Lorentz d.ä. Creutz

Född:1615
Död:1676-06-01

Lagman, Landshövding, Riksråd, Amiral, Kammarråd, Vice bergskollegiepresident


Band 09 (1931), sida 86.

Meriter

1. Lorentz Creutz d. ä., f. 1615, d. 1 juni 1676 i slaget vid Öland. Friherre till Kasseritz i Rauge socken i Lifland, herre till Sarvlaks i Pernå socken, till Sippola och Liikkala i Veckelaks socken, till Abborfors och Petjärvi i Pyttis socken, Liuksiala i Kangasala, Saaris i Tammela, Selkis i Vichtis, Gästerby i Sibbo, Ekois i Tyrvis, Degerby i Pernå, Kullo i Borgå och Ispois i St. Karins socken. Föräldrar: landshövdingen Ernst Creutz (Erengisle Larsson) och Katarina Hess von Wichdorff. Student i Dorpat 15 maj 1632 och i Leiden 21 febr. 1637. Assessor i bergsamtet 1638; förordnad 3 juni 1643 att jämte David Fredrik von Siegroth hava inspektion och kommando över bergverken i hela Finland, vilket uppdrag han 1644—50 ensam utövade; bevistade riksdagarna 1644, 1649, 1650 och 1654; landshövding i Åbo och Björneborgs län 28 febr. 1649; v. president i bergskollegium 1653—55 och mars 1663—1670; stod även under mellanliggande år på bergskollegiets stat; friherre jämte brodern Ernest Johann 5 juni 1654; landshövding i Stora Koppar- bergs län 2 juli 1655; kommissarie i Trondhjems län 1658; med bibehållande av landshövdingämbetet riksråd 20 febr. 1660 (utnämndes av Karl X Gustav 12 febr.); tillika hovrättsråd i Åbo hovrätt 10 maj 1662; erhöll avsked från landshövdingämbetet nyåret 1663; ledamot av kommissionen angående salttillförseln till Öster- och Västerbotten, ryska handelns dragande genom Lifland, Estland och Ingermanland, tvisterna mellan Reval och Narva samt Rigas klagomål över licenterna tillika med landets och städemas välfärd i allmänhet i Norrland, Finland och Östersjöprovinserna 11 mars —8 okt. 1664, av kommissionen angående myntväsendet 18 sept.— 24 okt. 1666, av kommissionen angående vikten 27 sept. 1666— 6 nov. 1668, av kommissionen för undersökning av tillståndet i Västmanland, Dalarna, Närke och Värmland 21 dec. 1667—1669 och av kommissionen för undersökning av tillståndet i Västerbotten och Österbotten 21 dec. 1667—1668; ordförande i trolldomskommissionen i Dalarna 7 aug. 1669; häradshövding i Västerbotten 10 dec. 1670; erhöll avsked från hovrättsrådsämbetet 20 dec. 1670 och från v. presidentsbefattningen i bergskollegiet 1670; ledamot av kommissionen angående militiens redressement i Finlanld 7 juni 1671—10 aug. 1674; kammarråd 20 dec. 1673; amiral och amiralitetsråd 11 dec. 1675; ledamot av kommissorialrätten. över amiralitetet 6 mars 1676; chef för amiralitetskollegiet 4 apr. 1676; lagman i Norrfinne lagsaga 17 apr. 1676.

Gift 2 okt. 1639 med friherrinnan Elsa Duwall, f. 19 sept. 1620, d. 23 mars 1675, dotter till generalen Jakob MacDougall, friherre Duwall.

Biografi

C. studerade vid den nyupprättade högskolan i Dorpat, där fadern några år hade varit ståthållare, och gästade senare också det frejdade holländska universitetet i Leiden (1637). Sin långa och förtjänstfulla ämbetsmannabana började han som assessor i bergsamtet 1638; hans börd och därmed följande förtrogenhet med finska förhållanden voro väl orsaken till att hans verksamhet särskilt fästes vid Finland, i det han från 1643 och fram till 1650 hade i uppdrag att öva tillsyn över därvarande bergverk. I Finland fick han desslikes sin första landshövdingsyssla, då han 1649 utnämndes till styresman i Åbo och Björneborgs län. Fyra år senare nådde han som vice president under Erik Fleming den näst högsta posten i bergskollegium, vilken han innehade från 1653 till 1655 och därefter än en gång under ett längre tidsskede från 1663 till 1670. Kollegiet tillhörde han jämväl de mellanliggande åren, och såsom då var brukligt förenade han under en rad av år (1655—63) med sitt ledamotskap i det centrala ämbetsverket landshövdingskapet i Stora Kopparbergs län.

För en mera ingående teckning av C: z' bana inom bergsförvaltningen skulle tarvas arkivstudier; tydligt är emellertid, att han visste att tillvinna sig ett gott namn för nit och duglighet. Endast spridda glimtar av hans arbete på olika fält kunna hämtas ur de tryckta riksrådsprotokollen: i mars 1656 redogjorde han sålunda inför de hemmavarande rådsherrama för faran för ras i Kopparbergs gruva — en sak, som likväl trots konungens frånvaro i Polen hänsköts till dennes avgörande; i juni 1656 fick han likaledes i sittande råd i uppdrag att underhandla med dalfolket om förstärkningsmanskap till fyllande av Dalregementets förluster i fält. Ur annan källa är känt, huru han i sept. 1657 med sina dalkarlar bortdrev en dansk styrka, som infallit i Härjedalen. Vida oftare finner man hans namn i ridderskapets och adelns riksdagsprotokoll. I riksmötena var C. en flitig deltagare; redan 1644 är han ledamot av det utskott, som tillsattes för att vid drottningens myndighetsförklaring överse såväl adelns privilegier som regeringsformen och konungens ed; 1649 deltager han i handläggningen av successionsfrågan; 1650 ser man honom gång efter annan som deltagare i de tillfälliga utskott, som oupphörligt utsagos för ett visst ärendes beredning eller för att frambära adelns mening till rådet och andra stånd; 1654 för han på riddarhuset tredje klassens votum i frågan om tronavsägelsen, yttrar sig om konungaförsäkran och går med försäkringen i utskott till hertig Karl — den blivande konungen. Det är i dessa dagar (5 juni), som han uppnår friherrevärdighet och därmed inträder i riddarhusets första klass; han och hans broder Ernst voro de sista friherrar, som drottning Kristina utnämnde, innan hon nedlade sin krona.

Som landshövding i Dalarna var C. närmast till hands, när det efter freden i Roskilde gällde att övertaga det av danska kronan till den svenska avträdda Trondhjems län. Hans välde väster om fjällen var likväl icke långvarigt: det var den 10 maj 1658, som han efter ett högtidligt intåg med sex kompanier knektar mottog landskapets styrelse, men redan den 11 aug. överlämnade han denna till den av konungen utsedde guvernören Klas Stiernsköld. Bland hans åtgärder i Trondhjem nämnas en knektutskrivning och utfärdandet av en höjd tulltaxa — båda påbjudna av konungen, men båda också ägnade att öka inbyggarnas motsträvighet.

C. tillhörde numera kretsen av adelns främsta män, och när Karl X Gustav under sin sista sjukdom fann det klokt att stärka riksrådet och törhända också vinna vänner för den nya förmyndarestyrelsen genom utnämningen av ett flertal nya rådsherrar, var C. en av de utsedda, ehuru efter rangen på riddarhuset visserligen den siste. Uppenbarligen är det alltjämt hans förbindelser med Finland, som förklara, att han 1662 insattes som hovrättsråd i Åbo hovrätt, vilket likväl icke hindrar, att han samtidigt kvarstod som bergskollegiets vice president ända till 1670, då han lämnade bägge dessa poster.

I Karl XI :s förmyndarestyrelse utövar C. aldrig något starkt politiskt inflytande, men han gör sig där som alltid aktad för sin administrativa förmåga. Tillbakadragen i sin hållning under 1660 års strider, avgav han likväl vid riksskattmästarevalet 31 okt. 1660 efter underkännandet av Herman Flemings kungliga fullmakt sin röst under protest, till åtlydnad av fattat beslut. En invändning mot hans förenade tjänster och löner gjordes i rådet vid uppgörandet av 1661 års riksstat av Gustav Posse, som fruktade gensaga av adeln vid riksdag; det hävdades emellertid (5 apr,) av kanslern M. G. De la Gardie, att han i grunden ej vore mer än riksråd och landshövding, ehuru den landshövdingpost han innehade tillika gåve honom säte i bergskollegium. Hans lön vart vanlig riksrådslön (3,000 dir smt), lika delad på landshövding-och assessorsämbetena, men med ett »augment» av 300 dir för hans medlemskap i kollegiet. När C. 1663 överfördes till finska hovrätten, men icke dess mindre stannade i bergskollegium (med 400 dir i arvode), förutsattes det, att hans tjänstgöring huvudsakligen skulle ägnas högsta rättsskipningen öster om Bottenhavet, men det fastslogs i rådet, att han desslikes skulle vara skyldig att stundom bevista sessionerna i Stockholm, varjämte han — nu som tidigare på fyrtiotalet — borde draga särskild omsorg om bergverken i Finland. På grund av givna uppdrag sträckte sig hans verksamhet också till det finska militieväsendet. 1670 fick han jämte generalmajor Johan Galle och tvenne andra värvet att återupprätta den finska krigsmakten, ett arbete, som likväl alltför nära sammanhängde med reduktionen för att då kunna drivas med kraft; först 1673 togs saken upp på allvar, och C. fick därvid avgiva ett skriftligt utlåtande om dess ställning och sättet för dess utförande.

I förmyndarerådets finanspolitiska söndringar börjar C. framträda vid den tid, då riksskattmästaren Gustav Bondes sista sjukdom mer och mer satte denne ur stånd att med styrka möta Magnus Gabriel De la Gardies kritik av hans och kammarens förvaltning av rikets drätsel. Vid kanslerns våldsamma angrepp 17 dec. 1666, då hans yrkanden på kraftåtgärder av en redbar och lättrörlig fosterlandsvän som Nils Brahe hälsades med livligt bifall, var också C. bland dem, som uttalade sig i samma anda. I spörsmålet för dagen om räntmästaren Börje Cronbergs och hans medkontrahenters försträckningar till kronan — närmast gällde det för ögonblicket sättet för indragningen av palmstruckska bankens kreditivsedlar — trädde dessa båda med mycken iver på De la Gardies sida: på deras yrkande togs det till protokollet, att Cronberg med sina medintressenter hade haft i sinnet att bedraga kronan, varjämte de skarpt skulle tillhållas att fullgöra åtagna skyldigheter. C: z' sunda praktiska förstånd förnekar sig likvisst icke, när kanslern i sin nitälskan går till påtaglig överdrift. Då denne ville göra bergsfiskalen Petter Schnack till fiskal i kammarkollegium med revisionssekreterares titel och med uppgift att framleta och indriva äldre avglömda kronofordringar — utgångspunkten var ett järntillverkningstionde från de De Geerska bruken i Uppland —, yrkade C. en viss gräns bakåt i tiden vid blivande efterräkningar; »eljest skulle ingen vara säker om sitt, utan leva i en perpetuell räddhåga för klander och åtal»; man kunde, hävdade han mot De la Gardies invändningar, utan eget förvållande indragas i tvister, till exempel genom oriktig uträkning i kammaren vid köp eller byte av kronans jord. Väl understödde han kanslerns förslag om undersökning av rådande oreda i statsfinanserna (13 mars 1667), men han framhöll därvid tillika, att man icke av kammaren borde äska mer, än hon rimligen kunde fullgöra. Få veckor senare (18 apr.), då rikskanslern självkravd åtog sig värvet att göra en avräkning med de så kallade kontrahenterna och därvid utbad sig ett par riksråd till biträde, är det C., som jämte kammarrådet Klas Rålamb utses till detta göromål.

En fiende till Cronberg och dennes gärning i det hela bör man dock ingalunda i honom söka. Ehuru det framför andra var De la Gardie, som 1662 hade genomdrivit beslutet, att »styckehandeln» eller med andra ord exporten av i Sverige tillverkade kanoner skulle fråntagas räntmästaren, har C. (1667) med starka lovord yttrat sig om Cronbergs sätt att handhava sitt monopol: det hade enligt honom i dennes händer haft sin riktiga gång som ett välinrättat urverk, kronan till båtnad. Till yttermera visso finner man kort därefter C. själv som räntmästarens »participant» i ett affärsföretag av för den tiden stora mått. Det var dessa två, som med flera delägare — de nya huvuddelägarna innehade åtminstone senare var sin tredjedel — löste till sig och övertogo Avesta gårmakeri i Dalarna av dess förra innehavare, familjen Kock-Cronström (1668—69). Sedan Markus Kock och hans arvingar längre tid hade innehaft bruket på grund av kontrakt med bergslaget, hade sonen Isak Cronström i dec. 1667 jämte brodern Abraham tillpantat sig Avesta av kronan mot ett lån på 82,200 rdr specie. C, som utan skrymtan vidgick, att han var Cronströms ovän, men som samtidigt försäkrade, att han härvid icke sökte annat än kronansnytta, inlöste det för samma summa (febr. 1668) och mottog därför både regeringens och bergsmännens ros — Bengt Horn kunde i senaten förtälja (dec. 1668), huru han själv varit tillstädes, när omkring trehundra bergsmän enhälligt hade tackat C. för hans faderliga omsorg om deras välfärd. Annorlunda dömdes visserligen uppgörelsen av Klas Rålamb, en sträng ivrare för kronans rätt till »strömmen», i vars frånvaro likväl hans kollegium på befallning hade uppgjort ett kontrakt, enligt vilket Avesta skulle tillhöra sina nya innehavare i tjugu års tid och därefter tillfalla icke kronan, utan bergslaget. Och det var Rålambs åsikt, som till sist avgick med segern, när detta stadgande överkorsades genom de senare räfsterna (1682). För den stora affären, i vilken även familjen Cronström sedan kom att deltaga, redogöres närmare under denna släkt. Den 18 sept. 1675 sålde slutligen C. och Cron-bergs änka sina andelar i bruket till Isak Cronström och Johan Funck, varvid C. ensam påtog sig hemulsskyldigheten — en affär, som framdeles blev upphovet till en långvarig rättstvist (se nedan under C. 3). I samband med denna transaktion övertog C. 20 sept. 1675 Isak Cronströms hus vid Skeppsbron i Stockholm (n:o 10, se Cronström).

1668 års statskommission — »blå bokens» upphovsmän — ville i bergskollegium framgent bibehålla ett riksråd jämte presidenten men uppställde det kravet, att även denne andre skulle helt ägna sig åt sin tjänst inom verket. C: z' dubbelställning med tjänstgöring skiftesvis i Stockholm och Åbo var därmed underkänd. På annat och i viss mån motsatt vis löstes likväl frågan, när rådet i nov. och dec. 1669 under riksdrotsen Per Brahes ledning skred till tillämpning i handling av blå bokens grundsatser: C: z' namn ströks på bergsstaten, och han hänvisades uteslutande till sin syssla i Åbo hovrätt. Missnöjet härmed driver honom att under den följande tiden närmare än förut sluta sig till rikskanslerns parti. När denne i mars 1670 skred till motangrepp mot drotsens och hans vänners verk, var C. en av dem, som stödde honom — han vände sig mot drotsen själv med en klandrande påminnelse om de ord, som denne hade fällt om De la Gardies finansplaner som blotta luftslott (»kasteller i luften»). I en inlämnad böneskrift begärde C. att om möjligt på samma sätt som förut få förena tjänsterna i bergskollegium och i Åbo; men kunde detta icke tillstädjas, ville han kvarstå vid den förra, detta enkannerligen därför, att han på så vis hättre och på närmare håll kunde övervaka gårmakeriet i Avesta, där han sade sig hava nedlagt största delen av sin välfärd och egendom. I den bittra strid mellan partierna i rådet, som fyller vårmånaderna 1670, höll C. troget ut vid sin gynnares sida; med honom och ytterligare tio meningsfränder underskrev han minoritetens slutliga inlaga till änkedrottningen (överlämnad av C. själv och tre andra 17 maj), men vann därmed ingen lindring i sitt öde. Sedan han vid slutet av året 1670 hade tagit avsked från hovrätten — måhända därtill tvungen av förut nämnda skäl —, innehade han under ett par års tid ingen annan statstjänst än själva riksrådsämbetet.

Men tiderna ändrades: Magnus Gabriel De la Gardies seger vid avgörandet om Sveriges utrikespolitik inför Ludvig XIV: s anbud vintern 1671—72 gjorde kanslerns röst åter hörd jämväl i de inre ärendenas skötsel, och han stadgade sin maktställning efter förmyndaretidens utgång genom sitt inflytande över sin gemåls brorsson, den unge konungen. Om C: z' fortfarande nära vänskap med kanslern torde det vittna, att han, som det synes, upptog denne till delägare i Avestaaffären, utan kapitalinsats och endast mot skyldighet att i alla billiga och rättmätiga, saker giva kraftig hjälp med förord hos K. M:t eller annorledes — ett bevarat formulär intygar åtminstone, att en dylik förbindelse var påtänkt. I dec. 1673 tager han åter säte i ett rikskollegium, denna gång som kammarråd, medan däremot Rålamb, en kanslerns vederdeloman och en hävdare av grundsatserna från Gustav Bondes dagar, träder tillbaka. De la Gardie torde med denna utnämning hava velat skapa en motvikt inom kammaren mot en annan av sina skarpaste motståndare, riksskattmästaren Sten Bielke.

För en dylik syssla lämpade sig tvivelsutan både C: z' gåvor, hans håg för hushållningsärenden och hans vunna erfarenhet. Men det rykte han ägde som orädd, kraftig, klok och drivande både i allmänna och enskilda värv skulle till hans olycka, innan han slöt sin bana, föra honom till en ställning, vars krav han endast delvis kunde fylla. Sedan riksamiralen Gustav Otto Stenbock och hans närmaste medhjälpare genom den snöpliga utgången av 1675 års sjötåg hade mist konungens tillit, är det hos C. man söker bot för upplösningen och villervallan inom örlogsflottans förvaltning. I dec. 1675 blev han amiral och amiralitetsråd med särskild omsorg om ekonomien, i början av apr. 1676 tillförordnad chef för amiralitetskollegium i Stenbocks stad och ställe. Så snart som konungen ville, mäktade han icke föra flottan till sjöss, men säkert arbetade han nitiskt på dess utrustning, och trots sitt bristande sjömanskap tvekade han icke att själv påtaga sig ansvaret för högsta ledningen av dess operationer. Hans instruktion (18 apr.) ålade honom att uppsöka och angripa danska flottan, innan hon fått tillfälle att förena sig med en från Holland väntad eskader, varefter han skulle överföra ett par tusen knektar jämte spannmål till fältmarskalken Otto Vilhelm von Königsmarcks armé i Pommern. Kvarhållen av ihållande motvind vid Älvsnabben, dit han avseglade från Dalarö 4 maj, kunde han först den 19 gå till havs med trettiotvå örlogsskepp, varav sjutton stora, samt dessutom kofferdiskepp, lastdragare och hrännare. Flottan, som förde nära 2,200 kanoner och hade ombord en besättning av över 11,400 man, var delad i tre (från början fyra) eskadrar, den första kommenderad av C. själv, de båda andra av amiralerna Klas Uggla och Johan Bär. Den 25 och 26 maj anföll C. utanför Rügen danske amiralen Nils Juels underlägsna styrka, men bataljen inskränkte sig till en artilleristrid, och Juel undkom utan förlust av något fartyg till Öresund. Hade de svenska officerarna allmänt lytt order och följt signalerna, sades det, att utgången skulle blivit en annan; delvis låg emellertid felet hos den vredgade amiralen, som gjort sitt bästa men i saknad av nödig kännedom om yrket icke nog varit i stånd att göra sin myndighet gällande.

Å danska sidan övergick nu högsta befälet till holländske amiralen Cornelius Tromp, som anlände till Köpenhamn med några fartyg från Nederländerna. Med en flotta i skeppsantal vuxen den svenska och förande över 1,700 kanoner följde Tromp svenskarna, då dessa för att undvika strid i de trånga farvattnen vid Falsterbo seglade österut från Trälleborgs redd (30 maj), och 1 juni kom det till slag vid Ölands södra udde. Striden hade likväl ännu icke börjat, då C. på grund av ett ödesdigert missförstånd i fråga om en av Uggla given signal befallde en vändning med amiralsskeppet Kronan, vådlig med hänsyn till den hårda vinden, kanonemas läge i det höga skeppet och dö öppna undre styckeportarna. Följden blev också, att »Stora Kronan» först kantrade och sedan sprang i luften, då elden i detsamma kom lös i krutdurken. Av 842 mans besättning räddades endast ett fyrtiotal; bland de omkomna var överamiralen. Den förvirring, som härav vållades inom hans flotta, blev orsaken till att slaget trots Klas Ugglas ofta prisade hjältemod förlorades av svenskarna, som ledo så stora förluster, att de därmed blevo urståndsatta att hindra Kristian V: s landstigning i Skåne. Man kan klandra, att C. åtog sig ett värv, för vars lyckliga utförande han borde insett, att han saknade nödvändiga förutsättningar, men han drevs av fosterländsk iver, och tyngre lär ansvaret vila på dem, som satte en visserligen osedvanligt dugande och mångsidigt prövad civil ämbetsman till ett för honom alldeles främmande sjömilitärt överbefäl.

För C: z' offentliga bana får man ej glömma, att han var en av Finlands största jordmagnater. Sina ärvda gods i Finland utvidgade han även genom donationer, köp och byten. Som människa karakteriseras C. av Fryxell kanske icke med orätt som utmärkt för nit, ära och skicklighet, men »därjämte något envis, dryg och häftig, varigenom hans i övrigt välmenande avsikter stundom hindrades». C: z' insatser i förvaltningen bedömdes under Karl XI: s räfster hårt. Stärbhuset utsattes för efterräkningar, som hotade det med fullständig ruin, oaktat C. vid sin död måste anses ha varit en mycket rik man (jmfr C. 3).

Författare

Gr. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I riksarkivet finnas förutom ämbetsskrivelser brev från C. till Karl X Gustav, Karl XI, M. G. De la Gardie och Bengt Horn.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Skrifvelser af landshöfdingen, friherre Lorenz Creutz [angående Trondhjems län år 1658] (Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 30, Sthm 1849, s. 156—224; den sista och utförligaste av skrivelserna, n: o 7, utgöres av en den 13 dec. 1659 daterad 'Relation om Tråndheems tillståndh som dhet befans wara anno 1658'). — Memorial och instruction för konstmästaren vid Stora Kopparberget år 1660 (Blad för Bergshandteringens vänner, 1928, s. 223—229).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA; reduktionskollegiets akt n:o 258, köpegods-akten n: o 378 samt bytesakter, kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 9—16 (1902—23); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, 3—11 (1906, 1871—1894). — J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); V. von Born, Ett högadligt bo på 1600-talet (Hist. tidskr. för Finland, 1917); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2 (1856); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 11—17 (1843—52); W. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia från midten af sjuttonde århundradet, 1—2 (1845—47); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente. Den polit. striden i Sverige 1660 (1908); dens., Karl XI :s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17); A. Zetterstén, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903). — Se i övrigt: Herrgårdar i Finland, flerstädes, särskilt i Nyland, 1 (1920 •—28): Sarvlaks av P. O. von Törne och under sönernas biografier anf. ställen.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorentz d.ä. Creutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. WlTTROCK.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15662
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorentz d.ä. Creutz, urn:sbl:15662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. WlTTROCK.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se