han underlåtit att rensa Östersjöprovinserna från där opererande ryska förband, innan fälttåget mot det centrala Ryssland inleddes. Slutligen har man klandrat, att han inte inväntat den från Riga kommande Lewenhauptska expeditionskåren, varigenom tsaren kunnat kasta sig mellan denna och den sv huvudarmén och tvinga Lewenhaupt till att ta upp en ofördelaktig strid — vid Ljesna i sept 1708 — som ledde till att Lewenhaupt nödgades förstöra större delen av sina för armén avsedda förråd. Rent allmänt har man därutöver påtalat den bristande kontakten mellan K och hans militära medhjälpare i fråga om orienteringen av hans planer såväl på längre som på kortare sikt.

Att K efter det ryska sammanbrottet vid Narva 1700 betraktade tsar Peter som en tämligen ofarlig fiende ur militär synpunkt, är förklarligt. Men det finns inga bevis för att han vid uppbrottet från Sachsen 1707 alltjämt hyste samma uppfattning om sin motståndare. Han kan vid planeringen av det ryska fälttåget knappast ha varit okunnig om att tsaren vid denna tid förfogade över en armé med betydligt högre stridsvärde än tidigare. Han hade själv varit i kontakt med ansenliga ryska styrkor under kriget i Polen, och ryssarnas framträngande i Östersjöprovinserna hade berett det sv försvaret där stora svårigheter. Att han inte underskattat Rysslands motståndskraft framgår också klart av hans förberedelser för fälttåget. För de planerade operationerna avsåg han ett styrkeuppbåd av hittills aldrig skådad storlek. Vid avmarschen från Sachsen räknade armén c:a 26 000 man med högklassig utrustning. Genom efter hand nyanlända rekryter från Sverige uppbringades styrkan till omkring 33 000 man. Lewenhaupt skulle från Riga stöta till huvudarmén med 14 000 man, varigenom K för de egentliga operationerna mot Ryssland skulle förfoga över närmare 50 000 man, en efter tidens förhållanden mycket betydande styrka. Därutöver beräknades konung Stanislaw kunna bidraga med c:a 16 000 man för att senare tillsammans med i Polen kvarstående sv förband — omkring 8 000 under generalmajor Krassow — förena sig med K. Invändningen mot den uteblivna rensningsaktionen i Östersjöprovinserna kan knappast bestridas med påståendet, att trakten ej kunde bära en större sv operation. Om situationen ej reddes upp, innebar den ett allvarligt hot mot den sv arméns inmarsch i Ryssland, då den viktiga förbindelsen med östersjökusten lätt kunde brytas av fienden. För K var emellertid huvudmålet att sätta in en stöt mot Rysslands "hjärta" för att därmed framtvinga ett avgörande. Östersjöprovinserna var för honom en sekundär stridszon. Där kunde ett avgörande inte falla. Nåddes det uppsatta målet, skulle Östersjöprovinserna räddas, som en direkt följd av framgången i centrum. Tankegången var klar och logisk men innebar givetvis mycket stora riskmoment. Varifrån skulle manskapsförstärkningar, förråd och materiel hämtas? Allt var satsat på en omedelbar och fortlöpande framgång. Man ansåg i den högsta krigsledningen, att man, som det sades, "befann sig i stöten" och tog föga hänsyn till möjligheten av motgångar och svårreparabla förluster.

Till en början artade sig allt väl. Genom en serie skickliga rörelser lyckades K manövrera ut ryssarna ur Polen och tillfoga dem ett kännbart nederlag vid Holowczyn 4 juli 1708. Han ryckte några dagar senare in i Mohilew, där han stannade till 5 aug. Han ansågs över Smolensk ämna stöta fram mot Moskva. Efter att i en månads tid förgäves ha väntat på Lewenhaupt bröt han den ursprungliga marschriktningen och vek av mot sydöst åt Severien, därmed fjärmande sig från den oskyddade Lewenhaupt. Även om denne genom sin långsamhet och tydligen också genom en ineffektiv befälsföring inte kan helt frias från skuld till vad som inträffade, måste ansvaret för de ödesdigra dispositionerna läggas på den högsta krigsledningen, dvs på K själv. Uppenbarligen fungerade det sv spaningsarbetet mindre väl. Man saknade säkra uppgifter om var Lewenhaupt i verkligheten befann sig liksom om ryssarnas rörelser.

K:s tystlåtenhet beträffande sina militära planer observerades tidigt av samtiden. Klagomål om otillräcklig upplysning saknas ej heller i bevarade skildringar från fälttåget i Ryssland. Det är givetvis svårt att numera avgöra i vad mån dessa klagomål från enskilda befälhavare är berättigade. De har i flera fall framförts i syfte att försvara egna insatser. Från de överläggningar, som otvivelaktigt hållits mellan K och hans medhjälpare, finnes i regel inga skriftliga kvarlevor. Det bör endast observeras, att K:s förtegenhet inte bottnade i någon självgod omedgörlighet eller allmän kontaktsvårighet utan fastmer var konsekvensen av en fullt genomtänkt ståndpunkt. Överraskningsmomentet spelade en dominerande roll i hans strategi och taktik. Det gällde att i det längsta hålla fienden i okunnighet om egna planer och förehavanden. Sekretessen säkrades bäst, om planeringen stannade i K:s och några få förtrognas händer. Samma tystlåtenhet rekommenderade han sina självständigt opererande generaler att iakttaga.

Det ryska fälttågets vidare förlopp med dess många ofta svårförklarliga improvisationer kan här inte i detalj följas. Då K dels på grund av ryska spärrlinjer, dels av besvärande provianteringsförhållanden — ryssarna förhärjade systematiskt den sv arméns uppmarschområde — drog sig mot Severien och därefter till Ukraina räknade han med ett kosackuppror mot tsaren under Mazepas ledning, goda kvarter i det bördiga Ukraina samt möjlighet till en betydligt östligare uppfartsväg mot Moskva. Dessa nya uppslag kunde endast delvis förverkligas. Ryssarna förekom Mazepa, besatte hans huvudort Baturin och spärrade vägarna mot Moskva. En exceptionellt hård vinter 1708—09, varunder tusentals soldater omkom eller invalidiserades, ständiga småstrider och en större offensiv under K:s egen ledning över området öster om Vorskla i febr 1709 decimerade armén om inte ansenligt så dock fullt kännbart, då inga förstärkningar kunde erhållas. Krassows och konung Stanislaws styrkor nådde trots ivriga påstötningar aldrig fram till Ukraina. Tidvis knappa provianteringsmöjligheter, förslitning av hästbestånd och vapenförråd, svagt krut och ammunitionsbrist — större delen av artilleriet stod oanvänt under Poltavaslaget — och liknande situationer försvagade stegvis den sv arméns anfallskraft under det ryssarna ostört kunde öka sin krigspotential.

17 juni 1709 (sv stil) blev K under en rekognoscering skjuten i foten och var inte i stånd att själv leda den avgörande striden vid Poltava 28 juni. Fältmarskalken Rehnskiöld erhöll överbefälet. K och Rehnskiöld beslöt dagen före slaget att sätta allt på ett kort och gå till anfall mot ryssarna, som övergått Vorskla och upprättat ett befäst läger med floden i ryggen. Utgångsläget för ett avgörande var föga uppmuntrande. Initiativet i kriget hade glidit över till tsar Peter. Han förfogade över en styrka, som var till antalet klart överlägsen den svenska. Kavalleriet var i stort sett numerärt lika men det ryska infanteriet var tre gånger starkare än det svenska. De ryska soldaterna var numera väl utbildade. Ett betydande antal tyska officerare, därav flera generaler, återfanns i tsarens läger. Givetvis var den sv armén kvalitativt ännu överlägsen den ryska, men den aktuella stridskonditionen hos de sv trupperna var utan tvivel vid tiden för Poltavaslaget avsevärt nedsatt.

Slaget vid Poltava med den patetiska synen av den sårade konungen, som på en hästbår forslades fram till de hårdast utsatta stridsavsnitten, har varit föremål för en mycket ingående behandling i den historiska och militärtekniska litteraturen. Diskussionen kan inte här återges. Den har bl a rört slagets förhistoria, om avgörandet var av den sv krigsledningen eftersträvat eller av omständigheterna framtvunget samt var ansvaret för den olyckliga utgången egentligen är att söka. Att Rehnskiöld, annars känd för sin kallblodighet och sitt beslutsamma uppträdande, blev "confys" och gav motstridiga order och med sitt kavalleri knappast gav infanteriet behövligt stöd, torde vara uppenbart. Att paniken bland de sv trupperna efter Rehnskiölds tillfångatagande ej blev allmän, berodde i själva verket på K, som själv tog ledningen och beordrade omedelbar reträtt till trossens uppställningsplats sydväst om slagfältet. K var fast besluten att samla resterna av armén och föra dem i säkerhet på turkiskt område. Efter hand samlades i byn Perevolotjna vid Vorsklas utlopp i Djnepr omkring 16 000 man, varav dock en tredjedel utgjordes av sjuka och sårade. Man anlände hit 30 juni, två dagar efter slaget utan att ryssarna igångsatt någon förföljelse. Order hade givits, att trupperna nästa dag skulle vara marschfärdiga och övergången av Djnepr verkställas. K hade av de omgivande generalerna övertalats att med en stark eskort på förhand gå över floden och förbereda härens mottagande på turkisk mark, medan Lewenhaupt fick befälet över trupperna. Det råder ingen tvekan om att K helt räknade med att Lewenhaupt skulle följa de givna direktiven. Händelseutvecklingen blev tyvärr en annan. En rysk observationskår på 5 000 man, efter hand förstärkt till 9 000 under furst Mensjikovs befäl, besatte höjderna kring Perevolotjna, och underhandlingar inleddes. Lewenhaupt begärde vapenvila, Mensjikov erbjöd ackord, och sedan Lewenhaupt förhört sig om stämningen både bland befäl och manskap, underskrev han 1 juli kapitulationen.

För K:s planer innebar givetvis kapitulationen ett förödande slag. Det var som flykting, ej som ledare av en operationsduglig armé som han i slutet av juli anlände till Bender. Av allt att döma var han därvid beredd att snarast möjligt återvända till sitt land. Med bibehållen tillförsikt stod han redo att ta upp kampen med sina fiender. Redan på vägen till Bender utfärdade han i staden Otjakov en befallning till rådsregeringen i Sthlm (skr till defensionskommissionen 11 juli 1709) att nyuppsätta och komplettera de indelta regementen, som förlorats eller lidit förluster i Poltavaslaget. Det vore nödigt, skrev K, "att man nu intet fäller modet" eller släppte verket "handlöst" utan med yttersta kraft grep verket an, så att man innan kort kunde bringa allt "till önskeligit slut". Befallningen verkställdes med beundransvärd snabbhet och kraft och snart stod i Sverige en slagfärdig armé åter på benen. När ordern gavs, var K ännu ovetande om Lewenhaupts kapitulation. Först en månad därefter var katastrofen en realitet för honom. Det dämpade dock inte hans stridsiver. Han sökte nå kontakt med Krassow i Polen för att där ta upp operationerna. Fvrassow befalldes 27 aug 1709 att kvarstanna i Polen och "hålla verket.. . upprätt". Anmaningen var ganska orealistisk. Polen var redan översvämmat av sachsiska och ryska trupper, och någon förbindelse med Krassow kunde inte etableras. Andra vägar har tydligen diskuterats — till lands genom kejsarens länder, till sjöss under fransk eller holländsk eskort — men K:s intresse för hemfärden synes snart ha svalnat. Han beslöt att stanna i Turkiet och söka utnyttja det permanenta motsatsförhållandet mellan Ryssland och Turkiet i sv favör. Han hade funnit, att stämningen i ledande turkiska kretsar var gynnsam för en aktivisering av den traditionella politiken mot Ryssland. Själv räknade han med att en sv armé från Pommern skulle rycka in i Polen och där binda betydande ryska styrkor, därmed verksamt underlättande turkarnas krigsrörelser vid gränsen mot Ryssland. Porten intog till en början en mycket välvillig hållning till K och hans inviter. De sluga och skrupelfria ottomanska statsmännen undvek emellertid att sluta några bindande avtal men lovade frikostigt att hjälpa och "eskortera" den sv konungen vid hans eventuella hemfärd. Reellt sett upptäckte man, att K:s närvaro i Turkiet med fördel kunde utnyttjas som press på Ryssland.

K:s långvariga vistelse i Turkiet (1709— 14) tedde sig för samtiden som något av ett mysterium. Endast ett fåtal personer var invigda i hans planer, och för dem som stod utanför denna krets blev det turkiska dramats växlingsrika scener allt gåtfullare. Hemma i Sverige var man över lag dåligt underrättad om vad som skedde långt borta i det främmande landet, dit en illa fungerande, tidvis fullständigt avklippt postgång gjorde avståndet svindlande. En senare tids forskning har i stora drag klarlagt gången och utvecklingen av K:s verksamhet i Turkiet, även om många dunkla punkter återstår, främst beroende på att det turkiska primärmaterialet i form av brev, statsakter, beslut och skriftliga direktiv endast i mycket ringa mån blivit utnyttjat.

Det kan här inte bli fråga om att följa det "turkiska äventyrets" många invecklade turer. Tanken att spela ut Turkiet mot Ryssland torde från politisk synpunkt få anses fullt motiverad. Effekten var till en början i ögonen fallande. En turkisk krigsförklaring 20 nov 1710 följde, förmodligen mera framkallad av en starkt framväxande ryssfientlig stämning inom krigsmakten än av hänsyn till Sverige och dess intressen. Prutfälttåget med dess överväldigande turkiska framgångar — tsaren med sin armé blev fullständigt kringränd 10/20 juli 1711 — tände för ett ögonblick K:s hopp, som dock omedelbart grusades genom freden i Prut 12/22 juli 1711, som gav tsaren fritt återtåg mot att han återlämnade fästningen Asov till turkarna. Att tsaren lovade dra sina trupper från Polen, ej inblanda sig i dess angelägenheter och ej hindra den sv konungens hemfärd — löften som han aldrig ämnade hålla — kunde knappast förhindra intrycket, att turkarna betraktade kriget som sin egen angelägenhet och ej tänkte engagera sig i K:s storpolitiska spel. Illusionen att alltjämt kunna uträtta något i Turkiet behöll dock sitt grepp om K. Nya turkiska krigsförklaringar följde, men ingenting hände. Situationen blev alltmer orimlig. Helt skild från sina militära maktmedel kunde K inte längre spela någon aktiv roll. Att segra genom andras åtgöranden och ej genom egen styrka brukar i längden vara utsiktslöst. De ledande kretsarna i Turkiet tröttnade på K, vars energiska aktioner ständigt störde lugnet. Kalabaliken i Bender följde febr 1713. Spelet var förlorat. Det hade rymt tvära växlingar mellan överraskande framgångar och förkrossande bakslag och måste ha utsatt K:s själsstyrka för ytterst hårda påfrestningar. Efter en period av febril aktivitet följde också en tid av rent kroppslig utmattning och djup psykisk depression. Utmattad och skadad forslades han till trakten av Adrianopel under stark eskort och vistades som fånge ömsevis i staden Demotika och slottet Timurtasch, allt under det den turkiska statsledningen vinglade mellan önskan att bli av med honom och att vid tillfälle kunna bruka honom som bricka i det alltjämt pågående diplomatiska spelet med Ryssland.

Under lång tid av sin fångenskap låg K till sängs. Om sjukdomens karaktär vet man föga. Sommaren 1713 drabbades han av frossa — förmodligen ett anfall av malaria. Flera dylika feberanfall har registrerats. Men huvudorsaken till hans sjukdomstillstånd torde ligga på det psykologiska planet. Hans nervsystem sviktade under trycket av de många olyckor, motgångar, personliga sorger, svikna förhoppningar och sinnesrörelser av olika slag, som följt honom i spåren alltsedan hösten 1708. Ansvaret för trupperna tyngde honom. Han kunde inte sova på nätterna och sökte upp officerarna i deras kvarter för att prata bort några timmar och skingra sin ängslan. Under den följande flykten till Turkiet nåddes han av budskapet om Hedvig Sofias — sin älsklingssysters — död. Han föll i häftig gråt, drog sig tillbaka till sitt tält och ville inte se eller tala med någon. Kort därpå — i början av aug 1709 — kom nästa slag — underrättelsen om Lewenhaupts kapitulation. De inströmmande jobsposterna från Sverige kunde knappast dämpa K:s oro. Ryssarnas ockupation av Estland och Livland och danskarnas invasion i Skåne undergrävde turkarnas tilltro till Sveriges militära styrka. Enstaka ljusglimtar som Stenbocks seger 1710 över danskarna vid Helsingborg och 1712 vid Gadebusch kunde inte förta intrycket att den planerade Stenbockska offensiven från Pommern till Polen var utsiktslös. Underrättelsen om Stenbocks kapitulation i Tönningen i maj 1713 torde ha fört honom till botten av hans djupa depression. Samtidigt — i maj 1713 — började ryssarna invadera Finland och lade efter hand större delen av landet under sig. På hösten föll Stettin. I slutet av året framträdde i Sverige ett stigande missnöje ej blott med de växande krigsbördorna utan också med K:s långa frånvaro och rikets svaga styrelse. Man fordrade ständernas inkallande, utseende av en ställföreträdare och inledande av fredsförhandlingar. 2 nov 1713 tog prinsessan Ulrika Eleonora på rådets anhållan säte i regeringen. Samma dag fattades beslut om riksdagens inkallande, och strax därpå inledde regeringen på egen hand en fredsunderhandling.

I slutet av 1713 synes K ha återvunnit sin hälsa och därmed sin aktivitet. Efter hand blev det klart, att turkarna inte längre hade något intresse av att kvarhålla honom och han beslöt att återvända till hemlandet. Förberedelserna, där penningtransaktioner spelade en starkt fördröjande roll, kunde äntligen avslutas och 20 sept (1 okt) 1714 lämnade han Demotika. Han följdes av en brokig skara militärer, kanslipersonal, tjänstefolk, turkiska fordringsägare och andra, som avsevärt sinkade färden, varför han 27 okt (7 nov) lämnade sällskapet och under antaget namn jämte två officerare — senare endast en — på egen hand gjorde en snabbritt genom kejsarens länder och Tyskland till Stralsund, dit han anlände natten 11 (21) nov 1714. Det mest problematiska skedet av hans liv var därmed till ända.

K:s ankomst till Stralsund väckte stort uppseende och oroade i all synnerhet hans fiender, till vilka efter hand även Preussen och Hannover slöt sig. Att hans fysiska kondition var fullt återställd hade snabbritten visat. Någon brist i hans själsliga balans kunde ej heller spåras. Han hade visserligen påtagligt åldrats och föreföll mera dämpad i sitt uppträdande, men hans motståndskraft var obruten. Under ett styvt år framåt hade han sitt högkvarter i Stralsund, återupprättade sitt kansli och sin fälthovstat, mottagande en ström av furstar, statsmän och diplomater, som i olika syften vände sig till honom, och ledde med sedvanlig energi och tapperhet försvaret av Rugen och Stralsund, de sista mera betydande utposterna på den europeiska kontinenten. De intensiva uppehållande försvarsstriderna, i vilka K själv deltog — han blev därunder sårad — kunde dock inte rädda den ohållbara situationen eftersom sv flottan efter en oavgjord strid med den danska ej längre förmådde effektivt skydda de erforderliga transporterna av trupper och krigsmateriel från Sverige. Natten till 11 (22) dec 1715 lämnade K, åtföljd av några få officerare och en kammarpage Stralsund, tog sig efter diverse äventyr ut till brigantinen Passopp, som förde honom oskadd över till Skåne i trakten av Trelleborg 13 (24) dec. Han hade före avresan givit Stralsunds kommendant, general C G Dücker, tillstånd att kapitulera. K tog sitt högkvarter i Ystad men flyttade efter någon tid över till Lund. Rådsregeringen i Sthlm, som under hans långa frånvaro genom förhållandenas makt fått allt större betydelse, sköts helt i bakgrunden. Den kungliga viljan blev nu helt förhärskande.

Under de sista hektiska åren av K:s levnad fångades hans intresse helt av uppgiften att genom en våldsam anspänning av landets krafter och resurser finansiera kriget och frampressa ett militärt avgörande. De djupa ingrepp i Sveriges förvaltning och näringsliv, som därunder skedde, bär främst den holsteinske statsmannen Georg Heinrich v Goertz signatur. K:s personliga andel häri kan endast i stora drag skönjas. Så myc- ket är dock klart, att han i allt ställde sig bakom Goertz och därvid tog det fulla ansvaret för vad som åtgjordes. K:s djärva obundenhet av gängse former och föreställningar samt hans dynamiska grepp om statens och samhällets uppgifter blottar oväntade drag i ett komplicerat psyke. Från en tämligen traditionsbunden samhällssyn leddes han efter hand in på en väg, som fjärmade honom från allmänt respekterade normer. I en situation, där landets existens stod på spel, måste, syntes det honom, hela samhället underordnas statsnyttans krav. Samtiden reagerade hårt mot denna uppfattning och ansåg den goertzka regimens åtgärder som utmanande övergrepp mot den gällande rättsordningen. Erfarenheterna från tvenne världskrig, där såväl krigförande som neutrala sett sig nödsakade att tillämpa metoder både i fråga om hushållning, förvaltning och beskattning — ut- och inrikeshandelns reglering, försörjnings- och prispolitik, inrättande av extra ämbetsverk, mynttransaktioner, tvångslån, obligationsutgivning, krigsskatter mm — som har direkt motsvarighet i dem Goertz och K tillämpade några hundra år tidigare, har lärt oss se med andra ögon, på vad som skedde.

K hade emellertid långt före Goertz framträdande ingående sysslat med beskattnings- och förvaltningsreformer. Detta skedde under hans vistelse i Turkiet. Hans inspiratör och främste medhjälpare därvid var statssekreteraren för inrikes ärenden, Casten Feif, en begåvad, uppslagsrik och flyhänt man, som i hög grad åtnjöt K:s förtroende. Det beskattningssystem, som rådde i Sverige, byggde helt på naturahushållningens principer och var f ö högst ålderdomligt, tungrott, orationellt och ineffektivt. Utöver den ordinarie skatten — "årliga räntan" — utkrävdes en rad e o skatter under olika titlar med ett myller av växlande "skattepersedlar", där skatten inte utgick i reda penningar. Allmogen hyste sedan gammalt misstro mot kronobetjäningens skatteindrivningar och ansåg sig utsatt för "prejeri" i olika former. Borgarna hade under 1670-och 1680-talens riksdagar och senast på utskottsmötet 1710 yrkat på införandet av en helt ny skattemetod, varigenom man ersatte bevillningen med en gemensam procentuell förmögenhetsskatt. K som under krigsåren hade ökat behov av reda pengar ansåg, att den kamerala administrationen fungerade illa. Särskilt var han missbelåten med statskontorets sätt att sköta sina uppgifter. Utbetalningarna var ständigt försenade — särskilt irriterades han över anvisningarna till hovstaten, konungens handpenningar och drabantkårens underhåll — och trots upprepade påstötningar erhölls intet svar (G Feif t M Vellingk 14 mars 1711). Statskontorets chef, Fabian Wrede, ansågs tydligen av K bedriva ett passivt motstånd mot den offensiva utrikes- och krigspolitiken och på hösten 1711 överraskades rådsregeringen i Sthlm av budskapet om Wredes entledigande från chefskapet i statskontoret.

Ur här relaterade stämningar och förhållanden framväxte efter hand KM:ts förordning av den 4 juni 1712 om en helt ny kontributionsmetod. Om det var K själv eller Feif som tagit initiativet till denna är ovisst, men att K tagit personlig del i författningens utformning, är uppenbart. Hans hand spårar man bl a i bestämmelsen, att statskontoret skildes från all befattning med den nya kontributionen. Denna skulle fixeras och förvaltas av ett nytt ämbetsverk, kontributionsränteriet, bestående av ständernas bankofullmäktige under ett k råd som ordförande. I övrigt följde man i princip borgarståndets uppslag men utökade det med detaljerade bestämmelser om tillvägagångssättet. All fast och lös egendom skulle av de skattskyldiga själva uppgivas — en form av självdeklaration — varefter kontributions-ränteriet skulle årligen fastställa den procent, som måste uttagas av den redovisade förmögenheten för att täcka statens behov.

Den nya skattemetod, som skisserats i 1712 års förordning, var utan tvivel ett beaktansvärt och framsynt uppslag, som eftersträvade en "billig jämlikhet" för undersåtarna, så att skatten skulle kunna utgå efter "vars och ens villkor och förmögenhet". Vid sidan av en rättvisare fördelning av skattebördan — skatteprogressivitet i våra dagars betydelse var ännu ett okänt begrepp — syftade K och Feif givetvis mot ett effektivare finansiellt resultat. Själv trodde Feif, att den nya förordningen skulle "finna en allmän approbation", även om en eller annan detalj kunde behöva överses (brev t M Vellingk 24 juli 1712). Mottagandet i Sverige blev emellertid ytterst kallsinnigt. Sedan förordningen tillämpats 1713, framträdde öppet en mycket besk kritik av den nya ordningen. Starkast var motståndet från adeln, som på riksdagen 1713—14 förmådde medstånden att inge en supplik med begäran att få slippa erlägga skatt enligt den nya ordningen. Efter några år upphörde metoden att fungera. Motståndet mot reformen hade blivit för starkt.

Ytterligare en reform av stor räckvidd tillkom under K:s ledning vid tiden för hans vistelse i Turkiet. Den innebar en omgestaltning av det rådande centrala förvaltningssystemet, såsom det tillämpades i KM:ts kansli. K följde i detalj fältkansliets dagliga arbete, gjorde själv rättelser och tillägg i de utgående skrivelserna och tog personligen del av de brev, som t ex Feif mottog (Feif till M Vellingk 14 mars 1711). Tydligen har konungen ganska tidigt rådgjort med sina båda statssekreterare — v Müllern och Feif — om åtgärder för en rationellare handläggning av regeringsärendena. Förmodligen har Feif fått i uppdrag att framlägga ett koncept till en ny kansli-ordning, varefter v Miillern inkommit med sina "påminnelser" över Feifs förslag. K anslöt sig i stort till Feifs utkast, och denne utskrev och kontrasignerade den nya kansliordningen av 26 okt 1713. Denna avsåg att skapa ett effektivt organ för den enväldige konungens maktutövning men också att ge ökad kraft, reda och snabbhet i verkställigheten av besluten. Rådet och kanslikollegiet förlorade ytterligare i betydelse. Regeringsärendena uppdelades efter sitt innehåll på sex expeditioner, vars chefer föredrog sina ärenden för konungen och svarade för beslutens snabba expediering. Vederbörande chefer skulle därjämte vara betänkta att för konungen framlägga nyttiga förslag och reformer inom sina ämnesområden och hade därmed tillerkänts en initiativrätt av betydande framtidsvärde. Även från håll, där man varit kritisk mot K:s kungagärning, har hans kansliordning av 1713 tillerkänts höga vitsord. Någon starkare entusiasm från ämbetsmannavärlden mötte förvisso inte reformen. Den fick också en mycket kort livslängd och drogs med i enväldets fall. Dock räddades i 1720 års kansliordning grundprincipen i K:s uppslag med regeringsärendenas fördelning efter rent sakliga grunder.

K:s återkomst till Sverige i slutet av 1715 blev signalen till en helt ny aktivitet i Sveriges militära uppträdande. Under Goertz förfarna ledning förbereddes samtidigt en intensiv diplomatisk offensiv i syfte att söka splittra motståndarna. I början av 1716 planerade K en attack mot själva Danmark över isen, men kölden svek honom. I stället inriktade han sig på ett infall i Norge, det enda fiendeland han kunde nå från Sverige. Tydligen avsåg han att besätta södra Norge att användas som pant eller bytesobjekt vid en kommande fred med Danmark. I slutet av febr bröt han med en styrka på 7 000 man in i Norge och ryckte fram mot Kristiania, som intogs. Dock kunde han ej betvinga Akershus fästning av brist på belägringsartilleri, och i slutet av april återvände han. Aktionen var väl som helhet tämligen misslyckad men hade hindrat den danska krigsledningen att från Norge göra ett infall i Sverige. De mot Sverige allierade makterna planerade vid denna tid en landstigningsoperation mot Skåne för att genom ett direkt angrepp på egentliga Sverige bringa kriget till slut. Efter långdragna förhandlingar beslöts, att aktionen skulle äga rum i slutet av sommaren. K koncentrerade betydande styrkor till Skåne för att möta attacken. Det hela rann ut i sanden på grund av den tilltagande motsättningen mellan Ryssland å ena sidan, Danmark och Hannover—England å den andra. Från hösten 1716 till ett gott stycke in på 1718 rådde relativ stiltje på krigsfronten, under det Goertz desto flitigare agerade och genom underhandlingar med ryssarna band deras militära aktivitet.

På senhösten 1718 slog K för andra gången till mot Norge. Huvudarmén under hans eget befäl ryckte in över Bohuslän och Dalsland, manövrerade bort fienden och inledde belägring av Fredrikstens fästning. En diversion från Jämtland mot Trondheim under generallöjtnant C G Armfelts ledning sattes samtidigt in. Anfallet mot Norge var denna gång helt annorlunda dimensionerat än 1716. K förfogade över c:a 37 000 man därav 13 000 ryttare, Armfelt över c:a 8 000 man. Den stora mängden krigsfolk, som var engagerat i 1718 års fälttåg, har gett upphov till spekulationer om K:s planer sträckt sig längre än till erövringen av Norge. Han skulle, har man menat, varit benägen att landsätta en sv armé på Englands kust, understödja ett jakobitiskt uppror mot Georg I och jaga bort honom från tronen. Den något lösa teorin torde sakna allt underlag. K:s avsikt var att ockupera Norge och därtill behövdes givetvis mycket folk.

Belägringen av Fredriksten hade framskridit så långt, att en stormning var nära. På kvällen 30 nov 1718 mellan kl 9 och 9.30 träffades K under en inspektion av arbetet med löpgravarna av en kula, som omedelbart ändade hans liv. Rykten kom tidigt i svang, att han inte stupat för elden från fästningen utan fallit offer för en kula från de sv linjerna, dvs blivit mördad. Ryk-tesfloran tillväxte under 1700- och 1800-talen och utpekade flera presumtiva mördare, bl a överadjutanten hos arvprinsen Fredrik, André Sicre, generalmajor Carl Cronstedt och livdrabantkorpralen Magnus Stierneroos. Även den folkliga traditionen — upptecknad först 200 år efter händelsen — lämnade sitt bidrag till mordteorin. En soldat som uppehållit sig i löpgravssystemet, uppgavs ha funnit den projektil, som fällt K, en kulformig silverknapp, tagen ur K:s uniform, därför att han ansågs osårbar mot vanliga kulor. Uppslaget framfördes 1940 av intendenten A Sandklef, som utställde den omdiskuterade knappen på Varbergs museum. Hans teori föranledde ett livligt meningsutbyte och en motskrift utgavs med prof N Ahnlund som huvudförfattare. Här levererades en bister, detaljerad kritik av hela mordteorin och det sätt på vilket den underbyggts.

De synpunkter som framkom under debatten om kulknappen kan inte här i detalj relateras. Mordmotivet som sådant kan givetvis ej uteslutas. Det sammankopplades efter hand alltmer med arvprinsen Fredrik. Denne fruktade, att hans gemål, Ulrika Eleonora, genom Goertz intriger — denne befann sig på väg till det sv högkvarteret och väntades medföra resultatet av sina underhandlingar med ryssarna — skulle manövreras bort från tronföljden till förmån för den unge hertigen av Holstein-Gottorp. Ett undanröjande av K skulle lämna fältet fritt för arvprinsens egna manipulationer. Något bevis för att han varit inblandad i en mordkomplott har aldrig förebragts. Ingen av de i olika sammanhang misstänkta "mördarna" har kunnat bindas vid det förmenta brottet. Det torde över huvud taget vara svårt att styrka mordteorin med avgörande bevis. Man kan f ö fråga sig, om det är så märkligt, att en person, som befinner sig i utsatt läge på krönet av ett bröstvärn blir träffad av en kula, då just detta avsnitt ligger under stark fientlig eld. Konungen låg — så rapporterar ett trovärdigt vittne till händelsen, fortifikationsofficeren B V Carlberg — "exponerad för ett den natten över måttan häftigt skjutande utur kanoner och handgevär". Den enklaste lösningen till ett problem bör inte utan starka skäl avvisas.

Ingen sv konungs död har fått så vittgående följder som K:s. Det karolinska enväldet liksom Sveriges stormaktsställning gick med honom i graven. Både samtid och eftervärld har fängslats av såväl hans gåtfulla personlighet som hans hektiska levnadslopp med dess tvära växlingar mellan framgångar och olyckor. Hans långt drivna förtegenhet har gäckat alla försök till en slutgiltig bedömning av hans personlighet och gärning.

Den yttre bilden av K har gått till eftervärlden genom samtida observatörer och tidigare levnadstecknare. En bild har därvid formats, som blivit allmänt vedertagen. Den ger oss intrycket att stå inför en person av "gott utvärtes anseende" med tämligen gracil kroppsbyggnad, med kortklippt brunt hår — ingen peruk — lätt framåtlutad när han gick till fots men med mycket god hållning, när han satt i sadeln, reserverad, för att inte säga blyg vid officiella framträdanden, märkbart tystlåten vid diplomataudienser, formellt artig i umgänget med utomstående, vänlig, språksam, ibland uppsluppen i sällskap med yngre officerare och medlemmar av uppvaktningen, folklig i umgänget med soldaterna, om vilka han hade ett starkt grepp, med en livsföring, som nära sammanföll med den enkle mannens i ledet. Han skall också ha avstått från alla starka drycker och hållit sig enbart till "rena vattnet".

Denna bild med dess drag av spartansk heroism är dock starkt förenklad. K:s ställning ålade honom en livsföring helt i stil med tidens anspråk. En särskild fälthovstat följde honom i kriget och sörjde på ett utmärkt sätt för hans materiella villkor. Dess bevarade räkenskaper (1700—06, 1715— 18) visar i detalj, hur bespisning och utskänkning var anordnad. Allt var fullt hovmässigt arrangerat och vittnade otvetydigt om en förfinad matkultur och en riklig vinförbrukning. Hovhållningen har hela tiden fungerat i hävdvunna former. K ägde en frisk aptit och hans konsumtion av vin och öl — om än efter tidens förhållanden måttlig — är till fullo styrkt.

Vida svårare är att fånga den inre bilden av K. Han var i många avseenden en psykologisk gåta. Vad han lämnat efter sig av personligt färgat material — personliga brev, tillägg och ändringar i koncepten till utgående skrivelser — är inte obetydligt till omfånget men starkt begränsat till innehåll och intresseområde. De utslag av hans vilja som kommit till uttryck i officiella sammanhang har genomgående utformats av rådgivare och kanslipersonal och kan i många fall till initiativet härledas till dessa medhjälpare och tål inte alltid att pressas som bevis för K:s innersta avsikter.

De ledande dragen i K:s personlighet — hans mod, självdisciplin, rättrådighet, fasthet i målsättning, beslut och handling både i utrikespolitiskt och militärt avseende, men också hans bristande smidighet och hans likgiltighet inför klokhetens krav — har i det föregående antytts. Eftervärldens bedömning av hans personlighet och insatser har pendlat mellan ohöljd beundran och djupt ogillande. Vad som under skilda tider skrivits om honom har i regel varit starkt färgat av gängse politiska och kulturella åsikter.

Litteraturen om K är enorm. Här skall endast några verk belysande opinionens utveckling beröras. 1731 gav Voltaire ut sin berömda "Histoire de Charles XII". Arbetet var i stilistiskt hänseende lysande men innehållsmässigt tämligen flyktigt. Intresset knyter sig numera väl främst till den psykologiska analys, som författaren presterat. Han såg med sympati på K och beundrade hans totala oberördhet av framgångar och olyckor. Hans lidelse för kriget och äran hindrade honom dock från att bli en "god statsman". Han var beundransvärd men inte efterföljansvärd. "Hans liv bör lära konungarna", så slutar Voltaire sin karaktäristik, "i hur hög grad en fredlig och lyckosam regering är förmer än all denna ära." 1740 kom ett bidrag från svenskt håll, författat av K:s hovpredikant Jöran Nordberg, som skildrat sin "glorvyrdigaste" konungs "dråpelige actioner, hans jämna sinne och lika ädelmod i sin lycka och olycka". Arbetet tillkom vid tiden för en begynnande Karl Xll-beundran, skickligt omhändertagen av hattpartiet i dess antiryska propaganda. Verket är närmast en rikskrönika, en konstlös materialsamling — som sådan av betydande källvärde — men saknar alla analytiska och litterära ambitioner. Det är egentligen endast de rent yttre konturerna till K:s liv han skildrar. På visst sätt lade han genom sin skildring grunden till den traditionella Karl XII:bilden. Han prisade K:s enkla levnadssätt. Någon kritik förekommer givetvis ej. Att klandra honom på "hans döda mull" vore, menade han, en ren oförsynthet.

För romantiken med dess beundran för stora gestalter ur det förgångna framstod K som hjälten i ett ödesdrama. Som sådan framträder han t ex i Tegnérs dikt Kung Karl den unga hjälte ... o i Geijers Narvamarschen. Den 1868 till 150-årsminnet av hans död uppställda K-statyn i Kungsträdgården i Sthlm (skulptör J P Molin) är uttryck för en liknande uppfattning. Men då hade redan snålare vindar börjat blåsa kring hans gestalt. Anders Fryxell gav i sina Berättelser ur svenska historien en betydligt kärvare bild av K än man dittills ägt. Han tilltalades visserligen av K:s nykterhet och sedlighet men underkände totalt hans insatser som konung. I sin blinda krigsiver kom K, menade Fryxell, att föra en politik, som i viss mån kunde betecknas som osvensk. Fryxell var en utmärkt berättare men ville nödvändigtvis uppträda som domare, tyvärr en mycket trångsynt och partisk sådan. K:s fälttåg var enligt Fryxell mer eller mindre meningslösa och feldisponerade. Omedgörlig och oklok förkastade K alla fredsanbud och utsatte därigenom sitt folk för gränslösa lidanden. Skönlitterärt gav Z Tope-lius i Fältskärns berättelser uttryck åt en delvis överensstämmande uppfattning för det finska folkets del. Den sociala aspekten belyses också senare av Snoilsky i hans Sv bilder (t ex dikterna Brandklipparen o Värnamo marknad). Från både Fryxell och Topelius har Heidenstam tagit djupa intryck i Karolinerna.

Tvenne vetenskapsmän — FF Carlson och hans son Ernst Carlson — kom från andra utgångspunkter än Fryxell men med vida större tyngd att inta en kritisk hållning till K i sitt stora verk Sveriges historia under konungarne av Pfalziska huset. Här möter man intet av Fryxells tvärsäkra domslut eller av hans moraliska och utilitaristiska synpunkter. Den politiska och i viss mån den militära bedömningen är det väsentliga. Men här håller enligt deras bedömning K inte måttet. Han är även för dem den obeveklige krigaren, som baserar hela sin tillvaro på kriget. Både vid sina militära operationer och vid sin politiska målsättning låter han sig ledas av ögonblickets ingivelser. Han försitter gynnsamma tillfällen till fred och saknar över huvud taget ledande politiska motiv för sitt handlande.

Genombrottet för en ny och i alla händelser mera nyanserad uppfattning av K kom kring sekelskiftet 1900. Harald Hjärne framlade (1897) i en uppsats en rad skarpsinniga och uppslagsrika synpunkter, som han senare ytterligare utvecklade och som blivit av avgörande betydelse för den följande tidens uppfattning. Man måste, framhöll Hjärne, inordna K och hans insats i sitt allmänt europeiska sammanhang. Det duger inte att söka förklaringen till hans handlingssätt i personliga lynnes- och karaktärsdrag utan någon som helst hänsyn till de politiska och militära realiteter, som i varje enskilt fall förelåg. En inträngande forskning borde skaffa oss en verkligt differentierad kännedom om "Karl XII:s hela samtid". Nytt källmaterial borde framdragas och kritiskt granskas. Särskild uppmärksamhet borde därvid ägnas de östeuropeiska folkens historia och samhällsförhållanden, så att man kunde få ett realistiskt perspektiv på kraftmätningen mellan K och hans motståndare. En grundlig genomforskning av tiden förutsatte ett organiserat lagarbete från historikernas sida, och Hjärne umgicks med tanken att bilda en "historisk akademi", som helt skulle ägna sig åt K:forskningen. Därav vart väl intet, men 1910 stiftades under Hjärnes, A Stilles och G Hallendorffs medverkan Karolinska förbundet, som under årens lopp publicerat en rad specialundersökningar rörande den karolinska tiden med tyngdpunkten förlagd till K:s historia. Hjärne hade redan från början betonat, att det inte var meningen att "slå på trumma för våra fosterländska krigsminnen" eller att sträva efter något slags glorifiering av K. Med sin kärva, realpolitiska historiesyn inriktade han sig konsekvent på en rent objektiv bedömning och den följande forskningen har i stort sett följt hans intentioner. — Frans G Bengtsson gav 1935—36 i K:s levnad (2 stora bd) en elegant o lättläst episk skildring med stor inlevelse i tiden.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s stilövningar som barn, anteckn:ar i befästn:konst mm i Kungl hs-saml:en (delvis tr av E Carlson, jfr nedan), RA. Undervisn:anteckn:ar 1688—92 med frågor av A Nordenhielm o svar av K (delvis tr av Carlson) i KB. Hans första ritn:ar, 4 anteckn:böcker med uppsatser, skriftl förhör o ritn:ar från C M Stuarts undervisn i befästn:konst o hans fältbok (militär instruktionsbok) i KrA. En del studieanteckn:ar o ritn:ar 1692 för C M Stuart i VA.

K:s egenhändiga brev har huvudsakl riktats till hans systrar o svågrar samt till C G Rehn-skiöld, M Stenbock o A B Horn. I sin utgåva Konung Karl XII:s egenhändiga bref, 1893 (476 s; tysk övers 1894), redogör Ernst Carlson, s III f, för de offentl o enskilda arkiv där de förvaras o ger s 470 ff en översikt över tidigare tr brev. Efter 1893 har ytterligare några tryckts, t ex i SAT 1897 o HT 1903. Av K:s officiella brev är en huvudsvit Brefvexling mellan konung Carl XII o rådet [1700—¦ 12] tr i HH 1—5, 7, 9—11, 14—15 (1861— 95).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: bibliografiska hänvisn:ar i S E Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges hist (1934; omtr 1945 i Sveriges hist till våra dagar, 15), J Rosén, Sv hist, 1. Tiden före 1718 (3 uppl, 1970, käll- o litt:förteckn efter varje kap), Sv hist bibliografi 1936—1950 (1964), 1951—1960 (1968) o from 1961 årsvis utg av Sv hist fören. — I det följande redovisas källpublikationer o bearbetn:ar med mera direkt anknytn till K:s personlighet: H Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige o den nord ligan i den polit striden 1713—1714 (1918); J E Almquist, Om kontributionsränteriet (KFÅ 1917); D Almqvist, Feifs finansiella reformer o Wilhelm v Schröders "Fiirstliche Schatz- und Rent-Cammer" (KFÅ 1922); Anecdotes du séjour du Roi de Suéde å Bender, ou Lettres de Mr le Baron de Fabrice pour servir d'eclaircissement å 1'historie de Charles XII (1760); F Arfwidsson, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708—1710, 1—2: 1 (1936); G Artéus, Kring K:s ryska fälttåg (Meddel från Hist institutionen i Gbg, 1970); Bidr til den store nordiske krigs historie, ed Generalstaben [danska], 1—10 (1899—1934); T G Bielke, Hågk af K, ed C Hallendorff (1901); M Bohnstedt, Från Bendertiden (PHT 1921); S Bolin, Kring K:s död (Sc 1930); Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702—1709, ed G v^ Rosen (1913); Bref till Gustaf Cronhielm från Casten Feif, dat Ben-der 1710—12 (Tidn:ar utg i Upsala 1773); G Carlquist, Om o ur Josias Gederhjelms papper (KFÅ 1915); dens, K:s ungdom o första regeringsår (K. Till 200-årsdagen av hans död, ed S E Bring 1918; nedan = K, 1918); F F o E Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 5—8 (1879—1910); E Carlsson, K o kapitulationen vid Perevolotjna (KFÅ 1940); dens, Det sv högkvarterets planläggning av slaget vid Poltawa (KFÅ 1947); dens, Krasnokutsk—Gorodnoe—Kolomak (ibid); S Clason, Gåtan från Fredriks-hald (1941); N Conrads, Die Durchfiihrung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707—1709 (1971); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); A Fryxell, Berättelser ur sv historien, 20—29 (1856— 59); S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1, 1664—1713 (1920); dens, Några bidr till oppositionens hist under K (KFÅ 1921); dens, Str polit nyheter (1709—18) ur Erik Benze-lius d y:s brevväxl (PHT 1926); dens, Riksdagen under den karolinska tiden (Sveriges riksdag, 1:4, 1932); dens, rec av Arfwidsson, ovan a a (HT 1937); dens, Grevliga ätten Wachtmeister av Johannishus (dens, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 2, 1946); dens, Ett turkiskt forskn:bidr om K i Turkiet åren 1709—1714 (KFÅ 1954); dens, Kring Karol förb:s tillkomst (KFÅ 1961); dens, De polit relationerna mellan Arvid Bernhard Horn o Georg Heinrich v Görtz åren 1707—1719 (KFÅ 1963); dens, De militära transporterna över Östersjön under stora nord krigets första skede 1700—1708 (Hist studier tillägn Folke Lindberg, 1963); dens, Med K i fält under de första krigsåren. Hovstat, bespisning o ut-skänkning (KFÅ 1964); dens, K:s hovhålln under kriget i Polen 1702—1705 (KFÅ 1965); dens, rec av Mediger, nedan a a (HT 1967); dens, K i Polen o Sachsen år 1706 (KFÅ 1967); dens, Den karolinska härens underhåll 1700—1703 (KFÅ 1968); dens, Den karol fälthärens underhåll 1704—1707 (KFÅ 1969); dens, Georg Heinrich v Goertz (SBL, bd 17, 1969); dens, K:s personlighet. Försök till en analys (KFÅ 1969); dens, Hedvig Sofia — K:s älsklingssyster (KFÅ 1970); A Giinther, Das schwedische Heer in Sachsen 1706—07 (Neues Archiv fur sächsische Geschichte und Altertumskunde, 25, 1904); O Haintz, König K von Schweden, 1—3 (1936 —58); C Hallendorff, Harald Hjärne o den karol forskn (KFÅ 1922); Handhar hörande till konung K:s hist, ed G Floderus, 1—4 (1819—26); Handhar ur v Brinkmanska ar-chivet på Trolle-Ljungby, ed G Andersson, 1 (1859); R M Hatton, Charles XII of Sweden (1968); E Heckscher, Sveriges ekon hist, 1: 2 (1936); N Herlitz, Ur Carl Gustaf Creutz' papper. Från K:s fältläger (KFÅ 1911); dens Från Thorn till Altranstädt. Studier över K:s politik 1703—1706, 1 (1916); dens, Det stora nord krigets förhist o första år 1697-—1700 (K, 1918); dens, K:s polska politik 1701—07 (ibid); K G Hildebrand, Ekon syften i sv expansionspolitik 1700—1709 (KFÅ 1949); dens, Till K-uppfattn:s hist, 1 (HT 1954); H Hjärne, K, en uppgift för sv häfdaforskn (Vintergatan 1897); dens, K. Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703 (1902); dens, K. Hans livsverk från riksförsvarets synpunkt (K, 1918); N F Holm, Jöran Nordbergs Konung K:s hist (KFÅ 1940); W Holst, Den unge K. En karakteristik ur Heinsius-arkivet i Haag (KFÅ 1959); HSHF 3—4 (1839—43); T T:son Höjer, K:s myndighetsförklaring (KFÅ 1942); G Jansson, Carl Adolph Agardhs romantiska K-uppfattning (Saml 1973); G Jonasson, K o hans rådgivare (1960); dens, K:s polska politik 1702—1703 (1968); dens, rec av Hatton ovan a a (HT 1969); R Josephson, Karl XI o K som esteter (KFÅ 1947); S Jägerskiöld, Sverige o Europa 1716—1718. Studier i K:s o Görtz utrikespolitik (1937); Kapten Jefferyes bref till engelska regeringen från Bender o Adrianopel 1711—14, från Stralsund 1714—15, ed E Carlson (HH 16:2, 1897); Karl XI, Alma-nacksanteckn:ar [1672—1697], ed S Hildebrand (1918); Karl XI:s uppmarschplaner för de ständiga truppförbanden i det egentliga Sverige (MKrA 1926); B Kentrschynskyj, Mazepa (1962); KKD 1—12 (1901—18); Kongl stadgar, förordn:ar, bref o resolutioner, angående Svea rikes landtmilice til häst o fot, ed S L Gahm, 4, 1695—1718 (1814); K på slagfältet, ed Generalstabens krigshist afd, 1— 4 (1918—19); A N Kurat, Prutfälttåget o Prutfreden 1711 (KFÅ 1939); dens, Der Auf-enthalt Karls XII. in der Tiirkei und das damalige Osmanische Reich, 1—4 (1952— 58); J A Lagermark, Krigshändelserna i västra Sverige o Norge 1709—18 (K, 1918); F Lagerroth, Statsreglering o finansförvaltn i Sverige tom frihetstidens ingång (1928); dens, 1840 års departementalreform. Karolinskt eller frihetstida ursprung? (Sc 1972); dens, Karolinskt o gustavianskt envälde. En jämförelse (1972); G Lindeberg, Sv ekon politik under den görtzka perioden (1941); A v Löwen, Mémoires d'un Suédois qui a servi le Roi Charles XII (F Adler, Die Erinnerungen Axel v Löwens, KFÅ 1929); W Mediger, Mecklenburg, Russland und England—Hannover 1706—1721 (1967); A de La Motraye, Voyage ... en Europé, Asie et Afrique, 1—2 (1727); A Munthe, Kansliet under det karol tidevarvet (K M:ts kanslis hist, 1, 1935); dens, K i Turkiet. Några bidr ur general-krigskommissariatets räkenskaper (KFÅ 1935); S A Nilsson, Rasjids krönika (KFÅ 1954); J Nordberg, Konung K:s hist, 1—2 (1740); S Olsson, Olof Hermelin (1953); G Petri, Karakteristiska drag i K:s fältherrekonst (KFÅ 1937); dens, Reviderade domslut (KFÅ 1951); dens, Östgöta infanterireg un- der Karl XI o K (K första livgrenadjär:reg:s hist, 3, 1958); dens, Slaget vid Poltava (KFÅ 1958); H Pleijel, Karol kyrkofromhet, pietism

0 herrnhutism 1680—1772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935); dens, Ett engelskt ögonvittne om K (KFÅ 1972); A Quennerstedt, K i Lund (KFÅ 1912); Nils Reuterholm till Jakob Cronstedt 1706—1707, ed L Wahlström (PHT 1908); Saml utaf kongl bref, stadgar o förordn:ar ang Sveriges rikes commerce, poli-tie o oeconomie ed A A v Stiernman, 5—6 (1766—75); A Sandklef, Kulknappen o K:s död (1941); A Sandklef, C-F Palmstierna, N Strömbom, S Clason, K:s död (1940); E Sandstedt, Till Jöran Nordbergs biogr (KFÅ 1971); dens, Studier rör Jöran Nordbergs Konung K:s hist (1972); Sanning o sägen om K:s död, av S Jägerskiöld, N Ahnlund mfl (1941); J B Savarys relation om K:s vistelse

1 Turkiet, ed G Carlquist (KFÅ 1913); C Schirren, Zur Geschichte des Nordischen Krieges (1913); W Sjöstrand, Generalkvartermästare G M Stuart o K:s militärtekn ut-bildn (Tidskr i fortifik 1944); Magnus Stenbock o Eva Oxenstierna. En brefväxl, ed C M Stenbock, 1—2 (1913—14); S Stenius, Peter den store o den tyska neutraliteten åren 1709—10 (KFÅ 1972); A Stille, K:s fälttågsplaner 1707—1709 (1908); dens, K o Porten (K, 1918); dens, Tåget mot Ryssland (ibid); C M Stuart, Om landstigningen på Seland år 1700 (KrVAH 1816); E Tengberg, Från Poltava till Bender. En studie i K:s turkiska politik 1709—1713 (1953); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter K:s död (1953); The journal of Sir George Rook 1700—1702 (Pu-blications of the Navy records society, 11, 1897); H E Uddgren, Fälttågen 1701—06 (K, 1918); S M Waller, Den sv huvudarméns styrka år 1707 (KFA 1957); dens, Josias Ce-derhielms dagboksantecknrar o btev 1700— 1709 (KFA 1960); dens, Josias Cederhielms brev o anteckn:ar 1706—1709 (KFA 1961); B Wedberg, K på justitietronen (1944); L Weibull, K:s död (Sc 1929); F Wernstedt, Bidr till känned om den karol arméns tillkomst (KFÅ 1954); dens, K Svea livgardes hist, 4, 1660—1718 (1954); dens, Lineartak-tik o karol taktik (KFÅ 1957); G T Westin, Dagböcker som källor för K:s ryska fälttåg (KFA 1953); H Villius, K:s ryska fälttåg. Källstudier (1951); F M A de Voltaire, His-toire de Charles XII (1731); ögonvittnen. K, ed H Villius (1960). — S Grauers, K i Stralsund 1714—1715 (KFÅ 1974); O Wester-lund, K i sv litt från Dahlstierna till Tegnér (1951).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl XII, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12357, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12357
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl XII, urn:sbl:12357, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se