Sixten G Friesen, von

Född:1847-12-11 – Hökhuvuds församling, Uppsala län
Död:1921-12-01 – Gustav Vasa församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Statsrevisor, Skolrektor, Riksbanksfullmäktige


Band 16 (1964-1966), sida 547.

Meriter

2 von Friesen, Sixten Gabriel, bror till F 1, f 11 dec 1847 i Hökhuvud (Sth), d 1 dec 1921 i Sthlm (Gustav Vasa). Studentex : Uppsala 22 maj 1865, inskr vid Uppsala univ 31 maj s å, fil kand 30 maj 1870, disp pro gradu 30 maj 1877, fil dr 6 sept s, å, allt i Uppsala, extralär vid Sthlms gymnasium vt 1871 o vt 1872, eo lektor där 1872—76, v rektor vid Sthlms reallärov 1 juli 1876— 30 juni 1880, led av lärov-.kommittén 1879 —80 o 1882—84, lektor i matematik o fysik vid Sthlms reallärov 13 jan 1880—31 dec 1912, rektor där 1 juli 1880—30 juni 1891, led av dir över Sthlms undervisningsverk 1880—91, led av överstyr för Sthlms folkskolor 1880—89, ordf där 1889—91, led av dir för GCI 1881, led av AK 1885—87 o 1891—1905 (led av tillf utsk 1885—87, led av statsutsk 1892—1905, v ordf i särsk utsk 1897, ordf för AK:s talmansdeput 1897, led av särsk utsk nr 1 1901, led av talmanskonf 1903—05), led av Sthlms stads-fullm 1887—21 juni 1915 (ordf i fattigvårdsnämnden 1890—1904, ordf i stadsfullm o i dess beredn:utsk 1904—15), statsrevisor 1892—93, riksbanksfullm 1893—1917 (ordf 14 maj 1909—1917), ordf i Liberala samlingspartiet 1900—05, led av kommittén för utredn ang proportionella val till AK 1902 —03, led av FK 27 juni 1905—1915 (led av talmanskonf från 1912, v talman 1913— 15), ordf i Sv stadsförb 1908—15, ordf i kommittén för utarb av förslag ang omorganisation av GCI 1910, ordf för kommittén ang ändringar i bestämmelserna om den proportionella valmetoden 1912, tryckfrihets-kommitterad 1913 o 1915. — Ogift.

Biografi

Sixten F var skolman, riksdagspolitiker och kommunalman. På grundvalen av det förtroende han vunnit under sitt arbete inom riksdagen blev han vid sekelskiftet den som i rösträttsrörelsens tecken samlade AK:s vänsterelement till ett stort liberalt parti, den drivande kraften i kampen för den politiska rösträttens utvidgning och ett parlamentarisk styrelseskick. Hans bana som kommunalman i Sthlm förde honom till kommunalstyrelsens främsta förtroendeuppdrag: han blev stadsfullmäktiges första fritt valda ordförande, portalfiguren för den kommunala demokratin i vårt land, sådan den började växa fram under det liberala genombrottet från sekelskiftet.

Efter akademiska studier i Uppsala, vilka avslutades med fil doktorsgrad i matematik, inträdde F på lärarbanan. Efter några år blev han rektor vid det nyupprättade realläroverket i Sthlm, först i gamla stadshuset på Söder, sedan i det av honom med mycken omsorg ledda skolbygget vid Roslagsgatan. Han stod den reformsinnade pedagogiska kretsen kring Anna Sandström nära. Realläroverket var en för vårt land ny skol-typ, och dess förste rektor kan betraktas som den reala bildningslinjens organisatör. I årsredogörelserna, »Sixtens trontal», skildrar han den nya linjen och dess framgångar, med tonvikt ej blott på realämnena, utan minst lika mycket på de dittills försummade moderna språken. Hans omfattande offentliga uppdrag inkräktade emellertid på hans verksamhet som skolman; 1891 avgick han från rektoratet och åtnjöt därefter ständig tjänstledighet från sin lektorstjänst.

Det var inom riksdagen och Sthlms stads förvaltning F gjorde sina insatser i det offentliga livet — 1884 invaldes han i AK på liberala valmansföreningens lista, och tre år senare kom han än i stadsfullmäktige. Men även i riksdagen ägnade han sig gärna åt skolfrågor och underströk vikten av praktiskt orienterade studier. Den rådande skolordningen, grundad på en övervägande intellektuell bildningsgång, skapade »utpinade intelligenser och en andlig inskränkthet» — intellektualismen var, ansåg han, »en sjukdom i vår odling». I andra sammanhang betonade han vikten av fackutbildning och undervisning i praktiska ämnen som balans mot formalismen och juristväldet i det dåtida samhället — tongångar som hade gott gehör i AK.

Men inlägg av denna allmänna karaktär tillhörde undantagen. Övervägande ägnade sig F åt mera konkreta ekonomiska och administrativa frågor. Han företrädde gärna meningar väl överensstämmande med AK-majoritetens traditioner: sparsamhet med statens medel och en kritisk hållning mot den högre byråkratin, i förekommande fall också mot K M:t. Han rönte den för en stadsrepresentant ovanliga hedern att inväljas i statsutskottet, sedan han med kraftfulla anföranden bidragit till utskottets seger över K M:t i den segslitna frågan om kommers-kollegii omorganisation — en framgång för AK:s sedan årtionden hävdade motstånd mot vad man fattade som byråkratiska expansionstendenser.

Statsutskottet är riksdagens största arbetsgivare. För att det stora riksämbetsverket skall kunna fungera måste detta utskott vara väl företrätt i kamrarnas plena. Den som skall föra utskottets talan måste kunna sina saker ordentligt, alla skäl för och emot, tidigare manglade i utskottets avdelningar. Anslagsfrågorna täcker statsförvaltningen i dess helhet, och utskottets rapportörer blir därför så småningom väl förtrogna med statsverksamheten i stort och i smått — mest i smått, alltså ofta s k tråkiga ärenden som man måste, ha stor aptit på arbete för att tränga in i och knäcka. F blev en mästare i detta riksdagens vardagsarbete; med sin litet gälla, smattrande stämma gav han kammaren korta och klara besked, i regel med framgång för den mening han företrädde, farlig att möta som motståndare, snar och snärtig i repliken. Därtill var han fullmäktig i riksbanken och bevakade också dess ärenden i kammaren med stark känsla för riksdagens rätt gentemot försök att vidga K M:ts inflytande. Enligt samtida iakttagare blev F under nittiotalet den vars ord vägde tyngst i kammarn. Denna ställning vann han inte som politiker och partiledare utan genom den sakliga tyngden i sitt riksdagsarbete. Det var på insatser av denna art som F, själv akademiker och räknad som »kulturradikal», kunde grunda sin auktoritet i en av jordbrukets folk alltjämt dominerad AK. Hans allmänna sociala inställning, ej mindre än hans politiska åsikter, förde honom hellre på böndernas än på herrarnas sida.

Partiförhållandena i nittiotalets AK var ända fram mot sekelskiftet rätt flytande och medgav ledamöterna ett betydande mått av politisk rörelsefrihet, även om tendensen giök mot mera bestämda partigrupperingar. Väl omfattade lantmannapartiet — 1888 splittrat i tullfrågan men 1895 åter förenat — ännu AK:s flertal men inom dess ram var skilda meningsriktningar företrädda; det var egentligen blott vid utskottsvalen partiet höll riktigt ihop. Med många av dess ledamöter uppehöll F vänskapliga förbindelser och i viss mån var han genom sin utskottsplacering förtroendeman särskilt för det frihandelsvänliga gamla lantmannapartiets folk. Som stadsrepresentant och frihandlare var F länge politiskt mantalsskriven i centern och tillhörde tidvis ledningen av dess vänstersinnade grupp. Vid centerns fortgående, splittring och upplösning föredrog han liksom åtskilliga andra liberaler, främst S A Hedin, att gå som vilde.

F inträdde sålunda inte i det radikala parti, folkpartiet, som med anslutning bland annat av stockholmsbänkens flertal bildades 1895. Denna partibildning var en reaktion mot de båda lantmannapartiernas återförening; »sammansmältningen» låg i den Boströmska regimens intresse och följdes av en förstärkning av de konservativa tendenserna på bondehåll. Ivriga valmakare på vänsterkanten klandrade F för att han inte vid sina bänkkamraters sida anslöt sig till det nya vänsterpartiet — man misstänkte, att han av omsorg om sin utskottsplacering inte ville riskera sitt goda förhållande till lantmannapartiet. Kanske låg det något däri — i längden visade sig hans fria ställning till de olika grupperna dock vara värdefull för vänsterns sak, och den s k Friesenska diskussionsklubben (1897—99) i AK omfattade riksdagsmän av skilda partifärger.

Utanför den censusbundna riksdagen framfördes i folkriksdagarnas och de stora rösträttspetitionernas former krav på utvidgningar av den politiska rösträtten, krav som framför allt vann stöd inom de stora folkrörelserna, bland frikyrkornas och nykterhetsorganisationernas folk samt hos den unga arbetarrörelsen. Hos regering och riksdag rönte sådana krav ett kyligt mottagande. Motståndet från FK, denna utpräglade rikemansförsamling, var praktiskt taget enhälligt. Statsministern, E G Boström, ehuru personligen närmast motståndare till rösträttsreformer, insåg dock att något måste göras. Den proposition i rösträttsfrågan som hans regering 1896 framlade var emellertid förenad med sådana förbehåll att ökningen av valmanskåren i verkligheten skulle blivit ringa. Propositionen föll utan att Boström ens tog till orda i AK till dess försvar.

Efter denna demonstration av statsmakternas olust och oförmåga att komma till en lösning blev frågan under några år liggande. Utanför riksdagen fortsatte rösträttsrörelsen, kulminerande i den stora rösträttspetitionen 1898—99. I detta läge, karaktäriserat av spänningen mellan allmänna me- ningen utanför och maktläget inom riksdagen, framstod F alltmera som den vilken borde samla de splittrade reformvännerna kring ett program med utsikt till framgång.

I anslutning till den stora rösträttspetitionen återupptogs frågan vid 1899 års riksdag, främst genom motioner från folkpartiets sida. Men liksom tidigare delade sig reformvännerna på flera olika alternativ. F inbjöd då, jämte representanter såväl för folkpartiet som för andra vänstersinnade meningsriktningar, AK:s reformvänner till det ryktbara mötet på Tattersall 5 maj 1899, som blev det första steget till det liberala samlingspartiets bildande. Här enade sig ett 70-tal av AK:s ledamöter om en gemensam linje för rösträttsfrågans behandling i kammarn följande dag: kommunalstrecket och 25 års rösträttsålder. Förslaget framfördes och försvarades av F med anföranden i hans bästa form, starka i argumentens logiska uppbyggnad; kritiska invändningar, bl a av P P Waldenström, gav F tillfälle till repliker som i sin sakliga skärpa synes ha betagit denne eljest stridbare debattör lusten att återkomma. En voteringstaktisk manöver förhindrade en rösträkning av F:s förslag ställt emot rent avslag, men i en förberedande votering samlade det 97 röster, det största röstetal för en reform som på många år förelegat i AK. Säkerligen föll frågan framåt.

Efter valet 1899, som medförde betydande framgångar för vänstern, främst folkpartiet, fullföljde F arbetet på en sammanslagning av AK:s frisinnade grupper. Inbjudan till bildande av ett liberalt samlingsparti undertecknades av representanter för samma grupper som stått bakom Tatersallsresolutionen och partiet kunde konstituera sig de första dagarna av 1900 års riksdag. Dess medlemsantal rörde sig omkring 90; genom framgångar vid 1902 års val växte partiet till AK:s största (104 medlemmar). F var självskriven som ordförande och ledare — ett uppdrag som han dock helst velat slippa; med det nya partiets tillkomst ansåg han sig ha gjort sitt. Partiets kärna utgjordes av det förutvarande folkpartiet, vars politiskt aktiva ledare snart nog blev de som bestämde samlingspartiets politik och förde dess talan.

Att ha samlat AK:s skilda vänstergrupper till ett stort, väl organiserat liberalt parti och att därmed ha lagt grunden för den politiska rösträttens demokratisering, det är F:s stora insats i sv politik. På radikalt håll yppades något missnöje, med det nya partiets försiktiga programskrivning — klara linjer var, menade man, i längden viktigare än utskottsplatser. Men F:s erfarenheter hade lärt honom vad utskottsplatserna betydde för partiets attraktionskraft, sammanhållning och inflytande. Han såg också till att listorna för utskottsvalen genom förhandlingar med lantmannapartiet, det andra stora partiet i kammarn, blev omsorgsfullt förberedda och att samlingspartiets intressen härvid tillgodosågs.

I rösträttsfrågan var det enande programmet givet genom Tattersallsresolutionen föregående år. En liberal massmotion av denna innebörd framfördes av F vid 1900 års riksdag. Men oron, tveksamheten och motståndet inför en utvidgning av rösträtten hade nu ökat. Höstens val hade medfört betydande förluster för lantmannapartiet; en ökning av valmanskåren kunde betyda, att bondeklassen kom att förlora sin maktposition i riksdagspolitiken. Oron på arbetsmarknaden, liksom de socialdemokratiska framgångarna vid senaste val skrämde många och förstärkte motståndet. Å andra sidan kunde riksdagsmajoriteten inför den allmänna opinionens tryck inte nöja sig med en rent negativ ståndpunkt. Den liberala motionen avslogs, men riksdagen begärde samtidigt utredning om en rösträttsreform, väl att märka med åtskilliga garantier, bland vilka den proportionella valmetoden upptogs av FK men inte av AK.

Liberala samlingspartiets bildande gav stöten till en organisatorisk samling också av reformvännerna ute i landet. Den tidigare rösträttsrörelsens propagandaorgan, rösträttsförbundet, stod nu inför sin upplösning, och dess liberala ledare tog då initiativet till bildande av en ny riksorganisation med ett reformprogram som inte längre begränsades blott till rösträttsfrågan. Frisinnade landsföreningen konstituerades i början av år 1902 med stöd av bl a liberala samlingspartiets främsta män. F var ordförande vid det konstituerande mötet men avböjde fortsatta uppdrag inom föreningen. Karl Staaff blev snart dess ledande man.

Med 1900 års riksdagsbeslut hade rösträttsfrågan hänskyutits till K M:t och i avvaktan på resultatet härav vilade frågan under 1901 års riksdag. Denna dominerades i stället helt av den stora härordningsreformen, den av regeringen föreslagna utsträckningen av värnplikten till ett år. I motsättningarna mellan försvarsintresset och den på lantmannahåll traditionella oviljan mot ökade, militärbördor bröts partibanden, liksom vid tidigare stora försvarsreformer. Liberala samlingspartiets flertal ville i avvaktan på en verklig rösträttsreform skjuta på försvarsfrågans avgörande. F ställde sig personligen från början positiv till regeringens förslag, i förhoppning om att kunna erhålla utfästelser i rösträttsfrågan från FK. Men då samlingspartiet, låt vara med knapp majoritet, avvisade tanken på förhandlingar härom och då några bindande garantier för FK:s medverkan till en verklig rösträttsreform inte kunde vinnas, följde även F uppskovslinjen. Ett antal försvarsvänliga liberaler under ledning av Hugo Hamilton säkrade emellertid framgången för den k propositionen även i AK, dock med betydande begränsningar av övningstiden.

Försvarsbördornas ökning gav ökad kraft åt kraven på en rösträttsreform. Vid 1902 års riksdag återupptogs rösträttsfrågan, denna gång genom en regeringsproposition. Boström hade då efterträtts av von Otter, amiral med riksdagserfarenhet men svag regeringschef. Den nye justitieministern, Hjalmar Hammarskjöld, ansvarig för rösträttspropositionen, var desto starkare i viljan och visade sig därtill som en stridbar debattör. Den proposition han framlade var emellertid föga ägnad att vinna AK:s bifall. Dess utgångspunkt var kommunalstrecket, samlingspartiets linje, men med viktiga förbehåll, framför allt i form av graderad skala: gifta valmän eller sådana som fyllt 40 år skulle få två röster. Ökningen av val-manskåren i städerna skulle på grund av det skärpta utskyldsstrecket ha blivit ringa.

Det blev snart tydligt att propositionen inte hade några utsikter i AK. Samlingspartiets linje framfördes i ett kort anförande, av F. Hans tonfall vittnade om det skärpta läget. Han talade om oron ute i landet och de strider som vid negativ utgång av frågan var att vänta — ord som från denne talare, så representativ för riksdagsdebatternas vanliga lugna ton, verkligen bestyrkte lägets allvar. Utanför riksdagen gav möten och demonstrationer, i Sthlm utmynnande i kravaller, uttryck åt folkstämningen. Under de tre debattdagarna demonstrerade socialdemokraterna med storstrejk. I huvudsak präglades debatten av oron för hur en rösträttsreform kunde komma att ändra balansen mellan jordbrukets folk och det nya industriella samhället och olika projekt framfördes i syfte att trygga landsbygdens intressen. Trots det Friesenska förslagets moderata karaktär och förslagsställarens auktoritet i kammarn lyckades samlingspartiets linje inte vinna tillräcklig anslutning på lantmannahåll; det samlade blott några få röster mer än två år tidigare (103).

Än en gång såg det ut som om rösträttsfrågan skulle få en negativ utgång. Emellertid hade Gottfrid Billing lyckats få med FK på en utredningsskrivelse som kom att skapa ett nytt läge. Det borde övervägas, menade man, om inte frågans lösning hellre än genom en ändrad census borde sökas genom allmän rösträtt, väl att märka med garantier. Främst bland dessa nämndes den proportionella valmetoden och vidare, eventuellt, medelbara val och graderad röstskala — allt i syfte att åt de hittills representerade bibehålla »ett skäligt inflytande på landets angelägenheter».

I samförstånd med initiativtagaren i FK framfördes i AK-debattens slutskede förslag om en utredning av samma innebörd som FK:s; dock ville förslagsställaren här begränsa sig till att som garanti nämna allenast den proportionella valmetoden. I detta skick vann förslaget anslutning från vitt skilda håll inom AK: en ovanlig kombination av samlingspartiets vänsterflygel och lantmannapartister av högerfärg gav förslaget flertal. Men då konstitutionsutskottet skulle sammanjämka kamrarnas olika beslut genomdrev FK-halvan av utskottet — i förargelsen över att AK inte velat ha med alla dess garantier — att motiveringen ströks i sin helhet: endast klämmen blev kvar. I detta skick blev utredningsskrivelsen efter en kort, rätt pepprad debatt godkänd även av AK. Riksdagen begränsade sig alltså till en enkel begäran om utredning, om möjligt med sikte på resultat vid 1904 års riksdag. Man kan erinra sig den sammanfattning av rösträttsfrågans riksdagshistoria som F själv gav i den knäppsäkra replik varmed han avslutade 1902 års AK-debatt: inom konstitutionsutskottets majoritet härskade år 1900 förhoppningen att genom riksdagsskrivelsen bringa rösträttsfrågan i baklås, år 1902 däremot farhågan att rösträttsfrågan genom skrivelsen skulle bringas framåt.

Med utgången vid 1902 års riksdag hade det program kring vilket F bildat liberala samlingspartiet i verkligheten fallit. Vid tre riksdagar hade kommunalstrecket varit den positiva linje som samlat de flesta rösterna inom AK men till majoritet hade den inte nått. Men om samlingspartiets egen linje nu var borta så hade dess aktion ändå varit den murbräcka som till sist slagit hål på motståndet. I det långa loppet medförde rösträttsfrågans vändning framgång för de demokratiska krafterna inom både vänstern och högern.

Sommaren 1902 avgick von Otter. Boström återtog ledningen, denna gång med en regering av i viss mån moderatliberal färg. Hammarskjöld efterträddes av den liberalt sinnade justitieombudsmannen Ossian Berger och Carl von Friesen blev ecklesiastikminister — båda utnämningarna till mycken förargelse för förstakammarhögern. Den nya regeringens rösträttsprogram följde AK:s linje: allmän rösträtt med proportionella val, utjämning av representationen mellan land och stad, 25 års rösträttsålder och dubbelt utskyldsstreck (stat och kommun).

Samlingspartiet ställde sig avvaktande; innan man lämnade sitt tidigare program ville man ha visshet om att inte garantierna alltför mycket minskade, värdet av den allmänna rösträtten. Inom vänsterns nya riksorganisation, Frisinnade landsföreningen, hördes radikalare tongångar; många fann nu tiden inne att gå direkt över till allmän rösträtt. Karl Staaff, landsföreningens ledande man, genomdrev emellertid den moderatare ståndpunkten: alltjämt ville man räkna med kommunalstrecket som en övergångsform. Ej heller ville man, i avvaktan på den fortsatta utredningen, nu binda sig i fråga om proportionalismen.

På liberalt håll hade man dock till en början ställt sig sympatisk till denna valmetod: »en tanke av djup och oemotståndlig rättvisa» (Karl Staaff). Utredningen om den proportionella valmetoden anförtroddes hösten 1902 åt en särskild kommitté, där liberalerna i främsta rummet representerades av F.

Den fortsatta offentliga debatten ledde till ett stigande motstånd inom vänstern mot proportionalismen — framför allt därför att den ansågs garantera högern ett »förstakam-marannex» i AK. Skulle proportionella val tillämpas till AK, så borde FK:s inflytande begränsas, eller ock samma valmetod införas även för denna kammare. Detta ledde återigen till krav på mer eller mindre genomgripande reformer av rösträtten till de församlingar som hade att välja FK, landstingen och storstädernas stadsfullmäktige. I detta läge blev vänsterns ståndpunkt avvisande: i första hand borde den allmänna rösträtten genomföras utan proportionalismen.

Då den kommitté åt vilken utredningen av den proportionella valmetoden uppdra-gits, i slutet av 1903 avgav sitt betänkande, befanns detta emellertid innehålla ej blott förslag om valmetodens tekniska utformning utan även en klar politisk motivering för dess tillämpning vid valen till AK, utan något förbehåll ifråga om dess betydelse för förhållandet mellan riksdagens båda kamrar. Om detta förord för enkelproportionalismen hade kommittén varit enhällig, och det hade sålunda biträtts även av F. Därmed kom han i ett motsatsförhållande till den övervägande meningen inom sitt eget parti. I någon mån utjämnades detta förhållande genom ett intervjuuttalande av F i DN, redigerat av dess redaktör Otto v Zweigbergk. F yttrade här, att han väl föredrog en rösträttsreform med proportio-nalism, men också gärna gick med på allmän rösträtt utan detta tillägg. Den allmänna rösträtten var dock huvudsaken, något som han uttalat långt innan proportionalismen varit på tal. Denna fick alltså inte göras till villkor för den allmänna rösträtten. »Den proportionella valmetoden är mig kär, men långt kärare och angelägnare är själva rösträttsreformen».

Detta var ju i och för sig en fullt rimlig ståndpunkt, men genom sin obestämdhet föga förenlig med partiledarens ställning. I de meningsskiften som nu förestod måste man vara för eller mot — proportionalismen kunde inte skjutas undan som en sekundär fråga!

I riktig insikt härom överlämnade F åt Karl Staaff att vid 1904 års rösträttsdebatt föra partiets talan. Regeringspropositionen vid detta års riksdag överensstämde med det program Boström framlagt sommaren 1902: allmän rösträtt med proportionella val, utjämning mellan land och stad, 25 års rösträttsålder och dubbelt utskyldsstreck. Samlingspartiets motion skilde sig från propositionen i huvudsak genom majoritetsval och erikelt utskyldsstreck (endast kronoutskyl-derna). FK biföll propositionen, AK fällde visserligen först samlingspartiets motion men biföll sedan, efter en dramatisk vädjan av Staaff, en motion av samma innehåll som samlingspartiets, men med dubbelt utskyldsstreck (»Fläsbrolinjen», 116 röster mot 109).

I ett kort, personligt hållet anförande förklarade F sin anslutning till samlingspartiets linje, trots att han biträtt kommitténs förord för proportionalismen. Den offentliga debatten sedan kommittén avgivit sitt betänkande hade lärt honom att sv folket inte var moget för den proportionella valmetoden. Med hänsyn till den ståndpunkt F tidigare intagit till proportionalismen blev hans anförande föremål för försmädliga invändningar, främst av Waldenström, som säkerligen hade smärtsamma minnen av F:s säkra replikkonst från tidigare debatter. Denna gång var rollerna ombytta.

Ännu något år kvarstod F som samlingspartiets ordförande, men den politiska ledningen hade nu definitivt glidit över till Karl Staaff. Egentligen var detta slutskedet i en utveckling som pågått sedan Frisinnade landsföreningens tillkomst: här var Staaff från början den ledande, och som den starkare politiska begåvningen blev det han som bestämde partiets politiska linje. Tydligen skedde detta utan någon rubbning av den ömsesidiga uppskattningen och respekten mellan den äldre och den yngre, även om någon närmare vänskap inte synes ha förenat de båda rätt så ordkarga ungkarlarna.

Följande år, då den reform som gav stadsfullmäktige rätt att själva välja sin ordförande äntligen genomförts, blev F utsedd till detta stadens främsta förtroendeuppdrag. I juni 1905 avled hans broder Carl, ecklesiastikminister i den Boströmska regeringen, och F antog då stadsfullmäktiges erbjudande att efterträda brodern såsom ledamot av FK. Därmed lämnade F ledningen av det liberala partiet och den aktiva politiken; endast undantagsvis tog han till orda i sådana frågor och då utan all stridbarhet, såsom då han vid 1907 års rösträttsdebatt förklarade sig ämna votera för den kvinnliga rösträtten — en avvikelse till vänster från sitt partis huvudlinje. Då antalet liberaler i FK efter 1909 års rösträttsreform ökades, var det naturligt att F kom på tal som den nya gruppens ordförande. Men F återvände inte till något politiskt ordförandeskap. I riksdagen begränsade han sig mestadels till ärenden rörande riksbanken eller av vikt för Sthlms stad och städerna i allmänhet — 1908 hade han blivit ordförande i det nybildade Sv stadsförbundet. Sedan han blivit v talman i FK (1913) hördes hans stämma alltmera sällan. År 1916 lämnade han riksdagen: F verkade då, skriver Hugo Hamilton i sin dagbok, rätt ålderdomsskröplig; stämman som »i hans krafts dagar var som en krigstrumpet» hördes numera knappast alls.

F tillhörde alltjämt 1800-talets riksdagsmiljö med dess lösare partiväsen, dess större politiska rörelsefrihet. Så liberal och demokrat han än var, torde han inte haft större intresse för det parlamentariska styrelseskick som fram på det nya århundradet under händelsernas gång blev vänsterns naturliga mål. I den värld där han fått sin politiska fostran var det alltjämt K M:t som enligt regeringsformens ord styrde riket, visserligen inte längre allena, utan med stort utrymme för den regeringskonst där E G Boström var mästaren. Också F respekterade och beundrade honom som »beprövad styrman på statsskutan» — vilket inte hindrade honom att från sin trygga plats i statsutskottet och kammarn enligt sina egna ord kunna »hantera statsråd rätt ovarsamt» (brev till brodern Carl 11 april 1902).

F:s samhällsåskådning torde i huvudsak varit densamma som utgjorde grundvalen för S A Hedins berömda »Femton bref» (1868), nyliberalernas program: opposition mot byråkrati och formalism, samvetstvång och prästvälde, krav på ett demokratiskt skolväsen, fritt från latinherravälde och kyrkligt inflytande osv. De medborgerliga fri- och rättigheterna var för honom elementen i liberal politik — någon enstaka gång, såsom vid den högkyrkliga intoleransens attacker mot Sthlms arbetarinstitut (1902), kunde hans tonfall förråda hur djupt han i sin livsåskådning var förankrad vid tanke- och yttrandefrihetens principer.

Den kommunala karriär som gjorde F till stadsfullmäktiges förste fritt valde ordförande (1904) var mindre dramatisk än hans bana som rikspolitiker. Hans insatser som kommunalman var emellertid av samma gedigna karaktär som hans arbete i riksdagen. Han var, skriver Sthlms Dagblad redan 1895, »kommunalrepresentationens mest dugande medlem». F var inte någon flitig talare i stadsfullmäktige, men när han yttrade sig kunde man vara förvissad om att argumenten låg i god ordning; han talade kort, väsentligt och konkret. Man kan få intrycket av en genomtänkt matematisk bevisföring, skäl fogas till skäl, slutledning till slutledning ända tills beviset är ovedersägligt klart.

Med valet till stadsfullmäktiges ordförande höjde F sig på något sätt över det kommunala slagfältet. Han tog till orda endast vid de enstaka tillfällen då det gällde att, vanligen i milda ordalag, tillrättaföra någon upphetsad talare eller att minnestala över någon bortgången kommunalman, där han utan oratoriskt prunk fann de rätta orden. Såsom ordförande i beredningsutskottet var han under drygt tio år den ledande i stadens regering, samlande de motsatta meningarna med den förhandlingskonst som i riksdagen fört honom till hans stora politiska insats.

F var inte någon idéernas man, inte någon nyskapare, men han hade, som Carl Lindhagen skrev vid hans bortgång, »ett storvulet intresse för det allmänna bästa», som adlade hans gärning. Hans myndiga gestalt, de buskiga ögonbrynen, den fasta blicken och de väldiga knävelborrarna svarade väl mot den auktoritet som följde med ställningen som stadsfullmäktigeordförande. I sitt uppträdande var han en högst flärdfri man, helt okänslig för representativ fåfänglighet. Vid officiella tillfällen, då F hade att föra stadens talan, framstod han i sin odekorerade frack som en högst civil person bland de ordensprydda och uniformerade herrar som plägade representera det oscariska samhället.

Författare

Yngve Larsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från F i RA (bl a till Emil Hildebrand) o i KB (bl a till Viktor Rydberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Något om den analytiska behandlingen af kroppars utvidgning genom värme (Inbjudning till öfvervarande af års-examina vid Stockholms gymnasium . . ., Sthlm 1873, s. 3—14). — Studier öfver de negativa kvantiteterna. Akad. afh. . . . Upsala. Sthlm 1877. (4), 56 s., 2 pl-bl. — Om användandet af undervisningsmateriel (Berättelse om det fjerde allmänna nordiska skol-mötet i Stockholm den 10, 11 och 12 augusti 1880, Sthlm 1883, s. 255—262). [Separat:] Sthlm 1883. 8 s. —Om tillämpningen af bestämmelserna om den nya proportionella metoden för val till riksdagens första kammare. Två föredrag . .. Sthlm 1909. 64 s. —¦ Om sparsamhet ur kommunal synpunkt. Föredrag . . . Sthlm 1911. 24 s. (Skrifter, utg. av Stockholms frisinnade valmansförening, 1.) — 1877—1892 utg.: Inbjudning till . . . h. realläroverket i Stockholm.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Almquist, Om Gunnar Wen-nerberg, hans tid o hans gärning (1917); G Billing, Anteckn:r från riksdagar o kyrkomöten 1893—1906 (1928); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); E Dahl, N Reals studenter jämte rektorer 1881 —1923 (1924); S Grauers, Anna Sandström (1961); [G Gullberg,] Intima riksdagsporträtt ... af Nådar fils (1894); H Hamilton, Hågkomster (1928); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 2 (1953); H8D, årg 9 (1907), s 177 f, årg 19 (1917), s 145 f; Idun 1900, s 53, 1902, s 720; L Kihlberg, Karl Staaff, 1—2 (1962—63); Yngve Larsson, Kommunalpolitikern S v F (Hundra år under kommunalförfattningarna 1862—1962, 1962); G Lindhagen, Memoarer, 1—3 (1936—39); Lärare o studenter vid N reallärov, ed N Hag-ström (1941); [V Millqvist,] AK:s män 1900 —1902 af Spectator (1902); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1—2 (1952—53); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902—1927 (1929); P Sondén, Hugo Tamm (1925); V Spångberg, Stora män o mindre, 2 (1921); dens, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson (1936); Sthlms stadsfullm 1913—1938 (1938); F Ström, Min ungdoms strider (1940), s 197, 406 ff; E Thyselius, Sthlmsbänken ... af X, Y o Z (1890); dens, Kampen för allm rösträtt (1902); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913; personreg, SBL); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947); Väd 1918; O v Zweigbergk, Sv politik 1905—29 (1929). — Nekr:r i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sixten G Friesen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Larsson), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14492
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sixten G Friesen, von, urn:sbl:14492, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Larsson), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se