Erik Gustaf Geijer

Född:1783-01-12 – Ransäters församling, Värmlands län (på Ransäters bruk)
Död:1847-04-23 – Jakobs församling, Stockholms län

Författare, Historiker, Kompositör, Poet


Band 17 (1967-1969), sida 10.

Meriter

4 Geijer, Erik Gustaf, sonsons son till G 1, f 12 jan 1783 på Ransäters bruk, Ransäter (Värml), d 23 april 1847 i Sthlm (Jak). Föräldrar: brukspatronen Bengt Gustaf G o Ulrica Magdalena Geisler. Inskr vid UU 8 okt 99, fil kand 12 febr 06, disp pro gradu 10 juni s å, mag 14 juni s å, doc i historia vid UU 29 mars 10, informator i Sthlm 11 —14, eo adjunkt o vik prof vid UU 1 juni 15, prof 12 febr 17, tjänstl från våren 46, rektor vid UU vt 22, ht:na 30 o 36, ht 43, vt 44, led av den s k stora uppfostringskommittén 25—28, led av prästeståndet 28—30 o 40—41. — Erhöll SA:s stora pris 03 o 10, KorrespLSkS 17, LVVS s å, LVS 19, LSA 24, LVHAA s å, LMA 29, led av samf Pro fide et christianismo 30, LSkS 31, LVA 35, HedLWS 45.

G 6 juli 16 på Odenstad, Gillberga (Värml) m sin syssling Anna Lisa Lilljebjörn, f 29 juni 90 där, d 17 jan 61 på Blomberg, Husaby (Skar), dtr till fänriken Knut L o Elisabeth Johanna Troili.

Biografi

G:s uppväxtmiljö är i sina allmänna drag relativt väl belyst av ett biografiskt material, som är tillräckligt fylligt för att inbjuda till psykologiska rekonstruktioner men som just därför kräver stor varsamhet vid den vetenskapliga bearbetningen. Det viktigaste primärmaterialet, den unge G:s familjebrev och den återblickande framställningen i Minnen 1834, är liksom det mesta av tidens brev- och memoarlitteratur i viss mån litterärt färgat. Medan ungdomsbreven bär spår av det slutande 1700-talets sentimentala melankoli, ger den återblickande framställningen i Minnen en bild av föräldrahemmets glädjeämnen, som står i samklang med romantikens, inte minst efterromantikens allmänna benägenhet att skildra barndomen och hemmet i förklarat skimmer. Men trots allt är ju G:s egna framställningar genomgående sakligt skrivna, och sammanställer man dem med upplysningar och personliga vittnesbörd i annat biografiskt material, avtecknar sig till sist en miljö, som inte alltför mycket avviker från den traditionella, ljusa bilden av hans barndomstid.

Samstämmiga vittnesbörd betygar, att i hemmet funnits rika tillfällen till dans och lekar, sång och instrumentalmusik. Kroppslig hälsa, konstnärlig sensibilitet och ett rörligt intellekt har gjort det möjligt för G att fullt ut ta del i det glada nöjeslivet och uppleva den lyckokänsla, som i hans senare erinring knöt sig till barndomen och som följde honom livet ut. Hans hustru berättar, att vad hon först beundrade hos den unge Erik Gustaf var den »agilité, styrka och elasticité», som utmärkte alla hans rörelser under dans och lekar. Men hon tillägger samtidigt, att han vid denna tid (1804) var mycket »in sich gekehrt», aldrig överdrivet glad eller självsvåldig, snarare allvarsam och tillbakadragen.

Ett fast beteendemönster och självklara normer tillhörde det arv som G fick med sig från hemmet, och det förklarar väl i sin mån det drag av otvungen säkerhet som frapperade hans blivande fästmö redan vid deras första sammanträffande: »Men i allt hans beteende låg ett eget, naturligt, osökt gentlemanlikt, som tycktes vara honom alldeles omedvetet».

I påfallande kontrast till G:s säkerhet i det yttre uppträdandet står hans långa tvekan inför valet av levnadsbana. Han vacklade länge mellan teoretiska och praktiska studier. Även livsåskådningsfrågor och politiska och konstnärliga intressen i förening med ett livligt umgängesliv lade beslag på hans tid under de första studieåren i Uppsala, så att han till familjens besvikelse kom hem utan examen till julen 1802. I Minnen 1834 har han utförligt berättat om hur han med sitt förstlingsverk, äreminnet över Sten Sture d ä, lyckades erövra Sv akademins stora pris och därigenom återställa sitt skamfilade anseende. Vt 1804 kunde han med stärkt självförtroende återuppta de akademiska studierna, och i juni 1806 disputerade han för professorn i historia E M Fant på en avhandling om medeltidens samhällsanda (De ingenio medii aevi). Dissertationen visar, att G inte var oberörd av det politiska händelseförloppet 1806. I äreminnet över Sten Sture lade han försiktigt i dagen vissa sympatier för upplysningens politiska frihetsidéer. Men den sortens befrielsegärning som Napoleons härar 1806 sökte genomföra i Europa väckte enbart hans oro och förtrytelse. Cederblad vill i gradualavhandlingens förstuckna napoleonkritik se en motsvarighet till Tegnérs Det eviga, och han framhåller med rätta, att G med en helt annan seghet än Tegnér håller fast vid sin övertygelse om obeständigheten i de väldige herrars verk.

Trots att G sökte meritera sig för akademisk lärarbefattning även med ett arbete om den historiska stilen hos romarna (De stilo historico apud romanos), lyckades han tillsvidare inte erhålla någon docentur och tillträdde därför vid jultiden 1808 en befattning som informator hos kommerserådet Schinkel i Sthlm. Tillsammans med sin discipel anträdde han 12 aug 1809 en årslång resa till England och förverkligade därmed en ungdomsdröm.

Före avresan hade G ingått förlovning med Anna Lisa Lilljebjörn. Det dramatiska händelseförloppet kring förlovningen liksom kring bröllopet 1816 har många gånger skildrats i G-litteraturen, och på senare år har källmaterialet berikats genom G Stiernstedts utgåvor av brev och minnesanteckningar ur familjearkivet. Ljus har därigenom kastats också över G:s relationer till den tyska författarinnan Amalia v Helvig, som inte endast förmedlade impulser från tongivande kulturella kretsar i Tyskland till uppsalaromantikerna utan även utövade ett starkt personligt inflytande på G.

I en befriad sinnesstämning, poetiskt återspeglad i Vikingen, reste alltså G till England. Sina upplevelser har han skildrat i dagboksanteckningar och brev, som hör till det värdefullaste i hans litterära kvarlåtenskap. Det urval han själv publicerade i Minnen 1834 är i någon mån präglat av situationen 1834 men har fått en värdefull komplettering genom den sammanställning av originaldokument, som Anton Blanck givit ut och kommenterat i arbetet Geijer i England (1914). Stiernstedt har bidragit med ytterligare material och upplysningar i Ur Erik Gustaf Geijers liv, 1963. Det samlade materialet visar, att de nya intrycken aktivt bearbetats med stöd av värderingar och kunskapsstoff, som han tillägnat sig under studieåren. Han hade då fördjupat sig i upplysningstidens människoforskning med dess toleranta intresse för olika livsformer och folkindividualiteter och hade genom sina lärare J F Neikter och D Boëthius introducerats i den skotska moralfilosofin, hos vars företrädare han troligen för första gången mött den tanke som senare skulle bli ett ledmotiv i både hans historiska forskning och hans filosofiska spekulation, nämligen att gemenskapen är en nödvändig förutsättning för individens utveckling och att människan först i ett samhälle kan kallas människa.

Av sina första lärare hade G också fått en preliminär introduktion i Kants filosofi i den halvt upplysningsmässiga, psykologiserande version, vari denna presenterades av de första svenska uttolkarna. När han 1803 gjorde bekantskap med Schiller, som närmat sig den tyska filosofin från en mycket likartad utgångspunkt, innebar detta möte med tysk romantik intet revolutionerande nytt för honom. Djupare insikt i transcendentalfilosofin torde han dock inte ha skaffat sig förrän efter 1803 under Benjamin Höijers ledning, och först efter Englandsresan gav han sig på allvar i kast med de filosofiska problemen. Strax efter hemkomsten 1810 tog han itu med att arbeta ut ett svar på Sv akademins prisfråga: »Vilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas av deras inbillningsgåva etc?» Även denna gång belönades G:s tävlingsskrift med Sv akademins stora pris. Författaren har format sitt svar till en filosofisk utredning av fantasins natur och dess betydelse för samhällets och den enskildes utveckling, och han har därmed åstadkommit inte bara den sv romantikens främsta estetiska programskrift utan också ett tungt vägande inlägg i den pågående uppfostringsdebatten.

När G här beskriver inbillningsgåvan som »förmågan att försinnliga regler», att göra teoretiska regler omedelbart åskådliga, har han begagnat sig av Kants lära om inbillningskraften som den syntetiserande faktorn i omdömesförmågan, men när han uttalar sin hänförelse över den skaparkraft, som betingar enheten mellan själslivets olika sidor, då är det uppenbart, att han också har tagit emot inspiration av romantikens schellinginspirerade konstfilosofi. Han har emellertid samtidigt förstått att framställa fantasin som ett praktiskt användbart och samhällsnyttigt instrument, lika nödvändigt för statsmannen, strategen och teknikern som för diktaren och konstnären. Uppfostrans främsta mål måste vara att utveckla denna förmåga, och detta skall ske, inte i barndomen, då undervisningen måste vara övervägande praktisk, utan i ungdomsåren »då hela världen är en ny skapelse, då verkligheten bär alla färgerna av inbillningens värld». Då är rätta tiden att med hjälp av den klassiska litteraturen föra in de unga i det skönas värld. Med den nyhumanistiska värderingen av antikens litteratur sammanhänger hos G som hos Benjamin Höijer och många andra romantiker, ett drag av intelligensaristokratism, som framträder än mer markerat i en recension av Magasin för föräldrar och lärare, utgivet av C U Broocman (Sv litt-tidn 1813), där G i motsats till denne hävdar en klart konservativ ståndpunkt i undervisningsfrågan.

Ehuru G 1810 hade blivit docent i historia, förblev hans befordringsutsikter länge ovissa. Vintern 1810 kom han i förbindelse med Götiska förbundets initiativtagare, och här fann han det forum han behövde för att utveckla sin mångsidiga produktivitet. I förbundsorganet Iduna fick han framträda som skald, kompositör och historiker. Dess första häfte innehöll bl a dikterna Manhem, Vikingen och Odalbonden, vilka visade G:s helhjärtade anslutning till göticismen.

Under åren 1811—12 såg sig G om efter en lämplig kyrkoherdebefattning och synes ett tag allvarligt ha reflekterat på att slå sig ner i Norrköping, men samtidigt fortsatte han att bevaka sina befordringsmöjligheter vid universitetet. Denna dubbla inriktning sätter också sin prägel på hans produktion under dessa år. Vid sidan av fornhistorien och den götiska poesin arbetar han med metafysiska och religiösa spörsmål. Det mest personliga uttrycket för hans religiösa uppfattning vid denna tid finner man i Försök till psalmer (1812). Det finns åtskilligt av upplysningens docerande moralism i dem, men det finns också strofer som vittnar om att G i likhet med andra romantiska diktare är beredd att acceptera de centrala kristna lärosatserna. Att G:s bekännelse i psalmerna vilade på en genomtänkt åskådning framgår av de två avhandlingarna, Om falsk och sann upplysning med avseende på religionen (1811) och Om historien och dess förhållande till religion, saga och mytologi (Iduna 1811), bägge dock ofullbordade, såtillvida som G låter förstå att han tänkt sig en fortsättning. I den första skriften går han med argument från Kant, Fichte och Benjamin Höijer till angrepp såväl mot den utilistiska moral som grundas på erfarenhet som mot den religion som endast bygger på känsla. Såsom medvetet idealistisk filosof framträder han också i den andra skriften, där han till utgångspunkt har frågan vad som är historisk sanning och hur denna förhåller sig till den sanning, som döljer sig i saga och dikt. På sitt karakteristiska sätt glider han dock in på ett flertal andra problem, och därvid visar det sig att han nu, delvis i anslutning till Schelling, har tillgodogjort sig den för hela romantiken så betydelsefulla organismtanken.

I Betraktelser i avseende på de nordiska myternas användande i skön konst (1818) laborerar G med en nyhumanistisk konstuppfattning, som av allt att döma är inspirerad av Winckelmann och Goethe och möjligen vilar på intryck från läsningen av den senares brev från Italien i Aus meinem Leben. På frågan hur de nordiska myterna skall kunna användas i konsten, svarar G med en hänvisning till den föreställning om en organisk, inifrån skapande form, som hade utvecklats av den engelska 1700-talsestetiken och som också satt sin prägel på Goethes estetiska åskådning: myterna bör användas så, »att de från själva ämnet är oskiljaktiga, som huden från kroppen, det vill säga, ej mer äro blott klädnad utan levande form.»

Det må tillsvidare lämnas öppet, i vad mån intryck från Goethe i samverkan med andra impulser från samma tid, exempelvis från Jacob Böhme, har bidragit till den religiösa nyorientering, som tar sig flera uttryck i G:s produktion från åren 1817–21: i sv psalmen 89 (1819), i talet vid jubelfesten för reformationen 1817, i Thorildskriften, i personliga brev till Atterbom. Något helt nytt inslag i G:s religiositet är det visserligen inte fråga om — det kan spåras tillbaka till ungdomsårens musikupplevelser. Men man lägger märke till en mera medveten, stundom tom polemiskt färgad frigörelse från dogmatisk bundenhet i riktning mot en innerlighetens mystik med stark tonvikt på Jesu efterföljelse: i ödmjukhet, fördragsamhet, kärlek och glädje.

Thorildskriftens krav på praktisk kristendom, som hos G är utformat i nära anslutning till Johannesevangeliets text, står i god samklang med den moralsense-präglade kunskapsteori, som G lägger fram i samma skrift, delvis i medveten polemik mot romantikens filosofiska spekulation. Trots att han går hårt till rätta med förmätenheten i den intellektuella åskådningens filosofi, är det inte fråga om återgång till en förkantisk position. G arbetar med kriticismens och transcendentalfilosofins problemställningar. Det finns mycket kvar av Schellings polaritetstänkande både i hans idéhistoriska och hans ontologiska utredningar, och det är tydligt, att han redan nu har påbörjat den uppgörelse med Hegels filosofi, som han skulle avsluta först i början av 1840-talet med föreläsningarna över människans historia.

G:s kunskapsteori röjer redan i Thorildskriften ett inslag av rationalism för att inte säga begreppsrealism i skolastisk mening, som förklarar hans senare intresse för hegelianismen. Men där finns i hans lära om sinnet också avvikelser från Hegel, som med tiden kom att göra en uppgörelse med denne till en angelägenhet av största personliga vikt för honom. Avvikelsen framträder särskilt i hans positiva värdering av det individuellas princip i tillvaron, dvs av den irrationella rest, som betingar personlighetens frihet likaväl som växlingen och mångfalden i den sinnliga åskådningens värld. Denna irrationella rest, som för Hegel representerade det absolut ointressanta i tillvaron, kan endast fattas av erfarenheten, och det är alltså på den, som G ytterst bygger både sin kunskapsteoretiska och sin religiösa empirism i Thorildskriften. Ur denna syn på individualiteten spirade omsider också hans liberala personlighetsfilosofi.

Ännu motverkas dock det subjektiva och individualistiska inslaget i G:s tänkande av en respekt för det allmänna, det objektivt giltiga och nödvändiga, som återspeglas både i hans syn på kyrkan och i hans politiska åskådning vid samma tid, utförligast behandlad av Hessler.

Sin politiska trosbekännelse hade G formulerat i avhandlingen Feodalism och republikanism, som trycktes i Svea 1818—19. En planerad fortsättning kom aldrig till stånd. Arbetet brukar betecknas som en konservativ programskrift, men den innebär inte något ensidigt ståndpunktstagande till förmån för restaurationspolitiken, vars extrema målsättning G vid flera tillfällen har tagit avstånd ifrån. Vad han sökte var en syntes, som förenade det som tedde sig omistligt i det gamla ståndssamhället med de alltmer ofrånkomliga kraven på frihet och jämlikhet. Såväl till det feodala som till det republikanska samhällsskicket fann G ursprunget i det gamla germanska samhällsskicket. Det förra går tillbaka på det personliga trohetsförhållandet mellan kungen och hans krigarfölje, det senare på »den germaniska urförfattningen», som vilade på de fria männens kamratskap i krig och deras civila förbund: häradsting och landsting. Bägge principerna rymde sina faromoment, som innebär fröet till deras upplösning. Endast genom att inom det republikanska samhällets ram bevara det återhållande moment, som bördsadeln och trohetsförhållandet till konungen utgör, kan man, menar G, lyckas rädda den republikanska frihetens egentliga blomma. Hur en sådan syntes skulle kunna utformas i hans egen samtid, hinner han bara antyda genom en hänvisning till Englands författning efter 1688, som till sitt väsen innebar ett fördrag mellan de två motsatta samhällsprinciperna.

I G:s försök att åstadkomma en syntes mellan motsatta tendenser i samhällslivet skymtar flerstädes den organiska statsuppfattning som framträder fullt utarbetad i den polemiska följdskriften mot Richert, Nytt Ett och annat i anledning av frågan om den akademiska jurisdiktionen (1822— 23). Till försvar för den akademiska självstyrelsen utvecklade han här en konservativ statslära med korporativa inslag, vilken, såsom Hessler visat, relativt nära ansluter sig till den som ungefär samtidigt företräddes av Hegel. När överensstämmelsen försmädligt påpekades i Argus, försvarade sig Geijer, inte utan irritation: »Hegel med all hans kärva dialektik har jag för övrigt funnit i många avseenden lärorik, ehuru jag varken instämmer med hans högsta principer eller med hans resultater». G:s politiska uppfattning, sådan den framträder i de nämnda programskrifterna,, stod i nära samband med den historiesyn-han samtidigt utvecklade som akademisk lärare och föreläsare. Någon samlad historiefilosofi har han inte lagt fram, men genom att sammanställa spridda reflexioner och granska hans historiska värderingar i föreläsningsmanuskripten från åren 1815— 19, har man lyckats rekonstruera en genomtänkt, i sina grunddrag romantisk men ändå personligt präglad historieuppfattning. Under intryck av sin egen tids politiska skeende kom G under årens lopp att på åtskilliga punkter revidera sina åsikter om både händelseförlopp och personligheter i det förgångna, men i stort sett bevaras dock kontinuiteten i hans historiesyn.

Redan av Anmälan till Idunas första häfte 1811 kan man se i hur hög grad den organiska samhällsuppfattningen har kunnat bli ett incitament för G:s liksom för andra romantikers intresse för den historiska utvecklingen (cit efter Henningsson, s 211). Ett folk lever inte bara i sina minnen utan genom dem, framhåller G. Det är först genom att traditionen hålls levande från släkte till släkte som folket får ett medvetande om sig själv, blir en personlighet. »Så snart ett folk blir odlat, blir denna tradition historia». Studiet av historien ter sig därför som en angelägenhet av högsta vikt. — Det är förklarligt att G alltmer kommer att känna detta studium som sin egentliga livsuppgift. Som Henningsson visat i sitt grundläggande historiografiska arbete, förblir respekten för såväl den muntliga traditionen som den nedskrivna ett väsentligt drag i hans historiska forskargärning. Den är inte okritisk. Där finns, från första stund också en tendens till kritisk värdering av det traderade källmaterialet, tydligen inspirerad av upplysningstidens historieskrivning, särskilt företrädd av Lagerbring och Hallenberg. Med åren blir denna kritiska inställning mera markant, även om G aldrig kommer att bedriva systematisk källkritik i modern mening. Han synes dock ha varit mera avancerad vid insamlingen av material än vid den kritiska värderingen av det. Som arkivforskare anses han såtillvida ha gjort en pionjärinsats, som han var den förste som på grundval av arkivstudier sökte ge en sam- manhängande skildring av frihetstidens historia (Henningsson, s 206).

Under sitt arbete med Nordens äldsta historia kom G att konfronteras med romantikens omfattande mytforskning. Det står helt i samklang med hans respekt för traditionen överhuvudtaget att han inte kan avvisa myten som historisk källa. I romantikens anda anser han, att den aldrig är en fri uppfinning utan framsprungen ur ett lagbundet sammanhang. I vändningar, som leder tanken till en senare tids djuppsykologi, betecknar han den som en symboliserad historia, jämförlig med barndomsminnena: »---- Man vet i hur ofta underbart fantastiska gestalter de under hela livet ligga i grunden av själen utan att man gör sig reda för dem.»

I poetisk form speglar myten inte bara de olika folkens äldsta historia utan också en hela mänsklighetens gemensamma tradition, även om denna sedermera har fördunklats av fantasins tillsatser, karakteristiskt olika hos olika folkslag. På ett för hela romantiken mycket betecknande sätt knyter alltså G i dessa Herderinspirerade reflexioner samman intresset för det nationellt särpräglade med en universalism, som ytterst går tillbaka till upplysningens toleransidéer.

Med tiden utvecklas naturmyten och gudasagan till hjältesaga, och därmed börjar den egentliga historien. Detta material ställer den historiske forskaren inför uppgiften att med varsam hand sålla fram ur sagan vad som verkligen kan ha tilldragit sig. I sina föreläsningar från 1815 är G relativt optimistisk beträffande möjligheten att utnyttja sagostoffet på detta sätt, och han polemiserar ivrigt mot upplysningstidens tyska historiker, som avvisar hela den mytologiska traditionen. Samtidigt tillägnar han sig själv åtskilligt av upplysningstidens kritiska aspekt, och i hans senare historiska arbeten blir den även i detta avseende kritiska attityden alltmer framträdande.

Även vid skildringen av historiens ledargestalter visar sig G:s ambivalens gentemot den romantiska spekulationen. Hans syn på hjälten som redskap för ett gudomligt handlande är i släkt med Schellings och Hegels, även om han uttrycker sig mer i den lutherska försynstrons termer. Han undgår inte att såsom hela sin generation fascineras estetiskt av glansen eller tragiken i enskilda hjältegestalters öde, och en härskare av exempelvis Peter den stores format kan någon gång te sig för honom som en obändig naturkraft, på vilken vanliga mänskliga kategorier förefaller otillämpliga.

Emellertid förlorar han aldrig den moraliska aspekten ur sikte. Till den sv historiens hövdingar och kungar intar han genomgående en etiskt värderande attityd. Kritiken kan, såsom i teckningen av Karl XII, få en ton av Voltairesk ironi, men oftare erinras man om Kants rigoristiska pliktmoral. Den enskildes ansvar är ett genomgående, rikt varierat tema, både i de historiefilosofiska reflexionerna och vid granskningen av de politiska nyckelgestalternas fögderi. När G sätter dessa i särklass, så gör han det i regel därför att de i kraft av sin ställning har ett särskilt ansvar och inte därför att de står över vanliga moraliska normer.

En beställning för ett franskt uppslagsverk gav G den förslå impulsen till att omarbeta sitt föreläsningsmaterial för trycket. Till följd av en missuppfattning eller otillräckliga informationer om det franska arbetets art kom han emellertid att lägga upp artikeln alldeles för brett och tvingades därför att upprepade gånger ändra sina dispositioner. Den franska uppsatsen blev aldrig utgiven, och G:s manuskript till den tycks också ha förkommit. Men han har givetvis utnyttjat sitt material för den omfattande framställning av Sveriges äldsta historia, som han 1825 gav ut under titeln Svea Rikes hävder. Själv betraktade han denna som en kritisk inledning till den sv historien, och det har framhållits, att hans kritik av källorna är så avslöjande, att det ofta ter sig som en antiklimax, när han sedan ändå tar ställning till förmån för sagotraditionen.

G insåg snart, att inte heller Svea Rikes hävder skulle inom rimlig tid kunna fullföljas med den utförlighet han tillåtit sig i första bandet, och efter någon vacklan fattade han 1828 beslutet att först fullborda ett kortare sammandrag av hela den sv historien. Den skulle omfatta två band och ges ut i två parallella upplagor, på ett tyskt och ett svenskt förlag. I nov 1832 utkom del 1 av Geschichte Schwedens — Svenska folkets historia, men sedan ändrades planen, så att den planerade fortsättningen av Svea rikes hävder infogades i det nya arbetet, som i stället utvidgades. Del 2 av detta större verk kom ut på våren 1834 och omfattade då endast perioden 1521—1611. Den tredje, som förelåg i aug 1836, nådde fram till 1654. Det förefaller ha varit G:s avsikt att avsluta verket med en fjärde del, som förde utvecklingen fram till hans egen tid, men detta arbete blev aldrig utgivet. Senare avsnitt av sv historien har han behandlat i fristående arbeten: Teckning av frihetstiden 1839 och De gustavianska papperen 1843–1845 — för att nu använda de förkortade boktitlarna. Det sistnämnda verket var från början avsett att bli en kommenterad utgåva av dokument ur den gustavianska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek, men efterhand växte det ut till en monografi över Gustav III, huvudsakligen vilande på brev till och från konungen. Den kom dock aldrig att fullföljas längre än till 1788.

Förutom i de historiska skrifterna i egentlig mening har G gjort omfattande översikter av både sv och utländsk samhälls- och idéhistoria i artiklar och tryckta föreläsningar över olika ämnen,

Så t ex behandlar han allmäneuropeisk författningshistoria i Feodalism och republikanism, och installationsföreläsningen 1817 handlade om Europas världsvälde. Över äldre tiders bildningsväsen gjorde han ett flertal omfattande exposéer i olika sammanhang alltifrån ungdomsskrifterna och till de sista föreläsningarna, Den nyeuropeiska odlingens huvudskiften 1845. I de stora politiska artiklarna i Litteraturbladet berörde han förutom uppfostrans och författningarnas historia också den europeiska fattigvårdens och fångvårdens utveckling.

I den romantiska, akademiskt och aristokratiskt präglade Uppsalamiljö, där G på 1810- och 20-talen hade sitt dagliga umgänge, drevs han efterhand in i en alltmera medveten politisk konservatism. Samarbetet med landshövding Järta i 1825 års undervisningskommitté torde jämte riksdagsarbetet 1828—30 ha bidragit till att styrka honom i hans en gång intagna position, även sedan han börjat känna på sig att han inte längre seglade i medvind. Under en resa till Tyskland sommaren 1825 tycks han inte bara ha lagt märkte till en förändring i det litterära klimatet. Bland liberalt sinnade författare och vetenskapsmän fick han också ett personligt intryck av den ofrihet, som reaktionen medförde för de intellektuella.

Julirevolutionen gav en ny tankeställare, och även om G:s attityd mot de nya idéerna till en början var ironiskt avvisande, märker man, att hans kritik av dem så småningom förändrar karaktär och blir mera religiöst och moraliskt än politiskt motiverad. Han följer uppmärksamt de ledande engelska, tyska och franska tidskrifterna och tillägnar sig den konservativa kritiken av den liberala synen på människan och samhället. Han förebrår liberalismen, att den vill bygga sitt nya samhälle på egennyttan och avvisar dess krav på största möjliga frihet för den enskilde i enlighet med sin gamla grundsats, att politiska rättigheter måste motsvaras av lika stora skyldigheter.

Den dragning till mystik, som kom till synes i Thorildskriften liksom i G:s sista bidrag till 1819 års psalmbok, gör sig åter förnimbar både i hans personliga anteckningar och i tal och uppsatser från 1830-talets första hälft. Han lånar Thomas a Kempis, han fördjupar sig i Frans von Baader och i Friedrich Schlegels senare produktion, och han citerar, delvis efter dem, Fénelon och Augustinus, Heinrich Suso och Angelus Silesius. Just omkring 1830 tar han del av de Maistres ultrakonservativa idéer och ger uttryck åt föreställningar om en kristen gudsstat på jorden liknande dem som företräddes av de katolska franska traditionalisterna. Men udden riktas inte bara mot liberalismen med dess överskattning av de materiella förbättringarnas värde utan också mot den politiska reaktionens benägenhet att missbruka religionen till ett medel i den politiska maktkampen.

Denna misstro mot reaktionens avsikter var ingenting nytt i G:s åskådning. Den kan spåras tillbaka till hans föreläsningar 1815— 16, och i andra upplagan av 1817 års reformationstal (1821) hade han tillfogat en not om Heliga alliansen, där han uttryckligen varnar för att missbruka religionen i profana syftens tjänst. På trettiotalet återkommer alltså samma varning i olika sammanhang, en gång i direkt anknytning till liknande synpunkter i en föreläsning från 1815. Det är när G i Sv Folkets historia berättar om Johan III: s fåfänga försök att ena katoliker och protestanter, delvis genom att återinföra vissa romersk-katolska bruk i den sv gudstjänstritualen. En gammal sedvänja kan, menar G, ha sin rot i en god och riktig tanke, men har den en gång missbrukats i brottsliga syftens tjänst, så har den råkat i misskredit, kanske för alltid. Det är i detta sammanhang som han inskärper den enskildes ansvar med de ofta felciterade och missförstådda orden om det personliga i historien: »Om någonting är klart av historien, så är det detta: att det personliga i henne är viktigast. Hon är ej en följd av satser och sanningar, utan av vilja och handlingar: ej teoretisk, utan praktisk. Hon visar ingenting så tydligt, som att de bästa saker blivit fördärvade genom ett brottsligt bruk, för århundraden, för alltid; liksom ingenting är förundransvärdare i denna förstörelse än det godas outtömlighet, att alltid komma fram i nya, oväntade former».

När G under dessa år efterhand blir alltmera mottaglig för de liberala frihets- och jämlikhetskraven, så återkommer tanken på den enskildes ansvar som ett bärande moment i hans argumentering, endast med en ny accent. De många, de små i samhället, har samma rätt som de stora att ta och bära ett ansvar och samma rätt till respekt för sitt samvete. Motiveringen är alltjämt kristen: »Intet medborgarskap är för högt för den som är kallad att vara medborgare i Guds rike».

»Det finnes ingen enda människa som ej kan göra någonting bättre än alla de andra» är en annan känd formulering' av G:s liberala personlighetstanke. Den är hämtad ur Minnen (1834), ett arbete som från en sida sett är ett led i en självuppgörelse föranledd av nödvändigheten att ta ställning till biskopsförslaget i Karlstad. Även om, som Borelius och senast Toijer gjort troligt, det i sista hand var intriger i samband med valet, som kom G att dra sig tillbaka, så torde detta bara ha blivit tungan på vågen i en situation, som tvingat honom att även för egen del ställa frågan, vad han förmådde göra bättre än alla de andra. Att han i första hand var och borde vara historiker blev honom till sist klart enligt vad han själv uppgav som skäl till att han avböjde biskopsämbetet.

Det förefaller emellertid, som om ett motstånd skulle ha brutits ned inom G i och med att han lyckades skriva ifrån sig sina ungdomsminnen och genom avsägelsen göra sig oberoende av en konservativ kyrklig opinion. Efter 1835 framträder också allt talrikare tecken på att han står mera öppen än förut för liberala tankegångar, men det är fråga om en mycket personligt nyanserad liberalism, där gemenskapstanken snart skjuts i förgrunden mer än vad som var vanligt inom den samtida oppositionen. Som Hessler framhållit är det egentligen endast under en ganska kort period omkring själva »avfallet» 1838 som G omfattar en politisk åskådning i renodlat liberal anda.

Redan under sin konservativa period, omkring 1830, hade han visat intresse för saint-simonismens utopiska socialism, men då på grund av dess kritik mot liberalismens laissez-faire-attityd till sociala frågor. I Litteraturbladet 1838—40, som helt och hållet var G:s eget språkrör och där han först förkunnade och motiverade sitt avfall inför offentligheten, strävade han efter att utveckla en konsekvent liberalism, särskilt i fråga om näringsfriheten, som han ansåg vara en nödvändig förutsättning för att industrialismen skulle kunna utveckla sina inneboende möjligheter, Men allteftersom han fördjupade sig i det brännande fattigvårdsproblemet, återvände hans gamla betänkligheter mot en ohämmad individualism. Den ekonomiska friheten kunde inte i och för sig råda bot på nöden, om den inte bars upp av en ansvarsmedveten samhällsanda, besjälad av rättfärdighet och barmhärtighet. Inte utan farhågor iakttog han tendenser till missbruk av friheten i det nya kapitalistiska samhälle som höll på att växa fram, och han följde uppmärksamt de nya socialistiska rörelserna liksom arbetaroroligheterna och chartismen i England. Upprepade gånger återkommer han till den nya associationsanda, som gör sig gällande i samtiden och som har frigjorts just genom sprängningen av de gamla förstelnade yrkeskorporationerna. Med blicken sannolikt riktad på de förhållanden i USA, som han hade läst om i Tocquevilles skildring av demokratin i Amerika, yttrar han i en föreläsning 1844: »I industriellt och finansiellt, i litterärt och vetenskapligt, i moraliskt och religiöst hänseende visar sig denna nya associationsanda. Alla dessa bolag, sällskap, föreningar för egna och för allmänna ändamål, höra till tidens tecken. Det är den med arbetets rörlighet även rörligblivna korporationen, i vilken den nya statens anryekande hjälp-troppar börja bliva synliga» (Om vår tids inre samhällsförhållanden, Sami skr, 9, s 305).

Både i sitt försvar för liberalismen och i sin kritik av dess svagheter höll G fast vid sin övertygelse, att det nya samhället likaväl som det gamla måste bygga på kristen grund. Liksom senare Viktor Rydberg beklagade han, att socialisterna, som egentligen utgick från riktiga förutsättningar, när de krävde sammanhållning och organisation, ändå fattade sin princip för trångt, när de bortsåg från religionen som en positiv, genomlysande och uppbyggande faktor i samhällslivet. Det stod emellertid snart klart för G, att han inte kunde undgå en mycket personlig uppgörelse med den kritik hans kristna tro utsattes för just av företrädarna för en progressiv samhällsuppfattning — eller det absoluta rörelsepartiet, som han i en anteckning kallar den vänstra flygeln av hegelianismen.

Samtidigt som G började ge ut Litteraturbladet hade några av de mera frisinnade tyska hegelianerna startat sin egen tidskrift, Hallische Jahrbücher, och av G:s excerpter att döma var det där han först konfronterades med Ludwig Feuerbachs radikala angrepp mot kristendomen. Han insåg från början slagkraften i dennes argumentering och hade så mycket större skäl att ta den på allvar, som den laborerade med dialektiska tankegångar, nära besläktade med dem han själv hade byggt på i sin tidigare religionsfilosofi.

Det är karakteristiskt för G:s sätt att reagera, att han inte lägger i dagen någon religiös sårbarhet utan genast är beredd att erkänna det berättigade i att sätta trosfrågorna under debatt, förutsatt att det verkligen sker på allvar. »Är ej sanningen alltid ett pris för allvarlig forskning, och begynner ej varje sådan med att sätta sitt föremål i fråga?», yttrade han redan i sitt tal vid Sv bibelsällskapets sammankomst 1836 — ungefär samtidigt med att han i en anteckningsbok excerperar en recension av Strauss arbete Das Leben Jesu. Den lata tron och den lata otron är honom lika osympatiska, och när han angriper ljumheten kommer man, lika väl som när han betonar individens ansvar, att tänka på att det är under dessa år som Kierkegaard rustar sig till sitt frontalangrepp på kyrkans halvhjärtade kristendom. Men när G i en föreläsning 17 okt 1844 talar om den nya kristendomsfientligheten, som efterträtt den allmänt utbredda indifferentismen, så ser han däri närmast ett hoppfullt tecken — det är ur skärselden av denna förnekelse, som religionens nya kraft skall framgå. Formuleringen bär spår av den hegelska dialektiken, men man erinrar sig också att G var djupt förtrogen med den klassiska kristna mystik, som just i mörkret och t o m i förnekelsen ser ett genomgångsstadium till den kontemplativa gudsupplevelsen.

Han kan också följa Feuerbach ett långt stycke på väg, först och främst naturligtvis i dennes kritik av Hegels abstrakta filosoferande, som aldrig lyckas med sin uppgift att härleda den sinnliga verkligheten ur det absoluta förnuftet, därför att den hela tiden förutsätter vad den skulle bevisa, nämligen just det reella. Hela systemet blir därför, framhåller de bägge, bara en tankens monolog med sig själv, medan det enda kriteriet på vad som är verkligt är att söka i dialogen, dvs spänningen och gemenskapen mellan ett jag och ett du.

Det är i de filosofiska föreläsningarna om Människans historia, postumt utgivna av Sigurd Ribbing, som G under läsåret 1841 —42 anställer sin generaluppgörelse med hegelianismen. Här utvecklar han också närmare sin Jag-du-filosofi, som trots alla överensstämmelser till sist tar en helt annan riktning än Feuerbachs och mynnar ut i en kristen trosbekännelse. Det är dock knappast fråga om en i luthersk mening ortodox kristendom. Dess gudsuppfattning är övervägande immanent, trots jag-du-relationen mellan Gud och människan snarare immanent än transcendent, dess människosyn är idealistisk, och kriteriet på dess sanning ligger i efterföljelsen. Liksom tidigare framhäver G denna på ett sätt som för honom i närheten av en kristendomstyp, som på lutherskt språk brukar kallas gärningsfromhet, och han är medveten om det. Samtidigt bryter han i någon mån udden av moralismen genom den johanneiska Kristusmystik, som han hade låtit framskymta redan i Thorildskriften och som han nu utvecklar vidare — ofta med stor värme men ändå med en påfallande accentuering av evangelistens krav på efterföljelse i handling och på rättfärdighet i lagens mening: »så blifve vi i honom och han i oss, om vi vandre såsom han vandrade». Men man lägger märke till att evangeliets eskatologiska perspektiv förbyts till ett inomvärldsligt. Hos Johannes tycker han sig se en form av kristendom »som ännu ej blivit utvecklad, men som är profetisk och utgör typen för en kristendom, vilken står över både protestantism och katolicism».

Den långa livsåskådningskampen har satt spår även i G:s senare lyrik, som med åren får en alltmera subjektiv och omedelbar karaktär. Visserligen får man inte överdriva det nya i G:s poetiska utveckling från slutet av 1820-talet. Tonerna 1829 har länge betraktats som inledningen till en helt ny epok i hans diktning, karakteriserad av en stil, som skulle harmoniera med den poetiska realismens krav på enkelhet och konkretion. Nyare litteraturhistoriska och musikhistoriska forskningar har emellertid visat, att G:s musikaliska och poetiska utveckling i stort sett är kontinuerlig, även om produktiviteten växlar och han ständigt är beredd att assimilera nya erfarenheter. Alltifrån tidig ungdom har han satt ord till musik och musik till ord, ofta i improvisationer, om vilka det är omöjligt att säga, om musik eller text varit det primära. Detta gäller inte minst om hans mest fullödiga vokalkompositioner från 30-talet och början av 40-talet, i vilka ord och musik smält samman till en konstnärlig enhet. Här har man all anledning att ta på allvar Ingmar Bengtssons varning för att överskatta det improvisatoriska i G:s musik överhuvudtaget. Han sökte visserligen gärna avspänning och ro under fria fantasier vid klaveret, men han var också i stånd att »tänka i noter», och många av hans bästa kompositioner har en överskådlighet och schematik, som tyder på att de är i hög grad rationellt genomarbetade. Något av detsamma gäller också om texten. Visst finns det i hans 30-talslyrik en rad enkla improvisationer i en litet pratig, medvetet barnslig stil, som har karaktären av rena tillfällighetsalster för familjebruk, men de dikter som bäst motstått tidens nötning, såsom Tonerna, några vår-och aftonsånger från 1830-talet, På nyårsdagen 1838, Natthimmelen, Höstsädet, Juldagen 1840, karakteriseras mindre av konstlöshet än av koncentrerad pregnans i kompositionen och direkthet i uttrycket. Snarare har mystikens misstro mot orden som förmedlare av ett upplevelseinnehåll än efterromantikens förkärlek för det naturvuxna varit hans ledande princip i just dessa dikter.

Det är så mycket märkligare, att G i några av dessa ordknappa strofer lyckats pressa samman så mycket av sin inre erfarenhet, känslomässigt och intellektuellt. Om några av smådikterna från mitten av 30-talet framför allt återspeglar G:s oro inför stundande förändringar, åldrande och död, har han i stället i de centrallyriska sångerna från början av 40-talet lyckats finna klassiskt enkla formuleringar för den inre frid och klarsyn, som han under intensiva tankemödor hade arbetat sig fram till under för- beredelserna till sina religionsfilosofiska föreläsningar.

Författare

Elsa Norberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvudparten av G:s arkiv i diktms, föreläsn:anteckn:r, excerpter till Sv folkets hist, div excerpter o anteckn:r, brev till o från G i UUB. I Hamiltonska saml hos frih Kate Stiernstedt, Risberga, Knivsta, brev från o till G o hans anförvanter, diktms m m. Brev från G till bl a A v Hartmansdorff (84 st) i RA. Brev från G till tryckerifirman N M Lindh (72 st) samt ms o strödda brev till o från G i KB. Brev från G bl a i SA, VHAA, GUB o LUB (till Tegnér). Jfr f ö msförteckningar hos Henningsson o Norberg. Musikautografer av G i UUB, MAB o i Geijerska släktfören:s arkiv på Ransäter.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Akad avh se Marklin, 1: 1, s 30, 75, 86 f, och 2: 1, s 42—45. Akad program se Meyer. — Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Skrift, som vunnit stora priset i Svenska academien 1803 (SAH ifrån år 1796, 3, Sthlm 1807, s 151—200). — Om falsk och sann upplysning, med afse-ende på religionen. En liten populär skrift ur det nittonde århundradet af En lekman. Sthlm 1811. 75 s. [Anon.] — Om rätta förhållandet mellan religion och moralitet. Anmärkningar i anledning af anmärkningarne mot andra häftet af Iduna; derjämte en not för Journalen för litteraturen och theatern. Upsala 1812. 52 s. [Anon.] — Försök till psalmer. Upsala 1812. 45 s. —• Svar på Svenska akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran, dragas af deras inbillnings-gåfva m. m.? (SAH... 5, 1813, s 263—344). — Tal vid jubelfesten år 1817. Hållet vid Kongl. academien i Upsala. Upsala 1818. 4:o. 34 s. (Även i Orationes panegyricae ... 1817, Up-salia; 1818.) 2. uppl 1821, 46 s. — Ord till musiken vid de akademiska högtidligheterna i anledning af Hans Maj:t konung Carl XIV Johans kröning, Upsala 1818. (4) s. — Tal i anledning af H. K. H. kronprinsens antagande af högsta styrelsen öfver Upsala academi ... d. 11 juni 1818. Upsala [1818]. 19 s. — Ord till konung Carl XII:s marsch vid Narva afsungne... d. 30 novemb. 1818. Upsala 1818. 1 notbl, (2) s. ¦— Feodalism och re-publicanism. Ett bidrag till samhällsförfattningens historia [ej avsl] (Svea, h 1, 1818, Upsala, s 93—196, h 2, 1819, s 189—291; ny uppl: h 1, 1824, s 116—218; en forts tr i Sami 1908, s 64—82). — Thorild. Tillika en philosophisk eller ophi-losophisk bekännelse. D 1*. Upsala 1820. IV, 122 s. — [Anförande och påminnelser] (Rättegångshandlingar i tryckfrihetsmålet emellan stads-fiskalen Ekström och professor E. G. Geijer, Upsala 1821, s 7—25, 51—65). — Nytt Ett och annat i anledning af frågan om academiska jurisdictionen. Upsala 1823. 234 s. [Anon.] — Svea rikes häfder. Dl*. Upsala 1825. 605 s, 4 tab. — Åminnelse-tal öfver . . . friherre Malte Ramel, hållet vid inträdet i Svenska akademien, den 25 jan. 1826. Sthlm 1826. 27 s. (Även i SAH 12, 1829, s 1—20.) — Företal ([E Sjöberg,] Samlade dikter af Vitalis, Sthlm 1828, s III—XV; omtr i dess nya uppl i: Utmärkta och klassiska arb af sv förf, d 7, 1837, Miniatur bibliothek, Sv klassiker, h 1—4, 1850, Skillings-bibliothek af sv klassikerna, h 1, 1853, samt i dens, Sami skrifter, 1873). — Anförande [1829] (Åsigter i fråga om national-representationens förbättring, yttrade inom constitutions-utskottet. . ., Sthlm 1829, s 11—19). — Några anmärkningar om uppfostran och undervisning, med afseende på de yrkade förändringarna i allmänna läroverket. Sthlm 1829. 50 s. — Några betraktelser öfver den store Gustaf Adolphs tidehvarf. Inträdes-tal... 24 ja-nuarii 1826 (VHAAH 13, Sthlm 1830, s 115 —135). — Sverige vid slutet af hedniska tiden (Svea, 13, 1831, s 236—317). — [Inbjudningstal.] Upsala 1832. 4:o. 10 s. (Tal i anledning af svenska kyrkans tusenåriga jubelfest.. . 1830 vid Kongl academien i Upsala [:1].) — Lefvernes-beskrifning öfver hans excellens hr grefve Cl. Fleming. Uppläst . . . d. 29 maj 1832. Sthlm 1832. 18 s. (Även i VHAAH 15, 1839, s 371—391.) — Tal vid jubelfesten till den store Gustaf Adolfs minne den 6 november 1832 i Upsala. Upsala 1832. 64 s. 2. uppl 1833. — Svenska folkets historia. D 1—3*. Örebro 1832—36. 348, 392, 482 s. [Ny uppl] Sthlm 1876, 256, 276, 337 s [=Saml skrifter, Godtköpsuppl, bd 5 och halva bd 6 med eget titelbl]. [Senare uppl:] Malmö 1928, 336, 373, 391, 258 s (jämnt fördelade på 4 bd), 1929; 1950—51, d 1—8, varje del omkr 156 s, många senare tryckn. — Minnen. Utdrag ur bref och dagböcker. D 1*. Upsala 1834. 204 s. 2. uppl s å. [Senare utg:] Sthlm 1928, XII, 215 s (Sv förf i urval för skolan utg av H Alving o G Lindblad, 12), [jämte:] Minnestal öfver Esaias Tegnér (S Ödmann, Hågkomster . . ., E G Geijer, Minnen . . ., inl o komment av M v Plåten, Sthlm 1962, s 101—231), [jämte också:] Personalier öfver Bengt Gustaf Geijer. Utg o försedd med inl af F Böök, Sthlm 1915, IV, 349 s, 1929, 236 s (Memoarer och resor). —¦ Skaldestycken. Upsala 1835. IV, 175, (7) s. Nya [tillökade] uppl: Sthlm 1869, 213 s, 1878, 1882, 1896, 1909. — Tal hållet vid Svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst på Stora börs-salen i Stockholm den 29 mars 1836. Sthlm 1836. 15 s. (Sv bibel-sällskapets tjugondeförsta årsberättelse .. .) — Program och tal vid magister-promo-tionen i Upsala d. 16 juni 1836. Sthlm 1836. 40 s. — [Direktörstal] (SAH 16, 1836, s 51 f). — Om Marcus Tullius Cicero. Tal vid akademiska rektoratets nedläggande d. 13 december 1836. Upsala 1837. 27 s. — Den blå boken. Strödda anteckningar. Örebro 1837. 86 s. — Verser, att afsjunga på en musikalisk soirée för de nödlidande i Värmlands finsko- gar. Sthlm 1838. (4) s. [Annan uppl:] Sång. Säljes till förmån för... Lund 1838. (4) s. —• Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personerna under tiden från konung Carl XII:s död till konung Gustaf III:s äntrade af regeringen. (SAH 18, 1838, 381 s; även separat.) 2. uppl 1839, 3. uppl Sthlm 1873, 311 s. — Den siste kämpen. Declamatorium med chörer. Linköping 1839. 8 s. — The poor laws and their bearing on society. A series of political and historical essays. Sthlm 1840. 184 s. [Ur Litteratur-bladet 1839.] — Representations-frågan. Art 1— 3. Sthlm 1840. 20, 24, 24 s. (Bihang till Litteratur-bladet 1840, h 1—3.) — Minnes-tal öfver erke-biskopen m. m. herr d:r J. O. Wal-lin vid Svenska sjömanna-sällskapets allmänna sammankomst den 26 april 1840. Sthlm 1840. 14 s. — [Direktörstal] (SAH 19, 1841, s 1—5, 26 ff, 134—136). — Företal (H Mar-tineau, Byarne och staden. Tvänne noveller, Sthlm 1841, s III—XX). — Valda smärre skrifter. D 1—2. Sthlm 1842. 474, 359 s. — Om de af konung Gustaf III efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper. (Underdånig berättelse.) [anon] (Frey, tidskr för vetensk och konst, 1842, Upsala, s 415—426). — Recension [av A Oldberg, Hemskolan, Sthlm 1842]. Upsala 1843. 4:o. (4) s. [Undert] (Bihang till Correspondenten den 18 februari 1843.) — Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper, öfversikt, utdrag och jemnförelse. D 1—3: afd 1—2. Upsala 1843 —45. IV, 239, 238, 165, 209 s. — Det europeiska samhällets begynnelser. En inbjudningsskrift. . . Upsala 1844. 4:o. 18 s. — Justa parentalia patris patriae augustissimo principi Garolo XIV Johanni. . . nomine Aca-demiae Upsaliensis. Upsaliae 1844. 4:o 11 s. —• Personalier, uppläste vid högstsalig Hans Majestät konung Carl XIV Johans begraf-ning i Riddarholms kyrkan den 26 april 1844. Sthlm 1844. 4:o. 22 s. [Anon.] [Andra uppl så:] Sthlm, 32 s (även = Sv författningssaml 1844: 16), Gefle, 15 s, Ekesjö, 43 s, Jönköping, 30 s, Sundsvall, 42 s, . . . samt ord till sorg-musiken . . . [av C W Bottiger], Vester-vik, 60 s. Tysk uppl: Carl XIV Johann . . ., Leipzig (tr Sthlm) 1844, 54 s. — Om vår tids inre samhällsförhållanden i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Upsala föredragna historiska kurs. Sthlm 1845. 140 s. Tysk uppl: Ueber die inneren gesellschaftlichen Verhält-nisse . . ., Sthlm 1845, 148 s. [Ny sv uppl]. . . med förord af S. J. Boethius, 1903, VII, 121 s. — Den lille kolar-gossen (Svenska skaldestycken för ungdom . . . utg af W[endela Heb-be] med 1 musikbilaga, Sthlm 1845, s 64 f). — Arbetarens visa [sign] (ibid, musikbil). —¦ Svar till professor Fryxeil. Sthlm 1846. 104 s. 2. uppl så. — Minnes-tal öfver Esaias Tegnér (Minnesfest öfver E T firad af Litteratur--sällskapet i Stockholm den 15 december 1846, Sthlm 1847, s 5—19). — Tal (SAH 22, 1847, s 1—8, 199—208). — Minne af fält-marskalken, grefve Otto Wilhelm Königs-mark (ibid, s 387—405). — Också ett ord öfver tidens religiösa fråga. Sthlm 1847. 67 s. — Recension öfver Svenska fornsånger m. m. utg af A. I. Arvidsson (A A Afzelius, Afsked af svenska folksharpan, Sthlm 1848, s I— VII). — Samlade skrifter. Afd 1, bd 1—8, 2, bd 1—5. Sthlm 1849—55. LIV, 349, 322, 425, 412, 424, IV, 535, III, 406, II, 559 s, 459, 343, 393, 472, 269 s. 2. uppl 1869—70, 328, 380 s. [Godtköpsuppl], bd 1—8 och Supplement, bd 1—2, 1873—82, LXXI, 320, 467, 594, 332, 256 + 276, 337 + 202, 496, 712 s, 569, 258 + 128 s. — Tal (SAH 23, 1850, s 1—6). — Äreminne öfver Georg Stjernhjelm. Uppläst i Svenska akademien d. 20 dec. 1840 (ibid, s 151— 171). — Af handlingar om undervisningsväsendet. [Omsl.] Sthlm 1851. 412 s. [= Sami skrifter 1: 4 med ny omslagstit.] — Föreläsningar öfver menniskans historia. Efter det muntliga föredraget uppteckn, red och utg af S Ribbing. Sthlm 1856. XIII, 341 s. — Wi-kingen. Aus dem Schwedischen des I. [!] G. Geijer, iibers von W. Kahleis. Sthlm 1856. (6) s. — Der kleine Köhlerknabe. Aus dem Schwedischen . . . Sthlm 1856. 4 s. — Valda sånger. Sthlm 1870. 104 s. (Svensk folkläsning, utg af A Hazelius, 1.) 2. uppl 1908. —¦ Valda skrifter. Utg med förkl till läroverkens tjänst af E Hildebrand. Sthlm 1898. V, 165 s. —• Ur Geijers brefväxling, familjebref . . . utg af H Schuck. Sthlm 1903. XX, 226 s. (Svenska memoarer och bref, 7.) [2. uppl:] Geijers ungdomsbrev..., 2. tillök uppl 1920, XX, 337 s. — Anmärkningar under en resa i England 1809—10 [utg av A Blanck] (Samlaren 28, 1907, s 38—111). — Nyfunna skrifter. Publ med inl av J Landquist (Vår tid, årsbok utg av Samfundet De nio, 6, 1921, Sthlm, s 10—60). — Dikter. Sthlm 1922. 144 s. 2. uppl 1926. — Samlade skrifter. Ny ökad uppl ordnad i tidsföljd, genoms av J Landquist. D 1—13. Sthlm 1923—31. 486, 627, 629, 650, 567, 429, 498, 610, 462, 424, 434, XXXII, 495, XV, 772 s. [D 12 även sep: E G G:s brev till hans hustru 1808—1846, 1923.] — [Rec och artiklar i läroverksfrågan ur Litteratur-bladet] (Årsböcker i sv under-visningshist, 20: Tidiga enhetsskoletankar, [2,] Lund 1927, s 59—127). — Ett Geijer-brev 1839 (HT 55, 1935, s 54—57). — Ur Erik Gustaf Geijers historiska föreläsningar. Ett urval utg av A Blanck. Uppsala 1947. 126 s. (UUÅ 1947:2; även i Inbjudan till... hundraårsminnet av E G G:s död, Upps 1947.) — Nyårsnatten . . . ånyo utg till hundraårsminnet av hans död [av R Steffen]. Visby (tr Lund) 1947. (10) s. — Den levande Geijer. Ett prosaurval belysande den andliga linjen i G:s författarskap red av A Kjellén. Sthlm (tr Upps) 1947. 351 s. — Urval ur hans skrifter och brev av G Hedin. Lund (tr Malmö) 1948. 48 s. (Skrifter utg av Modersmålslärarnas förening, 72.) — [Prosa.] Sthlm 1951. 364 s. (Den svenska prosan i urval av Ö Lindberger och N Sylvan.) — Geijers föreläsningar över Karl XI :s historia, utg med inl av B Henningsson. Uppsala 1955. 164 s. (Skrifter utg av Geijersamfundet: Gei-jerstudier, 2.) — Minnen... [m m], Sthlm 1958. 349 s. (Svalans svenska klassiker.) Nya tr 1962, 1964. — [Dikter] (Tre kortdiktens klassiker. Geijer, Almquist, Runeberg. I urval av L Englund, Sthlm 1959, s 13—31). — Ur Erik Gustaf Geijers liv. Skildringar och brev, de flesta opubl. För Geijersamfundet sammanställda av W. Gordon Stiernstedt. 1— 2. Sthlm (1: tr Malmö) 1963—64. 236, 234 s. [Geijersamfundets skriftserie, 4—5.] — Valda dikter. Sthlm (tr Växjö) 1964. 222 s. — Dikter m m i: Iduna, en skrift för den nordiska fornålderns älskare, h 1—11, 1811 —24, 1845, Sthlm (reg i h 11, s 101 f); Poetisk kalender, utg af Atterbom, 3—9, 1814 —20, Upsala; Litteratur-bladet, 1838—39, Sthlm; bidr äv i Sv litteratur-tidning och Sv litteratur-föreningens tidn. — Åtskilliga samtida övers utöver de ovan nämnda se Linn-ström, 1, s 465—468. — Betr G:s musikaliska produktion se t ex Sohlmans musiklexikon, 2, 1952, sp 515, eller T Norlind, EGG som musiker, Sthlm 1919, s 262—275.

Utgivit: Svenska folk-visor från forntiden, saml och utg. D 1—3. Sthlm 1814—16. LXVIII, 249, 304 s, 28 notsidor, 254 s, 30 nots. (Tills med A A Afzelius.) [R 1:] 2. uppl 1846, XXXII, 248 s, 60 nots. Ny, betydl tillök uppl utg af R. Bergström och L. Höijer, 1—3, 1880, XXXII, 536, XVI, 447, XVI, 216 s. [Senare uppl:] . . . utg: J Sahlgren, 1— 4, Upps [& Sthlm, tr Malmö] 1957—60, fol, 307, 307, 320, 410 s. — T Thorild, Samlade skrifter. D 1—4. Upsala 1819—35. 207, 348, 475, 272 s. — Scriptores rerum Svecicarum medii aevi. T 2. Upsalia; 1828. Fol. 412, 175 s. (Tills med J H Schröder.) — Litteratur-bladet 1838—39. Sthlm. 248, 258 s. — Bihang till Litteratur-bladet. H 1—3. Sthlm 1840. 20, 24, 24 s.

Översatt: [W] Shakspeare, Macbeth, Upsala 1813, 106 s.

Källor och litteratur

Källor o litt (jfr även bibliografiska sammanställer i Ny ill sv litt:hist, 3, s 580 ff, 584—593, i Sv littrhist bibliografi 1900—35, tr 1939—50, i Saml:s årsbibliografier o i G:studier, 1, av B Redell med anledn av 100-årsminnet av G:s död): I Bengtsson, Tonsättaren G (G:studier, 3, 1958); A Blanck, G i England (1914); dens, G:s götiska diktn (1918); H Borelius, EGG åren före »affallet» (1909); S Cederblad, G o Götiska förb (Sami 1955); dens, G:s polit ungdomsutveckl (ibid); G:studier, 1 (Skrifter utg av G:samf, 1951); B Henningsson, G som historiker (1961) o där anf litt; C A Hessler, G som politiker, 1—2 (1937, 47); J Landquist, EGG (1924); dens, G (1954; litt:fört s 300 f); Minne av E G G, ed S A Hollan-der (1869); E Norberg, G:s väg från romantik till realism (1944) o där anf litt; D Toi-jer, Tegnér, G, Agardh o biskopsvalen i Karlstad 1834 (Nationen o hembygden, utg av Värml :s nation i Uppsala, 7, 1956); S Walin, G o musiken (G:studier, 3, 1958).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Gustaf Geijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12976, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa Norberg), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12976
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Gustaf Geijer, urn:sbl:12976, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa Norberg), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se