C Zeth K Höglund

Född:1884-04-29 – Örgryte församling, Västra Götalands län (i Gårda, nu Örgryte)
Död:1956-08-13 – Västerleds församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Förläggare, Tidningsmedarbetare


Band 19 (1971-1973), sida 671.

Meriter

Höglund, Carl Zeth Konstantin, f 29 april 1884 i Gårda, Göt (nu Gbg, Örgryte), d 13 aug 1956 i Sthlm, Västerled. Föräldrar: läderhandl Carl Johan H o Anna Margareta Fyhr. Mogenhetsex vid h reallärov i Gbg vt 02, inskr vid Gbgs högsk ht 02, led av Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (SAP) 02—17, åter från 26 (av partistyr 08—11, av VU 28—44), av soc:dem ungdomsförb 04 (av centralstyr 07—17, ordf 09—17), medarb i Ny tid 04—05, red för Stormklockan dec 08—18, led av styr för Gbgs arbetarekommun 08, av styr för Sthlms arbetarekommun 10—13 (ordf 30—42), chef för bokförlaget Fram 11—19, led av Sthlms stadsfullm 13—3 maj 16 o 27—15 okt 50 (led av drätselnämnden 28—50, ordf där 40—50, led av stadskoll 31—40, ordf i SAP:s stadsfullm.-grupp 36—50, finansborgarråd o ordf i borgarrådsberedn 40—50), led av AK 15—17 o 29—40, ordf i Sverges soc:dem vänsterparti (tills med C Vinberg) 17 o (tills med K Kilbom) 19—21, red för Folkets dagblad Politiken 19—aug 24, ordf i Sverges kommunistiska parti, sektion av kommunistiska internationalen 21—24, i Sverges kommunistiska parti (Höglundsriktn) 24—25, red för Den nya Politiken sept 24— dec 25, ekonomichef o VD i Social-demokraten dec 31, chefred där 36—40, led av styr för spårvägsbolaget 32—50, av teaterdelegerade 41—55, av styr för Sv stadsförb 42 (ordf från 48), av styr för Sthlms högsk 43—50, av komm för nord hjälparbete 44— 50 (ordf 49—50), av 1945 års markkommission 45—48, v ordf i styr för Prins Eugens Waldemarsudde 48—50, ordf i hamnutredn:komm 48—50.

G 5 mars 09 i Gbg, Haga, m Gunhild (Gullan) Maria Nyström, f 15 febr 81 i Västervik, d 4 maj 57 i Sthlm, Västerled, dtr till ingenjören Carl Fredrik N o Gustafva Askroth.

Biografi

Zeth H var född i ett religiöst, fromt hem. Fadern var baptist, en del av sitt liv resepredikant, modern metodist. Ehuru hela sitt mogna liv ateist tog H starka intryck av faderns genuina personlighet, rättskänsla och personliga mod. I H:s tal och skrifter märks det religiösa ursprunget genom förtrogna hänvisningar till bibelns texter och liknelser. Liksom fadern beundrade H bibelns poetiska språk.

H engagerade sig tidigt i arbetarrörelsen och höll 1903 som nittonårig sitt första förstamajtal. Främst av brist på medel resulterade hans högskolestudier (historia) inte i någon examen. Dagspolitiken och publicistiken kom tidigt att fånga hans intresse. Under intryck av ungdomlig hänförelse för franska revolutionen och dess idéer vistades H i Paris hösten 1903 tillsammans med Fredrik Ström. Därefter började hans politiska författarskap i skilda organ med början i Ny Tid.

H, som allmänt kallades "Z", kom att bli en av landets mest kända och omstridda politiker, både med hänsyn till ställningstaganden och formen för det politiska engagemanget. Hans politiska verksamhet kan delas upp i tre perioder: 1904—17 inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, från 1909 dess ledare, 1917—25 den vänstersocialistiska-kommunistiska perioden, från 1926 åter socialdemokrat, varmed hans kommunalpolitiska gärning i Sthlm inleddes. Han kom även att spela en viktig roll inom den internationella arbetarrörelsen.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet hade bildats 1903 i Malmö genom utbrytning från det anarkistiska socialistiska ungdomsförbundet under Hinke Bergegrens ledning. Ledande gestalter i detta nybildade ungdomsförbund var Fabian Månsson, Gustav Möller, Per Albin Hansson och Karl Gustav Ossiannilsson. De socialistiska studenterna hade den tiden ingen särskild organisation, utan H och hans kamrater gick direkt in i ungdomsförbundet. Efter att 1904 ha grundat ungdomsklubben Fredrik Sterky i Gbg blev H aktiv i förbundet, och 1905 gjorde han sig känd över hela landet i samband med unionskrisen. På ungdomsförbundets kongress 1905 påtog H sig det juridiska ansvaret för publiceringen av ett manifest, Fred med Norge, i vilket arbetarna i Sverige uppmanades att vid ev mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna. För detta manifest dömdes H till sex månaders fängelse. Kongressens ställningstagande markerade att förbundet växlat in på ett antimilitaristiskt spår efter en mera försvarsvänlig start. Processen och fängelsevistelsen syns ha inneburit stora personliga påfrestningar för H, som var fysiskt klen. Utåt fick han genom domen en ställning som martyr. Isoleringen i fängelset medförde dock försämrad kontakt med kamraterna i förbundets ledning. Vid denna tidpunkt uppstod en stark antagonism mellan H och P A Hansson, som från och med 1905 blivit ungdomsförbundets ledande man, funktionär och redaktör för förbundsorganet Fram. Denna personliga motsättning kom egentligen aldrig att biläggas. Hansson och H hade olika ursprung och representerade generellt sett olika personlighetstyper. Den förstnämnde var självlärd arbetare, den senare student från medelklassmiljö. Hansson var praktiker och jordbunden, H socialistisk teoretiker med internationella vyer. Under flera decennier kom arbetarrörelsen och sv politik att i hög grad präglas av spänningen kring detta motsatspar. Hansson hade under sin politiska gärning stöd av den mera teoretiske Gustav Möller, medan H sekunderades av den mångsidige och öppne Fredrik Ström. Rent politiskt yttrade sig frontställningen i allmänhet så, att H representerade en mer "radikal" och djärv linje, medan Hansson intog en mer "realistisk" position i sakfrågorna. Under ungdomsåren svarade dock båda för en bestämd antimilitaristisk linje och en starkt kritisk inställning till den socialdemokratiska partiledningen. Under intryck av den tyske vänstersocialisten Karl Liebknecht betonade de militärfrågans samband med hela det kapitalistiska systemet. Militären var ett redskap i den härskande klassens hand och riktad även mot "den inre fienden", dvs arbetarklassen.

H började dock föra en alltmer oppositionell linje både gentemot partiets och ungdomsförbundets ledning. Han ville skynda på. Förutom försvarsfrågan kom frågan om ministersocialismen att bli kontroversiell. Ju fler mandat socialdemokratin erövrade i riksdagen desto mer aktualiserades problemet, om partiet skulle i riksdag och regering etablera öppen samverkan med liberalerna, som i viktiga frågor intog samma position som socialdemokratin, främst i rösträttsfrågan. Branting orienterade partiet mot en sådan samverkan, ungdomsförbundet under allt starkare beroende av H motsatte sig allt samröre med liberalerna. Vid ungdomsförbundets kongress 1909 skedde en uppgörelse mellan H och Hansson. Den senare hade börjat motsätta sig H:s partikritiska linje. Vid kongressen förlorade Hansson. Förbundsledningen flyttade till Sthlm. H hade vunnit sitt livs största seger och därmed hade ungdomsförbundet definitivt slagit in på partioppositionens väg. Förbundets organ blev Stormklockan, som H och sthlmsklubbarna startat på eget bevåg i dec 1908. Under H:s skickliga ledning hade tidningen blivit populär bland arbetarungdomen för sin slagkraftiga stil och sitt radikala innehåll. Tidningen sade sig vilja vara en agitator och väckare, "alltid bekämpande kompromisser och hävdande de klara färgernas politik utan att därför försvärja sig åt den revolutionära frasen". Det bör beaktas, att socialdemokratiska ungdomsförbundet eller ungdemokraterna hade en konkurrentorganisation till vänster i det gamla Socialistiska ungdomsförbundet (ungsocialisterna), som dock började inrikta sig på en mer facklig opposition (syndikalism).

Ungdomsförbundet under H:s ledning förändrade snart karaktär. Det hade redan 1907 —08 nått sin topp medlemsmässigt. Nu blev det något av ett parti inom partiet och förlorade i viss utsträckning karaktär av partiets rekryteringsorgan. Hansson och Möller orienterade sig mot centrala uppgifter i Brantings och partiets tjänst, Hansson blev 1910 redaktör i Social-demokraten. H förlorade 1911 sitt mandat i partistyrelsen, något som i viss mån kompenserades av att Fredrik Ström blev partisekreterare.

Storstrejken 1909 hade fördjupat meningsmotsättningarna mellan unga och gamla genom den defaitistiska anda som följde i dess spår. I en klassisk artikel 1910 i Stormklockan preciserade H de ideologiska och taktiska skiljelinjerna. Artikeln riktade sin udd mot partiledningen men kritiserade även kollektivanslutningen och sammankopplingen med fackföreningsrörelsen, som ansågs medföra organisatorisk lättja i partiet, en oklar ideologi, ett system som medförde "en sömn till döds".

Artikeln med sitt för den tiden fräna personliga anslag väckte ont blod. Man var inom arbetarrörelsen med dess starka solidaritetstraditioner inte van vid en så öppen debatt om rörelsens inre angelägenheter. Socialdemokratins seger i AK-valet 1911 aktualiserade på allvar frågan om regeringssamverkan eller ej med liberalerna. Branting stödde i riksdagen Staaffs andra regering, under motstånd från H. Ute i landet gick ungdomsförbundet i spetsen för socialdemokratins agitation. H och ungdomen introducerade nya agitatoriska kampmedel, bl a turnéerna med Röda bilen. Försvarsfrågan blev mer och mer huvudfrågan. Ehuru Branting och partiledningen motsatte sig en stark upprustning, ville man inte ta på sitt ansvar att lägga landet försvarslöst. H och ungdomen krävde dock avrustning. Tillsammans med Ström och Hannes Sköld utgav H 1913 Det befästa fattighuset, där militärväsendets ekonomiska och sociala sammanhang belystes. Han förde även fram radikala krav i den författningsstrid, som rasade, bl a republik och FK:s avskaffande. H utgav åtskilliga broschyrer i dessa frågor. På partikongressen 1911 hade partivänstern lyckats få kravet på republik inskrivet i partiprogrammet.

Andra socialistiska internationalens oförmåga att i aug 1914 stoppa första världskrigets utbrott genom en internationell strejkaktion vållade stark besvikelse bland den socialistiska ungdomen. Särskilt hårt anklagade man det tyska socialdemokratiska partiet, som 1914 slöt upp bakom kejsarens krigspolitik. Kriget fördjupade klyftan mellan vänster och höger i partiet genom sina sociala och ekonomiska följder. H attackerade den borgfred som Branting i viss mån etablerat med övriga partier. Efter valsegern 1914, då SAP blev AK:s största parti, hade också socialdemokratin ställts inför ett vägskäl. Skulle man ta konsekvensen av sitt parlamentariska deltagande genom att även gå in i en regering, eventuellt i samverkan med ett borgerligt parti? I denna fråga böljade striden fram och tillbaka, och då Branting på partikongressen 1914 uppställde som ett oeftergivligt krav att partiet godkände en samverkan med liberalerna i regeringsställning, vilket också kongressen med stor majoritet accepterade, skärptes partikampen.

I sept 1915 deltog H och Ture Nerman i de europeiska vänstergruppernas konferens i Zimmerwald, då försök gjordes att etablera en internationell resning mot kriget. De stödde där Lenins revolutionära linje. Fredskongressen i mars 1916 kom sedan att markera en klar brytning i det sv partiet. Starka krafter arbetade denna tid på att driva Sverige in i kriget på Tysklands sida mot Ryssland. Även inom SAP fanns en aktivistisk falang, och hösten 1915 uteslöts tre ledande socialdemokrater ur partiet. Då inte partiet och LO ville utlysa en allmän arbetarkongress för att samla krafterna mot en hotande krigsfara, gjorde ungdomsförbundet det på eget bevåg. Fredskongressen, till vilken även inbjudits arbetarekommuner och fackföreningar, utfärdade ett manifest med uppmaning till storstrejk vid ev mobilisering. H, E Hedén och I Oljelund gjordes ansvariga för denna uppmaning och häktades ett par dagar efter kongressens slut. Sedan åtal väckts, dömdes de av Sthlms rådhusrätt för försök till landsförräderi till straffarbete, H i tre år, Oljelund ett år och sex månader, Hedén ett år. Därtill kom förlust av medborgerligt förtroende intill ett år efter frigivningen. HD, som inte godtog åklagarens anklagelse för förräderi, sänkte slutligen straffen, för H till ett års och Oljelund till åtta månaders fängelse, medan Hedén frikändes. H berövades sitt mandat i Sthlms stadsfullmäktige, men försöken att med hänvisning till domen avsätta honom som riksdagsman stoppades av Branting och liberaler.

Förräderimålet, som kallats Den svenska Dreyfusprocessen, väckte enormt uppseende. Den rättsliga grundvalen ifrågasattes starkt av framträdande rättsvetenskaplig expertis. Resning kom dock aldrig att beviljas i målet, och ånyo blev H en fredens martyr. Genom Ungdomsinternationalens försorg spreds världen över en bild av honom tillsammans med Karl Liebknecht, som nästan samtidigt häktades på Potzdamer Platz i färd med att dela ut flygblad mot kriget.

Fredskongressen och åtalet fick sin största betydelse i den inre partikampen. H:s bortryckande från den politiska scenen innebar ett hårt slag för vänsteroppositionen inför den slutuppgörelse om partiets ledning som närmade sig. Avgörandet föll vid valen till 10:e partikongressen i febr 1917. Branting erhöll en stor majoritet i mandat, 142 mot 36 och 2 som inte tog ställning. I röstetal fick dock vänsteroppositionen c:a 42 %. H fick följa händelserna från fängelset. Han gjorde vissa ansträngningar för att åstadkomma en kompromiss, då han insåg svårigheterna att bilda ett nytt parti. Partikongressens majoritet ställde dock ultimatum till ungdomsförbundet att upphöra med vad man kallade dess partisplittrande verksamhet. Särskilt brännmärktes ungdomsförbundet för att ha ställt upp egna särkandidater till riksdagsvalet 1914. Vänsteroppositionen godtog inte detta ultimatum, utan socialdemokratiska partiet sprängdes och i stället grundades i maj 1917 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti med ungdomsförbundet som kärna. Norrbottens och Ångermanlands partidistrikt gick helt över till det nya partiet jämte ett antal arbetarekommuner och några fackföreningar.

H deltog i den konstituerande kongressen, nyss frigiven från fängelset. Som ledare för det nya, heterogent sammansatta partiet ställdes han inför en besvärlig uppgift. Ett svårt bakslag blev utgången av AK-valen hösten 1917. Vänsterpartiet visade sig inte ha tillnärmelsevis så stor anslutning bland arbetarväljarna som man haft bland de aktiva inom partiet och erhöll bara 8 % av rösterna i valet. Partiet förlorade 4 av de 15 mandat man övertagit från SAP. Både H och Lindhagen slogs ut i Sthlm. Under intryck av världshändelserna uppstod svåra samarbetsproblem. H och kretsen kring honom orienterade sig alltmer mot Lenin och den ryska kommunismen. Högerflygeln i partiet med Vennerström och Lindhagen i spetsen och hela riksdagsgruppen motsatte sig denna politik. Partiet anslöt sig till tredje internationalen, Komintern, när den bildades i Moskva 1919. När internationalen på sin andra kongress 1920 antog de sk 21 teserna, vari bl a krävdes obrottslig lojalitet av anslutna partier mot internationalens beslut, dvs det ryska kommunistpartiets, medförde detta vänsterpartiets splittring 1921. H och majoriteten godtog teserna, medan minoriteten förkastade dem. Minoriteten rekonstruerade vänsterpartiet för att 1923 återgå till SAP, medan H fortsatte på sin egen kurs, nu som ledare för "Sverges kommunistiska parti, Sektion av kommunistiska internationalen".

Med sin självständiga läggning kunde H dock inte i längden underordna sig Kominterns styrning utan pläderade för en mera oberoende ställning för de anslutna partierna. Sedan han fallit i onåd på internationalens kongress 1924, utstöttes han ur kommunistpartiet. En moskvatrogen majoritet under ledning av K Kilbom övertog ledningen av både partiet och dess tidning Politiken. H rekonstruerade ett eget av Moskva oberoende kommunistparti och startade Den nya Politiken. Det ekonomiska underlaget för både parti och tidning var dock bräckligt, och H sökte återförening med SAP. P A Hansson motsatte sig hans återinträde, men H fick stöd av framträdande krafter såsom Gustav Möller, Arthur Engberg och Harald Åkerberg. Det åberopades bl a taktiska skäl för att åter ta emot de tidigare förlorade grupperna. Även partiets behov av skickliga skribenter i partipressen åberopades. Vid årsskiftet 1925/26 avgjordes frågan till H:s förmån. H och hans anhängare fick återigen ställa sina krafter i moderpartiets tjänst.

Successivt fick H viktiga funktioner. Hans första uppgift blev att skriva en biografi över Hjalmar Branting. Sedan blev han ledare för socialdemokraterna i Sthlms arbetarkommun och stadsfullmäktige, men han behöll sitt intresse för de stora rikspolitiska frågorna, och kunde följa dem från sin plattform som riksdagsman och senare även som chefredaktör för Social-demokraten. Ehuru sammanhållningen i socialdemokratiska partiet efter H:s återkomst aldrig ställdes på något allvarligt prov, medförde dock hans återvändande, att den inre debatten särskilt i Sthlm blossade upp igen med H som ledare för en egen fraktion. P A Hanssons ställning som partiledare och statsminister hade dock blivit mycket stabil och kunde inte rubbas. Båda parter visste också hur långt man kunde gå utan att äventyra sammanhållningen. Under perioden kring åren 1940—46 fördes inom Sthlms arbetarekommun en politisk strid mellan två regelrätta falanger, den ena ledd av H och den andra av Valter Åman. Anhängarna kallades efter sina förgrundsfigurer höglundare resp åmaniter. Den s k Åmansfalangen, som stod rikspartiets ledning nära, erövrade ordförandeskapet och majoriteten i arbetarekommunen men inverkade inte på stadsfullmäktigegruppen, där H förblev obestridd ledare. Denna falangstrid kunde dock hållas inom partiets ram.

Efter Hitlers makttillträde i Tyskland 1933 upphörde försvarsfrågan under hand att vara stridsämne. Inför det nazistiska hotet blev H försvarsvän. I andra världskrigets inledande skede bekämpade han frenetiskt kommunisterna, blev under finsk-ryska kriget 1939— 40 varm finlandsvän och drev kravet på sv engagemang för Finland hårdare än samlingsregeringen. Under hand utvecklade han ett envetet motstånd mot samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Tyskland och mot tryckfrihetspolitiken. Från och med 1940 lämnade han sina rikspolitiska positioner, riksdagen och tidningen, och blev finansborgarråd i Sthlm. På partikongressen 1944 blev han inte återvald till partistyrelsen. Till rikspolitiken återvände han inte, ehuru hans eventuella kandidatur till AK diskuterades 1948 efter Hanssons bortgång. H kritiserades då för att han även efter Pragkuppen ansågs visa en alltför välvillig inställning till samarbete med kommunisterna, som i Sthlms stadsfullmäktige hade en stark ställning denna tid. Även efter sin aktiva politiska period behöll H sitt internationella intresse, och i rättsfrågorna gjorde han fortfarande engagerade insatser.

I Sthlm verkade H alltsedan sin återkomst 1927 för att kommunalpolitiken skulle präglas av partiväsendet under öppen debatt. Som ordf i valkommittén 1928 genomdrev han att majoriteten i stadsfullmäktige också skulle få sin motsvarighet i de kommunala nämnderna. Dittills hade de borgerliga fått behålla majoriteten i vissa nämnder, trots att de var i minoritet i fullmäktige. Som finansborgarråd fortsatte H sin strävan att förankra kommunalpolitiken bland medborgarna. Han blev allmänt erkänd som en skicklig finanspolitiker. Rent tekniskt utbyggdes budgetgranskningen och rationaliseringsarbetet under H.s ledning. Han bidrog i hög grad till att forma Sthlms utveckling under det expansiva skede, som så småningom följde efter andra världskriget med bl a inkorporeringen av Spånga. Den kommunala självstyrelsen hade en obändig försvarare i H, något som han särskilt utvecklade som stadsförbundets ordf ända till sin död. I denna position rönte han erkänsla för sin eminenta förmåga att verka enande och samlande. Det kan synas som en paradox, att H, som från unga år stått på den rikspolitiska barrikaden, helt skulle gå upp i kommunalpolitiken. Rent ideologiskt innebär det dock ingen överraskning. I den gamla socialdemokratiska ungdomsrörelsens ideologi fanns en allmän misstro gentemot statskapitalism och statssocialism. Man betonade alltid behovet av människornas, massornas engagemang, och i en levande kommunalpolitik såg man en sådan möjlighet. Här finns också beröringspunkter med den österrikiska s k austromarxismen.

Även om H slutade sin bana som en sällsynt skicklig kommunalpolitiker, torde dock hans publicistiska verksamhet komma att i framtiden räknas som hans mest genuina och epokgörande insats. Han utgav närmare hundratalet politiska broschyrer och pamfletter, därtill biografiska teckningar, memoarer, diktsamlingar, otaliga artiklar och föredrag. Allt han skrev präglades av en ideologisk lidelse och en känsla för formens äkthet och stil. Han skapade alltsedan ungdomen något nytt av den politiska pamfletten, gav journalistiken en udd som gjorde den läsbar och fruktbar. H var även en lysande talare och känd för sin stora vänfasthet.

H:s politiska gärning rymmer många motsatser, en spänning mellan intensivt ideologiskt engagemang och stundom raffinerade realpolitiska drag. Enligt Fredrik Ström var den franska revolutionen hans stora ideologiska och revolutionära källsprång, sedan kom som bifloder Marx, Engels, Kautsky, Lenin, Branting, just i den ordningen. Han var starkt påverkad av vänsteroppositionen inom det tyska socialdemokratiska partiet före första världskriget, den sk LLL-gruppen: Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Georg Ledebour. Stark påverkan rönte H även av den tyske marxisten A L Helphand, kallad Parvus, vars verk Proletariatets klasskamp han översatte till svenska. Ett liberalt arv från S A Hedin och gamla lantmannapartiet, ett stänk av fransk anarkosyndikalism och några droppar av Martin Tranmaels fackopposition hör också till H:s ideologiska legering. Fredrik Ström, som ändå stod H närmare än någon annan, har omvittnat det hopplösa i att komma honom in på livet: "Han är full av motsägelser. Han besitter en förtärande inre eld, som han döljer med tusen konster. Han är något av Kierkegaard, och likväl älskar han Brandes. Han är finansborgarråd, och likväl älskar han filosofer. Han är en driven partitaktiker, och likväl är han skald och älskar centrallyrik. ... När han icke sitter i sammanträden läser han böcker eller odlar han rosor."

Författare

Agne Gustafsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s efterlämnade ppr hos familjen. Brev från H bl a i KB o AA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1944 se E Höglund, Bibliografi över skrifter utg av Z H (Festskrift tillägnad Z H utg vid hans 60-årsdag 29 april 1944, Sthlm 1944, s 201—211). — Lyrik och lovtal. Sthlm 1944. 257 s. — Oneutrala tal. Sthlm 1944. 61 s. — Lenin och den ryska arbetarrevolutionen. Tal vid Sällskapets Sverige-Sovjetunionen sammanträde den tolvte november 1947. [Omsl.] Sthlm 1948. 15 s. — Den svenska demokratin och kommunismen. Professor Bertil Ohlin och Folkpartiet anklagas. [Tal vid möte i Konserthuset i Stockholm 26 april 1948.] Sthlm 1948. 23 s. — Högtidstal vid den socialistiska oktoberrevolutionens 30-årsjubileum i Stockholms stadshus den 12 november 1947 (Sällskapet för främjandet av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen, årsbok 1948, Sthlm, s 13—24). — Aldrig glömde vi Er. Fredrik Ström, Carl Lindhagen, August Strindberg. Sthlm 1949. 64 s. — Hjalmar Branting. Sthlm 1949. 94 s, 2 pl-bl, 1 portr. [Utgör en sammanfattn av H:s tidigare arb om Branting.] (Banerförare [:1].) •—¦ Öppet brev till hrr Tor och Albert Bonnier, ägare av Dagens nyheter och Expressen. [Rubr.] Sthlm 1950. Fol. (2) s. [Ur MT 11.9.1950.] — Fabian Månsson. Sthlm 1951. 95 s, 2 pl-bl, 1 portr. (Banerförare [:7].) — Minnen i fackelsken. D [1]—• 3. Sthlm 1951—56. [1.] Härliga tider. 1900— 1911. 1951. 310 s, 8 pl-bl. 2. Från Branting till Lenin. 1953. 1912—1916. 287 s, 8 pl-bl. 2. uppl 1954. 3. Revolutionernas år. 1917— 1921. 1956. 284 s, 8 pl-bl. — Förord (T Kreuger, Så förstördes Högbroforsen. Ett koncentrat äv det överväldigande bevismaterialet, Sthlm 1955, s 7f).

Redigerat: Festskrift tillägnad Georg Branting. Utg vid hans 60-årsdag 21 september 1947. Sthlm 1947. 335 s, 13 pl-bl, 1-pl." (Tills med H Mehr.) ,

Källor och litteratur

Källor o litt: Soc:dem ungdomsförb:s, soc:dem vänsterpartiets o Sverges kommunistiska partis handhar, allt i AA; A Gustafsson, Splittringstendenser inom sv socialdemokrati 1889—1914 (stencil 1957) o dens, Sv yänstersocialism 1903—1917. En studie om socialdemokratins splittring o partiets sprängning (i ms), hos förf. Festskr tillägn Z H, utg vid hans 60-årsdag 29 april 1944 (1944); A Gustafsson, Branting o partivänstern (Tiden 1960); S Hadenius— B Molin—H Wieslander, Sverige efter 1900 (5 uppl, 1972); G Höglund, Moskva tur o retur (1960); J Lindgren, P A Hansson i sv demokrati (1950); H Mehr, Kommunalpolitikern Z H (Hundra år under kommunalförfattningarna 1862—1962, 1962); PK:s por-trättmatr 1936 (1935); Sthlms stadsfullm 1938—1963 (1967); F Ström, Min ungdoms strider (1940); dens, I stormig tid (1942); A L Söderblom, Grön ungdom under röda fanor (1945); H Tingsten, Den sv socialdemokratiens idéutveckl, 1—2 (1941L



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Zeth K Höglund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Agne Gustafsson), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14017
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Zeth K Höglund, urn:sbl:14017, Svenskt biografiskt lexikon (art av Agne Gustafsson), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se