Meriter

1 Hamrin, Felix Teodor, f 14 jan 1875 i Mönsterås (Kalm), d 27 nov 1937 i Jönköping. Föräldrar: läderhandl Carl Gustaf Petersson H o Maria Lovisa Cedergren. Elev vid lärov i Eksjö, skeppsgossekåren i Karlskrona o handelsskola i Gbg, drev egen grossiströrelse i livsmedelsbranschen, ab Felix Hamrin & Co, i Jönköping 03—30 (med undantag för anställn i Gbg 15—17), led av AK 12—14, 18—33 o av FK från 34 (led av bankoutsk 23—26, statsrevisor 24— 26, led av talmanskonferensen o utrikesnämnden från 33, ordf i särsk utsk 33, v ordf i statsutsk 34, fullm i riksbanken 34), led av 1914 års tullkommission juli 18— sept 19, led av Liberala samlingspartiets förtroenderåd 20, av Fris folkpartiets förtr: råd 24, statsråd o chef för handelsdep 7 juni 26—2 okt 28, statsråd o chef för finansdep 7 juni 30—24 sept 32, statsminister 6 aug—24 sept 32, partiledare för Frisinnade folkpartiet 33, ordf i Folkpartiets förtroenderåd 34—36, Folkpartiets gruppledare i FK från 34, landsh i Jönköpings län från 30 nov 34.

G 18 mars 00 i Sandseryd (nu Norrahammar, Jönk; enl vb för Sofia, Jönköping) m Maria Elisabeth (Lizzie) Pennycook, f 18 nov 79 i Svanhals (Ög), d 8 maj 63 i Kalmar, dtr till lantbruksinspektor Charles P o Maria Klein.

Biografi

Tidigt enrollerad i frikyrkorörelsen liksom i nykterhetsrörelsen fick Felix H snart offentliga uppdrag, blev 1906 stadsfullmäktig i Jönköping och två år senare landstingsman. Han var en av många liberaler, som fördes in i AK genom 1911 års segerval för vänstern, det första på grundval av den allmänna rösträtt på dubbelproportionalismens grund som 1909 genomförts av regeringen Lindman. I politisk motsättning mot sin äldre bror Josef, som var redaktör för den kristligt-nationella Jönköpings-Posten, organ för Sv Alliansmissionen och Jönköpings Valmansförening, var H liksom flertalet missionsförbundare klar vänsterman med Jönköpings läns tidning som främsta språkrör (sedermera nedlagd). I riksdagen var hans plats given i liberala samlingspartiet under de hårda striderna kring Karl Staaff, och när Carl Gustaf Ekman blev alltmera framträdande i skuggan av Edén framväxte genom politisk förtrolighet och personlig vänskap det triumvirat — Ekman, Gustaf Rosén, H — som tidvis skulle få ett avgörande inflytande på sv politik. Att H som handelsminister kom med i första ministären Ekman 1926 berodde nog inte enbart på hans insatser bl a i 1914 års stora tullkommission utan även på goda relationer till den vid personvalet enväldige ministärbildaren. Någon mera bestående insats av H dessa år är inte att notera. Som sådana får däremot räknas 1927 års omstridda bottenskolereform samt den av socialminister Jacob Pettersson signerade lagstiftningen om obligatorisk skiljedom i avtalstvister på arbetsmarknaden, båda bevis på en minoritetsregerings stora arbetsduglighet som dess belackare knappast väntat.

Långt mera dramatisk och påfrestande blev händelseutvecklingen under den andra regeringsperioden 1930—32, då H var finansminister. Även Sverige hade då hårt drabbats av den svåra lågkonjunkturen som sedan 20-talets slut spritt sig från USA. Inte minst jordbruket hade bekymmer, och den frisinnade regeringen upptog från företrädaren olika regleringsåtgärder för att skydda avsättningen för det sv jordbruket, dock inte det förslag till spannmålstullar som Lindman valt att avgå på. Jordbruksminister Bo v Stockenström genomförde nu inmalningstvång för både vete och råg jämte andra stödåtgärder. Lägets allvar kom de betänksamma frihandlarna att ge med sig. Även arbetslöshetshjälpen i form av reservarbeten ökades väsentligt. Men de från tidigare finansministrar, särskilt F V Thorsson, nedärvda budgetprinciperna att låna endast för bevisligen räntabla investeringar vek Ekman och H inte ifrån.

Ett tragiskt utslag av den sociala oron blev Ådalskravallerna våren 1931. Under fräna bataljer i riksdagen deklarerade statsministern sitt och regeringens beklagande men också beslutsamhet att upprätthålla laga ordning, vilket även betonades av Per Albin Hansson. En särskild undersökningskommission tillsattes, länsstyrelsen i Härnösand ommöblerades och den nya statspolisen tillskapades för att för framtiden onödiggöra militär vakthållning vid arbetskonflikter.

Sedan den ekonomiska världskrisen i sept s å tvingat England att överge guldmyntfoten, tog riksbanken efter samråd med regeringen samma steg. Inga svårigheter uppstod och förtroendet för kronan blev orubbat.

Ett ovanligt inslag i den politiska dramatiken blev schismen våren 1932 mellan H och ecklesiastikminister Stadener genom dennes förslag att till pastoraten överföra förvaltningen av kyrkojord. Stadener såg häri en metod att i förväg säkra församlingskyrkornas ekonomi, därest statsmakterna en gång skulle fatta beslut om kyrkans skiljande från staten. H såg för sin del detta som ett försåt mot religionsfriheten och fann därför reformen mindre honnett. Han hade reserverat sig till statsrådsprotokollet och när frågan skulle avgöras i riksdagen lämnade han något demonstrativt regeringsbänken för att från sin jönköpingsplats agera förste opponent. En kamrat överlämnade då en tidning med ett utförligt intervjuuttalade av Stadener, som kom H att hetta till. Det innehöll enligt hans mening för honom kränkande omdömen. Han meddelade genast Ekman, att han komme att lämna regeringen, om inte uttalandet kategoriskt dementerades. Ekman hotade då med att hela regeringen i så fall måste avgå. Saken klarades upp genom att tidningen beklagade sitt uttalande3 som skulle ha berott på en lapsus av en medarbetare.

Som ett allvarligt hot mot »Sveriges nya storhetstid» uppfattades budet 12 mars 1932 att Ivar Kreuger hittats död av ett revolverskott i sin våning i Paris. Man visste, att han utsatts för baisseaktioner och att han varit i USA för att klara krisen. Man trodde nu, att han misslyckats och att stora värden var i farozonen. Paniken stod på lur, många småsparare hade köpt »debentures». Genom regeringens resoluta ingripande förebyggdes i varje fall de första skadeverkningarna, vilka lätt kunnat bli de värsta. Samma lördagskväll fick riksdagen till behandling ett regeringsförslag till lag om moratorium för ab Kreuger & Toll. Det bordlades och godkändes slutgiltigt vid plenum kl 0.15 natten till måndagen. I tidig konselj utfärdades så förordningen. Bankerna kunde lugnt öppna sina kontor som vanligt några timmar senare.

En rad komplikationer av kraschen följde emellertid, av vilka en likviditetskris för Skandinaviska Kreditab kunde ha blivit den svåraste. Efter vidlyftiga men snabba förhandlingar summerades behovet till 215 milj kr, ett då mycket stort belopp. Mot säkerhet skulle staten gå i borgen för ett riksbankslån. H bedömde säkerheterna som mångdubbla och förslaget vann riksdagens bifall. Vinsten blev fortsatt stabilitet och förtroende, förlusten ingen.

När frisinnade partiet i slutet av sommaren detta år stod inför valrörelsens början, bedömde man utsikterna i valet som relativt goda. Regeringen hade löst en rad svåra och exceptionella problem, och riksdagen intog en relativt välvillig hållning. Det var i detta läge som chocken kom, att statsministern undanhållit allmänheten, att han av Kreuger mottagit större belopp än han offentligen redovisat, och att han inför överståthållaren tom förnekat sin egen namnteckning på en check från Ivar Kreuger. Vid den statsrådsberedning där Ekman inför kollegerna erkände sitt förnekande av namnteckningen, hade han enligt H:s utsago tagit för givet, att hela regeringen skulle avgå med honom. H ingrep då och förklarade, att han som departementschef inte känt till något av det inträffade och att han därför inte fann anledning att avgå. Samtliga regeringsmedlemmar hade då instämt i denna förklaring. Endast härigenom ansåg man sig kunna rädda regeringen och partiet. H övertog tills vidare statsministerposten. Ekman hade enligt samma uppgift blivit djupt besviken och uppfattat detta ställningstagande som svek eller brist på lojalitet. Sannolikt har man här förklaringen till den personliga bitterhet mot H som under det långa efterspelet till denna kris visades särskilt av Ekman och hans närmaste förtrogna.

I enlighet med kommunikén vid Ekmans avgång demissionerade den frisinnade regeringen dagen efter AK-valet (19/9 1932). Förlusten av åtta mandat var kännbar, men partiet hade räddats över till framtiden. H deltog i förarbetet på en ny partibildning och på en ny försvarsorganisation. Vid 1933 års riksdag framlade den socialdemokratiske finansministern sin krisbudget, byggd på Keynes' och sthlmsskolans (Ohlin, Myrdal, Erik Lundberg) balanseringsteori. H utsågs till ordförande i det särskilda utskott på 24 ledamöter, »välfärdsutskottet», som skulle bereda förslaget, och i vilket de borgerliga hade majoritet. Det var detta arbete som ledde fram till den som det senare visade sig historiska »kohandelsuppgörelsen». Till utskottets näst sista arbetsdag var den borgerliga majoriteten samlad. Vid ett privat sammanträde träffades då en helt ny uppgörelse mellan regeringen och två av bondeförbundarna i utskottet, K G Westman och Pehrsson i Bramstorp. Denna innebar i korthet, att bondeförbundet gick regeringen till mötes beträffande lönesättningen vid beredskapsarbetena, medan regeringen accepterade bondeförbundets linje i jordbruksfrågan. Då dessa två, mot partiledaren Olsson i Kullenbergstorp, Hansson i Rubbestad och några andra, fått majoriteten av sitt parti över på sin sida var utgången given.

H har anklagats för att ha förhalat utskottsförhandlingarna och därigenom möjliggjort »kohandeln». Av protokoll och anteckningar framgår dock, att han upprepade gånger begärde principvotering men att statsministern krävde uppskov, vilket man inte ansåg sig kunna negligera. H visste uppenbarligen vad som var i görningen men litade på att även bondeförbundets majoritet skulle följa sin partiledning. Han visste också, att hans båda partikommittenter i utskottet, Sam Larsson och v Stockenström, liksom majoriteten av de frisinnade komme att vägra godta uppgörelsen sådan den utformats. Klart var också att statsministern under hela förhandlingstiden eftersträvat en flerpartiuppgörelse.

Såsom statsminister Hansson energiskt underströk i riksdagsdebatten förelåg till sist en relativt obetydlig skillnad i sak mellan majoritet och reservanter. Man var med andra ord mycket nära den samförståndslösning som statsministern eftersträvat. Det var först efteråt som »kohandeln» dramatiserades bl a med slagordet »arbetare och bönder» och blev något av en vattendelare i sv politik. Vågmästeriet hade genom denna uppgörelse plötsligt ersatts av en majoritetsparlamentarism, som skulle bli exceptionellt långlivad.

Sina tre sista riksdagsår ägnade H åt försvaret. I 1930 års försvarskommission genomdrevs den linje som han och bondeförbundaren Janne Nilsson gemensamt lanserat. Det skedde i skuggan av de hotfulla moln som var förebud till andra världskriget.

Ekmanskrisen och krisuppgörelsen hade självfallet satt sina spår även hos H. Men han var inte knäckt, inte trött på politik. Inte utan tvekan tackade han ja till landshövdingestolen i hemlänet, och det skedde under förbehåll, att han kunde stanna i FK, där han blev det nybildade folkpartiets förste gruppledare. Denna ställning passade honom; han varken ville eller kunde ta alla de hänsyn som en partiledare måste underkasta sig. Han var för spontant sträv, uppriktig eller onyanserad, vilket man vill. Men i debatten var han trots sin teoretiska begränsning snabb och rättframt träffsäker. Han insåg också, såsom Olle Nyman påvisat, att vågmästeriet spelat ut sin roll i sv politik. Om han religiöst var en puritan, var han politiskt och personligt liberal. Att det liberala partiet skulle överleva det ekmanska skeppsbrottet hade för honom varit en hjärtesak.

H var en sammansatt natur. Han var road av mycket som bröt mot det asketiska livsmönster han hyllade, t ex resor, bilar och andra tekniska nyheter, olika husdjur och en komfortabel miljö. Han älskade att slå sig lös på jakt och fiske i sin sommarbygd vid Kalmarsund. Men politik var och förblev hans livs passion.

Författare

Manne Ståhl

Arkivuppgifter

H:s arkiv i KB (bl a självbiogr antecknrar).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Prot från Frisinnade lands-fören:s förtroenderåd sept 1932 o dess verkst utsk mars 1935, KB.

I Anderson, Åsyna vittne (1968); G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917—20 (1946); O Nyman, Sv parlamentarism 1932—1936 (1947); riks-dagsprot 1912—37; H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902—1927 (1929); J Ståhl, Ett köpmanshus vid Vättern (Min far, 1948); M Ståhl i Min svärmor (Hågk o livsintr, 1959); Särsk utsk:s utlåtande vid 1933 års riksdag; S Thorell, F H o krisuppgörelsen 1933 (StvT 1960).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Felix T Hamrin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12573, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Ståhl), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12573
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Felix T Hamrin, urn:sbl:12573, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Ståhl), hämtad 2024-04-19.