Axel Fredrik Cronstedt

Född:1722-12-23 – Turinge församling, Stockholms län (på Ströppsta)
Död:1765-08-19 – Säters stadsförsamling, Dalarnas län (på Nisshytte bruk)

Kemist, Mineralog, Bergmästare


Band 09 (1931), sida 279.

Meriter

5. Axel Fredrik Cronstedt, den föregåendes kusin, son till C. 2 i hans andra gifte, f. 23 dec. 1722 på Ströppsta i Turinge socken, d. 19 aug. 1765 på Nisshytte bruk i Säters socken i Dalarna. Bodde från 1724 på Siggesta i Värmdö socken, dit hans föräldrar då flyttade; åtnjöt undervisning i hemmet av informatorer från 1726; studerade i Uppsala från 1738 eller 1739, men synes icke ha blivit inskriven som student. Auskultant i bergskollegiet 8 febr. 1742; gjorde fortifikationssekreteraretjänst vid fästningarnas besiktigande 1743; e. o. notarie i bergskollegiet 9 apr. 1746; geschworner i Öster- och Västerbergslagen 29 jan. 1748; bevistade riksdagarna 1751—52, 1755—56 och 1765 samt var därunder bl. a. ledamot av bergsdeputationen 1751—52 och 1765; erhöll på grund av K. brev till bergskollegiet av 24 juli 1752 såsom geschworner i Öster- och Västerbergslagen (tillsammans med dåvarande assessorn Anton von Svab) inseende över svenska galmejförsöken; företog en studieresa till norska bergverken juni—sept. 1755; bergmästare i Öster- och Västerbergslagen 4 juli 1758. Ämnessven i VA 1748; LVA 1753.

Gift 23 sept. 1760 på Ängelsberg i Västervåla socken med Gertrud Charlotta Söderhielm, f. 8. nov. 1728, d. 30 nov. 1789, dotter till överstelöjtnant Lorens Niklas Söderhielm och änka efter kaptenen vid Västmanlands infanteriregemente Sven Ekestubbe samt 10 sept. 1767 omgift med sedermera titulärlandshövdingen Gustav Gottfrid Reuterholm.

Biografi

Redan i sina yngre år intresserade sig C. för matematiska och naturvetenskapliga ämnen, och dessa var det också, som han ägnade sig åt, när han år 1741 lämnades utan informator i Upp- sala. Hans akademiska lärare då voro Anders Celsius, O.P. Hiorter, S. Klingenstierna, Nils Rosén, Mårten Strömer, J. G. Wallerius och Nils Wallerius. C:s fader hade till en början tänkt sig, att sonen skulle gå i hans fotspår och gå in vid fortifikationsstaten. För den skull hade han låtit honom i hemmet inhämta grunderna av befästningskonsten. Härunder hade C. genom goda anlag och flitig övning bl. a. förvärvat stor skicklighet i teckning, först genom sin faders och sedan genom en löjtnant Lars Torsells undervisning, allt kunskaper, som kommo honom väl till pass under hans framtida verksamhet, ehuru denna kom att bli knuten vid bergs-i stället för fortifikationsstaten.

Genom J. G. Wallerius' kollegium i mineralogi och laborationer i kemi i Uppsala 1741, varunder C. gjorde närmare bekantskap med den endast ett par år äldre men redan mycket kunnige dåvarande auskultanten i bergskollegiet Sven Rinman, »den svenska bergshanteringens fader», blev C. nämligen så intresserad av nyssnämnda ämnen, att han fick en oemotståndlig lust att utbilda sig vidare i dem. Då han av ekonomiska skäl ej kunde fortsätta sina studier i Uppsala, utverkade han sin faders samtycke till att få följa Rinmans exempel och gå in vid bergskollegiet. Där tog sig den om vår bergshantering och geologiska forskning högt förtjänte Daniel Tilas an C. och gjorde upp en plan för och ledde hans fortsatta utbildning, varigenom ett betydelsefullt samarbete mellan dessa båda framstående forskare inleddes. Under den för fäderneslandet så kritiska tiden närmast efter C: s inträde på bergsmannabanan fick hans utbildning för denna emellertid ej fortgå utan avbrott. Sommaren 1742 behövde general Cronstedt sin sons biträde vid besiktigandet av Hörningsholms, Nyköpings och Norrköpings skansar. Följande sommar (1743), då den upproriska allmogen tågade mot Stockholm och anfall av ryska flottan väntades i skärgården, förordnades fadern till överkommendant över Stockholm och befästningarna i Stockholms skärgård, varvid C. i sex veckors tid måste biträda honom i Vaxholm. På hösten, då krig med Danmark befarades, måste C: s fader inspektera de sydligare gränsfästningarna, och då inga penningmedel funnos till resetraktamente åt den ordinarie fortifikationssekreteraren, fick C. i dennes ställe medfölja. Bergskollegiet beviljade redan 26 aug. 1743 C: s anhållan att på en tid få resa bort, men den nära tre månader långa färden anträddes först 20 sept. från Stockholm och gick ned efter Ostkusten och upp efter Västkusten. Under denna resa var det, som C. första gången (10 nov. 1743) fick se en gruva, nämligen den numera längesedan nedlagda Gåsebäcks sten- kolsgruva i närheten av Hälsingborg. Man har fäst visst avseende vid denna episod i C: s liv och därvid utgått från att han mera ingående besett och studerat gruvan. Så var dock icke fallet. C. säger själv i en summarisk redogörelse för resan: »Jag var neder i skaktet men kunde ej gå in i orterne, efter jag ej var så klädd.»

Nästa sommar kom C. emellertid slutligen i tillfälle att börja göra ingående bekantskap med våra malmförekomster och gruvor samt bergshanteringen för övrigt i dess praktiska utövning. Efter att 14 juni 1744 ha på begäran erhållit resepass och rekommendationsskrivelse till bergslagerna av bergskollegiet företog han tillsammans med dåvarande auskultanten friherre Gustav Gottfrid Reuterholm (densamme som efter C: s frånfälle kom att gifta sig med hans efterlämnade maka) 29 juni—1 okt. en resa, som från Stockholm sträckte sig upp till Älvdalen och under vilken bl. a. Falu, Garpenbergs, Torsåkers och Sala gruvor samt Avesta kronobruk och Bjurfors mässingsverk besågos. Uppehållet i Älvdalen varade mer än en månad, då Reuterholm hade i uppdrag att såsom ombud för och delägare i ett bolag söka få i gång drift vid Storhars gruva därstädes.

På inrådan av Tilas uppehöll sig C. följande sommar (1745) vid Sala gruva i juni och juli månader, dels för studier av förhållandena i själva gruvan, dels för att vid hyttan sätta sig in i silvrets och blyets metallurgi. Tilas' gode vän, dåvarande e. o. notarien, slutligen bergsrådet friherre Alexander Funck, hade året förut (1744) påbörjat en ingående undersökning och kartläggning av Sala gruva. 1745 var Funck hindrad att befatta sig därmed, enär han skulle vikariera för Tilas såsom direktör för Ljusnedals kopparverk. C: s arbete i Sala gruva var, enligt en upplysning av honom själv, avsett att utgöra ett bidrag till Funcks undersökning. Denna fallföljdes från år 1746 ånyo av Funck, som nu blivit geschworner i Sala. Den av Funck upprättade malmgeologiska kartan (»skölkartan») över gruvan blev i fortsättningen, medan Funck var frånvarande på en längre utrikes resa, år 1752 en av de formella anledningarna till på sin tid mycket uppmärksammade allvarliga tvistigheter mellan Tilas och presidenten i bergskollegiet, den bekante politikern Fredrik Gyllenborg. År 1746 började C. genomgå en kurs i »proberkonsten och chymien» på bergskollegiets laboratorium hos koboltens upptäckare, den berömde kemisten Georg Brandt. Sina Iaborationer därstädes fortsatte han, om ock förmodligen med långa avbrott, även åren 1747 och 1748. Sommaren 1746 ägnade C. till stor del (juli—sept.) åt studiet av kopparmalmsförekomster, kopparns metallurgi och andra förhål- landen rörande kopparhanteringen, i vilket syfte han besökte Nya Kopparberg, Riddarhyttan och några smärre kopparmalmsförekomster i Norbergstrakten. På denna resa, under vilken t. ex. vid Bastnäs vid Riddarhyttan tydligen ett viktigt mineralogiskt material insamlades, åtföljdes C. av dåvarande notarien, sedermera bergsrådet Samuel Schröder(stierna).

I början av år 1746 hade det blivit fråga om att C. skulle mottaga anställning i Tunisien för att där leda arbetet vid en kopparförekomst och anlägga ett kopparverk ej långt från gräns-fästningen Kef. Sedan emellertid 30 sept. 1746 till C:s stora missräkning underrättelse ankommit från svenske konsuln Olof Rönling i Tunis, att ett krig med Algeriet hade kommit hindrande i vägen, följde C. i okt. samma år Tilas till Väster-Silvberg (vid nuvarande Stollberget) och upprättade kartorna till Tilas' kort därpå till bergskollegiet ingivna, omfattande redogörelse för gruvorna därstädes.

I apr. 1746 hade C, såsom ovan redan nämnts, blivit förordnad till e. o. notarie, och i sitt »Curriculum vitse» säger han sig samma år blivit antagen även till amanuens vid bergskollegiets mineralkabinett och därtill hörande bibliotek. Med all sannolikhet har han emellertid redan före detta uppdrag, som helt visst var av mera tillfällig och personlig art, haft med mineralkabinettet att göra. Det synes nämligen ha varit C. som fick ställa om så att detta befann sig i presentabelt skick vid det besök i bergskollegium, som Adolf Fredrik, åtföljd av K. G. Tessin, gjorde 15 apr. 1745. C. har i ett brev till Tilas år 1753 från glömskan räddat ett kritiskt uttalande, som Tessin, troligen vid detta tillfälle, fällt om ett (på riksmuseet) ännu bevarat, till bergskollegiets samling hörande och av C. prydligt etiketterat mineralprov (»agat» från trakten av Gåsebäcks stenkolsgruva).

Under senare delen av år 1747 följde C. med såsom biträde och notarie under tjänsteförrättningar, som Tilas hade på Singön i Roslagen, i Nya Kopparbergs bergmästaredöme och i Garpenberg. Till slut besöktes även Dylta svavelbruk. Under uppehållet på Singön kartlade Tilas och C. tillsammans hela ön geologiskt. Denna så tidigt över ett relativt stort område upprättade geologiska karta skulle det ha varit av stort historiskt intresse att ha bevarad, men tyvärr gick den förlorad i den förhärjande branden i Klara i Stockholm 1751, då även Tilas' hus brann ned.

Vid slutet av C: s utbildningstid bildades den första svenska bergsvetenskapligt-geologiska föreningen, det år 1747 eller 1748 stiftade, men endast några få år existerande samfundet »Svenska gruvroten». Redan 1738 hade Tilas i en tillägnan av sitt för bergsmän och geologer välbekanta förstlingsarbete »En bergsmans rön och försök i mineral riket» till Alexander Funck och G. G. Reuterholm uppmanat dessa att jämte honom »uppriktigt observera och meddela varannan de sanningar, vi uti bergsvetenskapen kunna finna». Mellan Tilas och Funck synes också ett sådant närmare samarbete ha kommit till stånd år 1739. Den tyske bergsvetenskapsmannen friherre Fr. A. von Heynitz, som 1747 besökte Sverige och då anknöt förbindelser med Tilas, Funck och C. betecknar sig i ett brev till den sistnämnde i nov. 1747 som medlem av »Gruvrote»-sällskapet. Sin slutliga organisation synes detta ha erhållit i början av år 1748, då dess båda stiftare, Tilas och Funck, kallade t. ex. Rinman och C. till medlemmar eller »bergssällar». Till frukterna av den nära förtrolighet, som sålunda fann ett yttre uttryck, kan man räkna C:s ganska livliga, till väsentlig del bergsvetenskapligt-mineralogisk-geologiska korrespondens under de följande åren med Tilas och Rinman, liksom man i överensstämmelse med vad Karl Sahlin framhållit torde ha rätt att betrakta C: s stora »Mineralhistoria öfver en del av Wästmanland och Dalarne» som en frukt av »Svenska gruvrotens» allmänna initiativ. C:s nämnda betydelsefulla arbete beskriver de båda provinsernas viktigaste gruvor intill 1750 års slut och. inlämnades såsom manuskript till bergskollegiet år 1752 (en fortsättning intill 1753 års slut följde ett par år senare). Som närmaste förebild hade det ett arbete av »Gruvrote»-sällskapets ledande man, Tilas, nämligen dennes år 1740 till bergskollegiet i manuskript inlämnade »Mineralhistoria öfver Biörneborgs och Tavastehus lähner». Denna har sedermera, enligt Tilas' uppgift, »tjänt till modell för andre, i synnerhet hava de yngre geschwornerne sedermera fått uti sin instruktion att vid deras trakters beskrivande följa en sådan metod, som i synnerhet av geschwornern Axel Fredrik Cronstedt är efterföljd medelst dess Mineralhistoria över Wästmanland och Dalarne.»

C: s »Mineralhistoria» var ett av resultaten av de talrika resor och omfattande undersökningar, som han från och med år 1748 företog såsom geschworner i Öster- och Västerbergslagen. Intill mitten av år 1755 hade han under sin geschwornertid sin egentliga bostad vid Skisshyttan, åt vars silververk han åtagit sig att ägna särskild tillsyn. På denna isolerat liggande plats hade C. tillgång till en god proberkammare, i vilken han — under mellantiderna mellan resorna — från och med år 1749 hade ostört tillfälle att ägna sig åt sina kemiska och mineralogiska undersökningar. Ett antal viktiga resultat av dessa offentliggjorde han åren 1751—56 i Vetenskapsakademiens handlingar. På vintrarna gjorde C. gärna någon tid ett besök i Stockholm, och vid riksdagen 1751—52 vistades han där från sept. 1751 till juni 1752. Vid nämnda riksdag utsågs C. på grund av sin kända skicklighet och nit till ledamot av bergsdeputationen och var ofta deputerad i utskott med sekreta handels-, kammar-, ekonomi- och justitiedeputationerna.

Sedan ett par år av 1750-talet förflutit, fick C. sällskap av likaledes vetenskapligt varmt intresserade kamrater vid Skisshyttan. Efter det att Rinman 1751 blivit övermasmästare, skall dennes första åtgärd ha blivit att vid Skisshyttan inrätta en liten provugn för utrönande av arten och beskaffenheten av alla i de kringliggande trakterna uppträdande järnmalmer. Till biträde vid dessa undersökningar, vilka även omfattade kemiska prov, erhöll han enligt bergskollegiets beslut 9 dec. 1751 dåvarande e. o. notarien, sedermera övermasmästaren och slutligen assessorn i bergskollegiet Bengt Andersson Q vist (Svinhufvud), som för sin stora skicklighet och duglighet högt uppskattades av både C. och Rinman. Så länge C. var kvar vid Skisshyttan, bodde Rinman visserligen icke egentligen där utan vid Hällefors, men tidvis vistades han dock vid Skisshyttan och utgjorde en av medlemmarna i den »Confraternitas Skisshyttiana», som brevväxlingen mellan Tilas och C. för år 1753 talar om och som bestod av en »Kopparkung» (C.) och två »Eisenmän» (Rinman och Qvist). Rinman själv berättar, huruledes i C: s »kära och uppbyggliga sällskap förnöttes alla lediga stunder i bergsvetenskapen och mineralogiens vidare uppövande, vartill sysslan, ortens behaglighet, sällskapet och en bekväm proberkammare voro mycket bidragande omständigheter».

Jämte den framstående metallurgen och mineralogen Anton von Svab förordnades C. på hösten 1752 av bergskollegiet att ha inseende över vissa »galmejförsök», som enligt beslut av 1751-—52 års riksdag skulle utföras på statens bekostnad. Avsikten var att utröna, om man ur de svenska zinkmalmerna kunde bereda en sådan produkt (»galmeja»), att den kunde antagas till allmänt bruk vid mässingsverken i landet, så att man kunde slippa importera galmeja från utlandet. I nämnda syfte anordnade C, som i själva verket redan ett par år tidigare hade fått med spörsmålen rörande den svenska »galmejan» att göra, brytning av zinkblende vid diverse förekomster i trakterna kring Skisshyttan och gjorde på nämnda plats inrättningar för vaskning, kallrostning, vittring och kalcination av malmen samt för zinkdestillation. När C. år 1755 upphörde att längre ha sin bostad vid Skisshyttan, uppdrogs fullföljandet av »galmejförsöken» åt Rinman. År 1755 erhöll C. ett halvt års tjänstledighet för att företaga en studieresa till Norge. Denna anträdde han under första hälften av juni (ej i maj!) i sällskap med dåvarande e. o. notarien i bergskollegiet, godsägaren, slutligen kammarherren Niklas Danckwardt-Lillieström. Färden gick genom Västergötland och Bohuslän till Fredrikshald och över Moss, Kristiania och Drammen till Kongsberg, där C. och hans följeslagare uppehöllo sig en hel månad. Förutom rika samlingar av mineral m. m. gav resan C. bl. a. en högst betydligt vidgad, värdefull geologisk erfarenhet i utbyte. I Västergötland fick han t. ex. nu tillfälle att undersöka de intressanta förhållandena på bl. a. Kinnekulle och Hunneberg.

Efter återkomsten till Sverige från den norska resan begav sig C. till Stockholm, där han inträffade 28 sept. 1755 och där han bevistade 1755—56 års riksdag, dock, säger han, »endast in plenis, såsom ett åhöra vittne på vice presidentens i Svea hovrätt Rosenstolpes fullmakt, av vilken intet på något visst tänkesätt kunde slutas; dock märkte jag nog, huru jag var ansedd, då jag 1756 sökte förslaget till advokatfiskalssysslan i bergscollegio och blev utestängd av en yngre; då jag besvärade mig däröver, att en ännu yngre blev utan förslag gjord till sekreterare med mera och måste 'därvid hålla till godo att det, som kostat mig pengar och äventyr av liv och hälsa, räknades för intet emot ett sig väl lönande och bekvämare arbetssätt inom verket».

Den 14 juni 1756 fick C. order av bergskollegiet att följa med och biträda von Svab på en besiktning av dels en silvermalms-anledning på gränsfjället Stora Kluken, söder om Storlien, dels Gustavsbergs kopparverk vid Åreskutan. Den 17 aug. (ej i juli!) 1756 lämnade von Svab och C. Stockholm och kommo i början av sept. till Stora Kluken. Sedan de slutat arbetena i denna trakt, gjorde de ett försök att utreda de geologiska förhållandena i Jämtland och besökte därvid förutom Åreskutan även t. ex. Offerdal, varifrån en tur gjordes till bergkristallförekomsten i trakten av Gärde, där man i förväg låtit utföra sprängningsarbeten. För övrigt besågs under denna resa även den egendomliga kalkstensförekomsten på Alnön utanför Sundsvall. Återkomsten till Stockholm skedde 23 okt. 1756.

I jan. 1757 företog C. tydligen en resa till bl. a. Skisshyttan, men för övrigt synes han hela detta år ha befunnit sig i Stockholm och på Siggesta, åtnjutande ett års tjänstledighet för att sköta sin hälsa. Emellan det att han låg sjuk två gånger i frossa och en gång i »Upsalafebern», utarbetade han manuskriptet till det verk, på vilket hans största berömmelse vilar och genom vilket han reformerade mineralogien, nämligen hans epokgörande. »Försök til mineralogie eller mineral-rikets upställning». C:s utgångspunkt var den, att ett riktigt mineralsystem icke kan åstadkommas genom att, såsom då ännu i fråga om mycket talrika mineral skett, blott akta på yttre karaktärer, såsom form, färg och hårdhet, utan att den kemiska sammansättningen måste bestämmas, efter vilken allt särskiljande och indelning av mineralen i första hand bör företagas. Till denna uppfattning hade C, såsom ett brev från honom till Tilas av år 1753 tydligt visar, kommit senast redan då. Enligt C: s egen uppgift hade von Svab i mycket bidragit till denna hans från det då allmänna bruket avvikande, men med den tyske kemisten Potts av honom väl kända synpunkter överensstämmande åsikt, och under ständiga diskussioner med von Svab, som C. hade under deras långa samvaro år 1756, uppmuntrades han att hop-skriva sin nyssnämnda mineralogi. Ett första utkast till denna översände han tydligen i nov. 1756 till Rinman för granskning och kritik, och redan i början av maj 1757 torde C. åtminstone i huvudsak ha haft manuskriptet färdigt, såsom ett hans brev av 12 maj 1757 från Siggesta till Tilas antyder. C. synes emellertid icke ha haft några planer på att ännu så länge publicera arbetet, men, enligt vad han meddelar i sitt »Curriculum vitas», fick hans »läkare doktor Bergius», sålunda sedermera professor Peter Jonas Bergius, Bergianska trädgårdens grundare, se manuskriptet och övertalade honom att låta trycka det, vilket skedde anonymt år 1758 på Bergius' bekostnad. I sitt åminnelsetal år 1766 över C. säger Rinman, som dock alldeles uppenbarligen haft C:s »Curriculum vitas» att gå efter, att det skulle ha varit assessorn, sedermera bankokommissarien Bergius, således Bengt Bergius, den förres broder och C: s gode vän, som man har att tacka för att C: s mineralogi blev tryckt. Måhända vågar man förutsätta, att båda bröderna, vilka som bekant bodde tillsammans och höllo troget ihop, kunna ha varit intresserade i saken.

År 1758 antog C. ett anbud att förbättra silversmältningen vid Jarlsbergs silververk i Norge, men strax därefter blev han av bergskollegiet uppförd på förslag till bergmästarbefattningen i Öster-och Västerbergslagen. På von Svabs och Tilas' inrådan begärde C. då att få dröja tre månader med anträdandet av färden till Norge, och innan denna tid förlupit, blev han utnämnd till bergmästare i nämnda distrikt, vilket gjorde, att resan till Norge ej kom till utförande och att C. uppgav alla planer på att söka sig i utländsk tjänst. I början av sin bergmästartid bodde C. på bergmästarbostället i Norberg, vilket förut varit utarrenderat men nu iståndsattes. I mitten av mars 1761 flyttade han emellertid härifrån till Nisshytte bruk i Säters socken, i vilket han genom sitt nyss ingångna gifte blev delägare och där han byggde sig en egen bostad. Tyvärr lämnade honom göromålen som bergmästare och lanthushållare nu icke många tillfällen till vetenskapligt arbete. Den tid, som han annars skulle ha kunnat ägna häråt, beskars ytterligare därav, att han överhopades av sådana, som sökte goda råd och hjälp av honom. Såsom han själv påpekat, blev det under dessa omständigheter i regel omöjligt för honom att ägna sig åt kemiska arbeten, vilka icke voro förenliga med så täta avbrott, som han skulle ha varit tvungen att göra i dem.

Dessutom började C. nu alltmer att intressera sig för botanik i stället för mineralogi och kemi, väl icke för botaniken såsom ren vetenskap men för dess praktiskt-ekonomiska tillämpning (trädgårdsskötsel m. m.). Denna intresseförändring hos honom är märkbar redan i den förut omnämnda skrivelse av 12 maj 1757 från Siggesta, i vilken han lämnar Tilas meddelande om att han nyligen avslutat manuskriptet till sin mineralogi. C. skriver bl. a.: »Min ro här på landet sökes i växtriket, sedan stenriket bedragit mig både på mod och pengar... Denna lusten (till botaniken) är ökad därigenom, att jag funnit stenriket lika oböjeligit som otacksamt, när jag slutat dess uppställning, som varit den enda bergsmans ockupation, jag i vår haft.»

Sedan C. blivit bergmästare, uppehöll han sig endast undantagsvis och i regel endast kortare tider i Stockholm. År 1765 bevistade han dock riksdagen därstädes, såsom i det föregående omnämnts. Han utsågs därvid till ledamot av bergsdeputationen. I början av aug. blev han tvungen att begiva sig till sitt bergmästardöme. Kort efter hemkomsten insjuknade han och dog efter några få dagar, 19 aug. 1765, vid sin död ännu ej fyrtiotre år gammal.

C. var en mycket duglig och framstående bergsman, men det är dock främst på det vetenskapliga området, som hans stora betydelse ligger, närmast på kemiens och mineralogiens forskningsfält. Kemien riktade han bl. a. med upptäckten av metallen nickel, som han först påvisade i malm från Los koboltgruvor i Hälsingland. Sina undersökningar häröver publicerade C. i Vetenskapsakademiens handlingar åren 1751 och 1754. Flera av nickelns reaktioner äro visserligen mycket karakteristiska, men att det icke var någon lätt sak att fastställa, att det här rörde sig om en ny metall, framgår därav, att vissa framstående utländska kemister och mineraloger länge bestredo upptäcktens riktighet.

Som mineralog gjorde C. insatser av sådan betydelse, att de till fullo rättfärdiga det hedersnamn av »mineralogiens reformator», som den berömde mineralogen och geologen A. G. Werner i Freiberg gav honom år 1780. C:s mineralogi av år 1758 betecknar i själva verket en vändpunkt i mineralogiens historia. Utgående från de kemiska prov, han företagit, framhöll C., att den gamla indelningen i jord- och stenarter såsom särskilda avdelningar i ett mineralsystem var ogrundad. I hans mineralogi uppdrogs också för första gången tillbörlig skillnad mellan enkla mineral å ena sidan och de av en blandning av olika mineral bestående bergarterna å den andra, vilka senare C. uteslöt ur det egentliga mineralsystemet. Ur detta utrensade han även försteningarna av djur och växter, bezoarstenar m. m. C. ställde sålunda mineralogien på en naturligare och riktigare grund än den förut stått.

Även om den dåvarande äldre generationens mineraloger, vilka redan vant sig vid andra mineralsystem och stadgat sina åsikter, delvis icke gåvo C. något större erkännande för hans mineralogi, vann denna dock hastigt talrika anhängare och översattes till flera språk, nämligen tyska (tre olika översättningar), franska, engelska, ryska och italienska. Länge dröjde det också, innan någon bättre mineralogi såg dagen. Ännu år 1780, då den tredje (dock aldrig slutförda) i ordningen av de tyska översättningarna började utgivas av den nyssnämnde Werner, använde denne C:s mineralogi vid undervisningen vid bergsakademien i Freiberg. Och år 1781, således tjugutre år efter det att första upplagan utkommit och sexton år efter C:s död, kunde man, troligen utan större ekonomisk risk, våga försöket att trycka en andra svensk upplaga.

C. säger sig, trots den ringa uppskattning han rönte hos vissa andra forskare, ha varit tillfredsställd med att han fick erkännande för sin mineralogi av von Svab och den framstående kemisten H. T. Scheffer i, Stockholm. Tilas, vilken, såsom C. uttrycker saken, lånat en hjälpsam hand åt J. G. Wallerius, när denne skrev sin »Mineralogia» av år 1747, skall enligt C:s uppgift icke ha varit särdeles nöjd med hans arbete, och det kan man ju under sådana omständigheter förstå. Likaså är det tydligt, att Linné, vilken, såsom C. säger, alltid »yrkat på en annan väg till känning av stenrikets ämnen», ej skulle gilla C: s principer. I tolfte upplagan av »Systema Naturse», T. 3, som utkom 1768, således efter C: s frånfälle, omnämner Linné dock C: s mineralogi med mycket beröm men har, uttalar år 1774 den framstående kemisten och mineralogen Gustav von Engeström, »misstagit sig om auctoren, då han säger 'vox Svabii, manus Cronstedti». Denna villfarelse ansåg von Engeström det vara sin skyldighet att rätta. Han hade varit lärjunge till både von Svab och C. — tydligen just vid den tid, då C. skrev på manuskriptet till sin mineralogi — och kunde därför bestämt hävda, att C. själv var den egentlige författaren. I förbigående kan kanske här tilläggas, att originalmanuskriptet till C: s mineralogi ännu finnes bevarat.

Vid den kemiska undersökningen av mineral betjänade sig C. i stor utsträckning av blåsröret. Enligt von Engeströms mycket bestämda uppgifter var C. den förste, som gjorde sådana förbättringar av detta instrument och utbildade förfaringssättet vid dess användande så, att det blev lämpligt för bestämmandet av den kvalitativa kemiska sammansättningen av mineral i allmänhet. C. torde därför, antagligen dock i ej oväsentlig mån delande äran med övriga medlemmar av »Confraternitas Skisshyttiana», dvs. Rinman och Qvist, få anses som den egentliga grundaren av blåsrörsanalysen. Han var dock icke den förste, som nyttjade blåsröret vid undersökningen av mineral. Av en i Vetenskapsakademiens handlingar för år 1748 tryckt uppsats av von Svab framgår, att denne vid undersökningen av gedigen antimon från Sala bl. a. använt sig av blåsröret, och enligt Torbern Bergman skall von Svab t. o. m. ha brukat detta vid undersökningen av mineral redan omkring år 1738. Vad Rinman angår, finnes i tryck belägg för att han gjort det senast 1746 och dessutom grundad anledning förmoda, att även han kan ha gjort det redan på 1730-talet. Dock tillkommer ej heller någon av dessa forskare rätt till prioritet i ifrågavarande avseende, ty man har från utlandet belägg för likartad användning av blåsröret långt före deras tid. I alla dessa fall har det dock tydligen endast varit fråga om en tillfällig användning av blåsröret, ej om något sådant metodiskt bruk av detsamma — med synnerligen stor och väsentlig tidsvinst och kostnadsminskning samt helt liten substansförbrukning i jämförelse med det på den tiden annars brukliga, omständliga prövningsförfarandet i en proberkammare —, som C. utarbetade för att göra den kemiska undersökningen av mineral så bekväm, att vem som helst lätt och på en kort stund skulle kunna komma i tillfälle att utföra den, även på resor. Gustav von Engeström, vilken vi ha att tacka för den första tryckta handledningen i blåsröretsbruk vid undersökningen av mineral (skriven 1765 i London; tryckt på engelska därstädes 1770), i vilken redogörelse han framlade C: s metoder, har (1782) gentemot Torbern Bergman hävdat C: s »rättighet såsom uppfinnare av blåsrörets förnämsta nyttjande vid mineraliers undersökande. Man har nyligen velat tillägna herr von Svab denna heder, vartill han dock aldrig givit någon den minsta anledning, ty sådant stridde emot dess sinnelag. Jag kan bättre än någon annan giva upplysning häruti, emedan jag har haft den förmonen vara discipel av dem bägge. Herr von Svab gav även i detta mål herr Cronstedt sin rättmätiga heder såsom upphovsman till blåsrörets allmänna nyttjande vid mineraliernas undersökande, och herr Cronstedt fann sig förnöjd av en sådan mans approbation.»

I sitt åminnelsetal över C. berör Rinman ej alls C:s undersökningar med blåsröret. Torbern Bergman upptager 1779 (och 1781), sedan han anfört von Svab såsom den, som först brukat blåsröret vid undersökningen av mineral, »våre förfarne svenske mineraloger: herrar Cronstedt, Rinman, von Engeström, Qvist, Gahn och Schéele» såsom de forskare, som mycket förbättrat blåsrörsförfarandet. Rinman och Torbern Bergman hade närmare förbindelser med varandra, och det måste nog anses ytterst sannolikt, att den senares hållning bestämts av meddelanden, som han mottagit från Rinman om förhållanden, som kunna ha varit obekanta för både von Svab och von Engeström.

Såsom förut nämnts, torde det därför vara antagligt, att C. med de övriga medlemmarna av »Confraternitas Skisshyttiana» delar äran av det egentliga grundandet av blåsrörsanalysen. Någon anledning att frånkänna honom själv den största andelen synes ej förefinnas. I alla de anteckningar och manuskript av C, som, så vitt känt är, förvaras i svenska arkiv, tyckes det dock finnas mycket litet om blåsrörsanalytiska prov, liksom hans tryckta skrifter ej lämna mycken upplysning om dem. Det tidigaste belägget i hans anteckningar för att han använt blåsröret vid undersökningen av mineral torde vara en annotation, som är daterad 2 juni 1750, men i tryck synes han ej ha lämnat någon upplysning om några substansers förhållande för blåsrör förrän i sin beskrivning år 1756 av de dittills förbisedda zeolitmineralen. Förklaringen till att C: s väl dock en gång otvivelaktigt till stort antal förefintliga anteckningar om olika minerals förhållande för blåsrör ej hittills kunnat återfinnas skulle kunna förmodas vara den, att de, kanske införda i de handlingar, som rört hans mineralsamling, följt denna till ovissa öden.

C: s mineralsamling omfattade omkring tre tusen stuffer. Under sin geschwornertid har han tydligen haft åtminstone huvuddelen av densamma på Skisshyttan. Under sin resa genom Bergslagen år 1754 för att insamla mineral åt drottning Lovisa Ulrika träffade Linnélärjungen Andreas Filip Tidström, längre fram kemie adjunkt vid Uppsala universitet, C. under sitt besök vid Skisshyttan. Tidström säger om detta sammanträffande, att C, »en herre och kännare i mineralogicis och chymicis långt över mitt beröm, gjorde mig den tjänsten och visade sin rara och präktiga mineralsamling».

Under sin vistelse vid Skisshyttan lät C, av allt att döma år 1753, där bygga ett särskilt litet slip- och sågverk för att klyva prov av olika kristallina och sedimentära bergarter, som han sedan lät slipa och polera, ej blott för att kunna visa, att Sverige ej mindre än andra länder ägde vackra bergarter, som kunde poleras, utan även för att kunna få en klarare uppfattning av ifrågavarande bergarters strukturella förhållanden. Talrika sådana prov skola ha ingått i C: s samling.

I ett brev från C. till Per Wargentin, vilket är skrivet ett år efter det att C. blivit bergmästare, meddelar C, att han, trots att han på grund av brist på rum i Norberg icke hade tillfälle att göra några (kemiska) försök, dock redan hade lagt upp och ordnat sin mineralsamling. C. avsåg då, att han, när han till vintern finge mera tid, skulle låta allt sitt material genomgå en ny undersökning för att kunna göra anmärkningar till och ändringar »vid Anonymi Mineralogie, vars framtid är mig något om hjärtat».

Efter C: s död synes hans mineralsamling ha ärvts av sonen Axel, hovjunkare, slutligen lagman. Åtminstone 1787 förvarades samlingen på det av dennes styvfader, den i det föregående omnämnde landshövding G. G. Reuterholm, ägda godset Stora Ekeby i Rytterne socken i närheten av Strömsholm. År 1803 befann sig samlingen på samma plats. Den köptes då av den danske mineralogen och godsägaren Tönnes Christian Bruun Neergaard (f. 1776, d. 1824 i Paris), som några år senare tog med sig bl. a. den Cronstedtska mineralsamlingen till Paris, där han då bosatte sig. Kort efter det att inköpet ägt rum, bragtes det till bergskollegiets kännedom. Detta hänvände sig omedelbart till K. M: t »med hemställande, huruvida en mineralsamling av den sällsynta beskaffenhet som i fråga varande må kunna från riket utföras». K. M:t förbjöd då tillsvidare samlingens utförande ur riket, vilket. förbud dock, sedan samlingen besiktigats av den bekante kemisten, myntvärdien P. J. Hjelm, åter upphävdes 15 nov. 1803. Bl. a. därför att Hjelm icke visste om, att C. vid författandet av sin mineralogi tydligen icke haft själva sin mineralsamling tillgänglig och väl icke heller senare fått tid att bringa etiketteringen på annat än kanske enstaka stuffer i överensstämmelse med det i hans egen mineralogi framlagda systemet, missuppfattade Hjelm uppenbarligen väsentligt de förhållanden, som samlingen visade, och fick den i stort sett nog felaktiga uppfattningen, »ätt någon avsöndring av... till mineralsystemet hörande anteckningar och piecer någon gång måtte hava sig förut tilldragit». Hjelm säger vidare, att Bruun Neergaard på förfrågan meddelat, att det icke fanns någon katalog över samlingen. Redan i ett brev från Stockholm av 3 febr. 1804 från Bruun Neergaard till professor Gregers Wad i Köpenhamn läser man emellertid, att den förre inköpt ej blott mineralsamlingen, utan även C: s egenhändiga katalog, och att Bruun Neergaard var i be- sittning av denna framgår även av en hans skrivelse från Paris 1808 till Wad. Bruun Neergaard meddelade då, att han lyckligt fått sina mineral till Paris och hade för avsikt att upprätta »et raisonnert katalog» över C: s samling. C: s egenhändiga katalog-innehöll av allt att döma mycket av vetenskapligt och bergshistoriskt intresse, och Rinman säger om densamma, att den »är värd att komma för kännares ögon».

Angående den Cronstedtska mineralsamlingens vidare öden är åtminstone tills vidare tyvärr ingenting känt. Bruun Neergaards affärsställning lär emellertid mot slutet av hans liv ha varit mindre god; förmodligen har han väl då måst försälja bl. a. den Cronstedtska samlingen. Om man skall kunna påträffa några handlingar, som utvisa, vart den i så fall gått, är naturligtvis ovisst.

C. ägde vid sin död ett fjärdedels skattehemman i Rabbatsbenning i Norbergs socken med tillhörande andel i hytta, vilket, han inköpt 3 dec. 1760. Hans fru ägde en femtedel i Nisshytte masugn med tillhörande smide i Rishyttan och Tolffors, vilket hon ärvt efter sin fader. Bland hans kvarlåtenskap märkes för övrigt, enligt bouppteckningen, en betydande boksamling och en rikhaltig laboratorieutrustning.

Författare

Nils Zenzén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Vetenskapsakademiens bibliotek förvaras femton volymer »A. F. C: s manuskripter», innehållande manuskripter och avskrifter av C, brev till honom, bl. a. från Sven Rinman, samt diverse avskrifter och handlingar. I samma bibliotek finnas ock, jämte några strödda arbeten i handskrift, brev från honom till bl. a. B. och P. J. Bergius, P. Elvius, D. Tilas och P. Wargentin. Ämbetsskrivelser från C. förvaras i riksarkivet, särskilt i bergskollegiets arkiv. Två brev från honom till D. Tilas finnas i berg-mästararkivet i Kopparberg samt brev till och från densamme i Tilas'ska samlingen i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 'Berättelse om nedannämnde grufwors tilstånd...' samt 'Generel arbets-plan til de förut upräknade grufwor för år 1749'. 7 s. (Bil. 1 och 2 uti Lovisae-bergs silfwer- och kopparwärks bolagsplan samt invitation- til deltagande uti samma bolag. Sthm 1749.) — Rön och försök gjorde med trenne järnmalms arter (VA Handl., 1751, s. 226—232). — Rön och försök gjorde med ert malm-art, från Los kobolt grufvor i Färila socken och Hel-singeland (ibid., 1751, s. 287—292). — Rön och anmärkningar om gips (ibid., 1753, s. 44—47). — Fortsättning af rön och försök, gjorde med en malm-art från Los kobolt-grufvor (ibid., 1754, s. 38—45). — Inträdes-tal, om medel til minefalogiens vidare förkofran. Sthm 1754. 16 s. (Inträdestal i VA 9 febr. 1754.) — Rön, om et vatten i en af Kungsbergs grufvor, som fäller silfver (VA Handl., 1755, s. 276—277). — Rön och beskrifning om en obekajnt bärg art, som kallas Zeolites (ibid., 1756, s. 120—123). — Bref til herr N. N. med några mineralogiska anmärkningar öfwer bergs-rådet J. H. G. Justis bok kallad Neue Wahrheiten &c. &c. trykt i Leipzig 1754 (Den sw. Mercurius, Arg. 2, 1756—57, s. 364—373, 530—536, 597—602; anon.). — Rön och försök om en blå färg utur pukhvets-gräset eller Melampyro (VA Handl., 1757, s. 203—208). — Försök til mineralogie, eller mineral-rikets upställning. Sthm 1758. 20 bl., 251 s. (Anon.) 2: a uppl., förbättrad. Sthm 1781. 24 bl., 302, (2) s. (Anon.) [Även utg. i ett flertal översättningar, till tyska, engelska, franska, italienska och ryska: Versuch einer neuen Mineralogie, aus dem Schwed. iibers. [von G. Wiedemann]. Köpenh. 1760. 20 bl., 264 s. — An essay towards a system of mineralogy. Transl. . . ., with notes, by Gustav von Engeström ..., rev. and corrected ... by Em. Mendés da Costa. London 1770. XXXV, (1), 329 s., 2 pl. Ny uppl., 'with an appendix. . . by M. T. Brunnich'. London 1772. XXXV, 329, 24 s., 2 pl. 2: a uppl., 'greatly enlarged by the additions of the modern discoveries... by J. H. de Magellan'. Vol. 1—2. London 1788. LV, 1040 s., 2 pl. — Cronstedts Versuch einer Mineralogie, vermehret durch Brunnich. Köpenh. & Leipz. 1770. 20 bl., 296 s. — Essai d'une nouvelle mineralogie. Trad. du suédois & de 1'allemand de M. Wiedman. . . par M. Dreux fils... Paris 1771. (4,), XXXVI, 389, (3) s. — Saggio per forrnare un sistema di mineralogia... tradotto in inglese... ed ora recato in italiano [dal sig. Angelo Talier]. Venedig 1775. LII, 528 s., '2 pl. Ny uppl. Venedig 1779. LII, 528 s., 1 pl. — OnuTi KpoHnraeTOBa pyjocaoisbi. .. S:t Petersb. 1776. 19 bl-, 372 s., 5 bl. (Övers. fr. tyska till ryska språket av Matheus Kardiman.) — Axel von Kronstedts Versuch einer Mineralogie. Aufs neue aus dem Schwed. iibers. und . . . vermehrt von Abr. Gottl. Werner. Bd. 1: Th. 1. Leipz. 1780. 36 bl., 254 s., 4 bl.] — Rön och försök, at nyttja tälgsten til botnar i ugnar vid blysmältningar (VA Handl., 1760, s. 60—63). — Ytterligare anmärkningar, om järn-hällars nytta i bak-ugnar (ibid., 1760, s. 130—132; i anslutning till en uppsats av P. N. Christiernin, ibid., s. 127—130). — Åminnelse-tal öfver . . . directeuren, . . . herr Hindric Theoph. Scheffer. Sthm 1760. 31 s. (Åminnelsetal i VA 17 sept. 1760.) — Om tilgång på ämnen för stenhus-bvggnad, och om kalkbränning i masugnar (VA Handl., 1761, s. 197—208). — [Om Meliloti stjelkars nytta] (ibid., 1761, s. 321). — [Anmärkningar om slagg-tegel](ibid., 1763, s. 245—247). — Rön och anmärkningar vid Jämtlands mineralhistoria (ibid., 1763, s. 268—289). — Några rön och anmärkningar vid platina di Pinto (ibid., 1764, s. 221—228). — Berättelse om jord-pärons eller potatoés plantering i Dalarne och Bergslagen (ibid., 1764, s. 275—289). — Axel Friedrichs von Cronstedt Mineralge-: schichte iiber das westmanländische und dalekarlische Erzgebirge, auf Beob-achtungen und Untersuchungen gegrimdet. Nach dessen Handschrift aus dem Schwed. iibers. von J. G. Georgi. Zum Druck befördert von D. J. C. D. Schreber. Niirnberg 1781. XIV, 216 s., 4 bl., 1 pl. — Anmärkningar rörande den mystiske naturkunnogheten af framl. berg-mästaren Axel Fred. Cronstedt uti brefväxling med framl. landshöfdingen ... baron Tilas för år 1758 (Bergsjournal, _N: o 1, 1787, s. 71—80; N:o 2, 1787, s. 83—107). [Uppgiften ang. skrivelsens adressat torde ej vara riktig.] — Om malmgångars natur och danande af framl. bergmästar Cronstedt i brefväxling med framl, landshöfdingen baron Tilas (ibid., N:o 2, 1787, s. 150—160; N:o 3, 1788, s. 3—II). — Bergmästaren A. F. Cronstedts egenhändiga Iefnadsbeskrifning (Blad för bergshandteringens vänner inom Örebro län, Bd 5, 1886—88, s: 99—116). Handskrifter: • A. F. Cronstedts manuskripter, Bd 1—15. (VA bibi., se texten). —¦ Några rön och anmärkningar vid platina di Pinto, 6 s. 4: o. (VA bibi.). — Rön och försök gjorde med trenne jernmalmsarter (uppläst i VA 14 sept. 1751).. 7 bl. 4: o. (VA bibi.). — Rön och försök gjorde med en malmart från Los koboltgrufwor i Färla sokn och Helsingeland (uppläst i VA 1751). 8 s. (VA bibi.). — Strödda tankar om kalken och kalkbränning i Sverige (VA bibi., avskr. i Berg. saml., T.. 10, s. 704—709). — Orig.-manu-skriptet till C. egenh. levernesbeskrivning ägdes 1886 av direktör Ludvig Rinman, Nora; en av denne ' nämnda år gjord avskrift nu i VA bibliotek; nuv. ägaren till orig. är professor Erik G: son Odelstierna, Stockholm.

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets prot," bergverksrelationer, koncept, brev och suppliker, huvudböcker samt skrivelse till K. M:t 31 mars 1758, C:s bouppteckning, allt i RA; brev från C. till P. Elvius och P. Wargentin, Bergi-anska brevsaml, VA bibi. (avskr..), till D. Tilas (19 och 30 apr. 1759, orig. i .bergmästarearkivet i Kopparberg, avskr. hos disp. H. Sundholm, Djursholm; andra brev i Tilas'ska brevsaml, KB, sign. Ep. T. 13:1); till P. Wargentin VA bibL; brev till C. från S. Rinman, v. Heynitz, D. Tilas m. fl. bland C:s manuskript, VA bibi, från D. Tilas i Tilas brevsaml, KB (sign. Ep. T. 14); T. Bergman, »Manuscripta», UB (sign. D. 1461); A. Ph. Tidström, Resejournal a: o 1754, UB (sign. S. 159 A); D. Tilas, Curriculum vite, 1, KB, samt dens:s Bergsmanna-brefvexling, bergskollegiets arkiv, RA; brev från C:s son, dv. hovjunkaren Axel Cronstedt, till C. P. Thunberg 18 okt. 1787, UB (sign. G. 300 f). — Udtog af Breve fra ... Kammerjunker Bruun Neergaard til. . . Professor Wad (Nyt Bibliothek for Physik, Medicin og Oeconomie, 6—7, 1803—04); Breve fra og til Gregers Wad 1790—1812, udg. af Ad. Clément (Museum de minéralogie et de géologie de 1'univ. de Copenhague, Miscellanées, 10, 1928). ¦— J. A. Almquist, Bergskollegium och bergslags-staterna (1909); T. Bergman, De tubo ferruminatorio ejusdemque in exami-nandis corporibus usu, commentatio (1779); dens, Afhandling om blåsröret, samt dess bruk och nytta vid kroppars undersökning (1781); G. von Engeström, Description and use of a mineralogical pocket laboratory (1770; 2: a uppl. 1772); dens, Beskrifning på ett mineralogiskt fick-laboratorium (1773);' dens. Mineralogiens hinder och framsteg i senare åren (1774); dens. Om vissa svårigheter och andra omständigheter, som möta vid utöfvandet af chy-mien (1782); C. Forsstrand, Sven Rinman, Minnesteckning (1920); J. Lan-dauer, Die ersten Anfänger der Löthrohranalyse (Berichte d. deutsch. chem. Gesellschaft, 26, 1893); A. E. Nordenskiöld, Minnesteckning öfver Axel Fredrik Cronstedt (Stockh. dagblad 1 apr. 1882); S. Rinman, Anmärkning ¦om en art jern-haltig tennmalm ifrån Dannemora sokn i Upland (VA Handl, 1746); dens. Åminnelsetal öfver Axel Fred. Cronstedt, hållet d. 6 mars 1766 (1766); C. Sahlin, Hist. översikt över sv. bergsmannasammanslutningar (1920); A. von Swab, Berättelse om en nativ Regulus Antimönii eller spets-glas-kung (VA handl, 1748); D. Tilas, En bergsmans rön och försök i mineral riket (1738); N. Zenzén, Studier i och rör. bergskollegii mineralsamling. 1—4 (Arkiv f. kemi, etc, Bd 8, N:o lj, 1920); dens, Geol. kartor och geol. kartläggning i Sverige före upprättandet av Sveriges geol. undersökning (Geol. fören. förhandl, Bd 47, 1925).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Fredrik Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15693, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15693
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Fredrik Cronstedt, urn:sbl:15693, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Zenzén.), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se