Meriter

Gilljam, Gustaf Fredrik, f 22 juli 1832 i Ärentuna (Upps), d 17 jan 1908 i Sthlm (Jak). Föräldrar: prosten o kh Carl Jakob G o Christina Lovisa Åsbrink. Studentex vid UU 11 juni 49, FK 13 dec 56, disp pro gradu 21 maj 57, mag (= FD) 5 juni 57, doc i grekiska litteraturen 59–63, allt i Uppsala, lektor vid h elementarlärov i Gävle 30 maj 63—30 april 82 (tilltr ej), rektor vid h elementarlärov i Hudiksvall 5 juni (tilltr 1 juli) 63–30 april 72, vid Sthlms gymn 2 juni 71 (tilltr 1 maj 72)–30 juni 80, led av AK 79–81, rektor vid h latinlärov på Norrmalm 12 mars (tilltr 1 juli) 80–30 juni 83, lektor i latin o grekiska där 12 aug 81–20 juni 98 (uppehöll lektoratet 84–91), led av FK 87–96, statsråd o chef för ED 6 nov 91–22 juni 98, univ:kansler 21 okt 98–25 nov 04; led av FK 03–07. – HedLVVS 93, HedLFS 95, HedLVS 98, HedLVHAA 99, LVA 01, RoKKMO 04.

G 10 juni 65 i Sthlm (Klara) m Helena Aurora Forssberg, f 13 nov 46 i Gävle, d 3 febr 29 i Sthlm (Jak), dtr till grosshandl Per Johan F o Carolina Lovisa Åsbrink.

Biografi

Från början av 1840-talet hade Gustaf G i många år sitt hem i Ekeby i n Uppland, där hans far blivit kyrkoherde, inte långt från de trakter, där hans vallonska förfäder i flera generationer verkat som brukssmeder. Redan under skoltiden i Uppsala framträdde han, tidigt nära förbunden med G R Nyblom, som ett samlande namn i kamratkretsen och tillhörde de ledande i »rektoristrepubliken», en sammanslutning av elever vid katedralskolan, vilka entusiasmerats av 1848 års revolutionsidéer. Vid universitetet läste han främst klassiska språk, och studierna ledde till en docentur i grekiska litteraturen. Som förste kurator i Upplands nation under senare hälften av 1850- och början av 1860-talet spelade han en framträdande roll i studentlivet. Från hans kuratel daterade sig, säger Nyblom, nationens nya blomstring, överliggare och »toddygubbar» försvann, och man började syssla med allvarliga ting, hålla föredrag och anordna disputationer. G:s ordnande och styrande hand märktes tidigt; de magistrala egenskaperna, vilande på ett starkt ansvarsmedvetande och en djupt grundad idealistisk livsåskådning, avtecknade sig tydligt och förebådade den egentliga livsgärningen.

G förordnades till rektor vid Hudiksvalls läroverk, om vars då pågående utveckling till fullständigt högre elementarläroverk han gjorde sig högt förtjänt under ett nioårigt rektorat. Kallad till rektor vid Sthlms gymnasium ledde G därefter denna läroanstalts öden under det sista skedet av dess tillvaro. Då högre latinläroverket på Norrmalm bildades genom att den ena av det gamla gymnasiets avdelningar, förlagd till Riddarholmen, sammanslogs med Klara lägre elementarläroverk, blev G det nya läroverkets förste rektor. För tillkomsten av den ståtliga, av H Zettervall skapade skolbyggnaden med sin fasad mot Drottninggatan, invigd 1880, var G livligt verksam. Fast och bestämd, rättvis och human verkade G som rektor i en vänlig och patriarkalisk anda. Över hans väsen vilade ett orubbligt lugn och en stor värdighet – att han någonsin skulle förivra sig syntes hans omgivning som en orimlig tanke. En viss torrhet och brist på temperament tyckes ha utmärkt honom, »hela hans väsen förrådde den typiske pedagogen, för att inte säga skolmästaren» (A Nordfelt).

Vid sidan av sin tjänst hade G också varit kommunalt och politiskt verksam, som stadsfullmäktig i Hudiksvall och Sthlm och som huvudstadens representant i AK. Den hårda arbetsinsatsen hade emellertid givit G:s hälsa en svår knäck, och han tog sig ett »sabbatsår», 1883–84, tillbringat i den klassiska södern och vid franska medelhavskusten. Som lärare var G mer än undervisare, säger en av hans lärjungar, B Wedberg, han var »en faderlig uppfostrare . . . han kände sig ansvarig både för vårt uppförande i skolan och för vår sedliga hållning ute i livet».

G invaldes 1887 av Gävleborgs läns landsting i FK och efterträdde – själv protektionist – den ivrige frihandlaren F F Carlson. Under riksdagarna 1888–91 satt han i konstitutionsutskottet. Att han tidigt vann en framskjuten politisk position belyses i viss mån därav att Oscar II redan vid bildandet av Bildts ministär önskade få honom till ecklesiastikminister. Denna post ansågs emellertid då böra förbehållas G Wennerberg. 1889 erbjöds G en konsultativ statsrådspost i Åkerhielms ministär men avböjde erbjudandet.

G:s tid som ecklesiastikminister 1891–98 i E G Boströms första ministär blev inte egentligen lycklig eller framgångsrik. Det var i stort sett en stillaståendets tid, då inga initiativ av större betydelse togs inom ED:s område och intet allvarligt försök gjordes att lösa de brännande frågor, som stod på dagordningen. Helt saknades dock inte positiva insatser. Till dem hörde 1892 års instruktion för folkskolinspektörerna, 1893 års cirkulär om prästedens ersättande med prästlöfte, 1894 års påbud om ny kyrkohandbok, 1896 års lag om blindundervisningen och stadga för läroanstalter för blinda samt 1897 års förnyade stadga angående folkundervisningen. Betydelsefulla var också G:s möten med folkskolinspektörerna 1894 och med läroverksrektorerna 1895.

Motgångar och nederlag kännetecknade i stort sett G:s statsrådstid, inte minst på det kyrkliga området. Riksdagen 1893 hade antagit ett av G framlagt förslag till ändring av kyrkolagen. G avsåg härmed endast att på viss punkt åstadkomma överensstämmelse mellan denna lag och regeringsformen. Vid 1893 års kyrkomöte gjordes från vissa håll gällande, att den föreslagna ändringen i själva verket innebar en sakfråga om kyrkans bekännelse, vilket åstadkom en väldig strid, som slutade med seger för en reservation mot regeringsförslaget. Genom ett på G:s föredragning 1896 utfärdat k cirkulär angående formen för antecknande i kyrkobok av s k lekmannadop hade G tagit ställning i en fråga, som för honom tedde sig som en formuleringsfråga men som snart visade sig innebära en ömtålig och upprörd kontrovers mellan kyrklig och frikyrklig åskådning. Cirkuläret kom att vålla en oerhörd uppståndelse, motsättningarna tillspetsades allt mer, G ansågs ha gått de frikyrkligas ärenden, och genom en petition med väldig anslutning gav man från prästerligt håll uttryck åt sitt missnöje. I denna s k dopstrid, där t o m G:s avgång krävdes, måste G slutligen slå till reträtt, och cirkuläret fick omformuleras. Inte heller med sitt förslag till omorganisation av stiftsstyrelserna 1893 eller med den planerade delningen av Härnösands stift 1898 vann G framgång.

Förhoppningarna att G skulle taga sig an och söka lösa den brännande frågan om läroverkens omorganisation och de klassiska språkens ställning i detta sammanhang blev helt gäckade. Det berodde till stor del på G:s strängt konservativa inställning på avgörande punkter. I de klassiska studierna, i kunskapen om antiken såg han den humanistiska bildningens och därmed all bildnings oersättliga bålverk. Med skärpa, klarhet och stor formell talang förde han detta bildningsideals talan och förkunnade dess värde. Liksom hela den äldre skolan såg han i denna undervisning främst ett viktigt formellt bildningsmedel. Denna G:s syn på klassicitetens betydelse kom naturligtvis att prägla hans skolpolitiska program och blev bestämmande för vad han på skolans område gjorde eller underlät som ecklesiastikminister. Han hade att möta mycket vanskliga villkor. En för läroverken ytterst viktig angelägenhet var en genomgripande lönereglering för dess lärarkår. Men som villkor för sin medverkan till en sådan nödvändig reform ställde det mäktiga lantmannapartiet, att »latinherraväldet» skulle brytas, latinet skulle bort från lågstadiet. Samtidigt ryckte folkundervisningens representanter fram med sina krav på en reformerad skola med medborgerlig bildning och »folkskolan som bottenskola». Orubblig och konsekvent motsatte sig G dessa reformer men nödgades till åtskilliga kompromissartade eftergifter – praktiska avslutningskurser på mellanstadiet, ökat utrymme för reala ämnen på gymnasiet och omläggning (1895) av det skriftliga latinprovet i mogenhetsexamen till att innebära översättning från latin till svenska. Trots detta lyckades han inte genomföra den efterlängtade löneregleringen, och när hans sista medlande förslag i läroverksfrågan föll – det gällde inskränkning av antalet latinläroverk utan att ett visst minimiantal årskurser i latin underskreds – drog sig »ecklesiastikmagistern» ur striden, dock med oförminskat personligt anseende, »en de klart uttryckta klara tankarnas man», som S A Hedin, hans kanske främste politiske motståndare, betecknat honom.

G:s politiska bana var emellertid inte därmed helt avslutad. Sitt förstakammarmandat hade G visserligen förlorat redan 1896, då han inte blev omvald, men av Uppsala läns landsting insattes han ånyo i FK fr o m 1903 och tillhörde kammaren  to m 1907. Han satt därunder i talmanskonferensen 1904–07. Någon politisk roll spelade han inte längre. Som lekmannaombud tillhörde G 1903 års kyrkomöte och var därvid ordförande i kyrkolagsutskottet.

Någon tid efter sin avgång från statsrådsämbetet blev G i okt 1898 kansler för rikets universitet – den förste ofrälse på denna post – sedan den först valde E G Boström avsagt sig uppdraget. Även om G:s kansleriat väl inte lämnat mera märkbara spår, vitsordas hans stora intresse och plikttrohet. Belysande för G:s rättskänsla och moraliska mod var att han lät saklighet och objektivitet fälla utslaget, då han tillstyrkte K Wicksells utnämning till professor med bortseende från att dennes förkunnelse i religiösa och sociala frågor för honom måste ha förefallit ytterst anstötlig.

Författare

Einar Sprinchorn

Arkivuppgifter

Strödda brev i KB och UUB till skilda adressater.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se A Josephson, Avhandlingar ock program, utg vid sv ock finska akad ock skolor..., Upsala 1891–95, s 78. Dessutom: Utkast till svensk satslära för elementar-läroverkets nedre klasser. Hudiksvall 1868. 18 s. [Anon.] – Medv i Pedagogisk, tidskrift.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 5 juni 1863, nr 7, 2 juni 1871, nr 18, 21 okt 1898, nr 1, RA; Direktionens över Sthlms stads undervisn:verk prot o handl:r, SSA. – G Billing, Anteckn:r från riksdagar o kyrkomöten 1893–1906 (1928); K Broms, Fridtjuv Bergs pedagogik (ASU 112, 1964); C Burman, Minnen (1904); I Carlsson, Uplands nation 1800—1914 (1915); S G Dahl, Lärovärks-matr. . . 1897–1899 (1900); T Gårdlund, Knut Wicksell (1956); H Hamilton, Hågkomster (1928); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); G G Laurin, Minnen, 1–2 (1929–30); T Mazer, Mina vandringsminnen (Hågk o livsintr, 6, 1925); A Nordfelt, Läroverksminnen (ÅSU 67, 1943); N latin... 1880–1930 (1930); C R Ny- blom, En sjuttioårings minnen (1908); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); E Rodhe, Sv kyrkan omkr sekelskiftet (1930); P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867–1911 (1954); A Sörensen, Det sv folkundervisningsväsendet 1860–1900 (Sv folkskolans hist, 3, 1942); K Tarschys, »Sv språket o litteraturen» (1955); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); Upsala hm, 1–3 (1842–45), N F 4: 1 (1893); Årsber:r för h elementarlärov i Hudiksvall, Sthlms gymnasium, h latinlärov på Norrmalm i Sthlm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf F Gilljam, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar Sprinchorn), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13071
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf F Gilljam, urn:sbl:13071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar Sprinchorn), hämtad 2024-04-24.