Meriter

2. Johan Elers, f. 8 juni 1730 i Karlskrona, d. 20 nov. 1813 där. Föräldrar: justitieborgmästaren Johan E. och Cecilia Planck. Student vid Lunds univ. 27 jan. 1745; började tjänstgöra i Kanslikollegium 1749; auskultant i Riksarkivet 1750; e. o. kanslist i K. biblioteket 13 juni s. å.; amanuens där 1751; e. o. kanslist i Riksarkivet 19 aug. 1752–56; transporterad till Inrikes civilexpeditionen 1756; kopist där 14 okt. 1760; k. sekreterare 16 okt. 1766; protokollssekreterare 17 dec. s. å.; förste protokollssekreterare 8 april 1768; sekreterare i Sekreta utskottet vid riksdagen 1771–72; expeditionssekreterare 1772–19 maj 1789; kansliråds titel 20 maj 1787; led. av Rikets allmänna ärendens beredning 19 maj 1789, entledigad 1793; led. av Utile dulci; LVittA 1773; led. av Patriotiska sällskapet 1777; RNO 1785: LHA 1786: LVVS 1802. Skald och författare. – Ogift.

Biografi

E:s ungdomstid upptogs av träget arbete i Kanslikollegium, under vilket K. biblioteket och Riksarkivet sorterade, och av vittra sysselsättningar. Han framstår i brev som en sensibel men gladlynt yngling, som älskade lantliv men ej heller föraktade ett gott bord. Forskarhågen är märkbar men ej så tydlig som längre fram. Ett av E. fört protokoll (20 april 1751) över en konferens rörande K. biblioteket visar honom som intresserad lärjunge på förstadiet till den antikvariska (tidens terminologi) forskning, som slutligen helt skulle fånga honom. Vid sammanträdet överräcktes till honom en knippa pärmebrev, alltså medeltidsdiplom, för att han skulle kunna bilda sig en uppfattning om dylika arkivaliers källvärde, och han utbad sig tillstånd att få ta hem dem. E. tog även 1752 kännedom om C. R. Berchs sigillsamling för att hopbringa en samling av sigillomskrifter. Sin amanuensbefattning vid K. biblioteket erhöll E. i samband med att detta 1751 sammanslogs med Antikvitetsarkivet, varvid tjänsterna nyreglerades. Han fick förmånen ha Berch till chef och intresserade sig liksom denne för numismatik. E. uppgjorde sålunda en handskriven katalog över K. bibliotekets numismatiska boksamling, ännu bevarad där (sign. U 296). Befordringsutsikterna i biblioteket voro dock dåliga, och E. sökte och fick 1752 en e. o. kanslistbefattning i Riksarkivet. E:s senare arkivkännedom beror säkert på erfarenheter därifrån. Från meritsynpunkt viktigast var arbetet i Kanslikollegium, där han ej blott ägnade sig åt den vanliga sysslan, renskrivning av protokoll, utan även togs i anspråk för utarbetande av ett register till ständernas och Sekreta utskottets vid riksdagen 1755 inkomna underdåniga skrivelser. För handels- och ekonomikommissionen vid 1758 års riksdag gjorde E. på grundval av stadsprivilegier m. m. ett sammandrag av uppgifter belysande städernas uppkomst och handel. För arbetets utförande fick han tillträde till Kammarkollegii arkiv. Denna E:s materialsamling, »Städernas beskrifning» finns i Kommerskollegii arkiv i Riksarkivet. Andra stadshistoriska samlingar av E. äro »Privilegier och resolutioner för städerna» (3 vol., sign. L 18–20) i Uppsala univ.-bibliotek samt handlingar i Riksarkivets manuskriptsamling (vol. 88–90).

E. blev uppskattad i Kanslikollegium men förbigicks länge vid befordringar. Som en »fattig och utblottad betjänt» anhöll han 1757 att få bli kopist men utan att då lyckas. På 1760-talet togo ständerna sig an hans befordring, ty han var tydligen väl anskriven hos mössorna; sålunda förde borgmästaren J. Sundblad, som var mössa, E:s talan i protokollsdeputationen 1762, andragande hans »lyckeliga naturliga förmåner», samtidigt som han framhöll, att E. var »av låg stämma och fattig». Mot Kanslikollegiet, som hållit honom tillbaka vid tjänstetillsättningar, blev E. bitter (Gjörwell i brev 23 dec. 1773). Senare uppträdde E. själv för det parti, som gagnat honom, ty L. von Engeström kallar honom »stark mössa». Reflexer av en sinnesart, som i sin mån förklarar E :s sympatier för mössorna, kunna spåras i hans diktning. I en dikt publicerad 1755 säger E., att »en viser har smitt plogen, då en dåre värjan gjort». E. lovprisade ständerväldet men var aldrig framträdande politiker. Vid riksdagen 1771–72 blev E. under mycket beröm gjord till sekreterare i Sekreta utskottet; endast en hattpolitiker talade för en annan. E. tog djupt intryck av händelserna i aug. 1772. Emellertid blev det han, som fick uppsätta 1772 års riksdagsbeslut med dess förhärligande av statsvälvningen.

E. tillhörde de vittra kretsar, vilkas samlingspunkt var Utile dulci. Hans väg dit banades av hans diktsamling »Mina försök» (1755), som senare tillökades. E. höjer sig icke där över de förebilder han funnit hos Dalin; det var i dennes fotspår han troget följde. I E:s samling saknas varken herdelyriken eller fablerna. I litteraturhistoriskt perspektiv äro hans vittra insatser föga märkliga, men dåtidens uppskattning visar sig i E:s inval i Lovisa Ulrikas 1773 återupplivade Vitterhetsakademi. Han höll inträdestal 9 febr. s. å. om regeringssättets inverkan på »vetenskapernas uppkomst eller förfall». Det är en oredig tankeprodukt med inre motsägelser och krystade tonfall. Frihetstiden tecknas än som mörk bakgrund till den nya, kulturfrämjande regimen, än som en gyllene tidsålder; Gjörwell kritiserade talet. Detta publicerades i akademiens Handlingar, och där infördes också E:s elegi »Mina tårar», föredragen vid sammankomsten 26 april 1774, vilken gav Kellgren incitament till hans »Mina löjen». Ett E:s den 14 febr. 1777 uppläst äreminne över C. Ekeblad trycktes ej och ersattes i Handlingarna med ett dylikt, utarbetat av Höpken. I den 1786 tillkomna Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien kvarstod E. som ledamot.

Efter 1772 knöts E. allt närmare till de rojalistiska kretsarna. Han åtföljde Gustav III på resan till de södra provinserna 1773 och besökte därvid sin födelsestad Karlskrona. Utnämningarna till nordstjärneriddare 1785 och titulärt kansliråd 1787 visa konungens förtroende. E. beundrade Gustav III men icke odelat. »Obegripligheter, hemligheter, villervalla och misstag hava länge åtföljt vårt finansverk», skrev E. 1777 till vännen J. H. Lidén. Vid förberedelserna till Förenings- och säkerhetsaktens antagande i februari 1789 förde E. protokollet vid ständernas gemensamma sammankomst å rikssalen. När den av lantmarskalken ingivna klagoskrivelsen över adelsoppositionens beteende den 17 febr. upplästes av Schröderheim, fick denne på grund av verklig eller spelad indisposition sluta, och E. fortsatte i stället uppläsningen »med hög och fri stämma». Enligt Adlerbeth synes E. vid denna riksdag ha stått Gustav III särskilt nära. E. spelade även en politisk roll här, då det var han som fick sin nära vän biskop Lindblom att övervinna sin tvekan att i ärkebiskopens, officiellt av sjukdom, i verkligheten av politiska skäl betingade frånvaro underteckna Förenings- och säkerhetsakten å prästeståndets vägnar. E. belönades med säte i den nyinrättade Rikets ärendens allmänna beredning, vilket medförde betydande löneförmåner. E:s gamla frihetspatos var dock ej borta. Enligt Nordin talade E. 1791 i ett besvärs-ärende i beredningen »något högt om ämbetsmäns rätt och säkerhet». Vid konungens död stod E. högt som ämbetsman men hade i verkligheten sett sina bästa dagar. Reuterholmska regimen avlägsnade honom 1793 ur beredningen, samtidigt som han vidkändes en stark försämring i sina ekonomiska villkor. E. kom därför att hata Reuterholm intensivt. I det offentliga livet märktes E. aldrig sedan.

Efter att ha lämnat den politiska vädjobanan koncentrerade sig E. i stället på de forskningsuppgifter, vilkas fullföljande främst skaffat honom plats i vår odlings historia. Han fick tid och lugn för sina arbeten. Särskilt samverkade E. med sina själsfränder halvbröderna J. H. Liden och domprosten Samuel Älf i Linköping, vilka han gärna besökte. E. fick även en kär tillflyktsort på Gusums bruk hos brukspatron A. J. Spaldencreutz. Till E:s umgänge hörde även Kellgren. De råkades i familjen Nibelius' salong; båda ha skrivit vers i en därifrån bevarad minnesbok (i enskild ägo). I Kellgrens Stockholms Posten mottogs E:s vissamling »Glada qväden» (1792) med välvilja. Visorna tonsattes av Stenborg, Palm, Frigel, Åhlström m. fl. Samlingen, som anknyter till den florerande sällskapsvisan, var E:s sista offentliga framträdande på den svenska parnassen. Omkring 1790 kom så forskar- och samlarlidelsen att dominera E:s tillvaro. Det svenska vägväsendets utveckling fångade hans intresse, och under en följd av år samlade han bl. a. genom enquêter värdefulla uppgifter om vägarna. Han anlade ganska moderna synpunkter: kunskap om vägarna vore ägnad att sprida ljus över »ett rikes ålder, befolkning, uppodling, handel och välstånd». Resultatet blev E:s stora handskrivna samling om vägarna, vilken finnes i Uppsala universitetsbibliotek (sign. S 10–18).

Samtidigt var E. gripen av de gustavianska strömningar, som förebådade göticismen. Han skrev »försök» till ett mytologiskt lexikon (otryckt, sign. R 761, UB). På 1790-talet samlade han »vishetsreglor» och ordspråk samt bedrev ingående studier på heraldikens och sfragistikens område. Han hopbragte sålunda en stor samling om de svenska städernas vapen och sigill samt kompletterade de av Daniel Tilas gjorda, i E:s ägo befintliga beskrivningarna av svenska landskapsvapen (»Städernas vapen och insegel», sign. S 25, UB). E:s kommentar svällde ibland till små skildringar av respektive stads eller landskaps historia. Ett likaledes i handskrift bevarat »Försök till en hushålls-almanacka i synnerhet för Sveriges allmoge» (sign. D. 1707, UB) vittnar om att ej heller tidens fysiokratiska idéer lämnat honom oberörd; han var ju f. ö. led. av Patriotiska sällskapet, som omhuldade sådana idéer. Arbetet i fråga (tillkomsttid obekant) intresserar kanske mest genom företalet med sarkastisk kritik av Gustav IV Adolfs regim.

På tröskeln till 70-årsåldern var E. fortfarande fylld av en sjudande verksamhetslust. Den koncentrerades då på en 1792 börjad uppgift, som med tanke på bristen på förarbeten förtjänar epitetet väldig. »Stockholms historia», skriver han (28 juni 1798) till Samuel Älf, »är min dageliga ockupation»; han skisserade i brevet riktlinjerna för arbetet. Ännu 1796 tänkte han sig uppgiften fördelad på flera händer och föreslog 28 juni i Vitterhetsakademien, att ledamöterna skulle utarbeta var sitt parti, som sedan skulle underställas akademiens prövning. Tanken befanns »ganska gagnelig», men det blev E. ensam, som förde verket till slut. Han fick 10 dec. 1799 privilegium att utge stockholmsbeskrivningen av trycket. Den utkom under titeln »Stockholm» i fyra band 1800–1801 och är Johan E:s huvudarbete. Magistraten i Stockholm gav uttryck åt sin belåtenhet, emedan »man hittills icke utan möda och ändå ofta förgäves varit nödsakad på mångfaldige ställen söka vad herr Cancelierådet nu uti ett verk samlat och allmänt gjort». Magistraten förärade E. i guld präglade medaljer över överståthållarna von Lantingshausen, Sparre och af Ugglas. I E:s verk har tyngdpunkten lagts på de topografiska förhållandena, men vidsträckt utrymme ägnas också åt folkmängd, förvaltning, historiska händelser och institutionshistoria. Stockholmsforskningens väldiga framsteg under 150 år göra givetvis, att verket nu är till stor del föråldrat. De medeltida tänkeböckerna voro därtill på E:s tid föga kända, och den historiska källkritiken var ännu outvecklad. Arbetets rent historiska partier, särskilt rörande Stockholms uppkomst och äldsta öden, ha därför starkast åldrats. G. Bolin (1923) har bedömt E:s verk i dess helhet påfallande snävt. Men redan E:s metod att inhämta upplysningar för sitt ämne ger anledning till en annan och högre värdesättning. I tidigare okänd omfattning byggde E. på källor i Riksarkivet, stadens arkiv och, vad märkligare är, Kammararkivet. På ett för tiden sällsynt sätt förstod han att utnyttja räkenskaper och att ge liv åt deras för den oinvigde torra siffror. E. studerade medeltida diplom, tidigare forskares (Palmskiöld, Peringsköld) samlingar och en vidlyftig litteratur samt tillgodogjorde sig också muntliga meddelanden av en sådan kännare som C. F. Ekerman (se denne). Skildringen är i allmänhet hos E. nyktert berättande men saknar ej reflekterande drag. Notiserna i E:s verk präglas vanligen av exakthet, vilket gör att arbetet, läst med kritik, dock alltjämt med fördel kan begagnas som uppslagsbok. De efter E:s tid utkommande handböckerna över Stockholm hämtade länge sina historiska uppgifter endast ur hans verk.

E. hade en brorsdotter (dotter av justitieborgmästaren i Karlskrona Mathias E.), Catharina Elisabeth E., som fosterdotter. Hon äktade 1795 generalmajoren frih. Carl Ulric Silfverschiöld, ett f. ö. av E. mycket uppskattat parti. När E. fullbordat sin Stockholmsbeskrivning, flyttade han 1802 till Silfverschiölds i Göteborg. Här blev han en uppskattad ledamot av Vitterhetssamhället, där han föredrog egna skaldestycken och 1804 var ordförande. Sina dagar i Göteborg framlevde han »förnöjd att vara glömd av alla, som smila, pocka och befalla». Sin slutliga levnadsafton tillbragte E. i födelsestaden Karls- krona. Han sysslade där gärna med den gustavianska tiden, utgöt sig över Reuterholms regim, uttalade sig mot våld och tyranni. Franska revolutionens skräckvälde hade gjort starkt intryck på E:s känsliga sinne. Hans senare dikter ha särskilt intresse genom sin politiska anstrykning (i »Vittra skrifter» av E., de flesta författade 1790–1810, sign. Vf 96, KB). Under sitt sista levnadsår utförde den flitige E., då 83 år, verket »Svenska minnesvårdar» (sign. S 19, UB), en samling från grav- och andra monument hämtade inskrifter; en volym »Minnesvårdar öfver utländske män» (sign. S 20, UB) skrev han redan tidigare. Dessa arbeten vittna om E:s omfattande beläsenhet och häpnadsväckande vitalitet. E. verkade även som översättare, bl. a. av Seneca (i Linköpings stifts- och landsbibliotek) och av en fransk komedi (sien.Vf 96, KB).

Författare

Carl-Fredrik Corin.

Arkivuppgifter

Om E:s talrika samlingar se ovan; därutöver finns även bl. a. en hans »Samling rörande Blekinge län» (sign. M 123, KB). Brev från E. till S. Älf och J. A. Lindblom finnas i Linköpings stifts- och landsbibliotek, till J. H. Liden, Älf och C. Fleming i Uppsala univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tlien liufwa sommaren förestäld då handelsmannen i... Carlscrona ... herr Joachim Striibing samt... jungf. Rebecea Willstadia ingingo ett liuft äch ta-förbund... den 8 junii ålhr 1744. Carlscrona [1744]. Fol. (4) s. (Undert.). – Wid framledne rådmannens i Carlscrona salig herr Arnold von Schotings ajfwen aflidne encke frus fru Brigitta Westerheims graf... den 29 maji 1749 ... Carlscrona [1749]. Fol. (4) s. – [Gravskrift över fru Anna Törner] (Tankar öfver eloquentire professorens... Petter Ekermans i lifstiden högt-älskade maka, fru Anna Törner..., [1750]). – Tal om yfverbornas nuvarande sälla och lyckeliga tilstånd, hållit uppå prins Carols födelse-dag, uti Caroliniska academien i Upsala d. 26 september 1749. Sthm 1750. 28 s. (Dedik. undert.). – Mina försök. D. [1–4. Sthm 1755–59. 77, (2) s.; 90, (4) s.; 75, (4) s.; 77, (3) s. (Anon.). – Ode öfwer sjelfswåldet. Sthm 1755. 4:o (8) s. Ny upl. Sthm 1780. (4) s. (Båda uppl. anon.). – Swar på skalde-dikten; En ärlig man, kallad [av D. Annerstedt]. Sthm 1755. 4:o (16) s. (Anon.) [Alla skrifterna i denna vittra strid äro förtecknade i detta arbete, D. 2, s. 33]. – Negotiorum gestio eller åter-swar uppå genswaret angående En ärlig man. Sthm 1755. 4:o (15) s. (Anon.). – Spel-orren. Sthm 1757. (15) s. (Anon.). – [Gravskrift över Pehr Westerhof] (Graf-skrif ter öfwer kongl. secreteraren herr Pehr Westerhof ..., 1758). – [Verser vid Lektor Samuel Alfs och Anna Dorothea Filenias bröllop] (Tsedse in nuptias ... Samuelis Älf, Er. fil. cum ... Anna Dorothea Filenia, Lincopioe celebratas pridie kalend. Januarii 1763..., [1762]. – Kiksens ständers berättelse om rikets tillstånd, sådant som thet wid riksdagens början war samt the medel och författningar, riksens ständer til thess förbättrande widtagit. [Uppsatt av Johan Elers]. Sthm 1766. (16) s. 4:o; fransk och tysk övers. 1767. – Vid Kongl. secreteraren, friherre Carl Hermelins graf. Den 12 december 1766. [Undert.: J. E.] Sthm [1766], (4) s. – Ensligheten. Örebro 1770. 4:o (12) s. (Anon.). – Tal, hållet för Kongl. Svenska vitterhets-academien, af Johan Elers..., då han blef intagen, den 9 februarii 1773. Sthm 1773. 12 s. [Omtr.:] Inträdes-tal... 1773 (K. Sv. vitt.-acad. handl., D. 2, 1776, s. 47–57). – Mina tårar. Skalde-quäde af J. E. Upläst i Kongl. Vitterhets academien den 26 april 1774 (ibid., s. 243–261; sign.). – Tal, hållet vid prcesidii nedläggande, uti Kongl. Vitterhets historie och antiquitets academien den 29 maji 1787 (HA Handl., D, 5, 1796, s. 294–329). – Wid en Ynglings graf (Dagligt Allehanda 1791, n:r 7; anon.) [Jfr brev från E. till J. H. Liden 11 jan. 1791, G 151 o, UB]. – Glada qväden. Sthm 1792. 1 bl., 86, (2) s. [Jämte:] Musiken till Glada qväden. [Av P. Frigel, J. Kraus m. fl.] Sthm u. å. 53 s. – Bröllopps-qväde, då herr lector Kagvald Nicolai och mademoiselle Marie Sophie Älf befästade en äckta förening med kyrkones band d. 1 oct. 1794. Linköping [1794]. 4:o (4) s. (Undert. J. E.). – Stockholm. D. 1–4. Sthm 1800–01. 2 bl., (14), 378, (13) s.; 2 bl., (2), 382, (17) s.; 2 bl., (4), 382, (22)- s.; 2 bl., (2), 387, (13) s. [Tysk övers.:] Gemählde von Stockholm. Aus dem Schwedischen iibers. von H. 6. A. Gerken. Bd 1. Hamburg 1803. (8), 220 s. [Ny titeluppl.:] Halle 1805. (Förf. i föret.). – Schröderheimiana (Personhist. tidskr. 1924, s. 65–86; en anekdotsamling författad av Johan Elers och icke av Nils von Bosenstein, som anges i noten s. 65. Jfr skrivelse till HA den 7 nov. 1859 av G. Hökerberg och HA:s prot. den 15 nov. 1859.).

Översatt: [A. von Haller,] Äran. Skalde-digt. öfvers. af F. G. Sthm 1753. 15 s. (övers, sign.). – Bröllops-bref til kongl. secreteraren Gabriel Ax. Lindblom, öfvers. [av Sam. Alfs latinska dikt] (Ad... Gabrielem Ax. Lindblom... cum ... Rebecca Lindbloms nuptias celebrantem pridie kal. Januarii 1794, [1793]; undert. J. E.).

Källor och litteratur

Källor: E:s förut angivna brev och samlingar; Kanslikollegiets prot. 175S–60, tjänstemäns skrivelser till Kanslikollegium, civila meritlistor, Statskontorets kvartalskoncepter, sekreta utskottets prot. 1771–72, ständernas protokollsdeputations prot. 1761–62, Biographica, A. T. Låstbom, Ämbetsmannalängder, Sondéns anteckningar om tjänstemän i kansliet, allt i RA; Magistratens prot. (sekreterarens) 1800, borgerskapets äldstes prot. och handl. (serie 7) 1800, mantals- och taxeringslängder, Unmanska saml., SSA. – E:s tryckta skrifter; En stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev 1757–78, utg. av O. Sylwan (1920); Handlingar angående 1789 års riksdag (Hist. handl., 5, 1866); J. H. Kellgren, Saml. skrifter, utg. av S. Ek & O. Sylwan, 6 (Svenska författare utg. av Svenska vitterhetssamfundet, 9: [6], 1923); O. G. Nordin, Dagboksanteckningar för åren 1786–1792 (Hist. handl., 6, 1868); Nya lärda tidningar 1774 nr 26; E. Schröderheim, Skrifter till konung Gustaf III:s historia, utg. af E. Tegnér (Från tredje Gustafs dagar, 1, 1892); Stockholms posten 1792 nr 228; Kungl. Vitterhetsakademiens dagbok 1773—1782 (1930). – G. G. Adlerbeth, Historiska anteckningar, utg. af E. Tegnér, 1 (Fråii tredje Gustafs dagar, 2:1, 1892); G. Anrep, Svenska slägt-boken, 1:2 (1872); S. Bergh, Svenska riksarkivet 1618–1837 (Meddel. från Sv. riksarkivet, N. F., 2:5, 1916); J. Biörklund, Berättelse om Göteborgs Kongl. vetenskaps- och vitterhetssamhälle (VVS Handl., Ny tidsf., 16: [2], 1878); G. Bolin, Stockholms hävdatecknare förr och nu. (Samfundet S:t Eriks årsbok 1923) ; dens., Stockholms uppkomst (1933); J. Bromé, Karlskrona stads historia, 1 (1930) ; L. Bygden, Svenskt anonym- och pseudonymlexikon, 1–2 (1898–1915); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar, utg. af E. Tegnér, 1 (1876) ; G. Göthe, Historisk öfversigt af de vittra samfunden i Sverige före Svenska akademiens stiftelse (1875) ; E. Nachmanson, Förteckning över Göteborgs K. Vetenskaps- och vitterhets-samhälles ledamöter 1774—1927 (VVS Handl., F. 4, 32:2, 1928) ; E. M. Rodhe, Jacob Axelsson Lindblom såsom biskop i Linköping (1905); H. Schück, Kgl. vitterhets historie och antikvitets akademien, 5–7 (1936–43); dens. & K. Warburg, Illustrerad sv. litteraturhistoria, 3–4 (3:e uppl., 1927–28); C. Sjöström, Blekingska nationen 1697–1900 (1901); W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1892); O. Sylwan, Kellgrens-minnen (Ord och bild, 22, 1913). – Meddel. av bibliotekarien fil. dr N. Gobom. docent O. Byström och docent N. Friberg.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Elers, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15955, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15955
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Elers, urn:sbl:15955, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin.), hämtad 2024-04-19.