Georg Heinrich Goertz, von

Född:1668
Död:1719-02-19 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Holsteinskt Etatsråd


Band 17 (1967-1969), sida 168.

Meriter

von Goertz, Georg Heinrich, friherre von Schlitz, f 1668, avrättad 19 febr 1719 i Sthlm, begr i Schlitz, Oberhessen. Föräldrar: kaptenen Philipp Friedrich v G o Anna Juliane Elisabeth v Minnigerode. Inskr vid univ i Jena 17 mars 93, kammarherre hos hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp 98, etatsråd, geheimeråd o chef för hertigdömets finansförvaltning o led av holsteinska regeringen 02, ledare av den holsteinska politiken 03, Holstein-Gottorps diplomatiska ombud hos Karl XII från 15, ledare av den sv statshushållningen o diplomatin 16–18.

G 05 med grev Christine Magdalene Reventlow, f omkr 82, d 27 juni 13, förut g m geheimerådet Cai Rantzau till Neuhaus (d 04), dtr till holsteinska geheimekonferensrådet Detlev R o Dorothea v Ahlefeldt.

Biografi

G tillhörde en gammal tysk adelssläkt, som sedan medeltiden innehaft godset Schlitz vid floden Fulda. Släkten antog på 1300-talet namnet von G och upphöjdes 1677 i riksfriherrligt stånd. G:s tidigare levnad är föga känd. Tydligen fick han en vårdad uppfostran, som avslutades med några års universitetsstudier. Hans beläsenhet i tidens filosofi är lika påtaglig som hans solida språkkunskaper. Han behärskade franska språket fullständigt både i tal och skrift och rörde sig otvunget med latinet. Hans bevarade skriftliga kvarlåtenskap, som bl a rymmer otaliga koncept till brev, promemorior och betänkanden i skilda materier, röjer en mindre vanlig fallenhet för språkets uttrycksmöjligheter och en formuleringskonst av mycket hög standard. Hans muntliga framställning ägde enligt samtidens uppfattning en övertygelsens kraft, som sällan förfelade sin verkan. Med en snabb och rörlig intelligens och en rikedom på uppslag förenade han en fullständig obundenhet av gängse moralbegrepp i det politiska spelet. I det diplomatiska umgänget blev han genom sin överlägsna tekniska skicklighet en ytterst farlig motståndare. Hans med åren tilltagande benägenhet för dubbelspel blev dock i längden förödande för hans prestige – ingen vågade till slut lita på hans ord.

G:s karriär började inom hovtjänsten, där han 1698 antogs som kammarherre hos hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Han kom härigenom tidigt i förbindelse med Sverige. Sålunda befann han sig i hertigens följe, då denne s å reste till Sthlm för att förmäla sig med prinsessan Hedvig Sofia, Karl XII:s syster. På sommaren 1701, kort efter slaget vid Düna, infann sig hertigen och hans »hovstat» med G som »marskalk» i det sv högkvarteret. Under ett år framåt befann sig G i omedelbar daglig närhet till Karl XII, umgicks med hans omgivning – var placerad vid ett av de »förnämare borden» vid måltiderna – och sammanträffade med de ledande männen kring den sv konungen, Piper, Rehnskiöld, Stenbock och Horn, omständigheter som inte saknade betydelse för framtiden. Sedan hertigen i det inledande skedet av slaget vid Kliszow 9 juli 1702 dödligt sårats, kom det på G:s lott att transportera »salig hertigens lik» tillbaka till Holstein-Gottorp.

Omedelbart efter uppdragets fullgörande skyndade G till Sthlm för att göra hertiginnan Hedvig Sofia sin uppvaktning och söka utbyta hovtjänsten mot en mera inflytelserik post inom hertigdömets förvaltning. Han lyckades snabbt bibringa hertiginnan en förmånlig uppfattning om sin lojalitet. I förhoppning att i G erhålla en pålitlig bevakare av sina intressen utnämnde hertiginnan honom till geheimeråd med placering i den regeringsdelegation, som tillsatts i hertigdömet under ledning av den döde hertigens broder, Christian August. Själv stannade Hedvig Sofia med sin späde son kvar i Sthlm och förbehöll sig avgörandet i alla mera betydande regeringsärenden.

Det nya geheimerådet förvärvade sig mycket raskt ett starkt personligt inflytande över »administratorn», den välmenande men svage Christian August. Han fick hand om hertigdömets finanser, som han snabbt och hårdhänt sanerade, visande prov på såväl organisatorisk begåvning som en påtaglig förmåga att finna nya skatteobjekt. Men G hade vida längre gående ambitioner än att bringa reda i hertigdömets illa skötta ekonomi. Han ville bli Holstein-Gottorps ledande man och framför allt dirigera dess utrikespolitik. Ett hinder för hans planer utgjorde presidenten i administratorns regeringskonselj, Magnus v Wedderkop, en trogen anhängare av den traditionella svenskorienterade holsteinska politiken. Att tränga denne åt sidan blev G:s första uppgift. Givetvis var G inte beredd på ett systemskifte omedelbart. Sverige stod 1707 ännu på höjden av sin maktutveckling och gjorde sig redo att ta det avgörande språnget mot sin enda återstående fiende – Ryssland. Men om angreppet misslyckades, kunde den nordiska ligan mot Sverige återuppstå och Holstein-Gottorp utan effektiv sv hjälp utlämnas till Danmarks hämnd. Man borde därför, menade G, inte binda sig alltför hårt till Sverige utan anpassa sig efter konjunkturerna. Så länge Sverige hade övertaget, borde man pressa Danmark till eftergifter. Vände sig vinden, finge man söka komma på god fot med Danmark. Det var onekligen ett farligt spel. Det fordrade en i hög grad rörlig diplomati, kallblodighet och djärva kast. Han lyckades så småningom övertyga administratorn om spelets möjligheter, Wedderkops olämplighet och sin egen oumbärlighet.

Den följande händelseutvecklingen gynnade i viss mån G:s planer. I slutet av 1708 avled helt oväntat Hedvig Sofia. Härmed inträdde möjligheten att lätta på trycket från Sverige och förflytta den politiska tyngdpunkten till hertigdömet. G förmådde administratorn att 13 jan 1703 (n st) utfärda en deklaration, enligt vilken denne ensam övertog regering och förmynderskap. Wedderkop hade direkt motsatt sig åtgärden, men G:s grepp om Christian August var starkare. För att lugna opinionen i Sverige och särskilt vinna Arvid Horn, som sedan 1707 var guvernör för den unge hertigen, Carl Fredrik, sände G sin svåger, greve Heinrich v Reventlow, till Sthlm, där han åtminstone för tillfället lyckades åstadkomma en god »harmoni» mellan G och Horn. De båda slipade herrarna sökte under ett ömsesidigt utbyte av artigheter, halvsanningar och smicker hålla masken av vänskap och samförstånd.

Den sv arméns katastrof i Ukraina på sommaren 1709 ställde omedelbara krav på G:s balanspolitik. Det gällde för honom att till varje pris hålla Holstein-Gottorp utanför den konflikt, som uppstått genom att Danmark på hösten, s å brutit freden med Sverige. Han måste lösgöra Holstein-Gottorp från beroendet av Sverige och söka närma sig Danmark. För att kunna utföra frontförändringen måste han först slå ut sin främste medtävlare om makten hemma i hertigdömet. Genom en kupp satte han Wedderkop ur spel. Denne inbjöds att besöka administratorn på slottet Gottorp och blev intet ont anande på natten den 10 dec 1709 (n st) arresterad och förd till fästningen Tönningen som statsfånge, beskylld för att ha underlåtit att »tillvarata hertigdömets intressen». Åtgärden, som givetvis var ett klart juridiskt övergrepp, tyddes i Sverige som signalen till en politisk nyorientering. Denna blev också uppenbar, sedan G på nyåret 1711 träffat uppgörelse med Danmark – tvistefrågorna mellan parterna undanröjdes – utan att rådsregeringen i Sthlm hållits underrättad om förhandlingarna.

Med skicklig hand hade G sålunda lyckats lotsa det holstein-gottorpska statsskeppet ur dess riskfyllda läge i Sveriges närhet. Fortsättningen blev betydligt vanskligare. Med år 1713 drogs hertigdömet på allvar in i det storpolitiska spelet. En sv armé under Magnus Stenbock ryckte på nyåret in i Holstein i syfte att angripa Jylland. Hertigdömet befanns helt plötsligt vara förvandlat till krigsskådeplats. G:s statskonst stod i själva verket inför en nästan hopplös uppgift. Släppte man igenom svenskarna och upplät fästningarna åt dem, innebar detta en omedelbar brytning med Danmark. Avböjde man svenskarnas krav på genommarsch och disposition av fästningarna, betydde det en öppen konflikt med en gammal bundsförvant. För att slingra sig ur snaran tillgrep G ett djärvt dubbelspel. Han lät administratorn officiellt hävda sin neutralitet genom att vägra svenskarna tillträde till fästningen Tönningen. I hemlighet avslöts samtidigt en traktat mellan administratorn och Stenbock (10/21 jan 1713) enligt vilken denne i nödfall fick besätta Tönningen. Slutligen förfalskade G en skrivelse – daterad 23 juli 1712 – från den unge hertigen till fästningens kommendant med uttrycklig befallning att upplåta Tönningen till Stenbock. Den 13-årige hertigen fick sålunda ta ansvaret för överlåtelsen.

G:s fortsatta balansgång – i samband med Tönningens kapitulation var han ånyo invecklad i en härva av intriger – kunde inte hindra katastrofen. Danskarna besatte hertigdömet, och G fick inrikta sig på att med diplomatins hjälp söka restituera Holstein-Gottorp. Uppgiften kom att helt absorbera hans intresse under de följande åren och att på ett ganska uppseendeväckande sätt färga den europeiska storpolitiken. Här kan endast dess huvuddrag anges.

G:s taktik gick i stort sett ut på att söka utnyttja den unge hertigens framtida möjligheter att bli sv konung och samtidigt erbjuda landavträdelser från Sveriges sida, allt sinnrikt kombinerat med Holstein-Gottorps restitution. Något som helst bemyndigande från sv håll att agera ägde han givetvis inte, och därmed var förutsättningarna för en framgångsrik aktion ytterligt små. Berövad alla reella maktmedel kompenserade G sin underlägsenhet med ett högst invecklat diplomatiskt spel, som till en början syntes ge utdelning. Konungen av Preussen föll först offer för G:s locktoner. Genom en traktat av 22 juni (n st) 1713 förband han sig att med alla tjänliga medel genomdriva hertigdömets restitution. Administratorn lovade å sin sida att söka förmå den sv konungen att till Preussen avträda Stettin med tillhörande område. Vid ett kommande tronskifte i Sverige utfäste sig den preussiske konungen att på allt sätt understödja hertig Carl Fredriks successionsanspråk. Om Stettin vid denna tid ännu inte överlämnats till Preussen, förband sig administratorn i eget och hertigens namn att avstå Stettin till Preussen.

Överenskommelsen, som bl a innebar att Stettin skulle tagas i sekvester, så länge kriget varade, strandade omedelbart på generalguvernören J A v Meijerfeldts bestämda vägran att utrymma fästningen men vittnade om G:s fördomsfria sätt att disponera över sv territorier och agera i den i Sverige ännu svävande tronföljdsfrågan. Samma taktik tillämpade G i nästa större diplomatiska aktion, denna gång riktad mot Ryssland. Olyckligtvis begagnade han sig härvid av en tekniskt alldeles oskolad förhandlare, H F v Bassewitz, som överskred sina instruktioner och ohjälpligt komprometterade sin uppdragsgivare. Ursprungligen hade Bassewitz ålagts söka utverka en formlig deklaration av tsaren om det holsteinsk-gottorpska husets restitution. I gengäld skulle han låta förstå, att man från samma sida kunde vara tsaren till god hjälp vid det kommande fredsverket och att man gärna ville ingå överenskommelse med honom om den sv successionen. Bassewitz skulle också ställa i utsikt en giftermålsförbindelse mellan den unge hertigen och en rysk prinsessa. Kort efteråt utfärdade G ett tillägg till Bassewitz' instruktion, vari han avsevärt modererade sina tidigare order. Häri utmönstrades avtalet i tronföljdsfrågan, varjämte Bassewitz tillhölls att hålla giftermålsplanen i reserv. Bassewitz nonchalerade helt detta tillägg. Efter hand sipprade nyheten om G:s ryska underhandling ut, i synnerhet som ryssarna med förtjusning mottagit Bassewitz' indiskretioner och utnyttjat hans inviter i sina egna mellanhavanden med andra makter. Själv blev G ytterst förbittrad på Bassewitz och hemkallade honom, men denne begav sig i stället till rådsregeringen i Sthlm och lade frankt papperen på bordet.

Här blev förtrytelsen över G:s självrådiga manipulationer ytterst häftig. Hans speciella ombud i Sthlm, general Gerhard v Dernath, avvisades från hovet. En öppen brytning mellan det fördrivna furstehuset och rådsregeringen i Sthlm inträdde. Redan i febr 1714 hade rådet på förslag av Horn – sedan 1710 kanslipresident – genom en cirkulärskrivelse till Sveriges beskickningar i utlandet underrättat vederbörande ministrar om G:s intriger och manat dem till största försiktighet vis-å-vis den holsteinska politiken. Samtidigt hade man genom flera utförliga relationer ställda till Karl XII i Turkiet hållit denne å jour med vad som passerat och beklagat sig över G;s »många grova och mycket skadelige saker emot E K M:ts rike och dess höga interesse».

G hade givetvis inte varit overksam åskådare av rådsregeringens attacker. Han gick själv till motanfall. Genom Holstein-Got-torps minister hos Karl XII, F E v Fabrice, klargjorde han i vidlyftiga memorial, hur man från holsteinsk sida betraktade rådsregeringens uppträdanden. Det råder ingen tvekan om att Karl XII tog starkt intryck av G: s skickliga försvar för sin politik. I sitt svar till rådet förklarade konungen, att han inte kunnat grunda sin uppfattning i sakfrågan med tillräcklig säkerhet, varför han beslutat överlåta hela ärendet till den unge hertigen, när denne en gång övertog regeringen i sitt hertigdöme. Däremot ogillade han bestämt rådets berörda varningsmandat till de sv ministrarna i utlandet. Sveriges intressen kunde aldrig, menade han, skiljas från Holsteins. Man hade ingen anledning att tro, att administratorn ville bryta denna intressegemenskap. Det var direkt olämpligt att utåt uppenbara en temporär misshällighet.

För säkerhets skull beslöt G att själv uppsöka Karl XII i Turkiet för att övertyga honom om sin »oskuld». På hösten 1714 begav han sig i väg men nåddes i staden Wardein i Kroatien av underrättelsen, att konungen redan brutit upp från Demotika. Då han samtidigt fick veta, att konungen inte önskade träffa honom under resan men var beredd att mottaga honom i Stralsund, vände han om och anlände till staden den 5 dec (n st).

Till samtidens ohöljda förvåning blev G mycket nådigt mottagen av Karl XII. Visserligen var konungen fullt medveten om att G, som han uttryckte sig i ett brev till systern Ulrika Eleonora, hörde till dem, som »konstra mycket och hålla sällan rätta vägen». Men han fann snart i honom en man, som aldrig beskärmade sig över svårigheter utan alltid hittade utvägar i de mest beträngda lägen. Den av rådet så hårt klandrade G vann alltmer konungens förtroende. Redan 1715 trädde G de facto i Karl XII:s tjänst och blev hans dominerande rådgivare. Under några hektiska år blev han den mäktigaste mannen i Sverige nedanför tronen, men också den mest hatade.

När G inträdde i Karl XII: s tjänst, mötte han en europeisk stormakt, som förlorat alla sina »biländer» och befann sig i ett utsatt läge men dock alltjämt förfogade över en betydande krigspotential. Hans nye herre härskade över en utpräglad agrarstat, vars finanser vilade på naturahushållning. Dessa hade redan vid det stora nordiska krigets utbrott råkat i olag. Så länge kriget varit förlagt på fiendens mark, hade man nödtorftigt klarat dess finansiering utan att avsevärt öka skattetrycket på det egna landets inbyggare, men läget blev ett helt annat, då det egentliga Sverige hotades till sin existens. Statsfinansiella åtgärder av en helt annan storleksordning måste tillgripas, om landet skulle kunna räddas. G hade på nära håll sett, hur Frankrike genom sin skickligt arbetande diplomati kunnat isolera och splittra sina motståndare i spanska tronföljdskriget och trots ett markerat militärt underläge lyckats uppnå en dräglig fred. Sveriges utsikter, menade G, var inte nämnvärt sämre än Frankrikes. Förutsättningen måste emellertid vara, att den diplomatiska aktionen kombinerades med en militär upprustning och en sådan kunde inte ske utan mycket betydande kapitalutlägg. Även här hade samtiden försett G med nära till hands liggande åskådningsmaterial. G, som f. ö var fullt insatt i finansadministrationens teknik genom sin tidigare verksamhet i Holstein-Gottorp, var väl förtrogen med de finansoperationer, som särskilt England och Holland måst tillgripa för att bestrida sina ofantliga utgifter under kriget mot Frankrike. Det var honom inte obekant, att båda makterna upptagit stora obligationslån och ansenligt ökat de indirekta skatterna genom höjda tullar och konsumtionsavgifter. Vad som i motsvarande fall vidtagits i Frankrike torde desslikes ha varit honom välbekant. Den internationella bakgrunden till G:s initiativ i hans finansiella manövrer är uppenbar.

Mellan G och Karl XII ägde ingående överläggningar rum dels i Stralsund 1715, dels i Ystad kring årsskiftet 1715–16. Eftervärlden har föga kännedom därom, men besluten som fattades kan i stora drag rekonstrueras med ledning av den faktiska händelseutvecklingen och vissa antydningar i G:s koncept. Tydligen har man kommit överens om att ge sig in i fredsförhandlingar och samtidigt genom en stark upprustning förbättra det militära läget. G har åtagit sig att sköta det diplomatiska spelet och skaffa fram nödiga penningmedel. Men han har uppställt bestämda villkor för sin medverkan. Han har fordrat att i båda fallen ensam leda de planerade aktionerna med undanskjutande av de ordinarie förvaltningsorganen, främst rådet, kanslikollegiet och statskontoret, själv utse sina medarbetare samt att förhandla direkt med konungen och endast ansvara inför denne. Samtiden och i stort sett även den äldre forskningen har utan vidare identifierat G med alla de extra ordinära och ytterst impopulära åtgärder, som från 1716 intill konungens död 1718 vidtagits i syfte att uppbåda hela rikets ekonomiska och militära kraft. Man har tillskrivit honom både initiativet och verkställigheten av berörda åtgärder. Uppfattningen har föga med verkligheten att göra. Man har helt förbisett, att G under sammanlagt två år – senare halvåret 1716, så gott som hela 1717 samt senare hälften av år 1718 – befann sig borta från Sverige i och för låneoperationer och diplomatiska förhandlingar och därmed var direkt skild från verkställigheten av de beramade åtgärderna. Det bör vidare ihågkommas, att G ingalunda reservationslöst accepterat alla de drastiska åtgärder, som vidtagits under hans frånvaro. För att rätt bedöma G:s insatser måste man hårt hålla sig till vad han själv föreslagit och genomdrivit.

Vid uppgörandet av sin finansplan utgick G från den utan tvivel riktiga uppfattningen, att en höjning av de direkta skatterna – årliga räntan och kontributionerna – skulle ha föga omedelbar verkan, då det skulle dröja ansenlig tid, innan pengarna flöt in. Han föreslog därför ett större obligationslån, främst avsett för avsättning i utlandet. Det skulle garanteras av ständerna, löpa på fyra år med bestämda ränteterminer och följa en viss amorteringsplan. Ett särskilt »kontor», den s k upphandlingsdeputationen, vars personal tillsattes av G och fick sina instruktioner av honom, erhöll i uppdrag att förvalta lånet. Efter hand fick upphandlingsdeputationen vidgade uppgifter. Den mottog så småningom alla ordinarie och extra ordinarie statsinkomster och bestridde därmed statens utgifter. Med hänsyn till det dominerande rustningsverket blev deputationen i realiteten rikets generalkrigskommissariat. G blev på visst sätt ledaren av hela den dåtida sv samhällsekonomin och som sådan en tidig representant för »det totala kriget».

Det planerade obligationslånet blev inte den framgång G hoppats på. Utlandet visade sig kallsinnigt, och på hemmamarknaden fanns föga riskvilligt kapital. G använde istället obligationerna att betala kronans fordringsägare och lyckades för tillfället fondera en del av statsskulden. Även större löpande utgifter täcktes med obligationer men då dessa lydde på relativt höga belopp, var de mindre lämpliga för det dagliga livets skiftande behov. Man behövde mindre valörer, och nu lät G utge s k myntsedlar, som löpte utan ränta, närmast motsvarande vår tids pappersmynt. De användes mest för rent militära utgifter, till löner, utrustning, transporter o dyl, och mottogs i stort sett med förtroende.

Dessa åtgärder är med all rätt knutna till G:s person. Däremot är det numera fullt klart, att han inte kan lastas för tillkomsten av de s k mynttecknen — mynt av koppar med åsätt värde av 1 dlr smt — som samtiden uppfattade som hans speciella uppfinning. Dessas införande hade beslutats, innan G kommit till ledningen. Massemitteringen av mynttecken har också tidvis skett utan hans kontroll.

I syfte att bringa upp pengar i utlandet reste G på sommaren 1716 till Holland. Under den följande tiden upphöll han sig här och i Frankrike, sysselsatt med livliga finansiella och diplomatiska underhandlingar. Sina medhavda obligationer lyckades han inte avyttra på Amsterdams börs, men ett avtal ingicks med ett enskilt konsortium om ett lån på 2 miljoner rdr. Tyvärr drog sig långivarna ur spelet, då man fann säkerheten mindre trygg. Bättre framgång hade G i Frankrike, där han nådde kontakt med den beryktade storfinansiären John Law, då ännu i begynnelsen av sin meteorliknande bana, som förskotterade honom 300 000 rdr på de subsidier, som franska regeringen utfäst sig att erlägga. Det reella utbytet av G:s resa var dock vid denna tid knappast särskilt uppmuntrande, och han gav sig nu i kast med äventyrligare transaktioner. Han inledde i största hemlighet underhandlingar med de engelska jakobiterna och utlovade en sv militär expedition mot Skottland i syfte att störta Georg I och återinsätta stuartarna, allt under förutsättning att jakobiterna omedelbart lånade honom 300 000 rdr. Hur mycket allvar som låg bakom dessa planer, är svårt att avgöra. G pressade i alla händelser ut 175 000 livrés av »pretendentens» anhängare.

Det utrikespolitiska läget hade på hösten 1716 avsevärt förändrats till Sveriges fördel. En planerad landstigningsoperation mot Skåne av de mot Sverige allierade makterna hade måst inställas och för övrigt blottat starka inre motsättningar dem emellan. Den s k nordiska ligan stod inför sin upplösning. En skickligt arbetande diplomati, stödd av en hotfull militär upprustning, saknade inte möjlighet att skilja fienderna åt och tvinga dem till drägliga separata fredsavtal. Karl XII och G var omedelbart beredda att utnyttja situationen. På egen anmodan erhöll G av konungen en vidsträckt fullmakt (av 3 nov 1716, n st) att uppta förhandlingar. Förbindelser inleddes på alla fronter. Benägenheten för fred var allmän, och G sökte fintligt spela ut vederbörandes intressen mot varandra. Då föll slaget. Det riktades mot G personligen. Den engelska regeringen, som fått nys om G:s förbindelser med jakobiterna, lät öppna och dechiffrera hans korrespondens med envoyén Gyllenborg i London, häktade den senare och begärde av Generalstaterna G:s arrestering. I febr 1717 greps G i staden Arnhem och hölls här i strängt fängelse, som dock ingalunda kunde hindra hans kontakter med yttervärlden. Händelsen väckte stor internationell uppmärksamhet som ett uppenbart brott mot folkrätten, även om G:s diplomatiska status kunde ifrågasättas. Efter åtskilliga påtryckningar, där klingande övertalningsmedel på intet sätt saknades, frigavs G i aug s å.

Avbrottet i G:s verksamhet hade givetvis vållat fredsarbetet avbräck. Han var emellertid beredd att ta upp kampen på nytt, så mycket mer som alla försök från det hessiska furstehuset och G:s många fiender i Sverige att diskreditera honom inför Karl XII misslyckats. G avsåg att deklarera Karl XII:s fredsvilja, dock utan att framlägga definitiva villkor, samt att hålla de diplomatiska förhandlingarna löpande i avvaktan på de planerade militära aktionernas resultat. I främsta rummet gällde det att närma sig Ryssland och därmed oroa de övriga fienderna. Dessa – Hannover-England, Preussen, Sachsen och Danmark – skulle under tiden uppehållas med allmänna utfästelser. Efter några inledande förhandlingar med den ryske ambassadören i Haag, furst Kurakin, sammanträffade G i slutet av aug 1717 på slottet Het Loo, nära Arnhem, med tsar Peter själv. Vad som därunder förhandlats, är i detalj okänt. Ryssarna har av naturliga skäl för att inte oroa sina bundsförvanter bagatelliserat händelsen, under det G av motsatta skäl gjort största möjliga affär av den- samma. Tydligen har båda parter överenskommit om separata sv-ryska fredsunderhandlingar. Även om man ännu rörde sig med tämligen allmänna talesätt, hade G vunnit en klar framgång.

På återfärden från Holland till Sverige fortsatte G sina skickligt upplagda diplomatiska sonderingar. Fällor gillrades och rykten utspriddes. Det gällde att få fienderna att precisera sina krav, på ett eller annat sätt förmedla dem bland intressenterna och så låta avunden verka. De pågående förhandlingarna om en fred mellan Sverige och England-Hannover uppreklamerades efter bästa förmåga i syfte att särskilt oroa tsar Peter. Efter att ha sammanträffat med preussiska och sachsiska diplomater och även haft kontakt med ryssarna anlände G »apres un tres pénible voiage par la Pologne» till Riga, varifrån han fortsatte över Reval till Helsingfors. Ryssarna hade visat honom stort tillmötesgående under resan. De ställde också en rysk galär till hans förfogande vid avresan från Åbo, och denna satte honom i land vid de sv skären i nov 1717. Överenskommelse hade träffats om en sv-rysk fredskongress på Åland följande år. Vad G under sina förhandlingar under resan fått veta var i och för sig knappast uppmuntrande. Preussen ville behålla Stettin och större delen av sv Pommern, tsaren alla sina erövringar utom Finland. Men i G.s rapporter, utrikespolitiska betänkanden och antagligen också i den muntliga föredragningen för Karl XII, som han i dec 1717 uppsökte i Lund, är tonen en helt annan. Här framställs det som troligast, att Preussen skulle nöja sig med Stettin – eventuellt en pantsättning därav – samt att tsaren förmodligen var beredd att återlämna allt utom S:t Petersburg. Denna optimistiska syn på läget saknade givetvis allt verklighetsunderlag och avsåg närmast att dels framhäva den gynnsamma utgången av G:s aktioner, dels hålla den sv konungen vid gott humör, så att fredsarbetet fick fortsätta. Att han reellt vilselett sin uppdragsgivare är under alla omständigheter tydligt. Den felbedömning av konjunkturerna som härav för Karl XII:s del följde torde i själva verket gjort denne allt mindre benägen för eftergifter.

Karl XII mottog G i sitt högkvarter i Lund »infiniment gracieux» och utsåg honom omedelbart till sin »premier plenipotentiaire» vid den kommande fredsunderhandlingen på Åland. För tillfället behövde han G:s hjälp med de inrikespolitiska problemen. G:s långa frånvaro hade inte varit gynnsam för hans finansieringsplaner. Han fann själv vid sin återkomst det ekonomiska tillståndet »en grand désordre». Stora mängder av mynttecken hade under hans frånvaro släppts ut i marknaden, och deras kredit höll på att undergrävas. »Mit denen Müntz-zeichen gehet es hier gar nicht, wie es sollte», förklarade han för sin medhjälpare i upphandlingsdeputationen, holsteinaren greve v Dernath. Brist rådde i landet på spannmål, kolonialvaror, salt, ull och hampa, sedan bl a England utfärdat handelsförbud på Sverige. En viss reglering av rikets export hade redan vidtagits. Bergsbrukets viktigare produkter skulle blott få utföras efter upphandlingsdeputationens tillstånd och till godkända priser. Kontroll av övriga exportvarors pris och destination skulle också genomföras. Uppslaget till denna handelsreglering kom inte från G utan från en av upphandlingsdeputationens sv medlemmar, men först genom G fick åtgärden sin fulla tyngd. Det sv järnet blev under hans »direktion och styrelse» en bytesvara av stora mått. Det användes att säkerställa den för rustningarna och folkförsörjningen nödvändiga införseln. Från början var G inte benägen för ett rent statsbeslag på järn. Han ville i stället förmå köpmännen att vid utförseln av järnet åtaga sig import av bestämda kvantiteter nödvändiga varor, men då försöket slog mindre väl ut, lät han kronan själv köpa upp det disponibla järnet mot obligationer eller mynttecken och beslagtog efter hand hela järnproduktionen. Järnhandeln blev ett rent statsföretag, och införseln reglerades med dess hjälp. Även den inre handeln blev föremål för reglerande åtgärder. Dessa avsåg att åvägabringa en rättvis fördelning av livsmedlen till av myndigheterna kontrollerade priser.

G:s finanspolitik och hans restriktiva åtgärder med avseende på näringslivet mottogs av samtiden med största misstro. De ledande ämbetsmannakretsarna, som genom G förlorat allt inflytande, massan av tjänstemän, som avlönades med »löningssedlar» och mynttecken, brukspatroner, som inte fick fritt disponera över sitt järn, köpmän och redare, som pressades av statliga direktiv i sin hantering, hantverkare, bönder och allmänhet, som oroades av kristidsföreskrifter och den ökande mängden av värdesjunkande betalningsmedel, alla förenades i ett gemensamt hat mot vad man ansåg vara en samvetslös utländsk äventyrare, som terroriserade det sv folket med sina eländiga påfund. Hur kriget i realiteten verkade på folkhushållningen och levnadsstandarden är alltjämt outrett. G:s ytterst impopulära åtgärder bör inte undanskymma, att han i stort sett på ett ändamålsenligt sätt löste de uppgifter han åtagit sig. Han lyckades till försvarets förfogande ställa de medel, som oundgängligen krävdes.

Karl XII och G hade arbetat hårt med rikets finanser och hushållning kring årsskiftet 1717–18. Konungen lyssnade dagen i ända till föredragning av sina närmaste medhjälpare. Han lade sig tidigt på kvällen men steg upp arla på morgonen, och G fick rätta sig efter konungens vanor. »Je me couche à 8 heures et je me lève à deux», skrev han i ett brev från dec 1717. Samtidigt behöll han trådarna i det diplomatiska spelet. Han lät »viska i öronen» på furst Kurakin, att Sveriges fiender – utom Ryssland – planerade en allmän fredskongress i Danzig, vilket givetvis måste beröra tsar Peter illa. En återupptagen fredsunderhandling i Sverige med England-Hannover beräknades verka dämpande på tsarens fordringar. De förestående rysk-sv underhandlingarna användes i sin tur på motsvarande sätt som press på de hannoveranska statsmännen. G visade därför ingen överdriven brådska att bege sig till förhandlingsplatsen Lövön (Åland). Först i maj 1718 anlände han dit. De ryska ombuden hade då sedan i jan befunnit sig i Åbo, ivriga att få börja underhandlingarna.

Vad som därefter passerade på »den förtrollade ön» och vad G innerst avsett med sitt fantastiska spel, kommer förmodligen aldrig att bli med säkerhet klarlagt. Några protokoll har inte förts. Huvudkällan utgöres av de officiella rapporterna från underhandlarna – G och Gyllenborg å ena sidan, A Ostermann och J Bruce å den andra – till respektive Karl XII och tsar Peter. Breven är i väsentliga punkter starkt divergenta. G:s rapporter och betänkanden är genom- gående optimistiska, i vissa fall vilseledande och osanna, varför det ryska källmaterialet bör föredragas. G har emellertid även stått i hemlig brevkontakt med Karl XII – hans brev har senare på något undantag när förstörts – och upprepade gånger besökt konungen i hans högkvarter. Vad som härunder redovisats och avtalats är okänt. Rent hypotetiskt kan det tänkas, att konungen och G befunnit sig i samförstånd, trots att den förre officiellt givit ett klart avböjande svar på G:s förslag till en uppgörelse med ryssarna (S Jägerskiöld). Den officiella brevväxlingen visar bl a ett från ryskt håll framfört anbud om ersättning (ekvivalens) för Sveriges förlorade Östersjöprovinser på Hannovers och Danmarks bekostnad. Det kan inte uteslutas, att konungen på grund av G: s optimistiska informationer ansett situationen gynnsammare än den var och därför vägrat att gå med på några landavträdelser. Huru härmed än må ha förhållit sig, är det tydligt att G dels fått tsaren att bekänna färg, dels paralyserat hans militära operationer. G har genom sitt virtuosa intrigspel förhalat tiden, avpressat den ryska ledningen komprometterande bevis på dess trolöshet gentemot forna bundsförvanter samt givit Karl XII ett välbehövligt andrum. Hur länge G skulle ha kunnat hålla Lövöförhandlingarna vid liv utan reella erbjudanden, är givetvis omöjligt att bedöma. Läget var onekligen kritiskt, då han i slutet av nov 1718 ånyo begav sig till Karl XII.

Den 2 dec (g st) 1718 blev G arresterad i Tanums prästgård i Bohuslän, dit han anlänt på väg till sv högkvarteret vid Fredrikstens fästning. Arvprinsen Fredrik av Hessen hade, så fort han på kvällen den 30 nov erhållit underrättelsen, att Karl XII stupat, sänt två pålitliga officerare att försäkra sig om G och därmed omintetgöra alla befarade åtgärder från G i den aktuella tronföljdsfrågan. Under stark eskort fördes G till Sthlm. Den 18 dec beslöt rådet anställa en statsprocess mot honom inför Svea hovrätt, alltså en rättegång i laga former. Redan följande dag upprevs beslutet genom Nic Tessins och Arvid Horns bedrivande. Man tillsatte i stället en specialkommission för att påskynda aktionen mot honom. I denna placerades huvudsakligen ämbetsmän, säkra fiender till den G:ska regimen. Ingen kunde längre vara i tvivelmål om G:s öde. Han var förlorad.

Anledningen till skärpningen torde vara att söka i trycket från den upphetsade allmänna opinionen. En syndabock för de sista årens offer och påfrestningar måste frambringas, och då denne var en utlänning borde processen göras kort med honom. Någon populärare åtgärd kunde regeringen knappast ha kunnat vidtaga. Den ende, som med någon utsikt till framgång, skulle ha kunnat hjälpa G var Horn. Han var utan tvekan regeringens främste man och skulle som kanslipresident ha kunnat hävda principen om diplomatisk immunitet för G som ackrediterad holsteinsk minister. Tanken synes aldrig ha föresvävat honom. Han sällade sig i stället till dem som genom beslutet om en särskild kommission berövade G alla möjligheter att få sin sak objektivt utredd och bedömd. Han hade inte glömt, att G velat beröva honom guvernörskapet över den unge hertigen av Holstein och att G helt hade utestängt honom från ledningen av den sv utrikespolitiken. Han ville desslikes stå väl med Ulrika Eleonora, som av hjärtat hatade G. Han räknade kallt med att både kunna utkräva en personlig hämnd och samtidigt vinna politiska fördelar för framtiden.

Rättegången mot G utvecklades i rent skandalösa former, där även de mest elementära rättsregler åsidosattes. Orimliga och grundlösa beskyllningar sammanställdes av åklagaren till en rad anklagelser med ytterst svävande formulering. G anklagades för att redan innan han trätt i Karl XII:s tjänst ha varit illa sinnad mot »Hans Majestät och dess rike», att ha »förtalat rikets ämbetsmän» och sökt »sätta Kungl Maj: t uti misstroende till sina undersåtar» samt att han verkställt skadliga råd och avrått från fred. Än värre blev det i fortsättningen. Han förmenades rätten att anlita juridisk hjälp, till-läts inte att avge skriftligt svaromål och fick endast begränsad tillgång till handlingarna i målet. Blott tre halvdagar anvisades G att bereda sig på sitt muntliga försvar.

Den 11 febr (g st) 1719 var kommissionen färdig med sitt arbete. I domen förklarades, att kommissionen funnit »skäligt och rättvist» att döma G att »mista livet och på galgbacken halshuggas». Hans kropp skulle av bödeln »därsammastädes nedgrävas». Dagen därpå fattade regeringen beslut om domens verkställande. Ett försök från G:s sida att uppskjuta katastrofen genom en anhållan (tr 1719) till ständerna att få sin medelsförvaltning granskad avvisades av stånden. Den 19 febr (g st) halshöggs G. Ett upprörande politiskt mord inledde det nya statsskickets tid.

Under rättegången hade det bl a gjorts gällande, att G medelst sina finansoperationer vållat kronan avsevärda förluster. Uppmärksamheten riktades särskilt mot hans verksamhet genom upphandlingsdeputationen. Tydligen lockades man också av utsikten att kunna pressa ut ersättning av G:s sterbhus. Enligt den igångsatta utredningen som framlades på 1723 års riksdag skulle de G:ska arvingarna vara skyldiga sv staten 15 tunnor guld (1,5 milj dir smt). Arvingarna presterade emellertid en motfordran på betydligt högre belopp. Vid frihetstidens slut beslöts efter påtryckning från ryska hovet att låta utbetala 1,2 milj dlr smt till arvingarna, som emellertid avstått huvuddelen härav till ett konsortium, som köpt arvingarnas fordran. Beloppet erlades under 1770-talet. Gustav III riktade i detta sammanhang till G:s enda kvarlevande dotter, fru Georgina v Eyben, ett ryktbart brev, vari han gav en storsint upprättelse åt G:s minne. 1776 överlämnade han en personlig gåva på 60 000 dlr smt till fru v Eyben, för att, som han uttryckte det, »avtvätta riket en blodskuld».

Ett samlat omdöme om G och hans verk är inte lätt att fälla. Samtidens uppfattning, färgad av ett lidelsefullt och oresonligt hat, ger ingen som helst ledning. För en äldre generation av historiker, fostrad i en småborgerlig, liberal samfundssyn, tedde sig G:s strama ekonomiska regim som ett tyranniskt tvångsregemente, olidligt och blottat på allt förnuft. Våra dagars forskare har onekligen haft förutsättningar att bedöma förhållandena med större mått av rättvisa. Forskningen har inriktat sig på att klarlägga inte blott den yttre gången av G:s insatser – i och för sig en komplicerad uppgift – utan också hans motiv och mål. Man torde numera vara fullt ense om att G både som finanspolitiker, samhällsekonom och diplomat stod långt framom sin samtid och därvid mötte samma bittra öde som andra gelikar i motsvarande situationer – total oförståelse och moralisk indignation. Att han i många avseenden var en psykologisk gåta, underlättar givetvis inte bedömningen. Samtiden utrustade honom med många osympatiska egenskaper: falskhet, njutningslystnad, egennytta, högdragenhet och hänsynslöshet. Det skall inte bestridas, att han handskades vårdslöst med sanningen i diplomatiska sammanhang. Tyvärr förvillade han därmed inte blott sina motståndare utan även sin uppdragsgivare, sina vänner och förtrogna. Han hade uppenbart svårt att lägga band på sin benägenhet för dubbelspel och förställning. En lätt epikurism torde väl ej heller kunna frånkännas honom. Han förstod till fullo värdet av ett gott bord och en välförsedd vinkällare inte minst som verksamma övertalningsmedel i förefallande situationer. Både diplomater, högre ämbetsmän och officerare har uppskattat hans gästfrihet. Beskyllningen för egennytta är knappast bestyrkt. Han var tvärtom noggrann i sin egen och sina förvaltningsorgans redovisning och påtog sig alltid det personliga ansvaret för beslutade åtgärder. Påståendet om hans högfärd och aggressivitet har föga fog för sig. Hans omfattande korrespondens såväl med tidens ledande män som med folk i anspråkslösare ställning saknar alla bryska tonfall. Han var väl medveten om sitt eget värde och ansåg själv, att Karl XII hade rätt i sin uppfattning att ingenting kunde göras väl utan hans närvaro, men det förledde honom inte till övermod. Hans brev ger intryck av en högt uppdriven koncilians. Han avsåg att vinna folk, inte att stöta bort dem. Att han understundom begick allvarliga psykologiska misstag på grund av sin bristande kännedom om sv traditioner och rättssedvänjor är uppenbart.

G:s offentliga verksamhet har ett genomgående drag av planmässighet. Det var inte utan skäl, som han i sin brevväxling med Karl XII och andra ständigt hänvisade till sitt »system». Hans ledning av såväl finanspolitiken som krigshushållningen rymmer en rad av uppslag, som visserligen inte alltid nådde åsyftat resultat men inte dess mindre bar framtidens signatur. Vad han innerst siktat mot i sitt diplomatiska spel är ovisst. Den sv utrikespolitiken nådde under hans ledning en aktiv rytm, som den saknat se- dan Johan Gyllenstiernas dagar. Huruvida han på allvar räknade med att kunna rädda Sveriges stormaktsställning eller blott avsåg att vinna tid, kan knappast med säkerhet avgöras.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I G:ska saml i RA bl a G:s koncept o registr 1717—19, brev till G från olika personer, rättegångshandl från processen mot G, inventarier över G:s egendom, handhr rör likvidationen mellan G:s arvingar o sv kronan, brev från G till de sv diplomaterna J F Preis o D Cronström o dessas brev till honom samt brev till sekr A E Stambke. G :s skrivelser till K M:t 1716—17 o till Preis i Hollandica, G:s o C Gyllenborgs brev till K M:t o G H v Müllern från Ålandskongressen i Muscovitica, RA. Brev från Giv Müllerns o M Vellingks arkiv, RA. Några str brev från G i KB. Ett betydande material belysande G:s diplomati i centralarkiven i Khvn, Berlin, Hannover, Marburg, Dresden, Wien, Paris, London o i Oldenburgisches Landesarchiv (bl a Korrespondenz zwischen dem Graf von Horn und dem Geheimrath Baron von G 1707—14). — G:s brev till Preis o till F J Creutz 1717 från fängelset i Arnhem utg av T Westrin i HT 1898.

Källor och litteratur

Källor o litt: Upphandhdeputationens prot, registr, skrivelser till K M:t o ing skriv:r i deput:s arkiv, E Carlssons avskr:saml (off avskr av den ryska ledningens instr o reskript för sina underhandlare vid Ålandskongressen samt dessas rapporter o relationer med fransk parallelltext), K J Hartmanns avskr:r ang Ålandskongressen, RA. — Den omfattande litt om G redovisas i följande vetensk arbeten: H Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige o den nord ligan i den polit krisen 1713—14 (Skr utg av HVU, 21: 1, 1918); S Grauers, De polit relationerna mellan Arvid Bernhard Horn o G H v G åren 1707—1719 (KFÅ 1963); S Jägerskiöld, Sverige o Europa 1716 —1718 (1937); H Kellenbenz, G H G (Neue Deutsche Biographie, 6, 1964); G Lindeberg, Sv ekon politik under den G:ska perioden (1941); J Rosén, Den sv utrikespolitikens hist, 2:1, 1697—1721 (1952); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953). — Fö: DAA 1939; Die Matrikel der Univ Jena, II, 1652—1723 (1964).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Heinrich Goertz, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13102, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13102
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Heinrich Goertz, von, urn:sbl:13102, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se