Meriter

1. Per Teodor Cleve, f. 10 febr. 1840 i Stockholm, d 18 juni 1905 i Uppsala. Föräldrar: stadsmäklaren och grosshandlaren Fredrik Teodor Cleve och Sofia Ulrika Glansberg. Elev vid Stockholms gymnasium ht. 1854—vt. 1858; student i Uppsala 17 maj 1858; studerade mineralogi under professor K. G. Mosanders ledning sommaren 1858; fil. kand. 1 mars 1862; disp. 31 okt. 1862; fil, doktor 30 maj 1863; företog talrika utrikes studieresor, bl. a. under åren 1866—67 med understöd av dels det Berzelianska stipendiet, dels Riksstatens större resestipendium en resa till England, Frankrike, Italien och Schweiz och arbetade därunder på det under professor Wurtz ställda laboratoriet vid Ecole de médecine i Paris, samt såsom Letterstedtsk stipendiat — därtill utsedd av Vetenskapsakademien 16 dec. 1867 — en studieresa 1868—69 till Frankrike, Rhentrakterna, Canada, Förenta staterna och de nordöstra Antillerna. Amanuens vid Uppsala universitets mineraliekabinett och mineralanalytiska laboratorium 29 sept. 1860—vt. 1862; docent i organisk kemi vid Uppsala universitet 13 jan. 1863; medlem av redaktionskommittén för Bulletin de la société chimique de Paris 1866; uppförd på första förslagsrummet till professur i kemi och kemisk teknologi vid teknologiska institutet 17 apr. 1869 och 29 apr. 1870; tf. professor i kemi och kemisk teknologi därstädes 10 aug. 1869—30 juni 1870; tf. adjunkt i samma ämnen därstädes 3 sept. 1870; enligt fullmakt av 21 juni 1871 prisdomare vid den nordiska industri- och konstutställningen i Köpenhamn för trettonde klassen av utställningsföremål 1872; höll en serie Thamiska föreläsningar i kemi i Vetenskapsakademiens hörsal våren 1872; förordnad att ha tillsyn över riksmuseets mineralogiska avdelning juni 1872—juli 1873; professor i allmän och åkerbrukskemi vid Uppsala universitet 6 nov. 1874; juryman vid industriutställningen i Paris 1878; ordförande i Vetenskapsakademiens nobelkommitté för kemi 1900—1905; erhöll avsked frän professuren 17 febr. 1905, räknat från 1 mars s. å. Erhöll av Vetenskaps-societeten i Uppsala hertigens av Östergötland dubbla pris 1866 och ett sektionspris 1868 samt av Vetenskapsakademien halva Wallmarkska belöningen 1866, tillsammans med O. Höglund 1873 års Lindbomska belöning 1874, tillsammans med L. F. Nilson Wallmarkska priset 1881 samt Lindbomska belöningen 1894; LVA 1871; RDDO 1872; LVS 1875; LFS 1882; RNO 1883; Vetenskapssocietetens i Uppsala ombud vid universitetets i Edinburgh jubelfest 1884; KNO2kl 1898; KNO1kl 1903; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap och erhöll utländska hedersbetygelser.

Gift 30 apr. 1874 med författarinnan Caralma (Alma) Öhbom, f. 15 jan. 1845, d 7 okt. 1927, dotter till kronofogden Kristoffer Öhbom.

Biografi

Mångsidighet i intressen och intensitet i studiet av naturföreteelserna voro de utmärkande drag, som förde C. fram till en ledande ställning inom svensk naturforskning under mer än tre decennier. Redan i början av 1860-talet utgav han betydande arbeten i kemi, geologi och biologi. Och om han också åt det förstnämnda ämnet kom att ägna en akademisk lärargärning, som kring, honom samlade en växande skara elever, släppte han ej därför kontakten med övriga naturvetenskaper. Mot slutet av sin levnad blev han grundläggaren av en ny vetenskap, oceanografien, åt vilken han ägnade sina sista arbetskrafter. Hans första kemiska arbeten anknyta direkt till J. J. Berzelius' skola, och hans sista, arbeten vittna om förståelse för och uppskattning av den med Svante Arrhenius frambrytande fysikaliska kemien, även om han här ej gjort några självständiga insatser av betydelse. Inom internationell forskning är det framför allt som kemist, han skall ihågkommas, i all synnerhet som de sällsynta jordmetallernas utforskare. I den svenska naturvetenskapens historia har han kanske betytt mest som förmedlare av utländska strömningar och målsman för olika naturvetenskapers samverkan. Teoretisk nydanare i egentlig mening blev han knappast, ty samlandet av ett rikhaltigt och säkert observationsmaterial intresserade honom i grunden mera än systematiska eller teoretiska spekulationer.

I skolåren visade C. samma olust för dåtidens huvudsakligen, humanistiska och filologiskt betonade utbildning och samma obändiga längtan att fritt ströva omkring i skog och mark som så många andra blivande naturforskare. Hans lärares berömda yttrande, »Cleve blir en hamnbuse», har senare ofta citerats i skämtsamma vänkretsar som ett tidigt vittnesbörd om hans obenägenhet att binda sina åsikter och sin person vid vedertagna former. Lössläppt från skoltvånget, kastade han sig med sällspord intensitet på studiet av olika naturvetenskaper. Fast hans gradualavhandling; faller inom mineralogien, blev han efter fem års studier vid universitetet docent i kemi, där han författat fyra avhandlingar över vad vi nu kalla komplexa metallföreningar.

Då C. hösten 1858 kom till Uppsala, härskade där ännu Berzelius' av L. F. Svanberg företrädda s. k. dualistiska elektrokemiska teori vid tolkningen av de kemiska föreningarnas konstitution och inom den kemiska systematiken, medan under 1860-talet i Lund K. V. Blomstrand började göra sig till tolk för de modernare strömningar, som under denna kemiens omdaningstid framträdde. C:s omfattande arbeten över metallernas komplexföreningar alltifrån förstlingsarbetet »Om några ammoniakaliska chromföreningar» (1861) till sammanfattningen »On ammoniacal platinum bases» (1872) äro framför allt betydande materialsamlingar, behandlande synteser av nya och intressanta komplexföreningar med delvis helt nya radikaler såsom anilin, svavelsyrlighet och nitrogrupper ingående i komplexen.

Det är givet, att för C. utgångspunkten varit konstitutionsfrågor och ej ett planlöst materialsamlande, men till den teoretiska utformningen av komplexkemien ha hans arbeten knappast bidragit. Även om man kan utläsa tolkningar, vilka, sedda i ljuset av valenslärans senare utveckling genom Werners koordinationslära, äro förvånansvärt moderna och riktiga, blev C. ett barn av sin tids teoretiska åskådning. Sina första formler skrev han i Berzeliansk dualistisk anda och modifierade dem sedan från och med slutet av 1860-talet i enlighet med den Blomstrandska i »Chemie der jetztzeit» formulerade valensläran. Bristen på en tillfredsställande systematik torde ock ha varit en bidragande orsak till att C. i början av 1870-talet helt övergav komplexkemien för de sällsynta jordarternas studium. Han fick emellertid uppleva, att alla dessa otaliga, ofta isomera, komplexa metallföreningar, till vilkas studium han samlat ett så omfattande syntetiskt material, genom införandet av det Arrhenius'ska dissociationsbegreppet och det Wernerska koordinationstalet mot århundradets slut otvunget kunde inordnas i ett enhetligt system.

Då C. i början av 1870-talet påbörjade sina undersökningar över de sällsynta jordmetallernas kemi, tog han itu med en arbetsuppgift, särskilt lämpad för hans kynne som forskare. Det gällde här icke som vid metallkomplexerna att utreda konstitutionsfrågor utan att ur råmaterial med utomordentligt små kvantiteter av vart element anrika och renframställa grundämnen, vilkas enhetliga natur då var omtvistad. Hoppet att ur dylikt material kunna upptäcka och beskriva nya grundämnen sporrade honom liksom även den nationella tradition, vilken inom kemiens historia gjort de sällsynta jordmetallernas utforskande till ett i hög grad svenskt problem.

Det var nämligen ur det av överstelöjtnanten K. A. Arrhenius (se denne) 1787 vid Ytterby nära Vaxholm funna mineralet ytterit (gadolinit), som Joh. Gadolin isolerade den första sällsynta jordmetallen, det sedermera av A. G. Ekeberg närmare studerade grundämnet yttrium, ehuru detsamma först långt senare, 1874, framställdes i rent tillstånd av C. Därnäst följde (1806) Berzelius' och V. Hisingers upptäckt av grundämnet cer, ur vilket K. G. Mosander isolerade lantan 1839 och didym (= neodym + praseodym) 1843.

C:s första arbete (tillsammans med O. M. Höglund, 1873) gick ut på att bekräfta J. F. Bahrs (se denne) iakttagelser och visa, att Mosanders uppdelning av den Gadolinska ytterjorden i tre: yttrium + erbium + terbium, var otillfredsställande, i det att väl karakteriserade salter erhöllos endast av yttrium (färglösa) och erbium (rosenröda). Senare skulle det dock visa sig, att varken yttrium eller erbium i då föreliggande renhetsgrad voro enhetliga.

Vid denna tidpunkt uppställde den ryske forskaren D. Mendelejev sitt bekanta periodiska system, varigenom för samtliga kända grundämnen en enhetlig systematik erhölls, medan »luckorna» i systemet antydde existensen av vid denna tidpunkt okända element. Frågan om de sällsynta jordmetallernas inordnande i det periodiska systemet blev därmed aktuell. Med den geniala skarpblick, som utmärkte Mendelejev, då han hävdade konsekvenserna av sin systematik, gjorde denne gällande, att de dittills som tvåvärda betraktade sällsynta jordmetallerna nu borde uppfattas som trevärda och ingå som homologer till aluminium i periodiska systemets tredje grupp. C, som tidigare betraktat sina jordmetaller yttrium och erbium som tvåvärda, var i början tveksam. Men sedan han utfört en omfattande kritisk experimentalundersökning och framställt en massa nya föreningar av de sex hithörande grundämnen, vilka upptäckts av svenska kemister: yttrium (Ekeberg), cer (Berzelius), torium (Berzelius), erbium (Mosander), lantan (Mosander) och didym (Mosander, sedermera uppdelad), drog han 1874 följande slutsatser, vilka i stort sett hållit sig inför senare forskning. Torium bör uppfattas som ett 4-värdigt grundämne med från de övriga så avvikande egenskaper, att det ej faller inom gruppen »sällsynta jordarter». De övriga fem utgöra en grupp med varandra nära besläktade, troligen 3-värdiga element, varav didym intar en mellanställning mellan de sinsemellan mycket lika cer och lantan samt yttrium och erbium. Några år senare säger C. på tal om didym, att det ej är alldeles omöjligt, att ett nytt grundämne finnes i didymoxiden och ger anledning till uppkomsten av den bruna färg, didymoxiden vid glödgning i luft antager. Detta antagande bekräftades, då Auer von Welsbach 1885 uppdelade didym i praseodym och neodym.

Under tiden hade den äldre erbinjorden visat sig vara en fyndgruva för nya element. Den fransk-schweiziske kemisten Marignac isolerade 1878 härur ytterbium, och L. F. Nilsson gjorde härur sin beryktade upptäckt av skandium i början av år 1879. C, som hade liknande råmaterial till sin disposition, lyckades ur 4 kg. av mineralet gadolinit och 15 kg. keilhauit renframställa tillräckligt med skandium för att utföra den första atomviktbestämningen, vilken gav talet 45, och vid Vetenskapsakademiens septembersammanträde s. å. kunde han uppvisa, att det nya grundämnet måste vara identiskt med det av Mendelejev förutsagda, hittills okända grundämnet ekabor.

Skandiums isolering hade underlättats genom professorn i fysik i Uppsala R. Thaléns spektroskopiska undersökningar. När ett preparat av C:s äldre erbinjord härpå undersöktes enligt denna metod (gnistspektrum), upptäcktes nya spektrallinjer, som gåvo C. anledning att närmare fraktionera upp materialet, varvid de nya grundämnena h o 1 m i u m, uppkallat efter Stockholm, och tulium upptäcktes 1880. Dessa hava närmare undersökts av C:s lärjungar, A. Langlet, O. Holmberg m. fl., men äro ännu i dag ofullständigt kända på grund av de små mängder, varuti de ingå i ytterst sällsynta mineral.

C:s sista arbete rörande de sällsynta jordarternas kemi var en monografi över det av Lecoq de Boisbaudran 1879 i sibirisk samarskit upptäckta elementet samarium. Det vittnar om C:s noggranna och omsorgsfulla arbetsmetod, att hans atomviktsvärde 150,02 föga avviker från senare tiders med modern precisionsteknik funna 150,43. Om också C. från och med 1885 själv slutade lägga handen vid de sällsynta jordarternas utforskande, kom den svenska, skola, han grundade, att långt in på det nya århundradet fortsätta att bearbeta detta forskningsområde, varvid utöver tidigare nämnda grundämnen bl. a. praseodym (K. v. Schéele), gadolinium (K. Benedicks), ytterbium (Astrid Cleve), neodym (O. Holmberg) och holmium (O. Holmberg) ingående undersöktes. En sällsynt utmärkelse kom C. till del som ett erkännande för denna vetenskapliga insats, i det att Royal society i London 1894 tilldelade honom Davy-medaljen. Det var första gången, den tilldelades en svensk forskare.

I detta sammanhang förtjänar också påpekas, att A. E. Nordenskiöld 1878 uppkallade det väsentligen av uranat av sällsynta jordarter samt bly bestående, i svarta oktaedrar kristalliserande mineralet cleveit efter C. Det var ur detta mineral, som V. Ramsay 1894 upptäckte ädelgasen helium. Närmare undersöktes denna gas av C: s lärjunge A. Langlet, vilken också erhöll det första riktiga värdet 4 på dess atomvikt, under det att Ramsay erhållit nära dubbla värdet.

Jämsides med studierna över de sällsynta jordarterna hade C. medhunnit omfattande undersökningar i organisk kemi, huvudsakligen berörande naftalin och dess föreningar. År 1866 hade Erlenmeyer och Gräbe uppställt konstitutionsformeln för det i stenkolstjäran rikligt förekommande kolvätet naftalin, vilket snart skulle få stor betydelse för den vid denna tidpunkt uppblomstrande kemiska färgämnesfabrikationen. Sedan A. Atterberg 1874—75 på A. W. Hofmanns laboratorium i Berlin fått tillfälle att sätta sig in i den organiska kemiens nyare arbetsmetoder, kommo hans nyförvärvade kunskaper Uppsalakemisterna till godo, och en period av organisk kemisk forskning kom under C: s ledning till stånd i Uppsala. Sedan Berzelius' död hade den organiska kemien i Sverige legat så gott som nere. Det var som nämnt väsentligen naftalinkemien, som kom att intressera C. Till en början bestämdes de för den följande forskningen grundläggande diklornaftalinemas konstitution, av vilka C. upptäckte sex av de tio, som teoretiskt äro möjliga. Sedan dessas egenskaper säkert fastställts, kunde såväl nitrosulfonsyrornas som aminosulfonsyrornas konstitution genom överföring i diklornaftaliner fastställas. Ett par av de av C. upptäckta aminosulfonsyrorna ha fått stor betydelse i tekniken, där de länge gingo under namnet »Cleves syror». C: s egna arbeten i organisk kemi berörde även gallsyrorna och deras oxidationsprodukter samt sulfimidoföreningarna, men viktigare än hans på detta område vunna resultat blev den uppmuntran och det intresse, han visade elever, vilka i likhet med J. A. Bladin och A. Vesterberg slogo in på självvalda arbetsuppgifter inom området.

Från och med början av 1890-talet mattades C:s intresse för egna experimentella forskningar i kemi. All den tid, undervisningen lämnade fri, liksom ferierna ägnade han nu åt fullföljandet av ungdomstidens biologiska arbeten. Redan 1863 hade han författat en monografi över de svenska arterna av släktet Vaucheria, och de följande åren bearbetade han andra sötvattensalger såsom desmidiacéer och diatomacéer. De senare eller de s. k. kiselalgerna, vilka i stor utsträckning förekomma som plankton, fritt svävande i floder, sjöar och hav, tilldrogo sig mer och mer hans intresse. Efter hand utvecklade han sig till en av samtidens främste kännare av plankton i allmänhet och speciellt av diatomacéerna. I det stort anlagda arbetet »Synopsis of the Naviculoid diatoms», vilket utkom i tvenne delar i början av 1890-talet, gav han en sammanfattning av denna grupps olika former. Beundransvärd är den snabbhet och säkerhet, varmed han här uppfattat det karakteristiska hos en art och kunnat återgiva det i ett karakteristiskt namn, en kort beskrivning eller en ofta blott skisserad avbildning.

C. nöjde sig emellertid icke med det rent deskriptiva och systematiska forskningsarbetet. Studiet av fossila diatomacéer för N. O. Holsts arbeten över Östersjöns och Bottniska vikens postglaciala geologi ledde till en metod att på grund av gyttjornas diatomacéflora bestämma ålder och lagerföljd hos de postglaciala avlagringarna, en metod, som i vissa fall varit den enda möjliga för att avgöra invecklade lagerföljdersålder. Tanken att diatomacéerna utgöra ett slags »ledfossil» utvecklade C. vidare, i det att han ansåg sig kunna karakterisera de olika havsströmmarna i oceanerna genom det levande plankton, dessa transportera. I arbetet »Karakteristik av Atlantiska oceanens vatten på grund av dess mikroorganismer» hävdade han 1897, att småorganismerna äro strängt bundna till de havsströmmar, i vilka de finnas, och att man omvänt av förekomsten av en organism kan sluta sig till varifrån havsströmmen kommer. Denna hypotes är ännu omstridd, men blev utgångspunkten för de omfattande undersökningar, som C. utförde över Nordsjöns och Skageracks plankton 1897 och vilka efter hand utvidgades till att omfatta hela Atlantiska oceanen och Norra ishavet, Röda havet, Indiska oceanen med Malayska havet och de Sydafrika omgivande haven. Det var ett oerhört stort forskningsmaterial, C. så gott som ensam bearbetade, prov för prov, och det är förlåtligt, om han då och då kom att alltför kritiklöst bedöma sitt material. Även om det blivit nödvändigt för en kommande forskning att rätta vissa misstag av C. och korrigera ett och annat fel i artbestämningarna, kommer hans huvudarbete, »The seasonal distribution of Atlantic plankton organisms» (1901), att för all framtid stå som det grundläggande arbetet över Atlantens planktongeografi.

Det var emellertid ej blott det rent vetenskapliga intresset, som kom C. att ägna sig åt den oceanografiska vetenskapen. Dess betydelse för sillfisket gjorde honom till en av initiativtagarna till Hydrografiska kommissionen. Under arbetet på dennas utveckling drabbades han i Göteborg av den sjukdom, pleurit med åtföljande hjärtlidande, som inom kort skulle ända hans liv.

De biologiska arbetena liksom C:s forskningar över de sällsynta jordmetallerna förde honom ofta in på geologiska frågor. Och bilden av hans verksamhet skulle bli ofullständig, om ej hans ungdoms rent geologiska forskningar här i korthet berördes. Gradualavhandlingen 1862 innehåller i huvudsak analyser av kobellit, laumontit, wollastonit, hisingerit m. fl. Av större betydelse är den utförliga geologiska beskrivning över den västindiska arkipelagens nordöstra del (Virginiska öarna, Puerto Rico, Santa Cruz, S. Barthélemy), som C. 1868—69 utförde, och de omfattande samlingar av bergarter, mineral och fossil, som han hemförde. Det lyckades honom påvisa kristalliniskkorniga bergarter såsom graniter, dioriter och gabbro så långt upp som i yngre kritformationen, vilket nog vid denna tid skulle väckt stort uppseende, om C. givit sig tid att genomföra en noggrannare mikroskopisk karakteristik av sina stuffer. Den betydande fossilsamlingen blev först efter mer än trettio år bearbetad och undersökt av den amerikanske paleontologen T. Vayland Vaughan.

C:s forskningar inom kemi och geologi, biologi och oceanografi präglas genomgående av skarp observationsförmåga och utomordentlig ihärdighet samt av en sund och stark naturglädje. I utländska resor, som sammanförde honom med samtidens ledande män inom naturvetenskapen, i strövtåg i skog och mark och i segling fann han sin käraste rekreation. I det dagliga umgänget framträdde stillsam humor och försynthet som utmärkande drag i hans karaktär. Däremot var han föga road av sällskapslivet och stod rätt isolerad i Uppsala. Därtill bidrogo nog också hans utpräglade radikalism, respektlöshet inför vedertagna former och något kärva uppriktighet. Partibunden var han emellertid aldrig, och sin tids, särskilt i naturvetenskapliga kretsar vanliga, inskränkta materialism delade han icke.

C:s tal vid promotionen 1880 om »Naturforskningens resultat Och mål» väckte på sin tid stort uppseende som ett av de första offentliga partitagandena för den Darwinska utvecklingsläran i Sverige. I en skrivelse till filosofiska fakulteten i Uppsala 1885 gav han uppslaget till de reformer av studier och examensväsende, som på 1890-talet kommo till stånd.

Ett flertal läroböcker i kemi samt populära monografier »Om stenkol» (1872, 2: a uppl. 1874) och »Om koraller» (1873) vittna om hans outtröttliga arbetsiver. De flesta nu levande svenska kemister torde inom de rödbruna pärmarna av C:s »Kemiens grunder» ha funnit sitt första kemiska kunskapsbehov tillfredsställt.

Författare

Sv. Oden.

Arkivuppgifter

Vetenskapsakademien äger ett antal brev från C.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några ammoniakaliska chromföreningar (VA Öfversigt, Årg. 18, 1861, s. 168—178). — Mineral-analytiska undersökningar. Upps. 1862. 26 s. (Gradualavh.; även i UUÅ 1862.) — Bidrag till kännedom om qvicksilfvercyanidens föreningar med rhodanmetaller. Upps. 1862. 21 s. (UUÅ 1862.) — Analys af cerin från Bastnäs (VA Öfversigt, Årg. 19, 1862, s. 425—428). — Om några nya föreningar mellan qvicksilfverrhodanid och rhodan-metaller (ibid., Årg. 20, 1863, s. 9—13). — Om några rhodanguld-föreningar (ibid., s. 233—245). —¦ Iakttagelser öfver den hvilande Oedogo-nium-sporens utveckling (ibid., s. 247—250, pl. 2). — Bidrag_ till kännedomen om Sveriges sötvattensalger af familjen Desmidieaa (ibid., s. 481— 497, pl. 4). — Om de svenska arterna af slägtet Vaucheria De Cand. (Bot. notiser, 1863, s. 129—134, 1 pl.). — Förelöpande underrättelser om några brom- och jod-haltiga ammoniakaliska platinaföreningar (VA Öfversigt, Årg. 22, 1865, s. 487—500). — Om sammansättningen af jernhaltiga kolloid-silikater (ibid., Årg. 23, 1866, s. 169—183; tills, med A. E. Nordenskiöld). — Om ammoniakaliska platinaföreningar. Upps. 1866. 4: o 119 s. (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Ser. 3, Vol. 6: 1, N:o 5.) — Bidrag till kännedomen om ammoniakaliska kromföreningar. Sthm 1867. 4: o 32 s. (VA Handl., Bd 6, N:o 4.) — Diatomacéer från Spetsbergen (VA Öfversigt, Årg. 24, 1867, s. 661—669, pl. 23). — Om några derivator af den Gros'ska platinabasen. Afd. 1—2. Sthm 1868. 4:o 21 s.; 23 s. (VA Handl., Bd 7, N: o 6—7.) — Svenska och norska diatomacéer (VA Öfversigt, Årg. 25, 1868, s. 213—239, pl. 4). — Försök till en monografi öfver de svenska arterna af algfamiljen Zygnemaceae. Upps. 1868. 4: o 38 s., 10 pl. (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Ser. 3, Vol. 6:2, N:o 6.) — Om några isomera platinabaser. Med anmärkningar af C. W. Blomstrand (VA Öfversigt, Årg. 27, 1870, s. 777— 796). — Om platina-baser, hvilka innehålla organiska radikaler (ibid., s. 883—890). — On the geology of the north-eastern West India Islands. Sthm 1871. 4: o 48 s., 2 pl. (VA Handl., Bd 9, N:o 12.) — Om några märkliga isomerier uti den oorganiska kemien (VA Öfversigt, Årg. 28, 1871, s. 175— 179). — Nitrater af några platinabaser (ibid., s. 181—185). — Sulfiter af de isomera baserna platosammin och platosemidiammin (ibid., s. 187—195).— On ammoniacal platinum bases. Sthm 1872. 4: o 107 s. (VA Handl., Bd 10, N:o 9.) — Om stenkol, deras uppkomst, utbredning och betydelse. Sthm 1872. 63 s., 1 pl. (Ur vår tids forskning, 1.) 2: a uppl. [tills, med E. Erdmann, Om Skånes stenkolsformation]. Sthm 1874. 90 s., 1 pl., 1 karta. (Ibid.; C:s avhandl. s. 1—60, 1 pl.)—Lärobok i kemi. 1. Lärobok i oorganisk kemi. Sthm 1872. (3), 256 s. 2: a uppl. Sthm 1877. 440 s. 2. Lärobok i organisk kemi. Sthm 1874. (3), 406, XI s. 2: a, förkort, o. fullst. omarb. uppl. Sthm 1888. (4), 276 s. 3. Lärobok i analytisk kemi. 1* Qualitativ kemisk analys. Sthm 1875. (4), 101 s. •—¦ Kort lärobok i oorganisk och organisk kemi för begynnare. Sthm 1873. 171, (3) s. 2: a omarb. uppl., med titel: Lärobok i kemi för begynnare. 1. Oorganisk kemi. Sthm 1878. (3), 152 s. 2. Organisk kemi. Sthm 1879. ..(3), 100 s. 3:e omarb. uppl., med titel: Lärobok i kemiens grunder. Sthm 1886. (4), XI, 231 s. 4:e omarb. o. tillök, uppl. Sthm 1899. (3), XXII, 187 s. — Om yttrium- och erbium-föreningar. Sthm 1873. 52 s. (VA Bihang, Bd 1, N:o 8; tills, med O. M. Höglund.) — Examination of diatoms found on the surface of the sea of Java. Sthm 1873. 12, (1) si., 3 pl. (Ibid., Bd 1, N:o 11.) — On diatoms from the Arctic Sea. Sthm 1873. 29 s., 4 pl. (Ibid., Bd 1, N:o 13.) — Om korallerna och de kalkstensbildande organismernas betydelse i naturen. Sthm 1873. 76 s., 1 pl. (Ur vår tids forskning, 3.) — Bidrag till jordartmetallernas kemi. 1—4. Sthm 1874. 26 s.; 23 s.; 24 s.; 11 s. (VA Bihang, Bd 2, N:o 6, 7, 8, 12; även utg. såsom akad. avhandl. f. professur. Upps. 1874. 93, (1) s.) — Om «-nitronaftalinsulfonsyra och dess derivater (VA Öfversigt, Årg. 32, 1875, N:o 9, s. 13—31). — Om sulfonaftalid (ibid., Årg. 33, 1876, N:o 3, s. 77—81). — Om inverkan af fosforpenta-klorid på /S-naftol (ibid., s. 83—84; tills, med H. Juhlin Dannfelt). — Om tvänne nya modifikationer af diklornaftalin (ibid., N:o 7, s. 35—37). — Om naftionsyrans konstitution (ibid., s. 39—45). — Om ^S-nitronaftalinsulfonsyra och dess derivat (ibid., s. 47—57). — Om ^-diklornaftalin och bromoklor-naftalin (ibid., N:o 9, s. 71—72). — Cerium, Lanthan, Didym, Yttrium, Erbium, Beryllium (Gmelin-Kraut's Handbuch der Chemie. Anorgan. Chemie, Aufl. 6, Bd 2: Abth. 1, Heidelb. 1878, Kap. 10—15; tills, med K. Kraut). — Diatoms from the West indian archipelago. Sthm 1878. 22 s., 5 pl. (VA Bihang, Bd 5, N:o 8.) —¦ Om r^nitronaftalinsulfonsyra samt ^-diklornaftalin (VA Öfversigt, Årg. 35, 1878, N:o 2, s. 31—34). — Om några derivat af tj-diklornaftalin (ibid., N:o 5, s. 3—7). —¦ Om några lantan- och didym-föreningar (ibid., s. 9—25). — Om klorostannat af jordmetallerna (ibid., Årg. 36, 1879, N:o 2, s. 49—52). — Om skandium (ibid., N: o 7, s. 3—10). •— Om tillvaron af tvänne nya grundämnen i erbinjorden (ibid., s. 11 —14). — Om erbinjorden (ibid., Årg. 37, 1880, N:o 7, s. 3—8). — Om tulium (ibid., s. 9—11). ¦— Beiträge zur Kenntniss der arctischen Diatomcen. Sthm 1880. 4: o 121 s., 7 pl. (VA Handl., Bd 17, N:o 2; tills, med A. Grunow.) — Om jordarterna (Nord. tidskr., Årg. 3, 1880, s. 511—525). — Naturforskningens resultat och mål. Föredrag (Ny sv. tidskr., 1880, s. 390—399). — On some new and Iittle known diatoms. Sthm 1881. 4: o 28 s., 6 pl. (VA Handl., Bd 18, N:o 5.) — Om cholalsyrans oxidationsprodukter (VA Öfversigt, Arg. 38, 1881, N:o 3, s. 5—26). — Färskvattens-diatomacéer från Grönland och Argentinska republiken (ibid., N:o 10, s. 3—13, pl. 16). — Charles Darwins verk och betydelse för naturforskningen. [Föredrag] (Ny sv. tidskr., 1882, s. 293—312). — Om choloidansyra (VA Öfversigt, Årg. 39, 1882, N:o 4,_ s. 35—43). — Om yttriums atomvigt (ibid., N:o 9, s. 3—7). — Ueber einige diluviale und alluviale Diatomeenschichten Norddeutschlands (Schriften d. physik. ökon. Gesellsch. zu Königsberg, Bd 22, 1882, s. 129—170; tills, med A. Jentsch). — Om lantans atomvigt (VA öfversigt, Arg. 40, 1883, N: o 2, s. 15— 21). — Om didyms atomvigt (ibid., s. 23—26). — Om samarium (ibid., N:o 7, s. 17—26). — Diatoms, collected during the expedition of the Vega (Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser, Bd 3, Sthm 1883, s. 455—517, 4pl.). — On the diatoms coll. during the arctic expedition of Sir Georges Nares (Journal of the Linnean society of London, Botany, Vol. 20, 1883, s. 313—317). — Kemiskt hand-lexikon. Sthm 1883—84. IV, 403 s. (Samling af fack-lexika, 3.) — Om vätesuperoxidens inverkan på jordarter (VA Öfversigt, Årg. 42, 1885, N:o 1, s. 3—14). — Om samariums föreningar (ibid., s. 15—20).— Nya undersökningar öfver didyms föreningar (ibid., s. 21—27). — Qvalitativ kemisk analys. Sthm 1885. (3), 89 s. (Handledning vid kemiska laborations-öfningar af P. T. Cleve & O. Widman, 2.) 2: a uppl., öfvers. o. tillök, af O.Wid-man. Sthm 1894. (3),96s. (Handledning 2.) 4: e uppl., omarb. o, tillök, av H.Euler. Sthm 1907. (3), 111 s. 7:e uppl. Sthm 1923. IV, 132 s., 1 pl. — Till filosofiska fakulteten i Upsala [ang. undervisningen och examinationssättet inom fakulteten], Upps. 1885. 6 s. — On some fossil marine diatoms found in the Moraviän »Tegel» from Augarten, near Brunn (Journal of the Quekett microsc. club, London, Ser. 2, vol. 2, 1885, s. 165—177, 234—235). — Contributions to the knowledge of samarium. Upps. 1885. 4: o 39 s. (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Ser. 3, Vol. 13, N:o 2.)—New researches on the compounds of didy-mium. Upps. 1885. 4: o 29 s. (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Ser. 3, Vol. 13, N: o 5.) ¦— Carl Wilhelm Scheele. Ett minnesblad på 100: e årsdagen af hans död. Köping 1886. 54 s., 1 facs. — Om en ny nitronaftalinsulfonsyra (VA Öfversigt, Årg. 43, 1886, s. 205—212). — Om några klornaftalinsulfonsyror (ibid., s. 311—323). — Om en förening mellan formamid och kinaldin (ibid., s. 325— 326). — Om klors inverkan på «-acetnaftalid (ibid., Årg. 44, 1887, s. 43—49). — Om organiska sulfimidoföreningar (ibid., s. 243—249). — Om inverkan af klor på acet-^-naftalid (ibid., s. 443—447). — Om inverkan af klor på «- och ^-naftol (ibid., Årg. 45, 1888, s. 89—102). — Derivat af 5-amido-naftalinsulfonsyra (ibid., s. 273—281). — Derivat af j/-amidonaftalinsulfon-syra (ibid., s. 283—289). — Om inverkan af salpetersyra på naftalin-«-sulfon-syra (ibid., Årg. 46, 1889, s. 537—547). — Berättelse öfver de senare årens forskningar på den oorganiska kemiens område. (Sv. kem. tidskr., Årg. 1, 1889, s. 3—11, 37—48). — Derivat af 1: 3 diklornaftalin (VA Öfversigt, Årg. 47, 1890, s. 73—85). — Om kraft. Minne af filosofie doktorspromotionen i Upsala d. 31 maj 1890. Upps. 1890. 31 s. — Om 1-6-4-diklornaftalinsulfonsyra (VA Öfversigt, Årg. 48, 1891, s. 571—576). — Om 1-2-amidonaftalinsulfonsyra och dess derivat (ibid., s. 577—588). — The diatoms of Finland. Hfors 1891. 68, II s., 3 pl.,. 1 karta. (Acta Soc. pro fauna et flora Fennica, Vol. 8, N:o 2.) — Öfversigt öfver de senare årens forskningar på den oorganiska kemiens område (Sv. kem. tidskr., Årg. 4, 1892, s. 33—39, 62—70). — Om 1:2 dicyannaftalin och 1:2 naftalindikarbonsyra (VA Öfversigt, Årg. 49, 1892, s. 397—403). — Om klornaftalinsulfonsyror (ibid., s. 405—415). — Om 1:2:7 nitro-klor-naftalin-sulfonsyra (ibid., s. 417—424). — Om isomeriska nitroklorsulfonsyror af naftalin. 1—3 (ibid., Årg. 50, 1893, s. 77—94, 175— 191, 329—344). —Om terpener och kamferarter (Sv. kem. tidskr., Årg. 5, 1893, s. 86—92, 97—107). — Om hydrazin (ibid., s. 156—162). — Synopsis of the naviculoid diatoms. P. 1—2. Sthm 1894—95. 4: o 194 s., 5 pl.; 219 s., 4 pl. (VA Handl., Bd 26, N: o 2; Bd 27, N: o 3.) — Planktonundersökningar: Cilioflagellater och diatomacéer. (Redogörelse för de svenska hydrografiska undersökningarne åren 1893—1894..., 2.) Sthm 1894. 16 s., 2 pl. (VA Bihang, Bd 20, Afd. 3, N:o 2.) — Nyare undersökningar öfver alkaloiders konstitution (Sv. kem. tidskr., Årg. 6, 1894, s. 25—33). — The life-work of Marignac (Journal of the Chem. society of London, Vol. 67, 1895, s. 468— 489, 1 pl.). — Diatoms from Baffins Bay and Davis Strait coll. by M. E. Nilsson. Sthm 1896. 22 s., 2 pl. (VA Bihang, Bd 22, Afd. 3, N:o 4.) — Planktonundersökningar: Vegetabiliskt plankton. (Redogörelse för de svenska hydrografiska undersökningarne febr. 1896..., 5.) Sthm 1896. 3 s., 1 pl. (VA Bihang, Bd 22, Afd. 3, N:o 5.) —¦ Noget om diatomacéer och havstromme (Naturen, Aarg. 20, 1896, s. 161—169). — Report on the phytoplankton coll. on the expedition of H. M. S. 'Research', 1896. (Report of the Fishery board of Scotland, P. 3, Scientific investigations 1896.) — Karaktäristik af Atlantiska oceanens vatten på grund af dess mikroorganismer (VA Öfversigt, Årg. 54, 1897, s. 95—102). — Skageracks tillstånd under den nuvarande sillfiskeperioden. Gtbg 1897. 4: o 48 s., 7 pl. (Tills, med . G. Ekman, J. Hjort & O. Pettersson.) — A treatise on the phyto-plankton of 'the Atlantic and its tributaries, and on the periodical changes of the plankton of Skagerak. Upps. 1897. Fol. 27 s., 15 tab., 4 pl. — Institutionerna för kemi samt mineralogi och geologi [i Upsala] (Upsala universitet 1872—1897, Festskrift, Upps. 1897, 2, s. 156—166). —¦ Diatoms from Franz Josef Land coll. by the Harms-worth-Jackson expedition; Sthm 1898. 26 s. (VA Bihang, Bd 24, Afd. 3, N:o 2.) — Om asplanosporer hos Halosphasra (VA Öfversigt, Årg. 55, 1898. s. 133—134). — Plankton coll. by the Swedish expedition to Spitzbergen in 1898. Sthm 1899. 4: o 51 s., 4 pl. (VA Handl., Bd 32, N:o 3.) — Plankton-researches in 1897. Sthm 1899. 4: o 33 s. (VA Handl., Bd 32, N:o 7.) — Mikroskopisk undersökning af stoft, funnet på drifis i Ishafvet (VA Öfversigt, Årg. 56, 1899, s. 123—130). — On the seasonal distribution of some Atlantic plankton-organisms, (ibid., s. 785—808.). — On the origin of »Gulfstream-water» (ibid., s. 857—872). — Some Atlantic Tintinnodea (ibid., s. 969—975). -»¦ The plankton of the North Sea, the English Channel, and the Skagerak in 1898. Sthm 1900. 4: o 53 s. (VA Handl., Bd 32, N:o 8.) — Notes on some Atlantic plankton-organisms. Sthm 1900. 4:o 22 s, 8 pl. (VA Handl., Bd 34, N:o 1.) — The plankton of the North Sea, the English Channel and the Skagerak in 1899. Sthm 1900. 4: o 77 s. (VA Handl., Bd 34, N:o 2.) — Report on the plankton coll. by the Swedish expedition to Greenland in 1899. Sthm 1900. 4: o 21 s. (VA Handl., Bd 34, N:o 3.) — Geographical distribution of Atlantic Copepoda and their physical conditions (VA Öfversigt, Arg. .57, 1900, s. 139—144). — Microscopical examination of dust from drift-ice north of Jan Mayen (ibid., s. 393—397). — Report on the diatoms of the Magellan territories (Svenska . expeditionen till Magellansländerna, Bd 3, N:o 7, Sthm 1900, s. 273—282, . 1 pl.). -v- The seasonal distribution of Atlantic plankton organisms. Gtbg 1900. 369 s. (VVS Handl., 4:e följden, Bd 3, N: o 3.) — Plankton from the southern Atlantic and the southern Indian Ocean (VA Öfversigt, Årg. 57, 1900, s. 919—938). — Plankton from the Red Sea (ibid., s. 1025—1038). — Plankton from the Indian Ocean and the Malay Archipelago. Sthm 1901. 4: o 58 s., 8 pl. (VA Handl., Bd 35, N:o 5.) — Les variations de l'eau de surface de 1'océan Atlantique. Gtbg 1901. X, 39 s. (VVS Handl., Följd 4, Bd 3, N:o 2; tills, med G. Ekman & O. Pettersson.) — The plankton of the North Sea .and the Skagerak in 1900. Sthm 1902. 4: o 49 s. (VA Handl., Bd 35, N:o 7.) — Additional notes on the seasonal distribution of Atlantic plankton organisms. Gtbg 1902. (3), 51 s. (VVS Handl., Följd 4, Vol. 4, N:o 1.) — Notes on some recent publications concerning diatomes (Annals & magazine of natural history, Ser. 7, Vol. 10, 1902, s. 27—38; tills, med C. Mereschkowsky). — Hydrographic-biological re-searches by the Swedish commission in the Skagerack and Baltic (Sv. hydrogr.-biol. kommissionens skrifter, 1, Gtbg 1903; fol. 15 s., pl. 4—6; tills, med S. O. Pettersson.) — Planktonresearches in 1901 and 1902. Sthm 1903. 4: o 53 s. (VA Handl., Bd 36, N: o 8.) — Report on plankton coll. by Mr. Thorild Wulff during a voyage to and from Bombay (Arkiv för zool., Bd 1, 1904, s. 329—381, pl. 16—19). — On the plankton from the Swedish coast-stations Måseskär and Väderöbod coll. during Aug. 1902—July 1903, and on the seasonal variation of the plankton of the Baltic current (Ur Sv. hydrogr.-biol. kommissionens skrifter, 2, Gtbg 1905; fol. 9 s.). — Report on the plankton of the Baltic current, coll. from Aug. 1903 to July 1904 at the Swedish coast-stations Måseskär and Väderöbod (ibid.; fol. 6 s., 1 pl.). — The plankton of the South-African seas: 3. Halocypridinas. 4. Cypridina? (Marine investigations in South Africa, vol. 4, Cape Town 1905). — C. har därjämte medverkat i arbeten av C. W. S. Aurivillius (VA Bihang, Bd 21) och O, Pettersson & G. Ekman (ibid., Bd 23) m. fl.

Åtskilliga uppsatser dels förf., dels bearb., dels fritt övers, i Vetenskap för alla, Bd 1—3, Sthm 1878—80 (C. har även redigerat Bd 3 av detta arbete); artiklar i Nord. familjebok, Dictionnaire de chimie pure et appliquée, Encyclopédie chimique och Encyclopasdia Britannica, Ed. 9; smärre uppsatser, referat och recensioner i Geol. fören. förhandl., Nord. revy, Sv. kem. tidskr., Naturen. (Bergen), Berichte d. deutschen chem. Gesellsch, (Berlin), Journal f. prakt. Chemie, Neues Jahrbuch f. Chemie, Nature, Quarterly journal of microsc. science, Chemical news, Comptes rendus de PAcad. des sciences (Paris), Bulletin de la Société chimique (Paris), Le diatomiste m. fl.

Översatt: H. E. Roscoe, Kemi. Sthm 1875. XI, 107, (1) s. 5:e uppl. Sthm 1898. 118 s. (Naturvetenskapens första grunder, 2.) — Delar av Uppfinningarnas bok. Sthm 1873—75.

Utgivit exsiccatverket: Diatoms. P. 1—6. (=N:o 1—324.) Upps. 1877 —82. (Tills, med J. D. Möller.)

Handskrifter: Föreläsningar i organisk kemi (UB, sign. D. 1508 a). — Anteckningar och ritningar rör. diatomacéer (riksmuseets bot. avdelning).

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 6 nov. 1874 och '17 febr. 1905 (meritförteckn.) samt civ.-dep. handl. 10 aug. 1870, RA; muntliga meddelanden av samtida och lärjungar; minnesteckning av H. Euler i VA Årsbok, 4 (1906; med bibliogr.) samt av H. Euler & Astrid Cleve i Berichte der deutsch. chem. Gesellsch., 38 (1905). - Se i övrigt: O. Widman, Om skandium (Sv. kemisk tidskr., 20,

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Teodor Cleve, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14889, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Oden.), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14889
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Teodor Cleve, urn:sbl:14889, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Oden.), hämtad 2024-11-03.