Håkan Hans Kristian Ericson

Född:1868-02-16 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1945-10-12 – Skeppsholms församling, Stockholms län

Sjöofficer, Riksdagspolitiker


Band 14 (1953), sida 127.

Meriter

2. Håkan Hans Kristian Ericson, f. 16 febr. 1868 i Stockholm (Jak.), d. 12 okt. 1945 där (Skeppsh.). Föräldrar: grosshandlaren Edward Wilhelm Ericson och Augusta Sofia Christina Lundeberg. Elev i G. A. Lings och A. M. Myrbergs förberedande elementarskola i Stockholm 1877–78, i Klara elementarskola 1878–80, i Norra latinläroverket 1880–82 samt i Realläroverket 1882–83; kadett vid Sjökrigsskolan 1 okt. 1883; utexaminerad och underlöjtnant vid flottan 21 okt. 1889; löjtnant där 1 maj 1891; instruktionsofficer vid exercisskolan på Kungsholmens fästning 1892–93; genomgick infanteriskjutskolan å Rosersberg 1893 samt artilleri- och ingenjörshögskolan 1894–98, avgångsex. från allmänna kursen där 31 mars 1896, från högre kursen 1898; kommenderad i Marinförvaltningen 1898–1904 och 1909–14; kapten i flottan 31 okt. 1900; tf. lärare i artilleri med ritning vid Sjökrigshögskolan 27 febr. 1902, ordinarie 3 juni s. å.; tjänstgjorde vid Kustartilleriets skjutskola 1903; förste flaggadjutant 27 okt. 1904–1907; sekreterare för sjöförsvaret i försvarskommittén 1907–10; kommendörkapten av 2. gr. 17 febr. 1911; led. av riksdagens första kammare 1912–19 (statsutskottet 1914 A–1917); chef för Marinförvaltningens artilleriavdelning 1914; adjutant hos Konungen 10 dec. 1915; kommendörkapten av 1. gr. 31 dec. s. å.; statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 30 mars–19 okt. 1917; kommendör vid flottan samt överadjutant hos Konungen 4 aug. s. å. (med beräknad tjänsteställning från 31 juli); verkställande direktör för Stockholms rederi a.-b. Svea 16 febr. 1918–1 okt. 1934, ordf. i dess styrelse 1935–44; konteramiral i flottans reserv 22 juni 1928; led. av Järnvägsrådet 1929; led. av sjökrigsmaterielkommittén 1907–09, av flottstationskommittén 1908, av kommittén angående sjömanskårens organisation 1908, led. av kustförsvarskommittén 1914, av lotsverkets löneregleringskommitté 1913–15; ordf. i styrelsen för a.-b. Finnboda varv 1921–44, för ångfartygs a.-b. Göta kanal 1925–44, för a.-b. Rederiagenturen 1919–44, vice ordf. i Sveriges allmänna sjöfartsförening 1925, ordf. 1926–44. LÖS 1901; RVO 1904; RSO 1910; RNO 1911; LKrVA 1913; HedLÖS 1917; KSO2kl 1920; KSO1kl 1926; GV:sJmt 1928; KVO1kl 1931; KDDO1gr 1919; KNS:tOO2kl 1912; KFinlVRO1kl 1940; innehade även andra utländska ordnar.

G. 16 sept. 1896 i Göteborg m. Elin Emilia Gadelius, f. 21 aug. 1874 där, dotter av kaptenlöjtnanten Johan Edvard Gadelius och Hilma Sofie Andersson. Amiralinnan Elin E. har varit mycket socialt verksam samt särskilt gjort en insats inom Svenska Röda korset, där hon blev led. av överstyrelsen 1926, samtidigt ordf. i Centralstyrelsen för Svenska Röda korsets kvinnoarbeten; Iqml 5 st. 1942.

Biografi

Hans E. växte upp på Helgeandsholmen. Det väckte förvåning i familjen, när han 1883 förklarade sig vilja bli sjöofficer, då han aldrig tidigare intresserat sig för sjön. Hans farmor hade visserligen en bror, som var sjöofficer och en tidigt bortgången farbror hade samma yrke, men den yttre anledningen till E:s beslut var helt enkelt en annons om antagning av sjökadetter. Redan s. å. fick han på korvetten »Norrköping» göra sin första bekantskap med främmande hav och hamnar. Han utgick vid officersexamen 1889 som förste man på sin kurs och belönades med Baltzar von Platens stora stipendium. Sin första långresa gjorde han från sept. 1890 med korvetten »Freja» till bl. a. Alexandria, Aten och Konstantinopel. En färd med samma fartyg åtta år senare har E. själv skildrat (utdrag i Jubileumsskrift, se nedan). De närmaste åren fylldes av utbildningsarbete, särskilt inom artillerivetenskapen, och olika kommenderingar, från 1898 i skilda etapper i Marinförvaltningen. Efter grundläggandet av den moderna svenska flottan under 1880-talet hade ett stort steg tagits framåt, då riksdagen 1899 beslöt byggandet av tre pansarbåtar, och 1904 hade flottbeståndet vuxit till 12 pansarbåtar jämte torpedkryssare och torpedbåtar. Då flottans övningar till sjöss nyorganiserades, bl. a. genom inrättandet 1904 av posten som inspektör av dessa, blev Wilhelm Dyrssen i dec. s. å. den förste innehavaren av befattningen. Vid tillskapandet av sin stab utsåg han E. till förste flaggadjutant. Dennes erfarenhet, förut särskilt inriktad på teknik och förvaltning, vidgades härigenom till stor kunskap även av organisatorisk och operativ art. O. Lybeck kallar i brev 1907, vid tiden för E:s avgång som flaggadjutant, denne en »väldigt bra karl, mån om att plocka åt sig arbete».

I den 1907 tillsatta stora parlamentariska försvarskommittén, som stod under ordförandeskap, av E:s morbror bruksägaren och politikern Christian Lundeberg, blev E. sekreterare för sjöförsvaret. Kommitténs slutbetänkande 5 dec. 1910 kom på grund av politiska förhållanden ej att leda till mera omfattande försvarsåtgärder, men det var denna kommitté, som 27 nov. 1909 avgav sitt mycket uppmärksammade yttrande om en ny pansarbåtstyp. I dess uttalande till förmån för den s. k. F-typen hade dess energiske sekreterare E. stor del och därför också stor andel i tillkomsten av flottans kärna, första pansarskeppsdivisionen, som i ett kvartsekel blev tyngdpunkten i rikets sjöförsvar.

Det dröjde inte länge, innan E., nu kommendörkapten, fick direkt deltaga i det politiska livet. Han insattes 1911 av Blekinge läns landstings högergrupp som ledamot av riksdagens första kammare. Sina sjökommenderingar avslutade E. som chef på »Drott» och pansarbåten »Oscar II» 1912 och »Drott» 1913 samt under ett par sommarmånader 1915 på pansarbåten »Tapperheten». I riksdagen och under den stora pansarbåtskampanjen 1909–14 spelade E. genast en betydande roll som fackman och talesman för F-typen. Här må blott erinras om pansarbåtsinsamlingen 1911 och byggandet av »Sverige», vartill senare kommo pansarskeppen »Gustav V» och »Drottning Victoria». E. höll i Frisinnade klubben mars 1911 ett anförande, som uppges ha imponerat på Staaff, även om meningarna i sakfrågan gingo starkt isär. Då viceamiral L. Sidner – vars syster f. ö. var gift med E:s svåger psykiatern professor Bror Gadelius – förordade en annan typ än F-båtarna, stod striden hård, i synnerhet som Staaff hösten 1913 insatte Sidner som marinstabschef. Den i alla väder lugne E. framhöll i riksdagen städse med kraft, att byggandet av pansrade artillerifartyg borde avlösa de många försvarsutredningarna, i vilka »det oförvillade lekmannaomdömet» ensamt försökte talrika utvägar. Genom ministären Hammarskjölds stora försvarsproposition fördes äntligen pansarbåtsfrågorna till lösning. Under februarikrisen 1914 spelade E. en ej ringa roll inom sitt parti (se Höjer, s. 203 f.).

Vid världskrigets utbrott 1914 var E. chef för Marinförvaltningens artilleriavdelning, där han redan förut sedan 1909 tjänstgjort som assistent. Verksamheten blev under det tillkomna yttre trycket starkt forcerad. Det gällde särskilt att åstadkomma ett någorlunda acceptabelt luftvärn för fartyg. E. föreslog och genomförde på kort tid ändring av ett större antal lätta pjäser till luftvärnspjäser.

Att E. vid denna tid kunde klara på en gång att vara ledande officer i centralförvaltningen, lärare vid två högre skolor, utredningsman på flera områden, adjutant hos Konungen och parlamentariskt verksam utan att någon sida av hans arbeten försummades är märkligt. Han hade ända sedan seklets början mycket att göra med Bofors och stod vid den ödesdigra provskjutningen där 24 febr. 1902 bredvid kapten Grahm och överingenjör Silfversparre, vilka båda dödades, Grahm omedelbart; Silfversparre avled efter ett par dagar. E., som var oskadad, behöll fattningen, tog ledningen och tillkallade hjälp samt deltog sedan i utredningen om olyckan. Som chef för Marinförvaltningens artilleriavdelning bevakade E., »ofta nog med ganska hård hand», marinens och statens intressen med avseende på leveranserna av såväl pansar som artillerimateriel. Hans ingående kunskaper visade sig i hans konstruktionsprogram och uppslag, och E. blev en ofta sedd och värderad gäst i Bofors. Han var närvarande vid det märkliga tillfälle, då Boforsprojektilerna vid provskjutning slogo igenom all den av Krupp levererade pansarplåten.

I riksdagen hade E. redan efter sitt jungfrutal vid remissdebatten 1912, då han kraftigt, skarpt och klart redogjorde för flottbyggets läge och uppskovets konsekvenser samt för bl. a. tyska och ryska flottornas sammansättning, skördat bifall i form av kraftiga bravorop. Vid den stora F-båtsdebatten i april s. å. gjorde han ett betydande inlägg. Han uttalade sig alltid sakligt. År 1914 insattes han i statsutskottet och samtidigt i Nationella partiets förtroenderåd, liksom han tog mycket aktiv del i den stora försvarspropositionen sommaren 1914, bl. a. som ledamot av det särskilda utskott som behandlade försvarsfrågorna. Med tanke på allt det arbete E. här nedlagt är det helt naturligt, att Swartz vid bildandet av sin ministär våren 1917 besatte sjöministerposten med en sådan kapacitet som Hans E. Vad som bidrog härtill utom hans »höga militära och parlamentariska kvalifikationer», var att E. visat särskild förmåga vid förhandlingsbordet, en egenskap som också senare skulle komma honom till godo. Han hade, bl. a. i statsutskottet, haft ytterst lätt att snabbt finna för alla acceptabla formuleringar. Strax före regeringsbytet hade E. därtill i Berlin utfört ett delikat politiskt uppdrag till svensk belåtenhet. Själv var E. emellertid icke särskilt angelägen om ministerposten, bl. a. emedan regeringen icke kunde påräkna majoritet i andra kammaren eller vid gemensamma voteringar. Härtill kom att, trots världskriget, inställningen till försvaret alltjämt på många håll inom riksdagen var rätt så avvisande. Också var läget i öster efter tsarens abdikation ännu oklart. Regeringens program var vidhållandet av neutralitetspolitiken. Det yttre och inre läget förde även snart fram rösträttsfrågan på ett sätt, som tvang regeringen att ta ställning. Själv var E. varken ivrare för rösträttsreform eller motståndare till varje sådan. Han tog verksam del i regeringens förklaring i frågan, och svaret på den interpellation, som kom i saken, är ett prov på E:s formuleringsskicklighet. Frågan om författningsrevision åstadkom mycken oro i landet, bl. a. kravaller på Gustav Adolfstorg i Stockholm, upplopp på Seskarö, m. m., men stämningen lugnade av under sommaren. I september 1917 kom den argentinska telegramaffären (Luxburgaffären), som ytterligare undergrävde regeringens ej så starka, ställning. På hösten visade valen till andra kammaren dåliga resultat för högern. I valkampanjen hade varken E. eller någon annan regeringsmedlem deltagit, då ministären ej ville anses som partiregering. På grund av valresultatet avgick emellertid ministären Swartz redan 19 oktober.

E. hade som statsråd befordrats till kommendör och återgick till flottan men blott för kort tid. I ett av svenska handelsflottans större företag, Stockholms rederi a.-b. Svea, var sedan länge fråga om ett regimskifte. Bolaget arbetade under av kriget försvårade omständigheter. En del av dess flotta seglade i en på sätt och vis påtvingad engelsk och fransk tjänst, en del låg overksam i utländska hamnar, andra fartyg voro kapade och en del slutligen hade på grund av tidigare tysk fraktfart förts på ententens svarta lista. Man behövde en representativ och politiskt initierad chef, som kunde hävda bolagets krav på olika håll. Valet föll på Hans E., som i februari 1918 tillträdde befattningen som verkställande direktör i Svea. I dess tjänst kvarstod han sedan. Bolagets flotta utgjorde vid hans tillträde 81 fartyg: när antalet var som störst (1930 års slut) var det 99. E:s eminenta arbetsförmåga, energi, initiativrikedom, rörliga intellekt och orädd-het blevo stora tillgångar för företaget. Då man dryftade riktlinjerna för bolagets fortsatta verksamhet, blev Finlands nya självständighet en viktig faktor, som ledde till inrättandet av Finlandslinjerna. I maj 1918 avgick därtill den första Sveabåten på Petrograd, senare kommo Reval och Riga i åtanke. Efter fredsslutet kom en chans till direkt export av lantmannaprodukter till England, och bolaget tog under E:s ledning steget fullt ut, vilket väckte intresse och tillfredsställelse. Engelsk handelspolitik förhindrade visserligen senare ett fullt utnyttjande av initiativet. Nordsjötrafiken växte emellertid i sin helhet. Slutligen skaffades också oceangående tonnage, och man fick fartyg, som gingo både på Nord- och Sydamerika. I jubileumsskriften 1943 har G. Haglund skildrat de svårigheter, som mången gång voro förenade med utvidgningsplanerna. E. organiserade också själva kontorsarbetet inom bolaget med tre direktörsassistenter som chefer under E. för olika trafikavdelningar.

I samband med E:s nya verksamhet togos hans krafter i bruk för många olika sammanslutningar på handelssjöfartens område. Efter Dan Broströms död 1925 blev E. sålunda först vice ordf. och året därpå ordf. i Sveriges allmänna sjöfartsförening, till vilken han bl. a. skaffade sakkunniga och intressanta föredragshållare i olika ämnen. Även i Stockholms rederiförening gjorde han betydande insatser. Från 1928 var E. konteramiral. Han intresserade sig för frågan om pensionering av styrmän och maskinbefäl och när på detta område en särskild pensionskassa", Sjöbefälets pensionskassa (SPK), tillkom 1937–38, blev E. styrelsens ordförande. Vid kollektivavtalen med ombordan-ställda fungerade E. å Sveriges redareförenings vägnar under ett flertal år som förhandlingsdelegationens ordförande. E:s lugn och värdighet och hans samtidigt bestämda sätt voro här stora tillgångar. År 1934, då E. var 66 år, drog han sig tillbaka från själva direktörsposten men fortsatte som styrelsens ordförande sitt arbete för Svea. Också hedrades han på sin 75-årsdag 1943 med en sällsynt förnämlig jubileumsskrift, skildrande hans insatser på olika livsområden.

E. satt även i Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. E. verkade även för tillkomsten av Sjöhistoriska museet, i föreningen »1868 års män» och i Svensk-nederländska föreningen.

I den nämnda jubileumsskriften, vari ett flertal framstående fackmän och kolleger till E. lämnat sina bidrag, har han även personligen erhållit en levande karakteristik. Där tecknas bilden av E: som en kultiverad världsman, utåt ej sällan sträv, ibland frän och bitande ironisk, men samtidigt med en butter humor som vann motståndarna. Han var aldrig någon humbug och gav sig därför heller icke sken av att kunna saker, som han inte visste, men väl arbetade han snabbt och grundligt för att sätta sig in i nya arbetsuppgifter. Som chef var han »rättvis, god och ridderlig», och det har från sjöfolkets sida betygats, att ett muntligt löfte av E. alltid av denne kändes som bindande och sålunda uppfylldes. Han kunde vara bister, men han bibehöll sitt lugn, en ovärderlig tillgång vid förhandlingsbordet; därtill kom hans stora formuleringsskicklighet. Hans goda hjärta förskaffade honom talrika vänner, samtidigt som hans rätlinjiga och kraftfulla personlighet imponerade.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Flottans stridsfartygstyper. Föredrag inför försvarskommittén den 30 nov. 1907. Sthm 190S. 28 s. (Försvarskommittén 1907.) – Kompletterad framställning af 1906 års sakkunniges förslag rörande tillämnad ny station för flottan vid Lilla Värtan och Lindarängen-Kaknäs, verkställd med ledning af förefintliga utredningar i ärendet af dertill tillkallade sakkunnige 1908. Sthm 1908. VI, 118 s„ 2 kartbl. (Tills. m. W. Linder.) – [Försvarskommitténs utlåtande rörande pansarbåtstyp med anledning av remitterad skrivelse av den 1 juni 1909 från marinförvaltningen, chefen för marinstaben och inspektören av flottans övningar till sjöss. Avgivet den 27

Källor och litteratur

Källor: Stig Hansson Ericsons under släktart. anförda släkthistorik i maskinskrift. – Rullor. – T. Höjer, Sam Clasons brev under bondetågskrisen (Hist. tidskr., 71, 1951); Jubileumsskrift tillägnad konteramiral Hans Ericson 16/2 1943 av Stockholms rederiaktiebolag Svea (1943); E. Lundmark, Rederi-Svea. Ett svenskt storrederi och dess insatser i handelssjöfarten (1951); nekr. i Tidskrift i sjöväsendet, 108, 1945, s. 583–588 och i Kr VA Handl., 1945, s. 330–334. – Meddel. av konteramiralen Stisr H :son Ericson.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Håkan Hans Kristian Ericson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15347, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2020-04-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15347
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Håkan Hans Kristian Ericson, urn:sbl:15347, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2020-04-09.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se