Meriter

1. Daniel Fehrman, f. 12 jan. 1710 i Stockholm (dp 14 jan. i Tyska), d. 8 juni 1780 i Stockholm (Ridd.). Föräldrar: färgaren Daniel Fehrman och Anna Catharina Meijer. Studier vid tyska skolan; elev hos medaljören J. C. Hedlinger 1726–34; därefter dennes medhjälpare vid myntverket; medföljde som dennes följeslagare till Köpenhamn april–aug. 1732 och till Ryssland okt. 1735–juli 1737; elev vid Ritareakademiens skola från 1735; tillsammans med Nils Georgii vikarierande myntgravör 1739–45; vikarie vid myntverket 26 aug. 1745–1760; undervisade i medaljgravyr vid Ritareakademien på 1740-talet; k. medaljör 6 maj 1760 (från 27 juli 1762 med ökade löneförmåner, från 1764 på grund av sjukdom permanent tjänstledig, från 1771 innehavare av alla medaljörstjänstens löneförmåner); avsked med bibehållen lön 1 juni 1780. LFrKA 1768.

Gift 1745 m. Maria Catharina Schade, dotter av skräddaren Christian Schade och Anna Christina Glück.

Biografi

Daniel F. växte upp i Kungsholmens hantverkarmiljö. Han gick i det tyskbördiga borgerskapets skola. Sina konstnärsanlag fick han först odla hos en lärjunge till medaljkonstnären Arvid Karlsteen, fortifikationslöjtnanten Gustaf Torshell. F:s utbildning i det blivande yrket kom att ske hos medaljkonstens främste under denna tid, schweizaren Johann Carl Hedlinger, då medaljör och gravör vid myntverket i Stockholm. I det kontrakt, som modern fru Anna Catharina Fehrman i november 1727 avslöt med Hedlinger, få vi veta, att han då redan ett år varit i lära (utbildningen gällde främst stampgravering och vaxpoussering) och att han skulle fortsätta i denna ytterligare fyra år, under vilken tid han var skyldig att gå tillhanda »med all nödig och trogen tjänst». Efter de fyra åren skulle F. »kontinuera uti information i åtminstone 3 år». Under denna senare lärjungetid skulle F. blott vara förbunden att gå Hedlinger tillhanda vid medaljarbetet och i annat som F. kunde av tacksamhet mot mästaren finna sig skyldig att utföra. Sedan sin elevtid hos Hedlinger – i varje fall sedan 1730 – var F. hela sitt liv bosatt på myntet (på nuvarande kanslihustomten). F. begagnade sig även, som en av de första, av den utbildning som målar- och ritakademiens ritskola erbjöd från 1735. Vid kontraktstidens utgång 1734 lämnade F. ej Hedlinger utan fortsatte att arbeta åt honom utan närmare reglerad ställning. Hedlingers rykte hade spritt sig vida omkring, och han fick mottaga många utrikes beställningar. Ibland tvingade dessa honom att för långa tider vistas utomlands, och under tvenne sådana uppehåll i Danmark 1732 och i Ryssland 1735–37 fick F. följa honom, vilket tydligt vittnar om ett högt förtroende från lärarens sida. Då. Hedlinger 1739 reste hem med permission, vilken till sist kom att sträcka sig över fem år i följd, blev F. tillsammans med en annan Hedlingerelev, Nils Georgii, vikarie vid myntverket. Då Hedlinger 1745 definitivt lämnade Sverige, var F. den ende av hans lärjungar, som fanns till hands. Georgii var för tillfället i Ryssland, och den inflytelserike Hårleman ansåg f.ö. F. överlägsen. F. fick alltså nu överta Hedlingers omfattande arbetsuppgifter, bestående i att förse myntet med nödiga myntstampar, att undervisa elever och att årligen leverera två reparerade eller nygraverade medaljstampar. För detta avstod Hedlinger av sina till sammanlagt 2.550 dlr smt uppgående löneförmåner 1.050 dlr smt. I femton år lät F. sig nöja med detta arrangemang men tappade sedan tålamodet. Han hade då sett sina egna elever avancera till betydligt mera indräktiga befattningar. Sedan han, enligt egen uppgift, sagt nej till fördelaktiga utländska anbud – han säger sig ha gjort det av kärlek till fäderneslandet och en oföränderlig tillgivenhet för sin forne läromästare – gick han 1760 – med råd och säkerligen även hjälp av Carl Gustaf Tessin – till aktion. Han fick t.v. nöja sig med fullmakt som k. medaljör och en gratifikation av 600 dlr smt, men K. M:t föreslog den s. å. sammanträdande riksdagen, att F:s anhållan om full lön skulle beviljas, och 1762 beslöt K. M:t i enlighet med riksdagens förslag, att F. skulle få 1.200 dlr smt i årlig löneförhöjning. Fulla löneförmåner (det återstod nu blott 300 dlr smt) skulle han erhålla vid Hedlingers död. F. fick ej länge njuta av sin framgång. Ej fullt ett och ett halvt år därefter (i febr. 1764) blev han slagrörd i vänstra sidan och därmed för sin återstående livstid hindrad att arbeta.

De första egna verk av F., som omnämnas, äro nu ej kända ryska mynt och sigill. Först under Hedlingers frånvaro framträder F. ur den anonymitet, som underordnat medarbetarskap åt en stor konstnär väl oftast innebär. F: s ställning till Hedlinger belyses av den vördnadsfulla ton, i vilken hans brev till denne äro hållna (han apostroferar honom »Euer Hochwohlgeboren»), och av mästarens faderliga förmaningar om ihärdig yrkesträning (»nulla dies sine linea»). Det är betecknande, att de äldsta verk F. signerat äro riksdalrar från 1739 och 1740, de första åren av det långa vikariatet under lärarens utlandsvistelse. De tidigaste under eget namn utgivna medaljerna härröra också från denna period, 1743–44. När Hedlinger 1745 definitivt lämnade Sverige, utförde F. en medalj över mästaren. Frånsidan visar, hur solen genom sitt »vänliga ljus» (»lucem amicum») ger månen möjlighet att lysa. Det är inte smicker. F. var uppriktigt fäst vid den store schweizaren (»han älskar sin mästare», Hårleman i brev). Otvivelaktigt är även, att F:s konst står i stort beroende av dennes. Detta framträder tydligt vid en granskning av F:s oeuvre (c:a 110 större och mindre medaljer). Det gäller i första hand porträttsidorna. För frånsidorna är det en annan hand, som väglett F., Jean Eric Rehn. De tvenne klart skilda inspirationskällor, som F:s konst sprungit fram ur, göra det nödvändigt att studera averser och reverser var för sig. En dåtida medaljör fick vanligen i hög grad lita till furstliga uppdragsgivare. Så var även fallet med F., och många av hans porträtt äro utförda över medlemmar av kungahuset, Fredrik I, Adolf Fredrik, Lovisa Ulrika och Gustav III som kronprins. Fredrik I och Lovisa Ulrika gestaltade han helt efter tidigare Hedlingermedaljer, men då Adolf Fredrik kom till Sverige 1744, var mästaren i sitt hemland, och F. fick på egen hand skildra den nye tronföljaren. Detta porträtt lade Hedlinger till grund för sitt Adolf Fredrik-porträtt i dubbelbilden av tronföljarparet från 1745. En jämförelse mellan de båda konstnärernas bilder är upplysande. F. har dragit upp konturerna (det påminner om, att F. i Ryssland »till det mesta anlade» en av Hedlinger sedan fullbordad medalj över kejsarinnan Anna), men Hedlinger fyller dem med liv, och för de medaljer med samma dubbelbild, som F. sedan utförde, har han brukat lärarens skapelse som förlaga men har ej mäktat hålla de fina, läckra nyanserna i modelleringen, ehuru han väl lyckats att till sin version överföra fastheten i uppbyggnaden och den säkra inplaceringen i fältet. F. skapade kröningsåret 1751 två nya porträttyper av den nye konungen, varav den ena, till en början mynttyp, var en å l'antique-bild med en kyligare hållning än de hedlingerska bilderna men en vacker skildring, särskilt i medalj (från 1760-talet), av den ståtlige konungen. I privatporträtt finner man under denna tid i allmänhet mera av en konstnärs egen personlighet. F:s skildringar av en rad samtida visar också mer markerade avvikelser från Hedlinger än furstebilderna. En lugn, måttfull, kanske ej så uttrycksfull men formsäker modellering (typiskt exempel i medalj över lagmannen Daniel Lundmark 1762), ibland med en markerad realism (t.ex. medaljerna över Carl Ehrenpreus 1759 och Christoffer Polhem 1749) eller med om Hedlinger påminnande livfull karakteristik (medalj 1746 över Catharina Tham), utgöra de mest framträdande dragen i hans konstnärsfysionomi. Någon gång verkar en medalj direkt kommen från Hedlingers ateljé (medalj över riksgrevinnan Ebba Horn). Torr och livlös är tyvärr F:s bild av Linné (1746, det första bevarade profilporträttet av denne; efter skiss av Rehn?). En fullträff är däremot bilden av Carl Reinhold Berch från 1746, ovanligt nog på en gjuten medalj men kanske just därför med en framträdande okonventionell verkan. I det tidstypiska maneret att utgestalta det hängande håret, hårbandet, kläderna, rustningen etc. till ett fladdrande ornament eller uppbyggt som en klippformation följde F. sin mästare i spåren men var måttfullare än denne och sin medlärjunge Georgii. F. saknade emellertid mästarens förmåga att göra leken med accessoarerna till ett illusionistiskt bravurnummer, som man tror på. F. hade dock lärt sig konsten att ge den rätta lätta touchen åt textilmaterialets fina ytor (t.ex. medaljen över drottningens kröning 1751). Vid sidan av de aktuella arbetena höll F. på med att fullborda något, som samtiden uppfattade som ett nationellt verk: den av Hedlinger påbörjade kungalängden i medaljform, sträckande sig alltifrån Björn på Håga. F. utförde 22 av dessa säregna fantasibilder.

Om sin medverkan vid kompositionen av F:s frånsidesbilder har Jean Eric Rehn skrivit (efter 1782): »Ifrån år 1746, och till den tiden då medailleuren Jungberger emottog det Kongl. myntet, har jag givit ritningar till alla de skåde penningar, som blivit graverade utav medailleuren Fehrman.» Rehns uppgift får stöd i ett brevuttalande av Carl Reinhold Berch till Hedlinger 1751, att F. har Rehn vid sin sida att hjälpa sig med »teckning». I Bellinga-samlingen finnas utkast till fyra Fehrmanmedaljer, till vilka medaljerna mer eller mindre noga ansluter sig (medalj över prins Gustavs födelse 1746, kröningen 1751, frimurarbarnhusets grundläggning 1753 och Axel von Fersen 1756) och i Nationalmuseum ytterligare några (bl.a. över nedslåendet av revolutionsförsöket 1756). Rehns lätta, ofta endast antydande penseldrag stelnar till i F:s stålgravyr. Det hela blir tyngre och mera tvunget. Men F. har dock haft tillräckligt gott handlag med den mjuka, fina reliefmodelleringen för att lyckas få traditionen från Hedlingers dagar att leva kvar inom svensk medaljkonst under Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas tid. F:s måttfullhet i fråga om åtsidornas ornamentala utgestaltning harmonierar väl med den återhållande attityd gentemot rokokon, som märkes i Rehns verksamhet och som även fått sitt uttryck i hans reverskompositioner för F:s medaljer. En rad vackra frånsidesbilder kunna nämnas, hos vilka det dock är svårt att rätt avgöra F:s insatser: Adolf Fredriks kanslermedalj 1747, visande Uppsala universitet personifierat i en kvinnogestalt med Gustavianum i bakgrunden, medaljerna över kuvandet av det rojalistiska omvälvningsförsöket 1756 med Frihetens triumferande genius, frimurarbarnhuset 1753, visande Faraos dotter och hittebarnet vid Nilen.

En bildart, där rokokon utsvävade svårt och bröt sönder alla grundlinjer och former, var heraldiken. De talrika adliga vapnen på de många jettonerna – samtiden ansåg, att denna del av hans oeuvre var den bästa – och spelpenningarna (ofta åttkantiga) av F:s hand äro relativt behärskade i sin utformning med i allmänhet symmetriska, fast konturerade sköldar. Sköldhållarna äro påfallande livfullt återgivna. F. synes ha haft ett utpräglat sinne för det dekorativa. Detta framgår bl.a. av den utmärkta textbehandling – såväl gällande de enskilda bokstäverna som radfördelning etc., på ytan – som särskilt är framträdande på F:s mindre medaljer, jettoner som samtiden kallade dem. Iögonenfallande är hur ofta slätt- och sjölandskap – väl antydda i det lilla formatet – förekomma i F:s verk. F. verkade inom medaljkonsten även som lärare och hade särskilt betalt för detta arbete. Utom sonen Carl Gustaf (F. 2) hade F. som elever Carl Johan Wikman, 1745–51, som enligt egen uppgift 1751–55 hade bolag med F., »till hälften av allt medaille och extra arbete» (troligen en omskrivning för ett medarbetarskap av samma slag som F:s hos Hedlinger), Alexander Bjurling 1748–51 (sedermera gravör i Avesta), Gustaf Ljungberger 1750–58, Carl Adams och Gustaf Een.

F. arbetade också som sigillgravör. Kända verk av hans hand inom denna genre äro Vetenskapsakademiens större (1742) och mindre sigill (1746) och Kontrollkontorets (1753). För Charta-sigillata- och Kontrollkontoren utförde han även stämplar (de sistnämnda för kontrollstämpling av metallföremål).

Hårleman skriver 1746 till Hedlinger, att F. genom olika arbeten skapat sig »einen kleinen Fond», som han vaktar väl, och Berch rapporterade till vännen i Schweiz om F: s »flit och sparsamhet». Han förstod att skaffa sig rätt bra betalt. För kröningsmedaljen över drottningen fick han 1.000 dlr smt (1753), detsamma för en för banken utförd medalj över friherre Thegner (1755) och 1762 600 dlr smt för en ny åtsida till skådepenningen över Axel von Fersen. Vetenskapsakademien betalade 360 dlr kmt för sigillet 1742 och fem dukater för det mindre 1746. Ett brevuttalande av Linné 1762 visar, att F. hade sinne för att ekonomiskt utnyttja en fördelaktig situation: han innehade stampen till medaljen över Linné och ville nu tilltvinga sig dubbelt pris för avslag eller också att få stampen såld. Det slutade med, att Vetenskapsakademien köpte stampen. När F. dog, hade han det ganska väl ställt: ett bo som gör ett burget intryck och en kvarlåtenskap som i värde sammanlagt gick upp till något över 4.500 rdr specie. Hedlinger hade rört sig i Stockholms förnämsta kretsar. F. kunde icke uppehålla denna standard, men något av den gick i arv till honom. Han inbjöds sålunda bland vetenskapsmän och andra konstnärer till Carl Gustaf Tessins lördagsgillen i Stockholm och gästade honom även på Åkerö. Tessin stödde honom även med beställningar, och F. skickade avtryck av nya medaljer till sin gynnare. Hårleman, Hedlingers nära vän, uttalar sig något nedlåtande om F.: »Der kleine F. mit seiner kleinen Frau, seinem kleinen Buben och seinem kleinen Schritt.» Han talar också om F:s sedvanliga livlighet och hur han följer Hedlinger så gott hans »små krafter» det medge.

Från slaganfallet 1764 till sin död var F. helt arbetsoför. De första åren sökte han – utan resultat – finna bot genom brunnskurer i Medevi och Loka, där han f.ö. även umgicks med Tessin. Den långa overksamhetstiden fördrev han med läsning. Hans boksamling var dock vid dödsfallet mycket liten och omfattade blott 2 biblar (den ena tysk), en tysk psalmbok, Petterssons postilla, Creutzbergs gudeliga betraktelser, Fresenius' Kommunionsbok och »Les aventures de Télémaque». F:s huvudintresse torde ha varit att främja sonen Carl Gustafs intressen genom yrkeshandledning och genom påtryckningar till hans förmån hos myndigheterna. De ovan nämnda eleverna Een och Adams torde han ha undervisat under sin sjukdomstid. – F. begrovs 12 juni 1780 i Klara kyrka i Stockholm.

Författare

N. L. Rasmusson.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot., rcgistr. i civilärenden, sekreta propositionen i inrikes ärenden 1760, ständerna t. K. M:t 21 juni 1762: riksens ständers brev t. K. M:t i civilärcnden 1760–62, 11:321; Avskedsansökan 1780: Skön konst 4, medaljer, Charla-sigillata-kontorets verifikationer 1755, allt i RA; P.M. till C. G. Tessin 2 maj 1760 och 3 okt. 1761: Autograf saml., Ericsbergsarkivet, f.n. dep. i RA; Kammarkollegii prot. 1753, 1755, 1764, 1765, Kammarkollegli arkiv; S. L. Gahm, Biogr. saml., X 221, T. XVI, vol. 3, UB; Eichhorns saml.: I 15:10, KB; mantalslängd 1790, F:s bouppt.: borgrättens arkiv 1780, SSA (det otryckta källmaterialet till stor del överlämnat till förf. av riksbankskamrer Torgny Lindgren). – Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:2 (1908), s. 253 f. – J. Amberg, Der Medailleur Johann Karl Hedlinger, Der Geschichtsfreund (Mitlheilungcn des histo-rischen Vcreins der fiinf Orte, XLI, 1886), s. 243 f.; A. Backström, N. Georgii (Nord. num. årsskr. 1938), s. 4 ff.; C. R. Berch, Förtekning på svenske medail-leurer (K. Bibliotekets handl. 1:1, 1768), s. 35 f.; Daniel Fehrman, svensk medaljör (Svenska parnassen 1784), s. 220–223; C. Hernmarck, Jean Eric Rehn och det svenska konsthantverket (i Fem stora gustavianer 1944), s. 152 f.; B. Hildebrand, Kungl. svenska Vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939), s. 421 f.; Sigrid Leijonhufvud, Carl Gustaf Tessin och hans Åkerökrets, 1–2 (1931–33); T. Lindgren, En medaljhistorisk rättelse (Forn-vännen 1939), s. 247–250; dens., Till Gustaf Ljungbergers biografi (Nordisk numism. unions medlemsblad 1943), s. 141 ff.; dens., Myntgravörer i Avesta, (2) (Nord. numism. årsskr. 1944), s. 218; L. Looström, Den svenska konstakademien . . . 1735–1835 (1887–91); A. Löfgren, Stockholms kanngjutareskrå, 1:3 (1950); N. L. Rasmusson, C. J. Wikmans självbiografi (Numism. meddel., 28, 1935), s. 40, 42 f.; dens., Svenska medaljporträtt (Fornvännen 1937), s. 127; dens., D. F. (Svenskt konstnärslexikon, 2, 1953); Stockholmsposten 3/10 1780; B. Thordeman, Svensk medaljkonst, 2 (Almanack för alla 1934), s. 162; G. Upmark, Jean Eric Rehns egenhändiga förteckningar över av honom utförda arbeten (S:t Eriks årsbok 1925), s. 154; K. Warburg, Hedlinger (1890), s. 157, 169 f. – F:s medaljer äro beskrivna i: Gold-miinzen und Medaillen aus dem Besitze des Grossherzog Friedrich August von Oldenburg (A. Riechmann & Co:s i Halle auktionskat., 26, 1924, med illustrationer av F: s medaljer över Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika); B. E. Hildebrand, Sveriges och det svenska konungahusets minnespenningar, 2 (1875), särskilt s. 547 ff.; B. F. Hyckert och V. E. Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor, 1–2 (1905–15), med illustr.; T. Lindgren, Sveriges mynt 1719–1776 (1953), med illustr.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Fehrman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15206, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15206
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Fehrman, urn:sbl:15206, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2024-04-19.