E Gustaf Hellström

Född:1882-08-28 – Kristianstads Heliga Trefaldighets församling, Kristianstads län
Död:1953-02-27 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Författare, Journalist


Band 18 (1969-1971), sida 608.

Meriter

2 Hellström, Erik Gustaf, bror till H 1, f 28 aug 1882 i Kristianstad, d 27 febr 1953 i Sthlm (Engelbr). Mogenhetsex i Kristianstad vt 00, inskr vid LU ht 00, FK 31 jan 03, DN:s korresp i London 07—11, i Paris 11— 17, i New York 18—23, DN:s o Politikens korresp i London 27—35, litt:kritiker i DN från 36, ordf i Pennklubben 36—42. Förf. — Erhöll De nios stora pris 42, LSA 42, fil hedersdr vid UU 31 maj 45.

G 1) trol 21 nov 15 (—26) i Paris m modetecknerskan Louise Shoemaker, f 89 i Connecticut, USA, dtr till Charles S o Emma Leaming; 2) 10 aug 26(—38) i Sthlm (Engelbr) m Carin Wærn Frisell, f 4 sept 87 i Örgryte (Göt) o tidigare g m kaptenen Carl Olof (Olle) Dahlbeck, dtr till dir Erik F (bd 16) o Christina (Stina) Wærn; 3) 26 april 38 i Sthlm (S:t Göran) m Tanja Esther Birgit Helén, f 6 juli 06 i Gbg (Örgryte), adoptivdtr till provinsialläk Fredrik H o Ingeborg Amalia Forssberg.

Biografi

Bestående barndomsintryck fick Gustaf H framför allt av faderns personlighet och av de sociala skrankorna i Kristianstad. Fadern, styckjunkaren, var en allmänt aktad och duglig man men som uppfostrare även efter tidens förhållanden utomordentligt sträng. Som vuxen kunde H med en vän tala om uppväxtårens »brutala fadersagor». Utan tvivel bidrog faderns stränghet till Ff:s inre osäkerhet, till skuldkänslor och social ärelystnad, främst och bäst uttryckt i författarambitio-nerna. Stora delar av vad han skrev kan betraktas som en fortgående uppgörelse med fadern. Härtill kom den småborgerliga familjens ställning i garnisonsstaden med dess skarpt markerade klassgränser.

Efter studentexamen studerade H från ht 1900 till jan 1903 i Lund. Han blev då fil kand i filosofi, statskunskap, astronomi och estetik med litteraturhistoria. Han läste också grekiska och övervägde en tid att bli lärare i klassiska språk. Men de litterära intressena tog överhand. Redan som gymnasist var han aktiv i föreningen Adieneum vid läroverket och skrev poesi av föga tyngd. I Lund blev H trots sin ungdom snabbt knuten till den beundrade Bengt Lidforss krets. Det bidrog både till hans estetiska och radikalt politiska orientering men väckte också en viss smak för bohemliv och ekonomiskt lättsinne. Lidforsskretsen föraktade allt som smakade karriärism och streberanda. Själv skulle H långt fram i tiden med en viss långsinthet framhålla sitt alter ego Stellan Petreus som kontrast till den vitale och karriärsugne skol- och studentkamraten Axel Ahlberg, alias Fredrik Böök. Till de positiva intrycken från Lundaradikalerna hörde H:s tidigt väckta insikt i och känsla för sociala missförhållanden. Under Lundatiden var han närmast socialdemokrat, och hans självbiografiska romaner vittnar om en viss vacklan mellan sympati för en reformistisk socialdemokrati och liberalism.

På våren 1903 fick H med faderns stöd resa till Sthlm för att arbeta på en licentiatav- handling om romantikern Clas Livijn. Här ägnade han sig dock ganska snart helt åt författarskap. Det ledde till konflikter med fadern, och H kom att uppleva några svåra år i Sthlm. Han skrev sina första tre böcker, lyckades också placera noveller i SvD, DN och Söndags-Nisse. Men han var nära att gå under i fattigdom och bohemeri, då en helt ny möjlighet öppnade sig. Genom en medarbetare på DN, Beyron Carlsson, fick han anbudet att trots sin oerfarenhet och sina dåliga kunskaper i engelska bli tidningens korrespondent i London. I slutet av 1906 reste han, och i jan 1907 stod hans första Londonartiklar att läsa i DN.

Som ung författare hyste H stora ambitioner och arbetade tidvis strängt, men resultaten skulle länge förbli egendomligt ojämna. Av de första böckerna, novellsamlingen Ungkarlar (1904) och romanen När mannen vaknar (1905), kunde åtminstone Ungkarlar betecknas som lovande. Den var närmast i den beundrade Hjalmar Söderbergs stil och fick beröm för sin säkra form och sina goda detaljiakttagelser. Romanen är närmast en Herman-Bang-imitation: en kärlekshistoria mellan en mycket ung man och en friherrinna, utspelad några heta sommarveckor i en oavsiktligt parodiskt dekadent skånsk herrgårdsmiljö. Också här finns fina impressionistiska detaljer, och i den unge mannens villrådighet, hans snabbt uppflammande och lika snabbt slocknande ansvarskänsla skymtar ett för H viktigt motiv. Samtidigt skrev han flera bra noveller om figurer och situationer i hemstaden, gärna avsigkomna människor. Hans första helt lyckade berättelse, Träbenet i trilogin Kaos (1907), är av denna typ. Den handlar om ett stadsbud, som efter en olycka, då han mister ena benet, först resignerar och sedan engagerar sig i social protest men på ett så löjeväckande sätt, att han förfaller till dryckenskap och gör ett självmordsförsök. Det är tydligt att H i denna och andra skildringar av misslyckade revolter och förfall transponerat egna upplevelser och' känslor till sådana samhällets olycksbarn. Som berättare är han här inte blott en skarpögd iakttagare. Han framträdde också alltmer som grubblare och filosofisk resonör. Centralt blir nu ansvars- och viljeproblemet, djupt personligt upplevt men också filosofiskt belyst under samtal med vännen John Landquist under åren före utresan.

Uppdraget som tidningskorrespondent innebar för H en i alla avseenden nyttig erfarenhet. Den både tidsenliga och i den unge H:s fall mycket utpräglade tendensen till självbespegling och självömkan fick vika för tvånget att iaktta och beskriva en yttre, aktuell verklighet. Också den orienteringen började tränga fram i sv litteratur åren kring 1910 — det var den sk tiotalismen, till vars pionjärer H kom att räknas. Han fick vidgade vyer och måste tjäna ett i början knappt uppehälle genom flitiga korrespondenser (ungefär ett 50-tal artiklar årligen den första tiden). Han kom också till England vid en för en tidningsman och vaken världsmedborgare mycket givande tidpunkt: »Det var som om alla de inrikes- och utrikespolitiska frågorna koncentrerats just under dessa år och pockade på en lösning: spänningen med Tyskland tilltog för varje månad — det var under denna tid som ententen kom till; striden mellan underhuset och överhuset närmade sig sitt avgörande; Lloyd Georges sociala budget sköt en av de första stora bräscherna in i det fasta klass-samhället; striden om frihandel eller tullar blossade opp på nytt efter många decennier. I Irland och Indien jäste upproret ständigt» (Bakgrunden till en bok, 1942, i Personligt). Allt detta återspeglas i hans artiklar, sakligt, initierat, beskrivet på ett fängslande sätt i en i bästa mening social och liberal anda, som tillvann H en intresserad läsekrets under de fyra Londonåren.

Samtidigt fortsatte han sitt skönlitterära författarskap. Snödroppen, ett tema i variationer (1909) var obetydlig men tog bl a upp ett tema som skymtat i Träbenet och som H senare skulle spela ut för fullt i romanen om snörmakare Lekholm: en småborgerlig far som (delvis i likhet med H:s egen far) grips av ärelystnaden »att se sina barn placerade i en högre samhällsställning». Ett lyckokast gjorde han med berättelsen Kuskar (1910), som blev något av ett genombrott, gick ut i 3 000 ex s å och medförde ett författarstipendium. Det var en omsorgsfullt utförd, skenbart objektiv berättelse om tre Londonkuskars livsöden, frammanade med sakkunskap och en lätt och klar impressionistisk stil. Själv var H förvånad över framgången och ansåg i grunden att han misslyckats: han hade velat skriva en stor social Londonroman, vars hjälte skulle trampas ihjäl under en framstormande folkmassa som han velat hjälpa — så berättade han i ett kåseri 1942. Kuskar är ingen roman utan snarare en novelltrilogi, men åtminstone två av huvudfigurerna — den plikttrogne men olycksförföljde Dick och den revolterande Tommy, en tid socialistisk agitator, till sist i fängelse — är utmärkta karaktärsstudier. Skildringen är utåtriktad, men H håller fast vid sin ungdoms determinism och pessimism. Vad som skymtar i Kuskar av debatt om viljeproblemet visar, liksom även senare böcker, att H näppeligen tagit djupare intryck av men väl studerat Landquists av Bergson influerade avhandling Om viljan.

H fortsatte sitt arbete som utlandskorrespondent. Han planerade att resa hem igen julen 1910 men övertalades att i stället flytta verksamheten till Paris. Han reste dit på nyåret 1911 och stannade i Frankrike tom 1917, åren 1912—14 bosatt i Senlis några mil från huvudstaden. Härifrån sände han till DN en rad ypperliga skildringar av fransk krigsvardag, av vilka ett urval trycktes i Kulturfaktorn, franska stämningar under världskriget (1916) och bidrog till att stärka den ententevänliga opinionen i Sverige. Erotiska förbindelser av kortvarig och orolig art präglade H:s liv under de första Frankrikeåren, förbindelser som av honom själv uppfattades som nederlag. Som författare var han fängslad av erotiska relationer och gav också en rad klarsynta och sympatiska skildringar av kvinnliga emancipationssträvanden både i den självbiografiska romansviten och i andra romaner. Men han blev aldrig någon god kvinnopsykolog.

Under kriget gav han ut två romaner, Kring en kvinna (1914) och Bengt Blancks sentimentala resa (1917) — den senare tillägnad L S, dvs Louise Shoemaker, en amerikansk modetecknerska, som han gifte sig med 1915. Kring en kvinna är närmast en svit episoder med en rad män uppvaktande en bara alltför vagt skisserad femme fatale. Två av männen är ett slags självporträtt, som liksom senare Stellan Petreus får spela rollen av iakttagare och resonörer. Bland de andra märks tysken Friedrich Toepfer, en självplågare, puritan och dödslängtare som tar sitt liv. I ett avskedsbrev säger han sig »vilja, vilja, vilja» och att han lider av »total brist på humor». Det är en övertygande psykologisk studie i en splittrad, vacklande personlighet. Orden om »vilja» och direkta anspelningar på Bergsons filosofi som en befrielse från den förlamande determinismen visar åter på en för Ff central problematik. Men i sin sista roman förklarade han själv att han »varit bergsonian» endast några år före kriget som en arbetshypotes avsedd att hjälpa honom ur ett »flanerande, krogsittande bohemeri». I grunden förblev han, Hjalmar Söderbergs och Bo Bergmans lärjunge, determinist. Kring en kvinna har i övrigt sin styrka i den ljusa och lätta, av kärlek till Frankrike genomandade Parisskildringen. I Bengt Blancks sentimentala resa är det själv-rannsakande draget mera framhävt. Handlingen kretsar kring titelfigurens svartsjuka på en kvinnas förflutna, och romanen är fylld av intressanta diskussioner kring kvinnorörelsen, vars »barndom», åttitalet, representeras av Blancks mor, dess »slynår» av en manshatande kvinnlig läkare och dess senaste stadium av en lärarinna, som fått sitt rykte förstört av en fri förbindelse i en sv småstad.

Bengt Blancks vidare öden berättas i romanen Ett rekommendationsbrev (1920), då han i likhet med H själv på nyåret 1918 kommit som utrikeskorrespondent till USA. H gav här en påfallande sakkunnig, elegant och engagerande skildring av den cyniskt manövrerande storfinansens, den vingklippta fackföreningsrörelsens och den sexuella dubbelmoralens Amerika. Året förut hade han i skriften Förenta staterna och världsfreden skildrat den beundrade Wilson och hans politik. Romanen upprepar, delvis ordagrant, resonemang ur den boken, men den ger en betydligt fränare och av besvikenhet färgad bild av USA efter kriget, en bild som tycks återspegla H:s allmänna olust och leda vid den nya miljön.

H:s äktenskap upplöstes formellt 1926, men redan i början av 20-talet kom han tillbaka till Sverige och gav ut tre delar av sin självbiografiska romansvit, En man utan humor: Dagdrömmar (1921), En mycket ung man (1923) och Sex veckor i Arkadien (1925). Planer på en sådan svit förelåg redan strax före kriget, och några noveller från den tiden infogades också i berättelsen om Stellan Petreus barndom. Denna är till konturerna i stort sett identisk med H:s egen, men han begick missgreppet att flytta upp sitt alter ego i en högre samhällsklass. Stellans far är officer, hans släktingar att börja med mycket förmögna borgare och i den självuppgörelse som romanserien skulle innebära saknas därför den viktiga komponent som H:s känsla av småborgerlig underlägsenhet länge utgjorde. Ett huvudtema, uttryckt i titeln Dagdrömmar, är pojkens ständigt svikna dröm om storhet och utvaldhet. I övrigt imponerar boken genom sin minnesgoda, ytterst detaljrika och följsamma beskrivning av hans uppväxt, psykologiskt bestämd också av konflikten mellan självmedvetenhet och mindervärdeskänsla. Följande del skildrar Lundaåren »i skuggan av ett geni», dvs Bengt Lidforss, återger studentdiskussioner om politik och moral (delvis i form av referat av senare debattböcker av Lidforss m fl) och avslutas med en tidstypisk förbindelse mellan Petreus och en köpenhamnsprostituerad. I Sex veckor i Arkadien, som också tilldrar sig i Lund, är huvudtemat romantiken, dvs dagdrömmarna, och försök till uppgörelse med den. Diskussionerna förs här, liksom oftast i följande delar, mellan Petreus och en ung kvinna som han en tid lever samman med. De intresserar som tidsdokument men går ut över människoskildringen: figurerna talar i viss utsträckning som tidningsartiklar och debattreferat.

Som huvudperson förblir Stellan Petreus med all sin självkritik men också med sina ganska halvhjärtade engagemang i livsupplevelser och livsåskådningar alltför oföränderlig och passiv för att kunna bära upp en lång romanserie. Först i slutet av trettiotalet tog H upp verket igen. I Det var en tjusande idyll . . . (1938) skildrade han ett avsnitt av Sthlmsåren i början av seklet, i Kärlek och politik (1942) de första åren i London, i Den gången (1944) upplevelser i Senlis och Paris under krigstiden. Böckerna har ungefär samma struktur: mot bakgrunden av en ofta mycket fint återgiven stadsmiljö rör sig Stellan Petreus som iakttagare och kommentator, resonerar idéer och politik med vänner och kvinnliga moatjéer, upplever erotiska misslyckanden. »Kärlek och politik» kunde stå som titel på alla tre böckerna. Kvinnoskildringen visar samma svagheter som tidigare, medan idédiskussionen upptar största utrymmet — bergsonism och viljespekulation i sthlmsdelen, där bl a Landquist och Elin Wagner skymtar, politiska och sociala resone- mang i londonboken, konflikten mellan neutralitet och engagemang i Den gången.

1927 reste H, som att döma av hans egna skildringar hade svårt att slå sig till ro i hemlandet, åter till London, nu som korrespondent för DN och danska Politiken. Ett urval av hans artiklar från denna tid samlades i Från redingot till kavajkostym (1933). Han stannade här — med sommaruppehåll i Sthlms skärgård bl a — till 1935. Då slog han sig definitivt ner i Sthlm och skrev från 1936 litteraturrecensioner, mest av anglosaxisk och allmänt politisk litteratur, i DN. Före avresan hade han gett ut ett par novellsamlingar och fullbordat den första av sina tre bästa romaner, Snörmakare Lekholm får en idé (1927). Den följdes snart av Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros (1931) och Storm över Tjurö (1935). I dem alla kommer H:s bästa berättaregenskaper till sin rätt: den gedigna, omsorgsfulla dokumentationen, skicklig intrigflätning, en suverän fabuleringsglädje. Därtill ett mått av humor och självironi som bara alltför länge lyst med sin frånvaro i hans författarskap. Boken om släkten Lekholm är en bred, figurrik krönika, stilistiskt utformad med den »raljerande realism» (Erik Hj Linder) som H och andra tiotalister bragte till fulländning åren kring 1920. Släktkrönikan rymmer en rad ypperliga porträtt: den gamle snörmakaren, vars »idé» det är att sönerna skall ta studenten, »matematikern», vars modell var H:s far, och »musikern» Anders, som får representera både leklynnet, konstnärstalangen, ansvarslösheten och det hotande förfallet i släkten. Resonör är doktor Charles Holmes, alias Karl Lekholm, återvändande Amerikaemigrant och ännu ett av H:s alter egon. Släkthistorien växer småningom (utan att detta enligt H själv var hans ursprungliga plan) ut till en krönika om sv ståndscirkulation, även som sådan formad med gedigen historisk sakkunskap. Ett huvudtema är doktorns dåliga samvete och efterlängtade slutliga försoning med fadern. Både H:s ständigt vakna, oroliga självrannsakan och begåvningen för fristående figurteckning har ingått en ovanligt lyckad förening. I boken om polismästare Malmros ligger tyngdpunkten på det förra komplexet, liberalens samvetsstrid och oroliga vacklan. Malmros, en human den goda viljans man men plågad av ångest och med en farlig dragning till förfall och undergång, ställs inför en arbetskonflikt i en modern sv stad, angrips både från höger och från vänster och tar sitt liv. Mycket av H:s rent personliga problematik gestaltas här med en upprördhet och ett engagemang som gör romanen mera omedelbart gripande än de självbiografiska böckerna.

Storm över Tjurö är en skärgårdsroman med miljön hämtad från Utö i Sthlms skärgård och skriven med stark inspiration och friskt berättarhumör. Den rör sig kring ett arvskifte och låter en rad ypperliga folkliga figurer, komiska, sluga, ömkliga, uppträda inom ramen för en anmärkningsvärt skickligt manövrerad intrig. I förordet förklarade H att dylika händelser kunde utspelas var som helst, »närhelst mänskliga lidelser tillåtas eller uppmuntras att växa och breda ut sig». Denna romanens sens moral utvecklas också av en ung präst i slutet av boken. Tjurö beskrivs där som »en mikrokosm av en ofantligt större värld». Den bakgrund som här framhävs var för H aktuell nog. Bl a hade han våren 1933 på tidningens uppdrag besökt Hitlers Tyskland och kritiskt beskrivit sina intryck i en artikelserie (Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet, 1933). I romanen talas också, klarsynt och framsynt, om vad tiden innebar av förtryck, diktaturer och ett hotande »nytt världskrig». Sitt skönlitterära författarskap fortsatte H med ett par lätta komedier, Han träffas inte här (1947) och Ung man gör visit (1950), för att sedan avsluta Stellan Petreussviten med I morgon är en skälm (1952). Mönstret är detsamma som i tidigare delar, en kärleks- och äktenskapshistoria, nu utspelad efter hemkomsten från USA. Men H gör här omfattande, ofta reviderande, omvärderande tillbakablickar på tidigare livsstadier och åskådningar. Boken skulle vara en epilog och ett bokslut. H låter Stellan Petreus dö i lunginflammation på 1930-talet. Året därpå, 1953, avled han själv.

Författare

Hans Levande



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s arkiv i KB. Ang brev från H se Tomson nedan a a, s 329 f.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ungkarlar, noveller. Sthlm 1904. 197 s. — När mannen vaknar, roman. Sthlm 1905. 246 s. — Kaos, en trilogi. Sthlm 1907. 161 s. [Ny uppl] 1924. 157 s. (Skrifter av G H [:1].) — Snödroppen, ett tema i variationer. Sthlm 1909. 195 s. 2. uppl så. — Boy-scouts (1910. Almanack för ung- dom, årg 5, Upps . . . 1909, s 55—61; även sep, 1910, 8 s, med omslagstit: »Boy-scouts» spejargossar. Almanack för ungdoms pristävling 1910). — Kuskar, berättelse. Sthlm 1910. 203 s. 2.-3. uppl så. [Ny uppl] 1924. 188 s. (Skrifter av G H [:2].) [Ny uppl] 1927. ([Omsl:] De nya berättarna. Ur Sveriges litteratur 1900—1925, urval och redigering av F Böök.) övers: Khvn 1929, Miinchen 1912. —¦ Madame Maitrejeans memoarer (Ur det moderna samhällslivet, N S, 1 : R Maltrejean; Bland anarkister . . ., Sthlm 1914, s III—X).

— Vår tids ungdom. Sthlm 1914. 90 s. (Ibid, 4.) — Kring en kvinna, berättelse. D 1—2. Sthlm 1914. 561 s. 2. uppl okänd. 3. uppl 1930. 443 s. (Moderna svenska mästare.) [Ny uppl] 1946. (Bokklubben Svalan.) — Kulturfaktorn. Franska stämningar under världskriget. Sthlm 1916. 176 s. — Joffre, människan och härföraren. Sthlm 1916. 71 s, 1 portr. övers: Khvn 1916. — Bengt Blancks sentimentala resa. Sthlm 1917. 214 s. — Förenta Staterna och världsfreden. Sthlm 1919. 196 s.

— Ett rekommendationsbrev, berättelse. [1]— 2. Sthlm 1920. 519 s. — En man utan humor. 1—3. Sthlm 1921—25. 1. Dagdrömmar. 1921. 440 s. [2. (omsl)], 3.—4. uppl s å. 2. En mycket ung man. 1923. 455 s. 2.—3. uppl s å. 3. Sex veckor i Arkadien. 1925. 336 s. 1—2 : [Ny uppl utan serietit] 1953. (G H :s romaner.)

— Olsson går i land, berättelser. Sthlm 1924. 248 s. — Mannen vid ratten. Noveller. Sthlm

1926. 305 s. 2. uppl s å. — Noveller. [Omtr ur Kaos och de båda föreg.] Sthlm 1927. 272 s. ([Omsl:] De nya berättarna . . .) — Snör-makare Lekholm får en idé, roman. Sthlm

1927. 528 s. 2.-3. uppl s å. 4. uppl 1929. 5. —10. uppl, d 1—2, 1934, 1935, 1936, 1938, 1940, 1940. ([Skyddsomsl:] Vår egen tids bästa moderna svenska berättare utvalda av Radiotjänst.) [Annan uppl] 1942. 11.—13. uppl 1945, 1947, 1950. [Ny utg] 1949. 351 s. (Bokklubben Svalan.) [Ny utg] 1955. 377 s. (Bonnierbiblioteket.) [Nya tr] 1960, 1962. [Ny uppl] 1966. [Bokklubben Svalans extravoly-mer.] övers: Khvn 1928, London 1930, Hfors 1945, Berlin 1939. — Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros född 22 febr. 1877 död 15 nov. 1930 / Sörjd och saknad / Barnen. Sthlm 1931. 352 s. 2.-4. uppl så. [Ny uppl] 1938. [Förtit: Carl Heribert Malmros.] (Svensk litteraturspegel under red av M Stiernstedt, 12.) [Ny uppl] . . . Malmros. 1951. [Bokklubben Svalan, jubileumsserien 1951.] övers: Hfors 1941. — Från redingot till kavajkostym, engelska studier. Sthlm 1933. 343 s. — Det tredje riket från hitlerkupp till tysk folkenighet. Sthlm 1933. 95 s. — Storm över Tjurö, berättelse. Sthlm 1935. 440 s. 2.—7. uppl s å. [Ny uppl] 1942. [Annan uppl] 1942. (Bokklubben Svalan.) [Ny uppl] 1953. ([Omsl:] G H :s romaner.) Övers: (tysk) Sthlm (tr Winterthur) 1945, Khvn 1936. — Vägen till paradiset. Sthlm 1937. 247 s. —

Det var en tjusande idyll---Sthlm 1938.

357 s. 2. uppl 1938. [Nya tr] 1938, 1939. — [Inledning] (Nils von Dardel, målningar och teckningar med inl av G H och K Asplund, Sthlm 1940, 4 :o, s 5—10). —¦ Några ord om fosterlandskärlek och internationalism (I angeläget ärende, Sthlm 1941, s 63—79). — Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Inträdestal i Svenska akademien den 20 dec. 1942. Sthlm 1942. 29 s. [Även med tit:] Inträdestal ... december 1942 (SAH ifrån år 1886, d 53,

1942, Sthlm 1943, s 19—43). — Kärlek och politik. Sthlm 1942. 518 s. [Nya tr] 1942,

1943. övers: Khvn 1943, Hfors 1948. — Den gången. Sthlm 1944. 442 s. [Nya tr] så. — Han träffas inte här, komedi i tre akter. Sthlm 1947. 204 s. (Svenska teatern, 466.)

— B. L. (Förlaget Frilansens skriftserie nr 9: Bengt Lidforss, Sthlm 1947, s 27—31). — Tal (SAH . . ., d 57, 1946, tr 1947, s 7—27).

— Minne av Sven Adolf Hedin. [Sthlm 1948.] 456 s, 1 pl. (Ibid, d 58, 1947 [bilaga].) [Även med tit:] Adolf Hedin. Minnesteckning. Sthlm 1948. 451 s, 6 pl-bl. (Svenska akademiens minnesteckningar.) —• Hans portfölj, komedi i 3 akter. Sthlm 1949. 117 s. (Nutidsdramat.) [Uppl makulerad, ny version se följ.] — Ung man gör visit, komedi i 3 akter. Sthlm 1950. 121 s. (Ibid.) — I morgon är en skälm. Roman. Sthlm 1952. 409 s. [Nya tr] så. — Personligt. Minnesbilder och meningar. [Utg av H Ahlenius.] Sthlm 1953. 157 s, 4 pl. — H :s övriga produktion, isht tidningsartiklar, förtecknade jämte recensioner av ovanstående i Tomson, anf arb, s 293 —328.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Ahlenius, G H (1934); E Hj Linder, Fem decennier av nittonhundratalet (Ny ill sv litt:hist, 5, 1966; jfr anf litt, s 1105 f); B Malmberg, G H (inträdestal i SA 1953, SAH 1955); B Tomson, G H o hans väg till Snörmakare Lekholm får en idé (1961) o där anf litt. — Ang H:s första gifte se Tomson, s 111 o 275.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Gustaf Hellström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12840, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levande), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12840
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Gustaf Hellström, urn:sbl:12840, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levande), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se