Johan Gyllenstierna

Född:1635-02-18 – Brännkyrka församling, Stockholms län (i Älvsjö)
Död:1680-06-10 – Landskrona församling, Skåne län (begr i Riddarholmskyrkan i Sthlm)

Riksråd, Lantmarskalk, Generalguvernör, Hovkansler


Band 17 (1967-1969), sida 610.

Meriter

5 Gyllenstierna, Johan, bror till G 4, f 18 febr 1635 på Älvsjö i Brännkyrka, Sthlm, d 10 juni 1680 i Landskrona, begr i Riddarholmskyrkan i Sthlm 13 maj 88. Inskr vid UU 3 aug 41, kammarherre o eo kanslist i k kansliet 58, kansliråd 27 dec 60, hovkansler 12 juli 66, lantmarskalk vid 1668 års riksdag, riksråd 6 okt (vald 21 aug) 68, tills med brodern (G 4) upphöjd i grevligt stånd 16 maj 74 (ej introd), lagman i Norra Finland 4 aug 77, generalguvernör över Skåne, Halland o Blekinge 15 okt 79, ambassadör till Danmark våren 80. — Ogift.

Biografi

1654 anträdde G en utlandsresa som kom att vara bortåt fyra år. Den längsta tiden tillbringade han vid universitetet i Strassburg, där han bodde hos den kände historikern Johan Henrik Boeclerus och följde dennes undervisning. Han besökte också bl a Italien, Spanien och Frankrike och återvände 1658 över Holland och England till Sverige, där han s å anställdes i kansliet.

Sin politiska bana inledde G vid riksdagen i Sthlm 1660, där han trots sin ungdom kom att spela en framträdande roll. Redan från början faller de drag i ögonen som i fortsättningen skulle utmärka honom, stridbarhet och skicklighet som debattör, kraft och hänsynslöshet i uppträdandet. Han spelar en viktig roll vid skapandet av den starka opposition på Riddarhuset som tvingade rådet att gå med på att förkasta Karl X Gustavs testamente och tillerkänna ständerna medinflytande över valet av de nya medlemmarna av förmyndarregeringen. Även om hans mål här sammanfaller med riddarhusmajoritetens är i själva verket hans motiv och egentliga syften andra. Den stora frågan gällde utformandet av den nya regeringsformen och överhuvud dennas karaktär och giltighet. I motsats till råds- och riddarhusmajoriteten och i likhet med de ofrälse stånden vägrade G att tillerkänna regeringsformen karaktär av »fundamentallag» med bindande kraft även för myndig konung. Testamentsfrågan blev för G ett taktiskt vapen i kampen om regeringsformen, framgångsrikt använt för att hindra beslut som kunde bli bindande också för en myndig konung.

I den brännbara rangfrågan framträdde G vid 1664 års riksdag som ledare i kampen framför allt mot de grevliga anspråken på företrädesrätt i olika avseenden. G tillhörde visserligen själv en gammal högadlig ätt, men hans släktgren hade genom giftermålsförbindelser mycket stark anknytning till den unga ämbetsmannaadeln. Han var själv dotterson till Johan Skytte. G fullföljde också konsekvent sin linje att hindra beslut eller utbildandet av en praxis, som kunde binda händerna på en myndig konung. Mest framträdande var detta i den betydelsefulla striden om makten över ämbetstillsättningarna, där G liksom senare, framför allt i striden om 1672 års kungaförsäkran, kämpade för att fastslå utnämningsrätten som ett k prerogativ helt utanför rådets inflytande.

1661 hade G utnämnts till ordförande i den nyinrättade revisionsdeputationen, en föregångare till nedre justitierevisionen, en post som han behöll också sedan han 1666 blivit hovkansler. Inför 1668 års riksdag utsågs han av regeringen till lantmarskalk. Beslutet kan synas anmärkningsvärt, eftersom han vid de båda närmast föregående riksdagarna uppträtt som en av de aggressivaste ledarna för riddarhusoppositionen. Utnämningen skall emellertid ses mot bakgrunden av att vid denna tidpunkt den mot rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie fientliga fraktionen inom rådet, ledd bl a av Sten Bielke och Matthias Biörnclou, tagit ledningen, och att den inställningen på viktiga punkter väl överensstämde med G:s, såväl i kritiken mot kanslerns profranska politik som i förordandet av den förre riksskattmästaren Gustaf Bondes sparsamma och restriktiva finanspolitik. G fullgjorde sitt uppdrag med kraft och taktisk skicklighet till regeringens fulla belåtenhet och utnämndes efter riksdagen till riksråd.

Efter sitt inträde i rådet kom G att redan från början spela en bemärkt roll i de häftiga strider, som präglade förmyndarregeringens sista år. Hänsynslösare än någon annan uppträdde han mot den fortgående donationspolitiken och krävde en intensifierad reduktion. I sistnämnda fall fick han ett visst stöd inom rådet, men till skillnad från sina meningsfränder hade G inte någon tanke på att använda de genom reduktionen ökade kronoinkomsterna till skattelindringar utan till en omfattande upprustning av försvaret. Han föregriper här en linje som också senare reduktionsanhängare skulle företräda, t ex Mauritz Posse och Hans Wachtmeister. Det var under dessa år som G kom att ådra sig ett outsläckligt hat från en stor del av högaristokratin. Det sammanhängde också med hans redan berörda och hänsynslöst fortsatta uppträdande i rangfrågan och även med hans ställningstagande i några konkreta fall till högadelns anspråk på särställning i rättsliga sammanhang, bl a i den uppmärksammade striden mellan överståthållaren Axel Sparre och generalinspektören över småtullarna, den lågadlige Crispin Flygge.

Samtidigt som motsättningen skärptes mellan G och stora delar av de rådsaristokratiska kretsarna med De la Gardie i spet- sen, kan man spåra nära kontakter mellan honom och en krets av unga, oppositionella rojalistiska adelsmän kring den ännu omyndige Karl XI: Mårten Reutercrantz, Hans och Axel Wachtmeister, Gustav och Kristofer Gyllenstierna och Kristofer Günthersberch. Motsättningarna kom klart i dagen vid 1672 års riksdag. Inför Karl XI :s förestående trontillträde kom det till en viktig politisk kraftmätning mellan å ena sidan rådsaristokratin, som efter tolv års innehav av makten försökte skapa garantier för sina positioner, å den andra den lägre tjänstemannaadeln och de ofrälse, som såg kungamakten som den enda möjligheten att stävja högaristokratins ekonomiska och politiska dominans. Försöken att via en långtgående kungaförsäkran realisera det rådskonstitutionalistiska programmet strandade. Motståndet inom rådet leddes av G som gick på samma linje som den lägre ämbetsmannaadeln och de ofrälse stånden.

Karl XI :s trontillträde kom emellertid inte att medföra en maktökning för G. Den som vann på förmyndarregeringens upphörande var i första hand De la Gardie. De olösta ekonomiska problemen och framför allt det katastrofala misslyckandet för kanslerns utrikespolitik skulle emellertid radikalt förändra situationen vid decenniets mitt. Ett misslyckat försök gjordes i samband med 1675 års riksdag att störta De la Gardie. En huvudroll spelades därvid av de båda riksråden Clas Rålamb och Knut Kurck, men i motsats till G arbetade de för att återvinna och utbygga rådets maktposition i gängse rådskonstitutionalistisk anda. G:s roll i intrigerna vid riksdagen är oklar. I alla händelser blev resultatet inte ett ökat rådsinflytande. Men motgångarna i inledningsskedet av det krig med Brandenburg och Danmark som Sverige indragits i som följd av den franska alliansen ledde till, att Karl XI totalt förlorade förtroendet för rådet och den tidigare förmyndarregeringen, inte minst kanslern. Därigenom skapades en helt ny, politisk situation, som möjliggjorde G:s framträdande som den dominerande gestalten i landet under de följande åren.

Efter riksdagen 1675 lämnade Karl XI Sthlm och begav sig till högkvarteret. Med sig förde han en rad sekreterare — Lindschöld, Örnstedt, Höghusen, Olivecrantz m fl — och de följande månaderna har kallats »sekreterarväldets tid». Rådet gjorde stora ansträngningar att åtminstone få sända en rådsdelegation till högkvarteret i klar insikt om, att man annars riskerade politisk vanmakt. Det intressanta är, att G konsekvent bekämpar alla dessa försök och motsätter sig de framställningar rådet gör. Samtidigt uppehåller han nära förbindelser med sekreterarna i högkvarteret och försöker på allt sätt hindra en återförening mellan konung och råd. Han kom därvid i skarp motsättning till rådsmajoriteten, som djupt misstrodde hans avsikter. Deras farhågor besannades då G i juli 1676 ensam av riksråden beordrades att infinna sig i högkvarteret. Med kraft och outtröttlighet utan motstycke i rådet hade G under vintern, våren och försommaren arbetat på de olika uppgifter som anförtrotts honom. Han satt bl a med i den kommissorialrätt som dömde riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till suspension och ett enormt skadestånd som ansvarig för flottans dåliga tillstånd. G var också medlem av den ryktbara trolldomskommissionen. Det är av intresse att se, att medan G i början var lika övertygad som de andra om verkligheten bakom anklagelserna, tillhörde han dem som snabbast blev skeptiska och kom redan efter några veckors arbete i kommissionen att tillråda största varsamhet. Huvuddelen av G:s arbete under året hade dock rört flottans utredning och anskaffandet av utrustning, krigsmateriel och proviant till krigföringen. Hans arbete präglades här som alltid av samma karakteristiska drag, ett hänsynslöst hävdande av statsnyttan. Han satsade på en totalmobilisering av alla krafter i krigsansträngningens tjänst, en botten-skrapning av rikets resurser.

9 aug 1676 infann sig G hos Karl XI, som då befann sig i Växjö. En vecka efter G:s ankomst till högkvarteret vann Karl XI den militärt tämligen betydelselösa men psykologiskt viktiga segern vid Halmstad, och samtida källuppgifter hävdar, att G hade en inte obetydlig del i kungens beslut att våga slaget. Viktigare är emellertid den insats han gjorde under de följande månaderna. Det är han som tillsammans med generalkvartermästaren Erik Dahlbergh organiserar uppmarschen, utrustningen och underhållet för den armé, med vilken Karl XI skulle försöka återvinna Skåne och som i dec vann den betydelsefulla segern vid Lund. Det väldiga organisationsarbetet sköttes med en snabbhet, effektivitet och precision som väckte beundran i samtiden och ytterligare bidrog till att befästa G:s alltmer dominerande ställning i högkvarteret.

I början av 1677 fick G i uppdrag att inta Kristianopel och pacificera Blekinge, en kampanj som han utförde med sedvanlig kraft. Det var nu han utbildade den metod att bekämpa snapphanerörelsen, som han blivit särskilt ryktbar för. Bönderna sammankallades sockenvis på kyrkbacken. Först höll G ett strafftal med hot om skoningslösa straff vid fortsatt snapphaneverksamhet och lovade sedan amnesti för alla som avsvor sig all förbindelse med snapphanar för framtiden och undertecknade en skriftlig trohetsförsäkran till sv kungen, som också innehöll en utfästelse om hjälp till snapphaneväsendets utrotande. 20 mars var G tillbaka i högkvarteret i Vä, men hans framgångar, inte minst i pacificeringsarbetet, ledde till att han i april fick fortsätta sin »edkrävargata» genom de nordskånska häraderna. G spelade sedan också en aktiv roll i arbetet på att reorganisera den sv armén inför sommarkampanjerna 1677 och 1678. Han fortsatte också med en viss effekt bekämpandet av snapphanerörelsen, men det som knäckte denna var givetvis först och främst krigsutvecklingen, som stäckte förhoppningarna om en dansk seger.

Efter G:s nedkallande till högkvarteret utvecklades den politiska situationen i Sverige snabbt till en intensiv maktkamp mellan rådet och högkvarteret. Genom G:s inflytande utrustades hans broder riksrådet Jöran G i Sthlm med omfattande maktbefogenheter. Brodern var tidigare president i reduktionskollegium, kammarråd och generalguvernör över drottning Kristinas underhållsländer. I jan 1677 utnämndes han också till amiralitetsråd och gavs samtidigt långtgående fullmakter som högste chef för flottans utredning. Planer har synbarligen också redan nu funnits att dessutom ge honom posten som överståthållare i Sthlm med undanskjutande av riksrådet Clas Rålamb, en aktion, som dock först hösten 1678 skulle komma att genomföras.

Inför hotet av G:s växande makt gjorde rådet stora ansträngningar att stärka sin ställning. De tidigare hätska motståndarna, å ena sidan rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och å den andra presidenten i kommerskollegiet Knut Kurck och dennes meningsfrände Clas Rålamb, försonades, och det sålunda konsoliderade rådet försökte med olika medel hävda sig och samtidigt undergräva bröderna G:s ställning. Gång på gång gjordes framställningar till Karl XI att få sända en rådsdelegation till högkvarteret. Vid ett tillfälle, i nov 1677, beviljades detta, men resultatet blev negativt, dels därför att G vid denna tid hunnit göra sig oumbärlig för Karl XI, dels för att kanslern inte var med i delegationen, sedan han gjort fiasko som ledare för försvaret i Västergötland. Som en yttersta desperat åtgärd är att se rådets stort upplagda aktion hösten 1678 att störta G genom att inför kungen anklaga honom för högförrädiska stämplingar. Samtidigt försökte man rikta ett slag mot brodern Jöran G genom att få till stånd en räfst med kammarens av denne ledda medelsförvaltning. Huvudvittne när det gällde högförräderianklagelserna var den egendomlige greven Gustaf Adam Baner, son till fältherren Johan Baner och besläktad med Gyllenstiernorna genom sitt äktenskap med Bengt Skyttes dotter, deras kusin. Anklagelserna gick bl a ut på att G ville spela Cromwells roll i Sverige och störta kungadömet. G skulle också ha sagt sig hellre vilja offra hela provinser än att se en fred som kunde rehabilitera kanslern. Han skulle också avsiktligt sökt utsätta kungen för livsfara under kriget i förhoppningen, att han skulle stupa. Till och med uppgifter om ett planerat kungamord skymtar. Den av rådet med stor energi inledda aktionen slutade emellertid med ett fullständigt fiasko, och resultatet blev i stället ett slutgiltigt beseglande av rådets nederlag. Varken Baner eller de av denne enligt rådets uppgifter åberopade vittnena vidgick de uppgifter på vilka rådets högförräderianklagelser byggde. Samtidigt som högförräderimålet misslyckades, beordrade kungen ett omedelbart inställande av den redan inledda kammarräfsten. Rådets nederlag fick sin definitiva bekräftelse genom att Clas Rålamb, den kanske stridbaraste i hela rådskretsen, avlägsnades som överståthållare i Sthlm. Hans efterträdare blev ingen annan än Jöran G. Kanslern, som nu var en politiskt död man, permitterades från arbete i kansliet och fick tillstånd att vistas på landet på sina gods. Genom händelserna senhösten 1678 och våren 1679 blev rådet helt eliminerat som maktfaktor i statslivet: i detta avseende hade det karolinska enväldet redan tagit form. 1680 års ryktbara ständerförklaring endast kodifierar vad som redan skett. Det finns ingen anledning att tro att enväldet planerats av G. Snarare är det att se som en åtgärd utlöst av rådets försök att efter G:s död sommaren 1680 förnya sina gamla anspråk.

15 okt 1679 utnämndes G till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. Hans generalguvernörstid kom endast att sträcka sig över åtta månader men blev trots detta av stor betydelse för skåneprovinserna. Hans kraft och obändiga energi förnekade sig inte heller här. Särskilt på tre områden är hans insats värd att uppmärksammas, nämligen i fråga om försvenskningen, godspolitiken och den militära återuppbyggnaden. Han arbetade ihärdigt för uniformitetens genomförande i fråga om lag och rätt, kyrkoförvaltning, privilegier etc med en total försvenskning som slutmål. Han slog därvid in på Karl X Gustavs gamla linje, nämligen att genom olika slag av påtryckningar förmå innevånarna att själva anhålla om uniformitet. I Landskrona, som G utsett till residensstad i generalguvernementet, placerade G som kyrkoherde Canutus Hahn, den man som skulle bli det främsta instrumentet för Skånes kyrkliga försvenskning, och G gjorde de skånska prästerna medgörliga genom att hota med deras totala ersättande med sv präster. Som exempel på hans framgång bland borgerskapet kan nämnas Landskrona stads ansökan om att erhålla sv såväl andlig som världslig lag. I utbyte hoppades man givetvis på gynnsamma privilegier. Det verkliga motståndet mot uniformitetspolitiken var emellertid att vänta från den skånska adelns sida. Här använde G reduktionen som ett effektivt medel.

Det har i det föregående framhållits, att G:s reduktionsintresse nära hängde samman med hans försvarsplaner. Så var också fallet med den skånska reduktionen. Det gällde att snabbt skaffa resurser för att underhålla den försvarsmakt, som skulle förr läggas till Skåne. 25 okt utverkade G ett k brev om reduktion av alla krono- och skattegods och de s k Bornholms vederlagsgods. I samband med de viktiga överläggningar som hölls i högkvarteret i nov—dec 1679 genomdrev han beslut om reduktion också av nya säteri- och livstidsfriheter. Mest anmärkningsvärda är emellertid hans åtgärder i fråga om pantegodsen. Hans vägran att acceptera några hinder för den politik han satsade på framträdde här särskilt markant och gav hans handlande en nästan revolutionär prägel. I strid såväl med donationsbrevens lydelse som rådande praxis drog han in pantegodsen utan att panteinnehavarna fick ersättning, och han utsträckte aktionen till att också gälla pantegods från den danska tiden. Utan att invänta uppgörelse med panteinnehavarna indelade han de indragna godsen för krigsmaktens behov.

G hyste omfattande planer för en utbyggnad av försvaret i generalguvernementet. Till Skåne förlades sålunda två kavalleriregementen. Ytterligare planerade han uppsättandet av två infanteriregementen i Skåne och Blekinge på vardera 2 000 man och för Halland en lantmilis på 4 000 man. Landskrona skulle utbyggas till en mycket stark fästning. Malmö och Hälsingborg tillmätte han mindre betydelse och ifråga om Kristianstad genomdrev han trots starkt motstånd bl a från generalfältkvartermästaren Erik Dahlbergh raserandet av stadens alla befästningsverk. Det är mot bakgrunden av dessa utomordentligt kostnadskrävande upprustningsplaner som G:s energiska reduktionspolitik i landskapen skall ses. G spelade också en avgörande roll vid tillkomsten av beslutet att anlägga en ny örlogshamn i Blekinge hösten 1679. Den formella handläggningen av ärendet föll visserligen under Hans Wachtmeister, men det står klart, att det var G:s hållning som var avgörande.

Genom sina insatser inom utrikespolitiken har G framstått som den som åstadkom en överraskande nyorientering i sv utrikespolitik, då han i samband med fredsförhandlingarna i Lund 1679 fick till stånd ett förbund med den traditionella huvudmotståndaren Danmark. Under intryck av de skandinavistiska strömningarna under förra århundradet kom man att uppfatta G:s politik på ett sätt som lät honom framstå som en statsman, vilken »skådade djupt in i kommande tiders utveckling», som drömde om och arbetade för ett enat Norden, mäktigt att föra en fri och självständig politik. Den moderna forskningen har gett en mindre storslagen men sannare bild. G framstår inte som den nyskapande systembyggaren på det utrikespolitiska området. I stället möter vi en dynamisk politiker, som djärvt och skickligt utnyttjar konjunkturerna, men som inte inför något helt nytt vare sig ifråga om mål eller metoder.

G var visserligen den som mest energiskt och kompromisslöst bekämpade den franska förbundspolitiken 1672, men djupast sett var målet för honom och hans främste motståndare De la Gardie gemensamt: att slå vakt om Sveriges intressen genom en freds-och jämviktspolitik. G ansåg emellertid att bästa vägen att uppnå detta låg i en anknytning till sjömakterna. Den segrande franska linjen ledde till ett misslyckande, krigsutbrottet 1674. Men vid denna tid hade i själva verket också G kommit, till slutsatsen att utvecklingen inte lämnade Sveri- ge annat val än en anslutning till Frankrike.

Efter G:s ankomst till högkvarteret hösten 1676 kom ledningen av den sv utrikespolitiken snart att helt övertagas av honom. Hans skicklighet som diplomat framgår mycket övertygande av den franske ambassadören Feuquiéres rapporter. G visade sig behärska alla diplomatiska konstgrepp och finter, och den franske ambassadören återkommer ständigt till svårigheterna att få grepp om sin motståndare, som ingav honom osäkerhet om sina verkliga avsikter och planer. G var ständigt beredd att utnyttja de möjligheter konjunkturerna gav och försökte hela tiden hålla möjligheterna öppna att, om det skulle visa sig lämpligt, anknyta till Frankrikes motståndare. De av Ludvig XIV för Sveriges räkning framtvingade frederna med Brandenburg i S: t Germain och med Danmark i Fontainebleau uppfattades av G som kränkande för Sverige och gjorde honom starkt förbittrad. Detta har klart påverkat utformningen av de förhandlingar som i juni 1679 inleddes med danskarna i Lund. Sitt handlingsprogram har G vid denna tid sammanfattat på följande sätt: »Vi förmoda bästa säkerhet bestå uti en god författning till lands och vattens, jämväl en sådan disposition av rikets drätsel, så att K M:t kan bestå uppå sig självt. Och enär K M:t är uti ett sådant tillstånd och förbinder sig med Frankrike och andre intet vidare än som dess rikssäkerhet fordrar, så lärer K M: t bliva av hela världen considererat och dess rike och trogne undersåtare under dess regemente all vältrevnad och lycksalighet vederfaras». Förbundsanbudet till Danmark var en följd av kriget. Stödet från Frankrike hade visserligen gjort att landförluster i stort sett kunnat undvikas, men samtidigt hade svårigheterna för Sverige att vinna gehör för sina synpunkter och hävda sin rätt och handlingsfrihet klart demonstrerats. För Danmark hade utgången å andra sidan inneburit ett skeppsbrott för revanschpolitiken. För ett samgående mellan de båda länderna talade också Hollands tryckande handelspolitiska dominans. Ett viktigt motiv för danskarna att acceptera alliansinviten var vidare förhoppningen, att därigenom få Sverige att ge upp sitt stöd åt hertigen av Holstein-Gottorp. Detta var en känslig fråga eftersom förbundet mellan Sverige och Holstein-Gottorp, som förnyats 1672, inte endast var politiskt betingat utan också sammanhängde med den nära släktskapen mellan de båda furstehusen. Detta är också förklaringen till det uppseendeväckande faktum, att G helt enkelt höll Karl XI ovetande om förbundsprojektet ända fram till början av september. Han ställde därigenom Karl XI mer eller mindre inför faits accomplis.

Att G:s utrikespolitiska handlanden kan kallas sv intressepolitik av konjunkturbetonad prägel framgår speciellt tydligt i fråga om det holstein-gottorpska problemet. Medan G officiellt och med många dyra eder försäkrade, att Sverige aldrig skulle ingripa till hertigens hjälp i strid med Danmarks intresse, gjorde han samtidigt energiska ansträngningar för att stärka det sv inflytandet i hertigdömet, samtidigt som han sökte hindra att hertigen försonade sig med Danmark. Han försökte bl a få en sv general som högste militäre befälhavare i hertigdömet och en sv diplomat placerad som hertigens rådgivare,

Stor uppmärksamhet har ägnats det expansiva, för att inte säga aggressiva drag, som präglade G:s utrikespolitiska planer sådana de bl a refereras i Feuquiéres rapporter och också återkommer i G:s egenhändiga instruktion inför ambassaden till Khvn våren 1680. Där möter vittsyftände planer på offensiva krigsföretag såväl mot Ryssland som i Tyskland. G framträder där som representant för det oroliga, nästan hasardartade aktionsprogram, som kommit till uttryck redan under Karl X Gustavs tid. Det finns emellertid skäl att anta, att dessa planer för G aldrig varit allvarligt menade, att de snarast är ett led i hans speciella diplomatiska teknik. Det finns tecken som tyder på att G:s vittsyftande projekt till stor del haft karaktären av lockbeten, framkastade för att stimulera Danmarks svalnande intresse för alliansen. Samtidigt får man emellertid komma ihåg, att permanent fred var en främmande tanke för tidens statsmän, och det senaste kriget hade klart visat de förödande verkningarna av att landet på grund av bristande resurser tvingats föra en defensiv kamp på eget område. G:s militära uppbyggnadsarbete i Skåneprovinserna och i fråga om flottan har säkerligen också syftat till att landet vid kommande förvecklingar skulle kunna förlägga de militära avgörandena utanför landets gränser.

G:s död 10 juni 1680 hälsades med illa dolt jubel av hans många fiender men måste ha varit ett svårt slag för Karl XI. I kungens kondoleansbrev till Jöran G tycker man sig också kunna urskilja en personlig ton av sorg och saknad, ovanlig hos den känslokarge monarken. Att tacksamheten på något sätt skulle taga sig materiella uttryck var dock en tanke som var Karl XI främmande. En linje i G:s politik hade ju varit det hänsynslösa framhävandet av statsnyttan och man kan säga, att kungen tillfullo framstod som en trogen lärjunge i detta avseende, då han utan att hindras av några tacksamhetskänslor med järnhård konsekvens krävde att G:s släktingar skulle betala de skulder denne tvingats ådraga sig i rikets tjänst. Jämfört med vad som var vanligt inom de högaristokratiska släkterna hade G en mycket obetydlig förmögenhet. Mer än de flesta hade han varit hänvisad till sin lön som ämbetsman. Detta kan f ö också ses som en orsak till den intressegemenskap han lade i dagen med den lägre, godsfattiga ämbetsmannaadeln. I motsats till brodern Jöran hade G inte utnyttjat sin ställning för att befordra sina intressen. Redan innan beslutet om innehållande av ämbetsmännens löner fattats, underlät han att ta ut sin egen lön. Då han 1676 kallades till högkvarteret lånade han upp pengar till sin utrustning och fortsatte på samma sätt under hela kriget. Framför allt tvingades han till omfattande skuldsättning i samband med den viktiga ambassaden till Khvn våren 1680. Mot egna skuldförbindelser och pantförskrivningar lånade han upp inte mindre än 65 000 dlr kmt i banken. Detta förslog inte, utan han lånade också betydande summor av sina släktingar. Efter G:s död inte endast vägrade Karl XI att låta kronan ikläda sig de skulder G ådragit sig. Han utbetalade inte ens G:s innestående lön för 1680 och lät dessutom sekreteraren Jöran Pihlman beslagta och i banken pantsätta de dyrbara gåvor G fått av danske kungen vid sin ambassad. Pengarna användes till Wismars lösen. Först efter Karl XI :s död återlämnades dyrbarheterna till arvingarna.

Författare

Göran Rystad



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av G:s arkiv i Esplunda arkiv, RA. Brev till G, konc o registr 1679—80 i Da-nica, RA. Brev från G till Karl XI 1673— 79 (31 st), till Hedvig Eleonora 1676—79 (10 st), o till Magnus Gabriel De la Gardie 1667—77 (15 st), RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Rystad, J G, rådet o kungamakten (1955); dens, J G (1957) o i dessa nämnda källor o litt:hänvisn:ar; B Fahl-borg, Sveriges yttre pol 1668—1672, 1—2 (1961).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gyllenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13405, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Rystad), hämtad 2019-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13405
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gyllenstierna, urn:sbl:13405, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Rystad), hämtad 2019-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se